måndag 29 december 2008

Afghanistan kan bli Obamas Irak

I en intressant artikel i SvD går Anders Ferm och Thage G Peterson till attack mot vad de uppfattar som Bildts successiva smyganslutning av Sverige till Nato. Särskilt kritiska är de mot det svenska engegemanget i Afghanistan, nu högaktuellt med anledning av den förestående svenska truppförstärkningen, och vad som förmodas bli en ny amerikansk offensiv under våren.

Det är inte vem som helst som skriver. Ferm var i många år Olof Palmes närmaste medarbetare, sekreterare i den s k Palmekommissionen för nedrustning och FN-ambassadör. Thage G Peterson har väl innehaft nästan alla statsrådsposter (!), men började sin bana i regeringskansliet som statssekreterare åt Olof Palme.

Det är bra att de nu återuppväcker debatten om vart svensk säkerhetspolitik är på väg. Jag tror att de flesta svenskar har en ganska avvaktande attityd när det gäller svenska militära äventyr.

Det kommer emellertid alltid att finnas politiker som vill att Sverige ska delta i vartenda blodbad som för tillfället pågår på jorden. Senaste exemplet är väl Jan Björklund (fp), som när det begav sig 2003 ville att Sverige skulle delta med trupp i Irak. Argumenten? Att slåss för demokrati och mänskliga rättigheter... De som invände anklagades för feghet och att svika folket i Irak.

Hur det sedan gick i Irak vet vi alla. Det var tur att inte Björklund satt i regeringen 2003, för då kanske Sverige hade haft soldater i Irak än idag.

Historien är full av exempel på politiker som med vacker retorik ord får med sig sina folk på att delta i krig, men där resultatet sedan blir förödande. Det är lätt att starta ett krig, men det är svårt att avsluta det.

Visst ska det finnas tillfällen där Sverige ska delta med militär personal utomlands. Men varje sådant tillfälle måste prövas noggrant, och det måste finnas ett klart FN-mandat för insatsen. Och man ska vara misstänksam när politiker av Bildts typ driver på för att Sverige ska utöka sina militära insatser utomlands. Han vill nu att Afghanistantruppen ska kunna utökas från ca 300 man till 855. Från socialdemokratins sida har vi gått med på en utökning till 500, men om man vill öka ytterligare, måste Riksdagen pröva frågan igen.

Bakgrunden är att det nu är mycket osäkert hur amerikanerna agerar. Om de går in med ytterligare 30 000 man, i avsikt att köra ut talibanerna, knäcka de lokala krigsherrarna och fånga Usama bin Laden - ja, då blir det fullt krig. Och det är inte säkert att USA vinner det.

Så Afghanistan kan bli Obamas Irak. Men även om USA skulle kunna vinna ett sådant krig: vad kommer Ryssland och Kina att säga om det? Ett fullskaligt krig med USA på ena sidan och afghanska talibaner och krigsherrar på den andra, försedda med moderna vapen från Kina och Ryssland, är inte alls otänkbart.

Frågan är: ska vi då vara där? Ja, den frågan tål att ställas. Och också den vidare frågan: vad är egentligen Sveriges roll i världen? Är den att sträva efter att delta i olika militära äventyr, och bygga upp en militär kapacitet efter det? Eller är kanske vår huvudsakliga roll istället att med biståndsmedel bygga upp länder som varit i krig - deras infrastruktur, utbildningsväsende, rättsväsende?

Svaret var en gång självklart, och jag hoppas att det fortfarande är det.

onsdag 17 december 2008

Bra att det blev en bred uppgörelse om grundlagarna

Så överlämnade vi idag äntligen grundlagsutredningens betänkande. Det blev ett enigt betänkande, vilket ju är en styrka när det handlar om demokratins spelregler. Vi vill inte ha en ordning där knappa och tillfälliga majoriteter i riksdagen självsvåldigt driver fram dramatiska förändringar. Utredningsförslaget borgar nu för att det kan bli en ny regeringsform som kommer att hålla minst lika länge som den som nu gäller. Den har nu nästan 35 år på nacken. (DN, SvD, SvD, SDS, SMP, DN, DN)

De socialdemokratiska utgångspunkterna i förhandlingen kan man läsa om i vår artikel på newsmill, och jag behöver därför inte utveckla det ytterligare här.

Bara en sak: det hävdas ibland att det finns ett stort stöd i svenska folket för mer personval. Det är faktiskt inte sant. I den opinionsundersökning som grundlagsutredningen gjorde så visade det sig att en majoritet (52 procent) tyckte avvägningen mellan partival och personval i dagens system var ganska lagom. En liten minoritet (ca 20 procent) ville minska personalvalsinslaget, och ungefär lika många ville öka det. Så faller ju också andelen väljare som kryssar i val efter val.

Jag tror denna inställning hänger samman med att folk i första hand vill ha tydliga politiska alternativ - partier med olika program - att välja mellan, och att de oroas över att mer personval skulle göra politiken mer ytlig. Det är klokt, och jag störs av politiker som kritiserar väljarna för att de inte kryssar. Genom att inte kryssa så visar väljaren att personfrågan är ointressant; man röstar på partiets program och man utgår ifrån att alla listkandidater står för det.

Det är en hedervärd hållning, och jag förstår inte varför det ska framställas som ett problem.

Men visst är det ironiskt: de som tycks vara mest intresserade av personval är politikerna själva, inte väljarna.

tisdag 2 december 2008

Maud Olofsson står handfallen

Dagens riksdagsdebatt med näringsminister Maud Olofsson om jobbkrisen föranleddes av interpellationer ställda av socialdemokraterna Börje Vestlund, Monica Green och Raimo Pärssinen.

Jag satt på mitt arbetsrum och lyssnade på hennes inlägg och hennes allt mer förtvivlade partikollegors försök att försvara regeringens politik. Till slut kunde jag inte låta bli att gå ner i kammaren och delta i debatten, för att bl a berätta om stämningen i Göteborg, som jag besökte i helgen. (SvD, GP)

Maud Olofsson gjorde verkligen en slät figur. Hela industrisverige är i gungning, och hon har ingenting att komma med. De "samordnare" som regeringen utsett för att möta varselvågen, har i praktiken inte fått några verktyg att arbeta med. Hon kan, som jag sa i debatten, komma att bli den minister som får begrava Volvo. Att man ens kan tänka tanken är oerhört, och borde fått en ansvarsfull regering att agera för länge sedan.

Regeirngen har inte skapat krisen. Det är en internationell finanskris som nu drabbar Sverige. Men regeringen förvärrar krisen, dels genom att stå handfallen nu, utan några förslag till stimulanspaket. Men också genom att man försvagat det som man på ekonomspråk kallar "automatiska stabilisatorer". Med det menas de sociala trygghetssystemen. En fjärdedel av arbetskraften står nu utan a-kassa, helt oskyddad om man skulle bli arbetslös. Då får man gå direkt till socialkontoret.

Och av dem som är kvar i a-kassan så har endast en fjärdedel en a-kassa på 80 procent - resten kommer kanske att få halverade inkomster om de skulle bli arbetslösa. Det innebär att när krisen kommer, så kommer hundratusentals människor att minska sin konsumtion. Minskar privatkonsumtionen med 2 procent, så krymper BNP med 1 procent. Därmed skapas en ännu högre arbetslöshet, och vi får en negativ spiral nedåt.

Om detta hade Maud Olofsson emellertid inget att säga. Hon var fast i sina gamla slagord, yrade fortfarande om att hon fått ner arbetslösheten, trots att ytterligare 20 000 människor varslades i november, och man nu räknar med en arbetslöshet på 9-10 procent nästa år. 100 - 150 000 jobb kan försvinna under de närmsta halvåret.

Ja, det var en uppenbart trött näringsminister. Under hela mitt inlägg, 4 minuter, stod hon och såg ner i talarstolen. Mötte inte min blick en enda gång.

Kanske skämdes hon för sin politik.

lördag 15 november 2008

Odells halmstrå

Efter att ha snurrat in sig i oändliga resonemang om äktenskapsfrågan i dagens lördagsintervju i radion, griper Mats Odell efter sitt sista halmstrå: "jamen humanisterna Morgan Johansson och Christer Sturmark är med på vår modell!" (Ekot)

Nä, Odell, det är vi inte. Sakfrågan redde jag ut i min blogg häromdagen, men för att göra en lång historia kort: vi skulle vilja se en ordning med civiläktenskap i Sverige, precis som i många andra länder. Då hade banden mellan kyrka och stat brutits en gång för alla, och vi hade sluppit den olägenhet som äktenskapsutredarens förslag för med sig, nämligen att kyrkorna också fortsättningsvis ska ha rätt att diskriminera homosexuella genom att vägra att viga dem.

Men det Odell nu pratar om, "civilrättslig registrering", "samlevnadsbalk" etc, är bara ett sätt för kyrkorna att lägga beslag på äktenskapsbegreppet. Det förstod vi efter reaktionerna på vår artikel. Men hur svårt det är att försvara en sådan modell framgick med all önskvärd tydlighet av utfrågningen idag.

Ett sådant spel ställer vi inte upp på, inte jag och heller inte Christer Sturmark, vågar jag säga. Civiläktenskap är den vedertagna termen i Europa, och det finns ingen anledning för Sverige att hitta på egna begrepp.

Så där brast Odells halmstrå.

torsdag 13 november 2008

Nu behövs rejäla ekonomiska stimulanspaket

I New York Times 10 november skriver Paul Krugman om behovet av ett stimulanspaket för den amerikanska ekonomin. Han bedömer att ett sådant paket bör uppgå till ca 600 miljarder amerikanska dollar, 4 procent av BNP, men befarar att Obama bara kommer att föreslå ungefär hälften. (NYT)

Nog visste vi att de tänkte stort i USA. Men så stort? Det här ska jämföras med det paket som Thomas Östros föreslog idag, som uppgår till 17 miljarder kronor. Det låter mycket, men i jämförelse med vad som diskuteras i USA är det alltså ganska blygsamt. 17 miljarder kronor är ungefär 0,5 procent av BNP, vilket alltså ska jämföras med Krugmans 4 procent, eller det som kan bli Obamas, 2 procent.

Ändå är utvecklingen på svensk och amerikansk arbetsmarknad likartad. Också i USA räknar man med en arbetslöshet på 8-9 procent nästa år, som i Sverige. Men på en punkt skiljer sig siffrorna radikalt åt: Sverige har mycket starkare statsfinanser. USA har redan ett rekordstort budgetunderskott på ca 5 procent av BNP, 700 miljarder dollar. Sverige har visserligen snabbt försämrade statsfinanser, men vi ligger fortfarande på plus. Då framstår ju ett paket på 17 miljarder kronor som bättre än ingenting (vilket ju är regeringens linje: att inte göra någonting trots att ekonomin håller på att rasa samman), men väl försiktigt och förmodligen otillräckligt.

Nåja, det här blir ju en teoretisk diskussion. Östros ekonomiska paket lär aldrig bli av eftersom vi saknar regeringsmakten, så vi kommer aldrig att få veta om det var tillräckligt.

Men något måste göras. Alarmsignalerna ljuder allt högre, vilket bl a OECD:S nattsvarta rapport idag visar (SvD). Samtidigt är det väldigt intressant att se hur debatten nu vänder. Snart går hela världen med underskott, och hela världen väntar på att USA ska låna ännu mer pengar för att genomföra gigantiska stimulanspaket, för att på det sättet kickstarta igång ekonomin igen.

Det är Keynes rakt av. Och EU:s stabilitetspakt, där inget land tilläts gå med större underskott än 3 procent av BNP, ligger i ruiner. Ingen vågar stå för den tanken längre eftersom det vore att kräva dramatiska nedskärningar eller skattehöjningar i en situation då detta bara skulle betyda ännu sämre tillväxt.

Men man kan ändå inte låta bli att undra: alla dessa nyliberaler och normpolitiker som skapade den oreglerade kapitalism som nu löper amok. Var finns de nu i debatten?

fredag 7 november 2008

Kyrkornas trista försök att lägga beslag på äktenskapet

Efter artikeln om könsneutrala äktenskap i SvD förra måndagen har jag mötts av en hel del förvånade kommentarer. "Är du på kd:s sida nu?" har det hetat. (SvD)

Nä, det är jag verkligen inte. Men jag förstår att det uppfattats så, och därför vill jag klargöra min position i frågan.

Jag har alltid varit emot att homosexuella diskrimineras i äktenskapslagstiftningen, och jag har sett fram emot en lösning av frågan. När Hans Regners utredning kom blev jag emellertid besviken. Där lade han visserligen ett förslag om könsneutral äktenskapsbalk, men han gick också kyrkorna till mötes genom att låta dem behålla vigselrätten samtidigt som de skulle få fortsätta att vägra att viga homosexuella. Det tycker jag är stötande.

Att viga någon är myndighetsutövning. En vigselförrättare är därmed en myndighetsperson. Det är inte rimligt att en myndighetsperson ska få diskriminera folk.

Att kyrkorna överhuvudtaget har juridisk vigselrätt är en kvarleva från statskyrkans tid, en tradition som vi enligt min uppfattning helst borde bryta helt med. Det kan man göra genom att inrätta en ordning med civiläktenskap, som finns i t ex Frankrike, Tyskland och Italien. Där saknar kyrkorna juridisk vigselrätt, utan det är staten som står för det. Sedan kan kyrkorna välja att anordna vilka ceremonier de vill, för vem som helst.

När det gäller artikeln, så bibringades jag uppfattningen att ett antal kyrkor nu också var beredda att ge upp sin vigselrätt, och gå in för civiläktenskap. Ett sådant artikelutkast läste jag, och godkände. Men när det sedan kom i tryck så hade äktenskapsbegreppet lyfts ut, och det talades istället om "civilrättslig registrering", ett begrepp som ju närmast för tankarna till Sovjetunionen: "Har ni gift er?" "Nä, vi har registrerat oss civilrättsligt"...

Då förstod jag vad som hänt: kyrkorna hade inte velat godta begreppet civiläktenskap, eftersom de vill konfiskera ordet äktenskap. I deras värld kan man inte vara "äkta makar" om inte Gud så att säga legitimerat vigseln. Det är naturligtvis inte en syn som jag kan ställa upp på. Det är dessutom djupt ohistoriskt, eftersom äktenskapet fanns långt före kristendomen.

Än värre blev det när det sedan visade sig att det var just detta som Göran Hägglund erbjudit koalitionskamraterna som en kompromiss. Då befann jag mig, på felaktiga grunder, i ett sällskap jag inte trivs i. Självklart kan jag inte stödja ett kd-förslag som bygger på "civilrättslig registrering". Då tar jag hellre Regners utredningsförslag.

Detta fick jag ägna en del av förra veckan åt att förklara för media och för många andra intresserade...

Nu försöker regeringen krångla sig ur frågan genom att lägga en s k "grundproposition", som m, c och fp sedan ska få lägga motioner på. Det är mycket tveksamt ur konstitutionell synvinkel. Det finns inget som heter "grundproposition" i vår författning.

Och varför denna omväg? Om de nu vill genomföra Regners förslag, så är det väl bara att rösta på den trepartimotion från s, v och mp som ligger i Riksdagen? Men det är väl där skon klämmer: de borgerliga kan inte tänka sig att rösta på oppositionens förslag, även om de tycker att det är bra... Det är ganska ynkligt.

tisdag 4 november 2008

USA går åt vänster

Sitter och ser på valvakorna om det amerikanska valet, och nu ser det ju ut som om Barack Obama verkligen vinner. Det är bra för USA, och det är bra för världen.

Med Obama går USA åt vänster. Äntligen kan vi kanske få se en anständig sjukvårdsförsäkring, som ger alla amerikaner tillgång till bra sjukvård. Det är hög tid - 47 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring. Och äntligen kan vi kanske få se ett USA som tar klimatfrågorna på allvar - i åratal har ju landet ställt sig utanför det internationella samarbetet om dessa frågor. Äntligen kan vi kanske se ett USA som vill samarbeta med övriga världen när det gäller att lösa internationella kriser, och inte tar till krig för egna syften. Och äntligen kan vi kanske bryta den kristna högerns grepp om Vita Huset, och slipper en president som tror att han är "on a mission from God".

Men jag stör mig faktiskt på delar av rapporteringen. Jag såg precis ett inslag på TV4, om en exekutiv auktion på ett amerikanskt hem. Husägaren hade inte klarat räntor och amorteringar, och nu gick hans hus på auktion. Denna auktion hölls på en blåsig gata utanför en domstolsbyggnad, med ett fåtal intressenter. Så brutalt är det amerikanska systemet mot den som inte kan betala sin räkningar. Det säger en del om USA - och om hur stor rädslan nu nu hunnit växa sig i miljoner amerikaners bröst de senaste månaderna.

Där ligger förklaringen till Obamas valframgång. Sören Holmberg gör en klok kommentar när han konstaterar att det amerikanska valet är mycket ideologiskt, alls inte så "personfixerat" som många vill få det till. Men ändå envisas andra svenska förståsigpåare att analysera valet som om det vore ett spel. Vem har drivit bäst kampanj? Vem har lyckats bäst med att nå ut med den senaste tekniken?

Jag tror att detta ytliga pladder har en orsak: de flesta som står för den är borgerliga analytiker, och de vill inte dra några politiska slutsatser. Om de skulle göra det, måste de erkänna att USA går åt vänster på grund av att det inte finns något ordentligt välfärdssystem som fångar upp vanliga medel- och arbetarklassamerikaner när kapitalismen krisar. Och denna analys vill de för allt i världen inte göra.

Det är faktiskt ganska lustigt att se svenska moderater försöka hålla färgen och se ut som vinnare, trots att deras kandidat bitit i gräset...

(DN, DN, SvD, SvD, SDS)

Omvändelse under galgen - men nu kommer underskotten igen

Idag rapporterar Dagens Eko att Sverige nästa år återigen kommer att gå med underskott. Det är i så fall många år sedan sist. I år kommer vi att ha ett överskott, till stor del beroende på de utförsäljningar av svenska företag som man gjort, men sedan vänder det alltså nedåt. Statsskulden kommer att börja växa igen.

Jag är inte emot statliga underskott. Det kan behövas, om landet går in i en djup konjunktursvacka. Det är bättre det, än att låta den enskilde ta hela smällen när konjunkturen viker.

Men det som nu hänt är en nästan otrolig klumpighet av regeringen.

När de borgerliga tog över 2006 hade Sverige stora överskott och stark tillväxt. Under två år har de sänkt skatterna dramatiskt, allra mest för de rikaste, försämrat försäkringssystemen och dragit ner på utbildningsmöjligheterna. Vi var många som varnade för att det förr eller senare skulle komma sämre tider. Nu får vi nöjet att säga "vad var det vi sa?", men det känns inte särskilt kul att ha haft rätt när man vet att priset får betalas av alla de som nu blir arbetslösa.

Alla de resurser vi skulle behövt nu när krisen kommer, har redan slumpats bort i skattesänkningar. Och hela regeringens planering för mandatperioden spricker: den byggde ju på att moderaterna skulle få sina skattesänkningar de första två åren, och sedan skulle mittenpartierna få sina sociala reformer under resten av mandatperioden. Men nu är pengarna slut, och mittenpartierna har blivit blåsta.

Nu försöker regeringen vända under galgen. En annan av dagens nyheter var ju att regeringen nu kan tänka sig att sänka avgiften i a-kassan (SvD, DN). När man höjde den häromåret, lämnade en halv miljon löntagare kassan, och de står nu utan försäkringsskydd. Nu har Borg och Reinfeldt upptäckt att det finns folk som är "underförsäkrade" och ska sänka avgiften. Ja, det är ju så dags. Det hjälper inte dem som nu lämnat a-kassan och som blivit varslade. För dem återstår bara socialbidrag.

Reinfeldt försöker säga att han leder en regering som lyssnar på folket. Men för de flesta verkar det nog snarare vara en regering som driver lite vind för våg, och som panikartat försöker laga hålen nu när hela strategin sprungit läck.

I övrigt röstar amerikanerna nu. Vi hoppas på förändring!

söndag 19 oktober 2008

Mörkare EU-väg för Turkiet

Kom idag hem från Istanbul, dit jag åkte för socialdemokratiska partistyrelsens räkning i fredags för att delta på ett seminarium om Turkiets väg till EU. Jag hade sällskap från Sverige av s-riksdagsledamoten Anne Ludvigsson, som representerade det socialdemokratiska kvinnoförbundet i Europa.

På seminariet träffade vi representanter för de flesta större partier, bl a både vice ordförande i det regerande AK-partiet och vice ordförande i det största oppositionspartiet, CHP.

På torsdagen hade det varit nya strider i sydöstra Turkiet mellan regeringsstyrkor och PKK, vilket naturligtvis delvis färgade mötet. (DN)

Striderna innebär att Turkiet får fokus på annat än EU-förhandlingarna. De nationalistiska krafterna i landet stärks. EU:s krav på bättre respekt för mänskliga rättigheter för bl a kurderna kopplas av dessa krafter ihop med PKK. Nu har stödet för EU-medlemskap i befolkningen fallit på bara några år från över 75 procent, till under 50 procent.

Avståndet mellan Turkiet och EU ökar, och det märks också på den turkiska regeringen. Nationalisterna i Turkiet, dit jag dessvärre också får räkna den "socialdemokratiska" oppositionen CHP, missar inte chansen att peka på högerledarna i Frankrike och Tyskland, som med olika styrka avvisat turkiskt medlemskap. Nationalisterna i Turkiet spelar på sårad turkisk stolthet, vilket undan för undan ökar avståndet mellan Turkiet och EU.

Regerande AK-partiet har hittills hållit en fast kurs i EU-förhandlingarna, men nu verkar också regeringen dras med i de mer EU-fientliga stämningarna. För att hindra en negativ spiral av ökad misstro, måste nu EU förnya sitt medlemskapslöfte till Turkiet. Det vore bra om Sverige kunde gå i bräschen för det under ordförandeskapet i EU 2009.

onsdag 15 oktober 2008

Reinfeldt klarar inte varselvågen

Sitter och lyssnar på partiledardebatten på arbetsrummet i Riksdagen, men ska strax gå ner i kammaren och se det "live". Jag slås av hur Fredrik Reinfeldt fortsätter att försöka leva högt på ökad sysselsättning, och gång efter gång försöker leda i bevis att regeringens skattesänkningar har lett till fler jobb. (DN, SvD)

Men där lever han farligt. Den argumentationslinjen kan ju möjligen fungera så länge jobben blir fler. Men nu pekar ju allt på att det kommer att bli tvärtom under de kommande åren. Arbetslösheten kan springa upp i 7 procent under nästa år, sa Konjunkturinstitutet häromdagen. Och socialbidragstagandet kommer att öka med 10 procent fram till 2011, enligt regeringens egen prognos - och det var en prognos som gjordes före finanskrisen.

Och då fungerar inte längre Reinfeldts argument. Tvärtom kan man nu vända på det: är det kanske så att skattesänkningarna leder till färre jobb, istället för fler? Ja, det kan onekligen vara så.

Skattesänkningarna har finansierats av neddragningar i sjukvården, äldreomsorgen och skolan, vilket lett till färre anställda i de sektorerna. Skattesänkningarna har också finansierats med neddragningar av arbetsmarknadsutbildningen, så att färre arbetslösa kan få en adekvat utbildning till de jobb som finns. Det motverkar också sysselsättningsutvecklingen.

Och, vilket Mona Sahlin påpekade i debatten: Riksbanken har uppgett att den förda expansiva ekonmiska politiken (d v s skattesänkningarna) inneburit att man fått höja räntan mer än vad man annars skulle gjort. Det har dragit in köpkraft från hushållen och försvårat investeringar.

Det är svårt att komma ifrån att skattesänkningarna har försvårat arbetet med att möta varselvågen. Nu försöker Reinfeldt hävda att man gör en stor insats genom att rikta 1,5 miljard kronor i arbetsmarknadspengar till västsverige. Då tror han att han löst problemet.

Men det är inga nya pengar. Dessa pengar tas från resten av landet. Det vi nu emellertid ser är att varselvågen sprider sig. Häromdagen var det ett företag i Köping, Getrag, som drabbades. Det är en av Volvos underleverantörer, och naturligtvis finns dessa i hela landet. Så detta är bara början: när varselvågen slår in över hela landet, hjälper det ju föga att regeringen omdirigerat pengar till västsverige. (SvD)

För övrigt blir man ju bara trött på den amerikanska debatten. Här skenar USA:s budgetunderskott, och är historiens högsta. Det beror bl a på Irakkriget, och på de omfattande skattesänkningarna som regeringen Bush riktade mot de allra rikaste.

Så vad är då McCains recept för att lösa det? Stanna i Irak, och sänk skatterna ännu mer... (DN, SvD)

måndag 13 oktober 2008

Krugman är närmare Keynes än Friedman

Paul Krugman är en ekonom som tänker själv, kan formulera sig så att även lekmän förstår, och är orädd. Det är ovanligt i svensk (och europeisk) debatt, där ekonomidiskussionen inte sällan tenderar till konformism och dogmatism. (DN, SvD, SvD)

Se bara hur EMU-diskussionen fördes i samband med folkomröstningen, eller se på hur dagens debatt om utgiftstak och överskottsmål artar sig. Den som vågar andas något om att det inte är säkert att Sverige i all framtid ska amortera av 30 miljarder kronor (en procent av BNP) i genomsnitt per år, utan att det på sikt kan finnas skäl att skruva ner den ambitionen något mot bakgrund av sjunkande statsskuld, förestående klimatinvesteringsbehov och växande andel äldre, utmålas som en ansvarslös folkhushållets fiende.

Den amerikanska debatten är, och har förmodligen alltid varit, mer frejdig och mer utmanande. Krugman är inte en nyliberal lättviktare, som tror att alla problem löses av sig själv om bara marknaden får bestämma. Tvärtom, så ser han hur kapitalismen ibland går i baklås och ibland löper amok, och förespråkar en aktiv finanspolitik för att förebygga det. Han står mycket närmare Keynes än Friedman.

För egen del fästes min uppmärksamhet på Paul Krugman genom hans bok "Peddling Prosperities" som kom för snart 15 år sedan. Då var det min kompis Jens Henriksson som enträget krävde att jag skulle läsa boken, och jag tror t o m att jag fick den av honom i present. Vi var båda aktiva i Lunds Socialdemokratiska Studentklubb, och bodde nästan grannar på studentbostadsområdet Vildanden i Lund.

Så jag läste boken, och den var så bra att jag skaffade den svenska översättningen (Valser om Välfärd) när den kom några år senare, för att verkligen försäkra mig om att jag begripit allt. Sedan dess har jag försökt hänga med i Krugmans artiklar i New York Times och på hans blogg.

Jens blev så småningom politiskt sakkunnig och sedermera statssekreterare i finansdepartementet, och skrev i praktiken finansplanerna i de svenska budgetpropositionerna tio år i rad. Nu representerar han de nordiska länderna i Internationella Valutafonden i Washington. Så Krugman har nog redan haft ett visst genomslag i svensk budgetpolitik...

tisdag 7 oktober 2008

Landet måste sättas främst

Ingvar Carlsson har självklart rätt i att läget nu ser så illa ut i den internationella ekonomin att också den svenska regeringen borde ta initiativ till blocköverskridande samarbete, på samma sätt som skedde 1992. (DN, SvD))

Visst finns det skillnader idag i förhållande till läget då. Då hade budgetunderskottet länge rusat mot rekordnivåer, och Riksbanken hade försökt skydda kronan med 500 procents ränta. Krisen var mer inhemsk än internationell. Idag har svensk ekonomi en i grunden frisk bas.

Men att krisen idag i första hand kommer utifrån är i sig inte argument för att inte försöka samla sig över blockgränsen. Det kan snarare vara tvärtom. Igår talade Barack Obama om krisen i USA som den värsta sedan 1930-talet, och i land efter land är de finansiella systemen på väg att falla sönder. Sverige är ett litet exportberoende land, och drabbas hårt vid sådan internationell turbulens. Vi kan mycket väl dras med, och det snabbare än vad vi nu kan bedöma. När jag besökte Internationella Valutafonden i Washington för några veckor sedan, varnade man för ett sådant scenario.

Det är därför hög tid för regeringen att kliva ner från sina höga hästar och sätta landet främst.

Några ord om att komma överens

Är idag tillbaka i Stockholm för ytterligare förhandlingar om grundlagen. Det går sakta framåt, och idag löste vi upp ytterligare några knutar. Det ska nog gå att komma överens till slut med de borgerliga om förändringar i Regeringsformen och vallagen. Men några frågor återstår.

Förra veckan blev ju hektisk. Åkte till Europarådet i Strasbourg på måndagen för en spännande sessionsvecka. För första gången någonsin har två medlemsländer, Georgien och Ryssland, varit i krig, och självklart dominerade det diskussionerna i församlingen. Sverige kom att stå i centrum för den diskussionen, eftersom vi just nu är ordförande i Europarådets ministerkommitté.

Tyvärr blev det inte så bra när Carl Bildt valde att åka till Ukraina med kungen, istället för att komma till Europarådet för att delta i diskussionen om hur konflikten mellan Georgien och Ryssland skulle kunna biläggas. Många av parlamentarikerna blev besvikna på det svenska ledarskapet i det avseendet, och det är ju alltid tråkigt när Sverige kritiseras i internationella sammanhang.

Och så blev Bildt portad i Ryssland för sin parallell mellan Hitlertyskland och Ryssland. Nog för att man ska kritisera Ryssland, men han hade ju inte behövt ta ställning för Georgien, som ju faktiskt var den angripande parten den här gången. Och hur Sverige nu ska kunna fungera som medlande ordförande i Europarådet är svårt att förstå. (SvD)

Utöver det handlade också Europarådsveckan om Cypernfrågan. Här har förhandlingar öppnats mellan turk- och grekcyprioter, med målet att åstadkomma en återförening av den delade ön. Jag hade förberett ett inlägg i församlingen på onsdagsförmiddagen, men diskussionen fick avbrytas av tidsskäl innan jag kom upp. Mitt inlägg kommer emellertid att publiceras i slutrapporten, och budskapet var, som så många andras, att vi nu förväntade oss konstruktiva förhandlingar mellan parterna. Man borde se framåt, mot gemensamma lösningar, istället för bakåt, på gamla oförätter.

På torsdagen fick jag emellertid åka tillbaka till Stockholm, för att delta i de interna diskussionerna i den socialdemokratiska riksdagsgruppen om Lissabonfördraget och Lavaldomen. Jag tänker inte redogöra för överläggningarna, eftersom dessa möten är slutna. Men utgången är ju bekant: ett antal av oss som drivit att vi inte skulle medverka till att ratificera fördraget innan det var säkerställt att svensk arbetsmarknadsmodell kan hävdas i EU, fick inte majoriteten med oss. Istället fick vi, förutom jag själv också bl a Bo Bernhardsson och Leif Pagrotsky, reservera oss. Vi deklarerade också att vi skulle avstå i slutomröstningen 20 november.

Det är tråkigt när det blir så. Det är mycket sällan det blir reservationer i gruppen. Jag har suttit i riksdagsgruppen i 10 år, om jag inkluderar åren som statsråd, och det är första gången jag behövt göra det. Förhoppningsvis ska det aldrig behöva hända igen.

Men enligt vår uppfattning var detta en så viktig fråga att utgången inte kunde bli någon annan. Det är uppenbart att Lavalutredningen inte med säkerhet kommer att kunna lösa frågan. Och om den inte kan det, måste vi kunna driva fram en förändring av EG-rätten. Och det kan i så fall bara åstadkommas genom förändringar i fördraget, eller ett svenskt undantag. Därför hänger Lavaldomen och fördraget ihop, och därför ville vi först se resultatet av utredningen innan fördraget ratificeras.

Nu får vi hoppas att utredaren Claes Stråth kommer att kunna lösa frågan ändå, att regeringen i så fall går på hans förslag och att Svenskt Näringsliv accepterar det.

Men jag tror inte att oddsen för det är särskilt goda. Jag skulle i alla fall inte sätta min förmögenhet på det, om jag nu hade någon. (Aftonbladet)

tisdag 30 september 2008

Var är Carl Bildt?

Sitter i Europarådets sessionssal i Strasbourg och lyssnar på Frank Belfrage, Sveriges kabinettssekreterare, som talar till församlingen. Sammanhanget är att Sverige just nu är ordförande i Europarådets ministerkommitté, och det i ett mycket unikt och spänt läge. För första gången någonsin har två av Europarådets medlemsländer, Ryssland och Georgien, fört krig mot varandra. Det är naturligt att detta dominerar sessionsveckan här i Strasbourg, och det har ställt höga krav på det svenska ordförandeskapet. (SvD)

Tyvärr har man inte klarat av att leva upp till de kraven, och det är framför allt Carl Bildts valhänta hantering av situationen som rört upp många känslor här, oavsett vilken sida man står på.

Nu talar alltså kabinettssekreterare Belfrage. Det är en klok diplomat, och han gör ett bra jobb. Men frågan alla ställer sig här är: var är Carl Bildt? Det hade varit naturligt att ordförandelandets utrikesminister, i detta unika läge, tog denna diskussion själv, istället för att skicka sin kabinettssekreterare. Det är ju också ett svårt läge för Belfrage - han kan ju egentligen bara hålla sig till manus, och får svårt att svara med auktoritet på alla de följdfrågor som kommer att komma.

Situationen blir inte bättre av att många reagerat på Bildts ageranden i samband med kriget. Självklart var det rätt att kritisera Ryssland, även om det var överord att jämföra landet med Hitlertysklands anspråk på andra länder. Så kan man kanske uttrycka sig, men inte om man vill spela en roll för att jämka samman länderna igen.

Men utrikesministern kritiserade inte bara Ryssland, vilket det alltså som sagt finns goda skäl för. Han gick ett steg längre, och ställde sig bakom den georgiske ledaren Saakasvili, trots att det var Georgien som enligt alla bedömare startade angreppet. Och när han gjorde så, diskvalificerade han sig i praktiken från rollen som brobyggare i Kaukasus - vilket han ju faktiskt är skyldig att försöka vara, åtminstone så länge Sverige är ordförande i ministerkommittén.

För egen del anser jag att det nu är viktigast att fokusera på framtiden. Det som kommer ut av detta möte måste vara en klar signal till Ryssland att helt lämna den s k buffertzonen, d v s områden i Georgien som ligger utanför Abchasien och Sydossetien. Europarådet måste sedan få möjlighet att bevaka både Georgiens och Rysslands ageranden framöver, så att de lever upp till organisationens mål. På sikt måste de två landområdenas status regleras.

onsdag 24 september 2008

Bankernas kris är kapitalismens kris

Bolånekrisen i USA sveper över världen och drar med sig banker och finansinstitut i fallet. Nu är det inte längre tal om vikten av "oberoende" centralbanker och banksystem - tvärtom. När bankerna gjort bort sig genom låna ut pengar hejdlöst kommer de alla springande till - staten...

Nu radar de upp sig framför den amerikanska kongressen och tigger pengar, självklart utan att vilja göra avkall på en cent av de frikostiga bonusar och löneavtal de tillskansat sig så länge festen varade. Leif Pagrotsky skriver roligt och träffsäkert om detta i GP, och nu dras ju också presidentkandidaterna in i spelet, (DN, SvD).

Visst kan man inte låta bli att le lite åt eländet. Scenariot påminner inte så lite om den bankkris vi hade i Sverige i början av 1990-talet. Under 1980-talet tjatade bankerna om att det var nödvändigt att avskaffa låneregleringarna. Efter mycket om och men, och med stor tvekan, gjorde den socialdemokratiska regeringen det. Några år efteråt var praktiskt taget varenda bank (utom Handelsbanken) konkursmässig. De hade lånat ut för mycket, och när priserrna började falla på fastighetsmarknaden fanns det plötsligt inte längre täckning för lånen. Botten gick ur, och det blev sedan upptakten till den stora ekonomiska krisen på 1990-talet.

Nu ser vi samma sak hända i USA. Det är en myt att kapitalismen är självreglerande - om man inte med självreglerande menar återkommande spekulationsbubblor och ekonomiska kriser. Det hade man väl kunnat leva med, om det hade varit spekulanterna själva som betalat priset för sin vidlyftiga affärer. Men så är det ju aldrig. Deras misstag transporteras nästan undantagslöst ner i ekonomin, till det faller ut i högre räntor, högre arbetslöshet, nedskärningar i offentlig sjukvård och utbildning. Det blir alltid de oskyldiga som får betala priset, medan de som begått de verkliga misstagen kan singla ner i sina väl tilltagna fallskärmar.

Därför måste vi dra slutsatser av detta. Det behövs ordentliga regleringar av marknaden. Den kan inte få reglera sig själv. Då går det på tok.

tisdag 16 september 2008

En regeringsförklaring skriven i en bunker

Dagens regeringsförklaring blev på många sätt en besvikelse. Inte för politiken i sig, som jag ju har många invändningar emot, utan för att det verkar som om regeringen inte alls förstått att världen nu snabbt förändras. Den regeringsförklaring vi hörde läsas upp idag skulle lika gärna kunna vara skriven förra året, eller förrförra. Samma budskap om att alla problem kan lösas med skattesänkningar, samma piruetter med löften om välfärdsreformer som vid närmare granskning visar sig vara luftslott. (DN, SvD, SDS)

Man tycks helt ha missat att hela världen lamslås av beskeden från den amerikanska ekonomin. När jag lämnade USA i lördags kunde jag läsa i de amerikanska tidningarna om Lehman Brothers ökande problem. I söndags ansökte de om konkursskydd, och i måndags rasade börskurserna världen över. Det är naturligtvis mycket oroande, och borde fått en svensk regering att noga överväga sin ekonomiska politik.

Men icke. Regeringsförklaringen verkar vara skriven i en bunker, dit ingen information om det svåra internationella ekonomiska tycks ha nått in. Därför låter dagens regeringsförklaring som en blåkopia av tidigare års.

I ett läge med en allt svårare internationell ekonomisk situation bör man se om sitt hus; satsa på sådant som stärker svensk konkurrenskraft, och göra åtgärder som förbättrar trygghetssystemen för människor, eftersom det snart kan behövas på bred front. Istället gör man ytterligare skattesänkningar för de allra rikaste. Det märks att vi har en borgerlig regering.

För övrigt har jag idag skrivit ett inlägg i nättidningen efterarbetet, om sverigedemokraternas framgång i opinionen, och om oroande inslag i de socialdemokratiska rådslagen. Kolla det!

torsdag 11 september 2008

Ekonomin måste in i det amerikanska valet

Den här veckan är jag på resa i nordamerika med KU. Måndag-onsdag har vi varit i Kanada för att bl a lära oss mer om lagstiftningen om ursprungsfolkens rättigheter, och torsdag-fredag är vi i Washington för att lära oss om det amerikanska systemet med kongressförhör.

Det har varit lärorika dagar, både för de ämnen som berörts, men också eftersom vi hamnat i två valrörelser: Kanada går till val 14 oktober, USA den 4 november.

Nu sitter jag på ett hotell i Washington, klockan är strax efter 11 på kvällen och jag har nyss kommit tillbaka från en middag på det svenska residenset. Där träffade vi demokratiska och republikanska politiker under värdskap av ambassadör Jonas Hafström. Tidigare på dagen besökte vi den amerikanska kongressen, och själv träffade jag därefter Internationella Valutafonden för att få en orientering om utvecklingen av amerikansk ekonomi.

Det är många intryck man vill förmedla. Det här är 11 september, 7 år efter terroristangreppen i New York och Washington. Det har förstås präglat dagen. Men annars kretsar förstås mycket av den amerikanska debatten om valet. Ikväll höll Sarah Palin sin första större intervju, kommenterad också av svenska medier. (SvD)

Det verkar hittills ha varit ett snilledrag av McCain att välja Sarah Palin till vicepresidentkandidat. Det mobiliserar den kristna gunslinging moralhöger som han tidigare haft svårt att vinna. Nu handlar en del av valdebatten om Palins privatliv, inte om fundamentala politiska frågor.

Kanske kan McCain på det sättet göra inbrytningar i vissa demokratiska väljargrupper. Men frågan är om det räcker. Själv blir jag en smula deprimerad. Jag trodde att vi var av med den typen av politiker i USA, att väljarna var så trötta på Bush att de inte ville föra ut landet i en sådan extrem högerposition igen.

Men vad jag förstår, inte minst efter kvällens samtal med republikanska företrädare, är man nu helt inne på att fortsätta med sin kallakrigsretorik, och att använda Georgienkriget som ett nytt argument för att USA ska trappa upp konfliktnivån med Ryssland. Det sprids en paranoid stämning: "Putin och hans allierade är ute efter amerikanska intressen, och vi måste vara beredda att slå tillbaka". Det är mycket oroande.

Samtidigt har ju USA enorma problem framför sig. Efter dagens samtal med IMF-företrädare förstår jag att den amerikanska ekonomiska krisen mycket väl kan fördjupas. Och tecknen på ett imperium i förfall finns överallt: skolor i fysiskt förfall, infrastruktur i skriande behov av underhåll, ett sjukvårdssystem i kris, snabbt ökande orättvisor, stegrande arbetslöshet och inflation, tillväxt på tomgång.

Efter år av skattesänkningar och på det följande nedskärningar i de offentliga utgifterna ser USA allt mer ut som en bedagad skönhet som sett sina bästa dagar, knappast ett föredöme för moderna demokratier. Det är sannerligen deprimerande. Därför hoppas jag att valrörelsen USA under de veckor som kommer, handlar om det som är viktigt för både USA och världen: ekonomin, sjukvården, klimatfrågorna, arbetslösheten.

Och förresten: igår när vi lämnade Kanada meddelade den kanadensiska premiärministern, konservative Stephen Harper, att han vill sänka skatten på diesel. Han angrep samtidigt den liberale opponenten för att vilja höja priset på drivmedel. Detta i ett land som i norr ser tydliga tecken på global uppvärmning: nordvästpassagen är numera isfri långa tider på året, tundran smälter så att vägar sköljs bort.

Att en politiker ändå kan vara så oansvarig och populistisk som denne Harper, får ju en nästan att förlora tron på mänskligheten.

fredag 5 september 2008

När verkligheten inte stämmer med kartan följer Riksbanken kartan

När Riksbanken igår höjde styrräntan, trots att tillväxten är i botten, visar den än en gång att det är något grundläggande fel med penningpolitiken. (SvD, DN, SDS)

Enligt regelboken så är Riksbanken ett konjunkturpolitiskt instrument. När en överhettning är på väg att inträffa i ekonomin, så ska Riksbanken kyla av den genom att höja räntan. Ett tecken på att en överhettning kan vara nära förestående är om inflationen börjar öka till följd av flaskhalsproblem i ekonomin - t ex om lönerna ökar för mycket eftersom det råder brist på arbetskraft.

Och visst är inflationstakten hög just nu - över 4 procent. Men det beror inte på överhettning i den svenska ekonomin, tvärtom. Tillväxten mellan första och andra kvartalet i år var noll, och på årsbasis lär den hamna på ytterst låga 1-1,5 procent.

Nej, inflationen är till övervägande del importerad. Den beror på stigande världsmarknadspriser på olja och livsmedel. Och en sådan inflation kan inte tas ner med hjälp av räntehöjningar. Det kvittar om Riksbanken i Sverige höjer räntan till 10 eller 100 procent - det påverkar ju inte olje- eller livsmedelspriserna i världen ett endaste dugg.

Problemet är att Riksbanken har ett stelbent mål om att inflationen ska hållas mellan 1 och 3 procent, oavsett var den kommer ifrån. Och när kartan inte stämmer med verkligheten, så gör man som forna tiders generaler - man följer kartan. Och då kan man, som nu, höja räntan trots att tillväxten är på väg ner. På det sättet förvärrar men konjunkturen och leder ut tusentals människor i arbetslöshet - helt i onödan och med ytterst begränsade effekter på den svenska inflationstakten.

Det är nu uppenbart att penningpolitiken måste reformeras. Inflationsmålet bör kompletteras med ett tillväxtmål, för att tillåta ökad flexibilitet i räntesättningen. Så styrs penningpolitiken i USA, av den riksbank i världen som anses mest framgångsrik, Federale Reserve.

söndag 27 juli 2008

IMF och tuberkolosen - eller "Vart tog Anders Åslund vägen med sina miljoner?"

För en tid sedan kom en rapport från några forskare i Storbritannien som väckte stor uppmärksamhet - även om den borde varit en ännu större nyhet. (SDS, svt, bloggare)

I korthet hade forskarna kommit fram till att Internationella valutafondens krav på dramatiskt sänkta offentliga utgifter i de forna kommunistländerna i början av 1990-talet hade lett till ett ökat antal dödsfall i tbc på 100 000. Kraven ställdes av valutafonden för att dessa länder skulle få låna pengar. "IMF:s lån verkar inte ha varit ett medel mot ett försämrat hälsoläge, snarare har de påskyndat det.", skriver forskarna.

100 000 människor... Vem kommer att ställa IMF:s beslutsfattare till svars för detta? Sanningen är: ingen.

Det saknades inte kritiska röster när det begav sig för 15 år sedan. Det fanns de som pekade på de stora riskerna med den s k "chockterapi" som ordinerades av nyliberala ekonomer. Nu vet vi priset: minst 100 000 människoliv. Och det bara i tbc. Hur många liv har andra sjukdomar skördat när hälsoläget försämrades när det offentliga sjukvårdssystemet bröts ner på IMF:s order?

Jag mötte dessa hälsoproblem när jag som folkhälsominister besökte Moskva och St Petersburg under 2003 och 2004. Resistent tbc. Galopperande HIV-epidemi. Alkoholrelaterade dödsfall utom kontroll. Och nästintill total oförståelse och ointresse från de makthavare - hälsominstrar, en vice premiärminister, guvernörer - som jag träffade.

De flesta av dem är borta nu. Den siste ryske hälsoministern jag träffade, som besökte mig i Stockholm 2006, visade faktiskt äntligen på att man började ta frågorna på allvar. Hur det ser ut just nu, ett otal ryska regeringsombildningar senare, vågar jag inte svara på.

För mig har begreppet "chockterapi", som alltså ledde till denna katastrofala utveckling, i första hand ett svenskt ansikte. Han heter Anders Åslund, och är en driven och skygglappsförsedd nyliberal ekonom som var ekonomisk rådgivare åt den ryska regeringen i början av 1990-talet.

Ingen försvarade med sådan emfas vikten av att statliga tillgångar såldes ut så snabbt som möjligt till vem som helst, och att offentliga utgifter kapades radikalt och snabbt oavsett effekter - som Åslund. Hans bok "Därför behöver Östeuropa chockterapi" från 1993 satte tonen.

På nätet, i DN, läser jag historien om hur de ryska makthavare som Åslund jobbade för och fortfarande tydligen står nära, berikade sig under dessa år. Dåvarande premiärministern Tjernomyrdin, dåvarande finansministern Fjodorov, dåvarande privatiseringsministern Tjubajs - alla blev de mångmiljonärer på den ryska privatiseringskampanjen.

Och Åslund själv blev inte lottlös. Via Vostok Nafta har han (liksom f ö Carl Bildt) tjänat stora pengar på den ryska olje- och gasjätten Gazproms aktieutveckling. 15 miljoner kronor var hans aktier och optioner värda 2006, förmodligen avsevärt mer nu.

Åslund har tagit sina miljoner och sitter nu på en säkert välbetald forskartjänst på ett institut i Washington. 100 000 miste livet med hans chockterapi. Världen är sannerligen orättvis.

måndag 14 juli 2008

FRA och äventyrlig säkerhetspolitik hänger ihop

Dagens inlägg av tre f d folkpartiledare om FRA är en rejäl bredsida mot den borgerliga regeringen, och ytterligare ett tecken på att kritiken mot FRA-lagen inte kommer att tystna på länge än. Med all sannolikhet kommer regeringen att få leva med den frågan under hela dess återstående mandattid. (DN, SvD)

Frågan är hur länge regeringen orkar stå emot. Hittills har frågan skördat offer i form av i förtid avslutade politiska karriärer för enskilda borgerliga politiker. Fredrik Federley, Annie Johansson och Karl Sigfrid trodde kanske att de skulle komma ur frågan genom att medverka till en återremiss. Men när det sedan visade sig att utskottet bara kom tillbaka med kosmetiska förändringar, och de ändå röstade för spelade de bort hela sitt förtroendekapital. Federley och Johansson utmålades förvisso som hjältar en kort stund en kväll i juni 2008, men i mångas ögon kommer de ändå för alltid att ses som skurkar som svek sina ideal i avgörandets stund.

Det är på sätt och vis synd. Federley har jag svårt att fördra, efter alla hans hatfulla utfall både mot socialdemokratin som parti och enskilda socialdemokrater. Men Annie Johansson och Karl Sigfrid känner jag från KU, och de är sympatiska personer, även om jag för all del inte delar många av deras åsikter.

Efter de tre f d folkpartiledarnas artikel ökar trycket ytterligare, naturligtvis mest på folkpartiledaren Jan Björklund. Men han kommer naturligtvis att stå fast vid FRA-lagen. Och det är inte bara fråga om prestige, det är också helt logiskt.

FRA-lagen hänger nämligen samman med den borgerliga strävan att vrida svensk säkerhetspolitik i en mer äventyrlig riktning. Björklund är ju den som gått längst när det gäller krav på en helt ny svensk säkerhetspolitik. Han har inte bara krävt NATO-medlemskap. Han var också en av få svenska politiker som ville att Sverige skulle gå med i det USA-ledda kriget mot Irak. Om han hade fått bestämma svensk utrikespolitik vid den tidpunkten, skulle alltså Sverige idag ha bidragit med trupp i Irak, med allt vad det fört med sig i form av risker för terroristattentat - både mot svenska soldater på plats, men också mot mål i Sverige.

Och det är här FRA-lagen kommer in. Den motiveras ju bl a med att vi måste ha den typen av bred signalspaning, för att kunna skydda svensk trupp utomlands. Så det är klart, om man är varm anhängare av att Sverige ska delta med trupp i alla blodbad som uppstår på vår planet, är det ju följdriktigt att införa lagar av FRA-typ.

Men om man som jag har en hållning som är mindre äventyrlig och mer i linje med traditionell svensk säkerhetspolitik, d v s att Sveriges roll i världen inte i första hand är att åka runt och kriga, utan snarare vara med och bygga upp krigshärjade länders infrastruktur, rättsväsende och sjukvårdsstruktur - ja, då blir argumenten för FRA-lagen självklart svagare.

fredag 13 juni 2008

Nu måste Sveriges ratificeringsprocess läggas på is

Dagens stora nyhet är naturligtvis att Irland röstat nej till Lissabonfördraget. (DN, SvD)

Det är ännu för tidigt att säga vad som i sak legat till grund för irländarnas nej. Missnöje med regeringen och den försvagade ekonomin kan ha spelat in, men man kan inte bortse ifrån att fördraget som sådant förmodligen hade inslag som irländarna inte gillade. Man kan ha varit missnöjd med sådant som man upplever som att de stora länderna får mer inflytande, att beslut flyttas från medlemsstaterna till EU-nivån, att försvarssamarbetet ska fördjupas. Det sistnämnda särskilt kontroversiellt i ett land som är neutralt.

Vad än orsaken är, så måste resultatet respekteras. Och det vore fullständigt respektlöst att gå vidare med ratificeringen i de länder som ännu inte ratificerat fördraget, innan den irländska situationen är löst. Jag såg att EU-ministern Cecilia Malmström uttalade sig i den riktningen häromdagen, d v s att Sverige ändå skulle gå vidare med ratificeringen som om ingenting hade hänt.

Men så kan man inte hantera frågan. När det förra fördraget föll med folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, blåste den socialdemokratiska regeringen av ratificeringsprocessen i Sverige, och det är det naturliga att göra också nu. Processen måste läggas på is.

Kan då situationen lösas? Ja, först måste irländarnas inställning analyseras. Vad är man mest missnöjd med? På grundval av det kan man i bästa fall förhandla fram undantag för Irland, på samma sätt som man gjorde för Danmark när danskarna röstade nej till Maastrichtfördraget. Dessa undantag måste sedan godkännas av samtliga medlemsländer. Också det är ett argument för att nu avvakta med den svenska ratificeringen: vi måste ju först se om och i så fall vilka undantag man kräver.

Men det tar tid, och med all sannolikhet har tidsplanen för fördraget nu spruckit. Det kommer inte att träda i kraft 1 januari 2009. Det får effekter också för den fråga som varit mest omtvistad i Sverige, d v s kollektivavtalen och Vaxholmsdomen. Dels kommer nu utredningen om Vaxholm att hinna bli färdig innan vi ratificerar - den ska ju levereras senast 15 december.

Och dels kan den förnyade förhandlingsprocess som nu öppnas, också medföra att Sverige kan spela in sitt önskemål om ett tydliggörande i fördraget om att kollektivavtal måste kunna hävdas, d v s ett upphävande av EG-domstolens beslut i Vaxholmsmålet och i Rüffertmålet. Det vore i så fall en mycket bra utveckling.

Men rent allmänt måste nu EU:s ledare fråga sig om man verkligen går i takt med Europas folk. Frankrike, Danmark, Nederländerna, Irland - varje gång man frågar folket om Europafrågor, så visar det sig att det är stor skillnad på vad medborgarna tycker, och vad EU-etablissemanget förhandlat fram.

Det borde stämma till eftertanke.

tisdag 3 juni 2008

Klokt beslut av LO

I natt beslutade LO-kongressen att verka för att Lissabonfördraget inte godkänns förrän Laval-utredningen är klar. Beslutet tvingades fram av ombuden, eftersom LO-ledningen absolut inte velat koppla ihop frågorna. Man fick emellertid vika sig, och förhandlade fram en skrivning för att slippa ett förnedrande nederlag i en votering. (DN)

Det var ett klokt beslut. Vi kan inte köpa grisen i säcken. Mardrömsscenariot ser ut såhär: I november röstar vi igenom fördraget i riksdage. Tre veckor senare kommer laval-utredningen, som visar att vi inte kan hävda svenska kollektivavtal på svensk mark, inom ramen för gällande EG-rätt. Då får vi leva med lönedumpning - rumänska kollektivavtal kan bli giltiga på svensk arbetsmarknad. Jobba för 30 kronor i timmen och bo i en källare - det blir den europeiska arbetsmarknadsmodellen.

Den faran har kongressombuden sett, och velat undanröja. Låt oss först se om vi kan bevara den svenska modellen på arbetsmarknaden - sedan kan vi rösta om fördraget, är signalen från kongressen.

Det är fel att hävda att fördraget och laval-domen inte hänger ihop. EU-fördrag handlar om spelreglerna för Europa. Om man är missnöjd med att t ex EG-domstolen har beslutskompetens över svenska konfliktregler, och hur den tolkar fördraget, är det naturligt att den diskussionen lyfts i fördragssammanhang.

Med detta beslut ansluter sig LO-kongressen i praktiken till den linje jag och Bo Bernhardsson argumenterade för i en DN-artikel 3 mars. Det gör inte ställningstagandet mindre klokt.

tisdag 22 april 2008

Borgerligheten svarar med personangrepp

Nyheten att Ulrica Schenström inte ville komma till KU väckte ju stor uppmärksamhet idag (SvD, DN). Svenska Dagbladet ringde mig igår och hade på något sätt fått nys om att hon mailat in till KU-kansliet att hon inte tänkte infinna sig.

Det var en överraskning för mig, men när jag läste mina KU-handlingar såg jag att det var riktigt. Jag gjorde därför en kommentar, enligt min uppfattning ganska återhållsam. Vi har ju ingen anledning att bråka med Schenström i onödan, och är fullständigt ointresserade av vad som hände den där kvällen. Men KU har tagit emot en anmälan från Peter Eriksson (mp) om att vi ska granska regeringens krisberedskap under Ulrica Schenströms tid som högsta ansvariga för den, och då är det naturligt att vi också kan ställa direkta frågor till henne om det.

Vi vill bl a veta om hon deltog i eller ledde de krisövningar som genomfördes i Regeringkansliet under hennes tid, vilken information och instruktioner hon fick av statsministern för detta uppdrag och vilken utbildning hon fick. Eftersom det är viktigt att vi kan utreda detta i botten, måste vi också kunna ställa följdfrågor.

Ingen statssekreterare har så vitt jag vet vägrat komma till KU tidigare så min kommentar om att det var "mycket uppseendeväckande" får väl anses vara befogad. Jag sa också att detta försvårade KU:s arbete, vilket ju är en självklarhet.

Den linjen höll jag sedan i alla intervjuer under morgonen - TV4 ringde redan 5.20, SVT vid 6-tiden och P1-morgon vid 6.30.

Men trots denna ganska återhållsamma linje tog det hus i helsicke hos borgerligheten.

Närt KU sammanträdde vid 11 fick vi visserligen med dem på att uppdra åt KU:s kanslichef att göra ett nytt försök med att få Schenström att komma. Ja, alla utom Mauricio Rojas (fp), förstås, som alltid gör sitt bästa för att ställa sig vid sidan om alla oss andra.

Men när vi trädde ut från mötesrummet plingade det till i mobilen, och jag fick information om vad Carl B Hamilton (fp) hade låtit skicka ut till media. Det var ett exempellöst personangrepp på mig, där jag anklagades för att vilja mobba och kränka kvinnor i allmänhet, och Ulrica Schenström i synnerhet:

"Man bör skilja på klargörande KU-utfrågning och mobbande kränkning av en kvinna. Morgan Johansson (s), med sitt krav på KU-förhör av Ulrica Schenström, är enbart ute efter att kränka och mobba henne inför tv-kamerorna och kvällspressen.

Morgan Johansson (s) hade med hjälp av kvällspressens och tv:s bilder velat gnugga in hos de skandalhungriga en repris av Ulrica Schenströms olycka. Hans agerande har inte ett dugg med kontrollmakten, konstitutionen eller statsstyret att göra. Johanssons enda syfte är en önskan att förnedra och sparka på en redan liggande."

Ja, vad ska man säga om ett sådant utbrott? Karl´n verkade ju helt ha tappat fattningen.

Jag gjorde då en ny runda intervjuer, med TT, SvD och Rapport, och sa att det här var ett lågvattenmärke och att KU naturligtvis måste behandla män och kvinnor lika. På samma sätt som vi kallat tidigare statssekreteraren Lars Danielsson till utfrågning om krisberedskapen i den gamla s-regeringen, måste vi kunna kalla Ulrica Schenström när det finns en anmälan mot den nya regeringen. Varför skulle vi skämmas för det?

Det börjar emellertid tecknas ett trist mönster, och jag drar mig till minnes förra vårens KU-granskningar. Också då gjordes häftiga personangrepp från borgerligt håll. Några av de borgerliga ledamöterna angrep i en DN-artikel mig och Berit Andnor för att bidra till att förtroendet för rättsstaten "urholkades". Bakgrunden var att jag och Berit under en utfrågning ställt kritiska frågor till två företagsledare i samband med granskningen av Carl Bildts affärer med dem.

Detta tema återkom sedan i granskningdebatten i juni 2007, där Mauricio Rojas ägnade nästan hela sin talartid åt ett rasande personangrepp mot mig och Berit.

Kan det vara så att det är en strategi? De borgerliga är helt enkelt inte särskilt vana vid att bli ifrågasatta och granskade. Och när det sker, tappar de fattningen. Då blir det som på skolgården: när hjärnan tar slut tar nävarna vid. Om man inte längre kan försvara sin regering med sakargument, återstår bara rasande personangrepp och smutskastning av motståndaren.

Tråkigt om det är så. Någon vinnande strategi är det ju knappast.

onsdag 16 april 2008

Beklagligt att Wibe lämnar

Idag skriver Sören Wibe i DN att han lämnar det socialdemokratiska partiet.

Det beklagar jag. Vi har inte haft så mycket med varandra att göra genom åren, men jag har uppskattat honom både som motståndare och allierad.

Han arbetade ju emot ett svenskt EU-medlemskap 1994, när jag stod på ja-sidan. I EMU-folkomröstningen 2003 stod vi emellertid på samma sida i uppfattningen om att det inte gagnade Sverige att gå med i EMU.

Sören Wibe är en lågmäld och saklig debattör, vilket har gjort honom till en respekterad aktör i EU-debatten. Jag respekterar naturligtvis hans beslut att lämna partiet. Men jag tycker att det är en överreaktion, och han gör en missbedömning av vart partiet är på väg.

Sören Wibe tycks vara full av frustration över att han inte upplever att han kan se några resultat i det socialdemokratiska partiet av det arbete han lagt ner för att få partiet att inta en mer EU-kritisk hållning. Det är inte mitt intryck, tvärtom.

I lördags diskuterades EU-frågorna på den skånska socialdemokratiska partidistriktskongressen i Helsingborg under flera timmar. LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin talade på förmiddagen, och pläderade bl a för sin linje att en ratificering av EU-fördraget inte skulle villkoras av att Vaxholmsfallet skulle vara löst. EU-parlamentarikern Jan Andersson gjorde samma sak.

Mot dem stod bl a riksdagsledamoten Bo Bernhardsson, partistyrelseledamoten Niklas Karlsson och LO-distriktets förre ordförande Clas Bloch. Niklas Karlsson la förslag om att kongressen skulle uttala att fördraget inte skulle ratificeras, om det inte stod fullständigt klart att svenska kollektivavtal kan hävdas på svensk arbetsmarknad.

Själv har jag ju samma åsikt, men jag kunde inte plädera för den i debatten. Jag var distriktsstyrelsens föredragande, och DS hade inte kunnat enas. För att slippa votering och reservationer i distriktsstyrelsen, hade vi istället enats om att överlåta frågan till kongressen.

Nu behövdes det inte ytterligare draghjälp. Kongressen gick med stor majoritet på Niklas förslag, och emot Vanja och Jan. Det var naturligtvis viktigt. Partidistriktet i Skåne är landets största s-distrikt, och beslutet är en klar signal om vilken väg partiets fotfolk vill att partiledningen ska ta.

I går kväll, tisdag, diskuterades frågan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, också då med deltagande av Jan Andersson. Dessa överläggningar är slutna, och jag ska inte avslöja vad som sades. Men jag kan säga så mycket, att jag har ingen anledning att vara missnöjd med den diskussionen.

Min åsikt är alltså att Sören Wibe lämnar i onödan. Det finns en stark insikt i det socialdemokratiska partiet om att EU utvecklas i en riktning som vi inte vill, och vi kommer att vara beredda att göra något åt det när tillfälle ges. Det är inte rimligt att ratificera fördraget i november, när Vaxholmsutredningen ska komma i december. Då går vi en fälla.

Men kanske ligger det annat bakom Wibes avgång. Det närmar ju sig EU-parlamentsval, och han tänker sig kanske kandidera, antingen för något annat parti - junilistan eller vänsterpartiet - eller starta eget. Det kanske är det han har i kikaren. Den som lever får se.

fredag 4 april 2008

Striden om presstödet har bara börjat - men vad har egentligen Bonniers lovat regeringen?

Idag skriver kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth(m) om det kommande förslaget att försämra presstödet. Som väntat drabbas Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet hårt, och med all sannolikhet kommer Bonniertidningarna DN och Sydsvenskan att få monopol i Stockholm och Malmö-Lund. (SvD, SvD, SkD)

Kulturministern hävdar att EU ställt krav på neddragningar av just det stöd som utgår till storstadstidningarna. Argumentet ska vara att det kan snedvrida konkurrensen om dessa tidningar har utländska ägare. Bortsett från att argumentet är ytterligt svagt, så är det i alla fall inte alls tillämpligt på SkD, som ju har svenska ägare. Skånskan ska alltså få betala för att Svenskan har norska ägare! Det är ju vrickat.

Men striden är inte slut. Vi socialdemokrater kommer att gå emot ett sådant förslag i Riksdagen, och v och mp har tidigare också haft den linjen. Det innebär att allt kommer att hänga på centerns riksdagsledamöter. Det räcker med att 4 c-ledamöter i höst röstar efter egen övertygelse för att rädda centertidningen SkD och moderattidningen SvD, så faller Adelsohn-Liljeroths förslag. Det återstår att se hur många centerledamöter som orkar visa den integriteten.

I övrigt verkar vägen till denna situation vara kantad av elakt spel. Mycket tyder på att pressen från EU-kommissionen inte alls varit så stark som kulturministern vill göra gällande. Det har bl a EU-kommissionens egen talesman Jonathan Todd vittnat om. Det verkar snarare vara ett initiativ från Sverige i grund och botten, och då närmare bestämt från Bonniers lobbyister. Regeringens "kamp" för presstödet mot kommissionen förefaller mot den bakgrunden bara vara ett spel för gallerierna.

Så frågan måste ställas: vad har Bonniers egentligen lovat regeringen för att den ska hjälpa till med att göra sig av med två konkurrerande tidningar? Kan det finnas en uppgörelse mellan regeringen och Bonniers i botten, som går ut på att regeringen lovat att leverera en monopolställning för DN och SDS, mot att Bonniers lovat borgerligheten villkorslöst politiskt stöd i kommande valrörelser?

Nu förestår en KU-granskning av kulturministerns agerande i ärendet. Då kanske vi kan få svar på den frågan.

torsdag 3 april 2008

Ska EG-domstolen gå in för "unionbusting"?

Idag kom EG-domstolen med ytterligare ett domslut som berör lönedumpning. I det s k Rüffertmålet underkände man den tyska delstaten Niedersachsens krav på att polska byggnadsarbetare ska ha samma lön som tyska byggnadsarbetare på orten, vid en offentlig upphandling. Därmed vidgas möjligheterna till lönedumpning ytterligare. En klar parallell kan dras till Vaxholmsdomen. (DN, SvD)

EG-domstolens hållning i arbetsrättsfrågor börjar nu bli riktigt obehaglig. Man verkar vilja gå in för "unionbusting" på allvar.

Jag har ju tidigare pekat på att det inte i första hand var republikanerna i USA som krossade den amerikanska fackföreningsrörelsen - det var Högsta Domstolen. Svante Nycander har skrivit en hel bok ("Kriget mot fackföreningarna", 1998) om hur HD i en serie domslut i början av förra seklet undergrävde fackets möjligheter att organisera löntagarna, genom att döma ut metoderna som stridande mot den amerikanska konstitutionen. På samma sätt agerar nu EG-domstolen, nästan 100 år senare.

Nu måste europeisk fackföreningsrörelse sätta hårt mot hårt, annars kan det sluta lika illa som i USA. Inte är väl den europeiska drömmen att fattiga människor ska spelas ut mot varandra? Vill vi att allt fler européer ska jobba i främmande länder för 30 kronor i timmen och bo i en utkyld källare?

Med den nya domen blir det allt tydligare att också EG-rätten måste ändras. Och det enda sättet att tvinga fram en sådan förändring är att vägra ratificera den nya fördraget så länge det inte sker.

onsdag 2 april 2008

DN och SvD visar färg

Dagen har ägnats åt ett längre möte med Grundlagsutredningen, där vi ju ska landa i allt fler ställningstaganden under våren. Vi börjar med att beta av de frågor där partierna står varandra ganska nära, för att sedan gå vidare till svårare områden - t ex personvalen, författningsdomstol, riksdagens storlek - där partierna står långt ifrån varandra och där diskussionerna kommer att dra ut till efter sommaren. DN skriver om detta idag.

Från socialdemokratins sida eftersträvar vi en bred uppgörelse, så som är brukligt i grundlagsfrågor, och de borgerliga partierna verkar också vara inställda på det. Det bådar gott inför vårens och höstens förhandlingar.

I övrigt såg vi ju igår att när det verkligen gäller, så tvekar inte de stora borgerliga tidningarna att visa sin partifärg. SvD och DN tävlade ju om att höja utförsäljningen av Vin&Sprit till skyarna, och försökte stärka det urusla förtroende bland allmänheten som ju Mats Odell (kd) åtnjuter.

Försäljningen av Vin&Sprit till franska intressen är mycket våghalsig. Det finns inga garantier för att tillverkningen stannar i Sverige. Tvärtom är erfarenheten av Pernod Ricards tidigare köp av bl a Chivas och Seagram den att de genomför stora personalnedskärningar. De som nu hoppas att fabriken i Sundsvall ska räddas - som ju ska läggas ner i juni och där utrustningen redan är på väg att bäras ut! - är därför mer än lovligt naiva.

För Skånes del oroas vi ju förstås över vad som ska hända i Åhus. På kort sikt kommer den nya ägaren inte att göra något dramatiskt. Men med tiden kommer också Åhusfabriken att prövas mot tillverkning i något låglöneland, t ex i Baltikum. Om det är mycket billigare att bränna spriten i t ex Lettland än i Skåne - vad hindrar då Pernod Ricard att flytta tillverkningen?

Argumenten i kring denna affär är ibland märkliga. Lena Mellin i Aftonbladet skrev t ex att en fördel med försäljningen var att staten nu skulle präglas av mindre dubbelmoral. Liknande argument har jag stött på i nykterhetskretsar, där man aldrig kunnat acceptera att staten äger en spritfabrik. Mats Odell försökte också lyfta fram denna frågeställning på presskonferensen.

Som ansvarigt statsråd för alkoholpolitiken hade jag emellertid aldrig några betänkligheter med det. Socialdemokratin har ju ingen nykterhetslinje i den meningen att vi vill förbjuda folk från att dricka alkohol. Däremot har vi en allmän måttlighetslinje, och en uppfattning om att vissa områden och tidpunkter i livet ska vara fria från alkohol, t ex barn- och ungdomstiden, arbetslivet, trafiken och för kvinnorna graviditeten. I övrigt är det naturligtvis helt OK att ta en snaps till pytt i pannan eller kräftorna, eller att dricka vin elller öl.

Det finns således alls ingen motsättning i att både proklamera allmän måttlighet, och att producera det som trots allt är bland världens mest högkvalitativa vodka!

För övrigt rullar debatten om EU-fördraget och Vaxholmsdomen vidare. Förra söndagen hoppade Per T Ohlsson på mig och Bo Bernhardsson i en krönika i SDS. Tyvärr ville inte tidningen ta in ett genmäle, så därför får vi publicera det på nättidningen EfterArbetet.

tisdag 25 mars 2008

Klyftorna växer - också bland barnen

Idag skriver bl a DN om de växande klyftorna bland landets barnfamiljer. Det är Rädda Barnen som i sin årliga rapport beskriver hur barn i fattiga familjer marginaliserats allt mer sett över en 15-årsperiod, trots det generellt sett ökade välståndet.

Rapporten bygger på statistik från 2005, vilket naturligtvis är en brist. Under de senaste åren har det ju drivits fram förändringar som spätt på bankkontona för de alla rikaste, samtidigt som tumskruvarna dragits åt för de mest utsatta. Kombinationen av avskaffad förmögenhetsskatt, borttagen fastighetsskatt för de allra dyraste villorna och sänkt a-kassa och sämre sjukförsäkring sätter ju sina spår också bland landets barnfamiljer.

En del barn kommer att kunna åka med sina föräldrar på både en och två utlandsresor per år, medan andra bara får drömma om semester. Jag skulle tro att när Rädda Barnen om några år följer upp statistiken från 2008, så kommer de att se detta mycket tydligt.

Maud Olofsson vill möta detta genom att dra in barnbidraget för höginkomsttagare (SvD). Men förutom att det skulle leda till stora marginaleffekter, något som ju annars Olofsson inte gillar, så är det att börja i fel ände. Klyftorna mellan rika och fattiga barnfamiljer ökar eftersom klyftorna mellan rika och fattiga totalt sett i samhället ökar. Och det beror på skattesänkningarna, inte på barnbidraget.

Barnbidraget är inte till för att utjämna mellan rika och fattiga, utan för att utjämna mellan de hushåll som har barn och de som inte har det. Vill Olofsson komma åt de ökande klyftorna, så är det alltså skattesystemet hon ska gå på, och föreslå skattehöjningar för de 10-15 procenten av hushållen som har dragit ifrån kraftigt under de senaste 20 åren.

Men det är väl fåfängt att hoppas att hon ska förstå det.

För övrigt blev jag ju föremål för en smutskastningskampanj av TV3:s Insider i förra veckan. Jag utmålades som sjukskrivningsfuskare. Så är det inte. Visst har jag varit sjuk då och då under min riksdagstid, men aldrig så sjuk att jag inte kunnat arbeta. Jag har aldrig behövt stanna hemma från riksdagen på grund av sjukdom. Det är sanningen.

Ändå anklagades jag för fusk, eftersom jag inte kände till att riksdagsreglerna tydligen kan tolkas som att riksdagsledamöter ska anmäla om de är sjuka, även om de blir det på en helg eller under sommarledigheten. Detta trots att man inte förväntas vara i Riksdagen eller har några andra arbetsuppgifter den dagen.

Det är i så fall helt bisarra regler som inte finns någon annanstans. På vilken annan arbetsplats förväntas man sjukanmäla sig - och få karensavdrag - om man blir sjuk under semestern eller en söndag? Det är väl ändå ganska rimligt att det är samma villkor som gäller för riksdagsledamöter som för folk i allmänhet?

Nu håller Riksdagsförvaltningen på att reda ut vad som gäller, och vad som ska gälla i framtiden. Under tiden kan man fundera över journalistisk etik. TV3 gjorde en telefonintervju med mig som säkert var på över 20 minuter. Ur det klipper de några meningar, för att få mig att framstå i så dålig dager som möjligt.

Det kunde ha blivit ett riktigt karaktärsmord. Men det fick inte avsedd verkan, eftersom inga seriösa media hakade på. Aftonbladet ringde i onsdags, men den journalisten var nästan generad över att behöva fråga om saken, eftersom Insiders reportage varit så "förvirrat".

Så är det: duktiga journalister känner direkt på sig när en påstådd "skandal" är fabricerad och krystad. Det vet jag sedan min egen tid som journalist. Därför blev det inte större.

Det förstår nog de flesta medborgare också, och jag har bara fått åtta (8) mail av uppretade svenskar. De ska få svar, var och en.

De flesta journalister är duktiga, pålästa, seriösa. Men det finns ett fåtal som lever efter principen "kolla aldrig en bra story". De kan skarva hur som helst i intervjuer, och de bryr sig inte om fakta. En del kvällstidningsjournalister är sådana, även om jag tycker att det blivit bättre. Men övertramp sker hela tiden.

För att påminna mig om hur dessa journalister kan vara, så sitter på min anslagstavla en några år gammal löpsedel där historikern Dick Harisson hängs ut för att han ska ha sextrakasserat en kollega. Bredvid denna stora löpsedel sitter en liten notis från dagen efter, några kvadratcentimeter stor och publicerad långt bak i tidningen, där tidningen tar tillbaka uppgifterna...

Så kan det vara. Jag tror att det hänger ihop med att konkurrensen journalister emellan är knivskarp. Man måste leverera braskande historier, annars kan man bli av med sitt jobb. Och då kan man skarva, slarva med fakta, vantolka, avsiktligt missförstå.

Alla i branschen vet att Insider inte är ett seriöst granskande samhällsprogram, utan mer en skvallertidning i TV-format. Men det vet ju inte allmänheten, och jag funderade under påsken på om jag skulle gå vidare rättsligt på något sätt. Att på så lösa grunder försöka förstöra människors rykte är ju en form av förtal. Jag ser i Dagens Media att kollegan Gunnar Andrén (fp) anmält Insider till Granskningsnämnden.

Vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att det inte är lönt att göra mer. Om Insider säger jag som den republikanske presidentkandidaten John McCain sa om en av sina rivaler: "Ge dig aldrig in i en brottningsmatch med en gris. Ni blir båda smutsiga, men grisen tycker att det är roligt."

onsdag 12 mars 2008

Obama i USA och tullen i Trelleborg

Deltog igår kväll i debatten i Riksdagen om de förestående neddragningarna på tullen. Det var en lång interpellationsdebatt, som inte var slut förrän klockan var över 11. Men den var viktig, och innebar sannolikt att regeringen nu fått ta tillbaka åtminstone en del av de stora sparbeting som man lagt på tullen.

Jag hade interpellerat speciellt om tullen i Trelleborg, där förslaget var att avveckla all fast personal - vid en av Skandinaviens största hamnar, och med vetskap om att uppskattningsvis 90 procent av all tung narkotika som kommer in i Sverige, kommer in via Skåne! Det var förstås ett huvudlöst förslag.

Det är emellertid inte bara Trelleborg som är illa ute. Mina kollegor från övriga Sverige vittnade i debatten om hur tullneddragningarna slår över hela landet.

Det fick till slut en pressad finansminister att göra en halvhjärtad vändning under galgen, och igår uttalade han sig i Dagens Eko, och lovade mer pengar.

Hut går alltså hem, till slut. Men vi kan inte ropa hej än. Några summor är inte nämnda, så tullens personal får sväva i ovisshet ytterligare någon månad. Läs mer i Trelleborgs Allehanda.

I övrigt rullar den amerikanska primärvalskampanjen vidare, ser jag i DN och SvD. Nu har Obama tagit två segrar till, i Wyoming och Mississippi. Det ger honom naturligtvis en förnyad vinnarstämpel, men det svänger fort. Det räcker inte att vinna i små delstater - man måste vinna de stora. Och det har Hillary Clinton hittills gjort. Om hon vinner i Pennsylvania 22 april, där hela 158 delegater står på spel, kommer det att bli svårt för Obama att hävda sig, även om han leder idag.

Jag såg f ö första delen av den franska dokumentären om paret Clinton på TV häromkvällen, och jag blev än mer övertygad om att Hillary Clinton är rätt kandidat för demokraterna. Det är trots allt inte bara yta, utan politiskt innehåll i hennes program. Och det är det som räknas.

onsdag 5 mars 2008

Clinton nu - Obama om 8 år?

För andra gången var Hillary Clinton nästan uträknad i primärvalen. (DN, SvD, SDS) Och för andra gången kommer hon tillbaka. Det verkar som om hon har ett större stöd än vad som visas i de otaliga opinionsundersökningarna som ju föregår varje nytt delstatsprimärval. Eller också blir vi lurade av mediedramaturgin: media vill gärna hjälpa Obama lite på traven för att få ett jämnare och mer spännande lopp, därför tenderar de till att vinkla till hans fördel.

Det är emellertid uppenbart att Clinton är hjälpt av sin starkare kampanjorganisation, även om hon för all del verkar ha mindre pengar kvar än Obama. Men pengar är inte allt, inte ens i amerikansk politik.

För egen del ser jag gärna att Clinton till slut tar hem nomineringen på den demokratiska sidan. Hon står för en mer ambitiös välfärdspolitik än Obama, med en omfattande reform för den katastrofala amerikanska hälso- och sjukvården som högsta prioritet. Visst kan man låta sig lockas av Obamas karisma och ungdom, men det är trots allt politiken som räknas.

Men Barack Obama leder fortfarande, och det blir ett jämnt race framöver. Till slut kan det vara upp till de s k superdelegaterna att avgöra, och de lutar förmodligen åt Clinton - särskilt nu efter hennes senaste segrar.

Det finns förstås de som drömmer om Barack Obama och Hillary Clinton som ett par i ett presidentval, som president- respektive vicepresidentkandidat. Det tror jag vore oklokt. Om Clinton vinner, bör hon istället ta någon som är starkt förankrad i sydstaterna som vicepresidentkandidat. Varför inte t ex John Edwards, som ju ställde upp tillsammans med Al Gore förra gången?

Barack Obama har ju framtiden för sig. Han borde ges chansen att stärka sig som politiker ytterligare en tid. Med Hillary Clinton i Vita Huset förhoppningsvis i två perioder, kan han komma tillbaka om 8 år.

John McCain blir emellertid en svår motståndare. Han vinner på den republikanska sidan bl a eftersom han visat integritet i förhållande till den sittande preidenten, och vågat hävda en egen uppfattning. Han har sin ålder emot sig, javisst, men de amerikanska väljarna behöver inte fästa något avseende vid det - som överallt annars är ju också den väljarkåren äldre nu än tidigare. Hans ålder kan ju t o m bli en fördel för honom.

Jag tycker att McCains politik är förfärlig, men han verkar vara en ganska intressant person. Och dessutom rolig. Om sin forna rival om nomineringen, Mitt Romney, ska han t ex ha sagt: "Man ska aldrig ge sig in i en brottningsmatch med en gris. Båda två blir smutsiga. Men grisen tycker att det är roligt."

måndag 3 mars 2008

Nu ligger bollen hos regeringen

Idag skriver jag och Bosse i DN om EU-fördraget och Vaxholmsdomen. I korthet är vår linje att socialdemokratin inte bör medverka till att ratificera EU-fördraget, förrän vi fått klart att EU inte tänker tillåta lönedumpning på det sätt EG-domstolen öppnade upp för i sitt domslut strax före jul.

Glädjande nog är det en debatt som sprider sig över Europa. Europafacket varnade i tisdags för att ratificeringen kan komma i fara, om inte EU åtgärdar effekterna av Vaxholmsdomen. På onsdag träffas Europafackets styrelse och ska då ta ställning till vilka krav man ska driva för att undanröja domen. Socialistgruppen i Europaparlamentet överväger att kräva att utstationeringsdirektivet rivs upp. Lönedumpning är tydligen redan en fråga i den irländska folkomröstningsdebatten.

Här i Sverige ökar också opinionen i det socialdemokratiska partiet. Jag deltog i en debatt i torsdags för Byggnads funtkionärer, och de vill naturligtvis att vi sätter hårt mot hårt. I Borås tog arbetarekommunen ett uttalande som följer upp beslutet i Lund - där är det Arne Kjörnsberg, tidigare bl a ordförande i både Riksdagens skatte- och finansutskott som tagit initiativet. I Trelleborg kommer också ett liknande uttalande att tas. Det är nog bara är början. Under våren kommer allt fler lokala partiorganisationer att uttala sig i den riktningen.

Gott så. Det vore bra om pressen nu kunde öka, både på europeiska institutioner och på den svenska regeringen att vidta åtgärder. Det finns de som kritiserar oss för att vi lyfter denna debatt först nu, i elfte timmen. Men faktum är ju att den inte skulle kunna lyfts tidigare: domen kom 18 december, 5 dagar efter det fördraget skrivits under. Innan dess hade ju många utgått ifrån att det nog skulle gå Byggnads väg , åtminstone hade generaladvokatens yttrande tytt på det.

Nu blev det tvärtom, och vi ställdes inför fullbordat faktum bara några dagar efter det att fördragsförhandlingarna formellt stängts. Skulle vi som vill se ett Europa som bygger på social sammanhållning, inte social dumpning, då bara slå oss till ro och konstatera att vi blivit lurade igen? Knappast. Processen är inte slut förrän fördraget ratificerats i alla medlemsländer.

Nu ser vi istället fram emot att regeringen skyndsamt utreder de svenska lagförändringar som måste tll, och förelägger dem Riksdagen tidigt i höst, samt att Europaparlamentet, ministerrådet och kommissionen agerar för att ändra EG-rätten på ett sådant sätt att domslutet kan rivas upp. Annars kan det bli ytterligare en knagglig resa fram mot ratificering i alla medlemsstater.

torsdag 28 februari 2008

Välkommen öppning av mp

Igår öppnade miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson för att miljöpartiet borde släppa kravet på utträde ur EU. (DN)

Det är förstås ett välkommet besked, men frågan är om det betyder särskilt mycket i praktiken. Ett utträde ur EU är ju sedan länge en helt orealistisk hållning, och det finns väl ingen som tror att mp skulle kunna driva ett sådant krav i eventuella regeringsförhandlingar 2010. Men på det symboliska planet har det kanske betydelse, och kan kanske underlätta en eventuell regeringsbildning.

Miljöpartiet kommer att fortsätta att hävda en EU-kritisk linje, säger Wetterstrand, och det hoppas jag verkligen. Det behövs kritiska och granskande ögon på unionen.

Kanske kan det också medverka till att låsningarna i en ja- och nej-sida löses upp. Problemet har varit att om man varit för EU, så har man förutsatts försvara allt som EU hittar på. Och motsvarande: om man varit emot EU, så har man förutsatts vara emot allt som kommer från Bryssel.

Verkligheten är ju som bekant mer komplicerad än så. Det är bra att Sverige är med i EU, men varje förslag som kommer från Bryssel måste bäras av sina egna argument. För egen del röstade jag ja till EU 1994, men nej till EMU 2003, eftersom jag inte trodde på valutaunionen.

Våra erfarenheter av 13 års EU-medlemskap har ju varit både bra och dåliga. Bra med rivna gränser, ökad handel och enklare resande. Men dåligt när EG-domstolen lägger sig i frågor som den egentligen inte har med att göra och underkänner lagar som har brett folkligt stöd - nu senast fackets rätt at vidta konfliktåtgärder i det s k Vaxholmsmålet.

Därför måste vi vara mer ifrågasättande och på vår vakt i förhållande till EU. Det är klart att Sverige ska vara med i EU - men vi behöver väl inte vara den mest godtrogna medlemmen i den europeiska familjen.

måndag 11 februari 2008

Varför lägger regeringen uppenbart ogenomtänkta förslag?

Efter en storm av kritik mot förslaget att begränsa sjukersättningen till 75 procent även för dem som har avtals- eller privata försäkringar, tvingades Fredrik Reinfeldt att göra det enda möjliga: att backa från förslaget. (DN, SvD)

Det var förstår en vändning under galgen. Så sent som igår, under TV-debatten mellan Anders Borg och Thomas Östros, höll regeringen fortfarande fast vid förslaget. Det var inte särskilt snällt av Reinfeldt att skicka ut sin finansminister för att försvara ett impopulärt förslag, om han dagen efter tänkte backa från det...

Om och om igen har man sagt att detta förslag är viktigt för att "hävda arbetslinjen". Jaha, innebär det att regeringen nu intagit en position som strider mot arbetslinjen?

Borgerliga kommentatorer gör nu sitt bästa för att begränsa skadan - "det här visar att regeringen lyssnar"! Tja, framför allt visar det väl att man inte tänker igenom de förslag man lägger.

Det är för all del inte första gången: se bara hur man förra året fick backa från försämringen av de förtidspensionerades ålderspensioner. Eller hur hela a-kasseförsämringen förra året fick skjutas fram i tre månader, eftersom regeringen inte räknat med att det skulle ta tid för kassorna att ändra sina system. Då gick det ut över tusentals studerande i arbetsmarknadsutbildningen - för att täcka förlusten i budgeten av den uppskjutna besparingen fick man nämligen panikbromsa där, och dra ner antalet studieplatser kraftigt.

För att inte tala om hur Mats Odell håller på och säljer ut statliga företag för 100-tals miljarder, utan att man gjort någon konsekvensanalys. Riksrevisionen har sagt att det förfarandet bryter mot grundlagen.

Vi verkar ha en regering som inte riktigt kan styra landet. Än en gång kan Reinfeldts ledarskap ifrågasättas. Politik är inte i första hand ytliga slagord: det handlar ytterst om att lägga förslag som är genomtänkta, väl avvägda och där argumenten för och emot är väl kända. Misstag i början kan kanske möjligen förstås, men nu har det gått en tredjedel av mandatperioden. Regeringen är inte nybörjare längre.

Återstår att se hur det hål i statsfinanserna som nu uppstår ska täckas. Regeringen hade ju räknat med dessa pengar. Kanske är ännu större neddragningar i arbetsmarknadsutbildningen att vänta?

lördag 9 februari 2008

Den tappre tennsoldaten Jonung

I en kolumn i gårdagens DN, kommenterat idag i SDS, går Lars Jonung till attack mot uppfattningen att det var Göran Persson som sanerade statsfinanserna. Det var det inte alls, säger Jonung med illa tillbakahållet avund - "det var marknaden!"

Ja, en sak är i alla fall säker. Det var inte Jonung som räddade svensk ekonomi. Även om han faktiskt borde ha kunnat spela viss roll när det begav sig. Han var ju ekonomisk rådgivare åt statsminister Carl Bildt när hela ekonomin rasade samman, något som ju SDS konstaterar.

Om man ska se nyktert på saken såhär 15 år efteråt, så måste man emellertid säga att Jonung gör rätt i att peka på den penningpolitiska omläggningen 1992 som en viktig faktor för återhämtningen. Men hans egen roll i den affären är ju knappast strålande, tvärtom. Budgetunderskottet skenade under Bildts och Jonungs ministär, men Jonung tillhörde då skaran av tappra små tennsoldater som till varje pris skulle försvara kronan, oavsett vad det skulle kosta.

Så kastades miljard efter miljard i spekulanternas gap, tills det framåt hösten stod klart att det inte gick längre - Riksbanken höjde räntan till 500 procent och strax därefter släpptes kronan att flyta fritt.

Ett misslyckande, sa Bildt, men i själva verket var det det bästa som kunde hända. Tack vare devalveringen fick industrin en chans att återhämta sig. Det följdes sedan upp av Göran Perssons budgetsanering, och ska man vara rättvis så hade Sveriges välfärd knappast klarat sig utan denna kombination. Det var bra att Jonung misslyckades med sin penningpolitik, och det var bra att Göran Persson lyckades med sin finanspolitik.

Nu, efter 15 år försöker Jonung använda det emot Persson, vilket naturligtvis, som SDS skriver, är skamligt.

Men det finns lärospån att ta till sig. Medan Jonung ägnade sig åt sin dödfödda kamp för kronan, som alltså kostade folkhushållet miljarder, var det offentliga stödet för denna vettlösa politik kompakt. Men det fanns ett fåtal som vågade tänka själva. En av dem var chefredaktören på tidningen Arbetet, Anders Ferm. När han gick emot kronförsvarspolitiken redan på våren 1992, utmålades han nästan som landsförrädare.

Men han fick rätt. När jag sedan några år efter som 24-åring kom till Arbetet för att skriva ledare lärde jag mig av Anders dels det mesta jag idag kan om penningpolitik - men också ett och annat om vikten av att tänka själv.

torsdag 7 februari 2008

Reinfeldt spelar det främlingsfientliga kortet

Dagens huvudnyhet (SvD, DN) om att regeringen ska skärpa kraven för asylsökande som vill ta hit sin partner och barn, är ett symptom på stress. Pressad av låga opinionssiffror, ser Reinfeldt ingen annan utväg än att spela det främlingsfientliga kortet, med förhoppning om att han ska kunna göra om Leijonborgs tvivelaktiga bedrift från 2002.

Då tjänade förslaget om språkkrav för medborgarskap som en magnet för främlingsfientliga väljare till folkpartiet, och nu tror kanske Reinfeldt att detta nya förslag ska fungera på samma sätt för moderaterna.

Det är bedrövligt i sin utstuderade ömklighet, men så typiskt för en politiker som inte är så noga med de grundläggande värderingarna - bara man vinner val.

Det understryks av hur frågan presenteras. Normalt sett brukar utredningsdirektiv presenteras i ett pressmeddelande, av ansvarig minister. Undantagsvis görs en presskonferens. Men här räcker det inte ens med det: här ska t o m statsministern vara med, och dessutom körs en presskonferens till, i det Landskrona där Sverigedemokraterna fick över 20 procent av rösterna.

Signalen är tydlig: detta förslag blir ett av regeringens stora slagnummer framöver, och sttrategin är att ta röster från Sverigedemokraterna genom att spela på deras planhalva.

Illa, men på sätt och vis har också vi socialdemokrater skuld i att Reinfeldt lockas att göra så. Om vi skött våra kort rätt under vår regeringstid, så hade vi tagit itu med segregeringsproblemen på ett grundläggande sätt genom att prioritera sysselsättningsfrågan, istället för att dutta med projektpengar till utsatta områden.

Vi skulle aldrig tillåtit vissa kommuner som Täby, Danderyd, Vellinge och Lomma att smita undan sitt ansvar, och överlåta flyktingmottagandet till kommuner som Botkyrka, Södertälje och Malmö. Vi skulle ha krävt att den som fått asyl också ska hålla sig i mottagningskommunen under introduktionstiden, och vi skulle aldrig tillåtit eget-boende-systemet, som bara förstärker segregeringen. Och vi skulle naturligtvis aldrig låtit miljöpartiet 2005 pressa fram en amnestiliknande lagstiftning, som i praktiken innebar att man under en tid inte behövde ha asylskäl för att få permanent uppehållstillstånd.

Bara det sistnämna är sannolikt skälet till varför hälften av alla irakier som sökt sig till Europa förra året, valt att ansöka om asyl i Sverige. Jag var själv i Irak i våras, och lagen om ny ansökning (lex Peter Eriksson!) som öppnade upp för helt godtycklig asylprövning var allmänt känd. Det visar hur viktigt det är att hålla på grundprincipen: om du har asylskäl, ska du få stanna i Sverige, få ett bra mottagande och få ta hit din kärnfamilj. Men om du inte har asylskäl, ska du återvända hem.

När man slarvar med sånt, skapas en grogrund för populistiska utspel, och det är det Reinfeldt försöker utnyttja genom att ställa svenskar mot invandrare. Signalen är: "du ska inte tro att du kan komma hit och leva på bidrag". Han pratar om trångboddhet, men han är inte beredd att pressa sina partikamrater i de rikemanskommuner, som för sitt liv inte vill ha in invandrare i sina villakvarter.

Det är sorgligt att se.

måndag 4 februari 2008

Avmystifiera författningsfrågan

Idag är jag för ovanlighetens skull i Stockholm en måndag. Måndagarna brukar riksdagsledamöterna annars vara hemma i valkretsen, och just idag hade det funnits dubbel anledning, eftersom ett par av mina kollegor, Ronny Olander och Christin Hagberg, besökte tullen i Trelleborg. Jag borde förstås ha varit med, eftersom jag i fredags lämnade in en interpellation till justitieminister Beatrice Ask om de förestående nedskärningarna där. Mer om det kan ni läsa om i t ex SkD.

Men idag var jag tvungen att vara med på ett förmöte om grundlagsutredningen, med de övriga s-ledamöterna i utredningen: Marita Ulvskog, Lena Hjelm-Wallén och Göran Magnusson. Vi satt under eftermiddagen och gick igenom de frågor som utredningen behandlar, och förberedde mötet med hela utredningen på onsdag.

Utredningen närmar sig sitt slut. I år ska vi vara färdiga, och nu är alla underlagspromemorior framtagna, och det är dags för partierna att positionera sig. I söndagens SDS skriver Per T Ohlsson om utredningen, och tycks ha som ingång att "politikerna" har för mycket att säga till om i författningsfrågor.

Ja, det kan man ju tycka. Men vem - om inte de folkvalda - skulle annars bestämma över de regler som ska gälla i en demokrati? Det kan verka vara en meningslös fråga, men faktum är att vi med den tangerar en av statsvetenskapens huvudfrågor på det här området: ska författningen vara ett levande dokument som kan anpassas efter nya förhållanden, eller ska det vara en grundläggande urkund för en nation, som aldrig kan ifrågasättas?

Svensk författningstradition grundar sig på den förstnämnda hållningen. Vi anser att en författning måste kunna följa med sin tid, och att regler ibland kan behöva ändras för att göra beslutsfattandet mer effektivt och kvalitativt. Det ska emellertid inte ske ofta. Det har ett värde att demokratins spelregler i huvudsak ligger fast över tid, men någon gång då och då behövs mer systematiska genomgångar av vad som kan behöva ändras.

Sådana förändringar ska heller aldrig ske som ett resultat av tillfälliga riksdagsmajoriteter. Därför eftersträvar vi alltid blocköverskridande överenskommelser i dessa frågor, och vi utgår ifrån att den borgerliga majoriteten i utredningen gör detsamma.

Per T Ohlssons ingång i debatten är emellertid annorlunda. Kanske hänger det samman med hans faiblesse för det amerikanska, och det är inte överraskande att han tycks ansluta sig till en författningstradition där grundlagar mer ses som mytiska stentavlor som en gång fallit ner från himlen, än som levande dokument.

Amerikansk författningstradition är just en tydlig exponent för en sådan syn. Den amerikanska självständighetsförklaringen och senare konstitutionen är ju i det närmaste heligförklarade dokument. Trost att de är över 200 år gamla, skapade i ett förindustriellt samhälle, anses de fortfarande i amerikansk debatt vara de optimala lösningarna för en stat. Det är en nästan religiös tillbedjan av konstitutionen, och grundlagsfäderna ges en i det närmaste profetisk status.

Nåväl, sämre förebilder kan man ju ha, och sämre författningar finns ju. Självständighetsförklaringen, med mycket tilltalande filosofiska resonemang - då revolutionära! - hämtade från John Locke, är alltjämt mycket modern. Men visst måste man få påpeka att samme Thomas Jefferson som anses ha formulerat den amerikanska självständighetsförklaringens centrala mening "all men are born equal" också var en stor slavägare, och att det USA som antog denna förklaring under de följande 100 åren också i det närmaste utrotade amerikas ursprungsbefolkning...

Det är emellertid lätt att förstå varför amerikanerna omhuldar sina grundläggande författningsdokument. I ett land som formats av många olika religioner, språk, kulturer och traditioner och som är delat i över 50 delstater, så har konstitutionen blivit den kanske enda sammanhållande faktorn - något som alla kan bekänna sig till.

Därför är den så älskad där - men det behöver ju inte innebära att dess bärande principer är särskilt genomtänkta, och än mindre att den ska bilda skola i länder med en helt annan författningstradition, och helt annan historia.

När det gäller Sverige, så har vi alltid haft en mer pragmatisk syn. Grundlagen är inget religiöst dokument. Den utformas i en öppen debatt av levande folkvalda i vår tid - inte av jurister, domare eller sedan sedan länge döda statsmän från en svunnen epok.

Det är kanske det Per T Ohlsson allra ytterst har så svårt att acceptera.