onsdag 29 december 2010

Terrorhotet är verkligt, också i Norden

Svenska och danska säkerhetspolisen verkar ha gjort ett bra jobb för att förhindra ett allvarligt terrordåd mot danska Jyllands-Posten. Uppenbarligen så har man kunnat följa männens aktiviteter under lång tid, men väntat med att ingripa förrän de var beredda på att sätta sin planer i verket. Det var förmodligen för att få ett så bra bevisläge som möjligt och för att kunna ringa in så många gärningsmän som möjligt.

Det framstår som ett utmärkt stycke polisarbete.

Höstens händelser har påmint oss om att terrorhotet är verkligt, också i Norden. Först Säpos höjda terrorvarning i början av hösten, sedan självmordsbombaren i Stockholms julhandel, så Säpo-rapporten om våldsbejakande islamism för några veckor sedan - och nu avvärjandet av en planerad massaker, riktad mot de anställda på en av Nordens största tidningar.

Självklart så kan terrorism inte bara bekämpas med polisarbete. Orsakerna till att människor söker sig till religiös våldsam extremism är förvisso många, men till stor del tror jag det handlar om växande sociala klyftor, där allt fler trycks ner och marginaliseras. Terrorismens orsaker angrips bäst med en politik som minskar arbetslösheten och skillnaderna mellan fattiga och rika. I dessa avseenden går nu hela västvärlden dessvärre i fel riktning. Det kan leda till ännu mer ökade motsättningar.

Men även om vi förstår att det behövs en annan ekonomisk politik och en annan välfärdspolitik för att på sikt minska motsättningarna, så måste vi också förstå att det behövs bra förutsättningar för rättsväsendets arbete mot den här typen av kriminalitet. I det här fallet så understryks än en gång vikten av Säpos underrättelsearbete. Information om framväxande terrornätverk är livsviktigt för att polisen ska kunna hålla dessa grupper under uppsikt.

För drygt ett år så sedan tog den borgerliga regeringen bort Säpos möjligheter att få beställa information från FRA:s spaning. Det försvårade Säpos arbete, och det framstår nu som ett ännu större misstag än vad det gjorde då. Som jag sa i Riksdagen för några veckor sedan, så finns det ingen anledning att i detta allvarliga läge och av konstruerade integritetsskäl hålla Säpo avskuret från viktig underrättelseinformation.

Det hoppas jag att regeringen nu inser, så att vi kan få ett förslag till Riksdagen som återger Säpo de möjligheter man hade före 1 december 2009.

torsdag 16 december 2010

FRA och Säpo

Min uppmaning i tisdags till regeringen om att lägga fram ett förslag som möjliggör för Säpo att återigen kunna beställa underrättelsematerial från FRA väckte en del uppståndelse, och inte så få missförstånd.

Säpo hade möjlighet att inhämta FRA-underrättelser fram till 1 december 2009. Då tog den borgerliga regeringen bort denna möjlighet, för att blidka kritikerna i sina egna led när det gällde FRA-lagen. Vi var starkt kritiska redan då mot det, eftersom vi förstod att det skulle hämma Säpos möjligheter att följa framväxten av olika terrornätverk i utlandet. I den riksdagsmotion som lämnades på våren 2009, och som s, v och mp stod bakom, togs detta upp som ett problem med den nya lagen.

Det rör sig alltså inte om en socialdemokratisk omsvängning. Ändå tolkades det så, och jag har sett en del upprörda inlägg, bl a om hur detta förhåller sig till kongressbeslutet. Men kongressen sa aldrig att socialdemokratin skulle vara emot signalspaning, även om del gärna vill läsa det på det sättet.

Att säga nej till signalspaning är inte en ansvarsfull hållning. För mig handlar frågan ytterst om Sveriges alliansfrihet. Om vi inte i Sverige själva har möjlighet att inhämta underrättelsematerial från utlandet, där FRA:s spaning är en viktig del, då kommer vi att tvingas att gå till Nato-länderna för att få veta vad som händer i vår omvärld. Därför måste vi ha egen signalspaning, men den måste regleras med högt ställda krav på integritetsskydd.

Kongressen har inte sagt att FRA-lagen skulle rivas upp utan att ersättas av något annat, tvärtom. Innebörden i kongressbeslutet var att den nuvarande lagen skulle ersättas av en annan lag som reglerade FRA:s spaning. Om de rödgröna vunnit valet, så hade vi tillsatt en parlamentarisk utredning för att söka breda lösningar kring en sådan ny lag.

Nu vann vi inte valet, och vi har istället en Riksdag där Sverigedemokraterna är vågmästare. När nu nya frågor som rör rikets säkerhet ska behandlas av Riksdagen, så är det klokaste vi kan göra att försöka hitta blocköverskridande lösningar. Det var det jag signalerade till regeringen i tisdags: vi socialdemokrater kommer att vara konstruktiva om regeringen vill förhandla med oss i dessa frågor.

Jag vill helt enkelt inte att Sverigedemokraterna ska vara vågmästare i frågor som rör rikets säkerhet.

Till sist: efter s-gruppmötet i tisdags spreds den felaktiga uppgiften om att en majoritet på riksdagsgruppen gått emot min linje. Jag kommenterar normalt aldrig interna diskussioner, men den här gången blev jag tvungen att göra det. Det var en handfull s-ledamöter som inte gillade idén om att Säpo skulle få tillgång till FRA-material. Den åsikten kan man ha respekt för, men det är inte och har heller aldrig varit partiets linje. Och en handfull ledamöter gör sannerligen ingen majoritet i en grupp som består av 112 ledamöter.

Gruppledaren Sven-Erik Österberg kommenterade under onsdagen denna fråga på ett rättvisande sätt, och det finns nu också en formell kommentar utlagd på partiets hemsida.

(Socialdemokraterna, Folkbladet, Smålandsposten, Västerbottens Folkblad, Expressen, Norrköpings Tidningar)

tisdag 24 augusti 2010

Solidaritet mot egoism

Igår skrev jag i Aftonbladet om att de borgerliga inte ens brytt sig om att ta reda på hur många som är hemlösa, trots att antalet med stor sannolikhet ökat kraftigt under perioden. Vi har ju fått en mycket stor bostadsbrist, samtidigt som arbetslösheten ökat och socialbidragstagandet skjutit i höjden.

Artikeln är en uppföljning på den ordväxling som jag hade med statsrådet Maria Larsson (KD) i riksdagen i våras, och som jag skrev om på bloggen 17 juni.

Jag hoppas att mitt inlägg kan göra att vi får in de sociala frågorna på dagordningen inför valet. Valrörelsen har hittills nästan bara handlat om plånboksfrågor - vem tjänar mest på vilken politik? Men det vi måste diskutera är vilket samhälle vi vill leva i - ett där den starke tar för sig, medan den svage får ta skeden i vacker hand, eller ett där vi försöker ta hand om varandra i en anda av solidaritet.

lördag 14 augusti 2010

Europa stärker skyddet för journalisternas källor

Idag skriver jag på DN Debatt om min rapport till Europarådet om starkare skydd för journalisternas källor. Rapporten ska behandlas på vårt möte i Strasbourg i början av oktober, och jag föreslår bl a att alla 47 medlemsländer ska anta lagar som skyddar journalisters källor. Det behövs för att man ska kunna komma till rätta med maktmissbruk och korruption.

Min rapport är en del av Europarådets granskning av pressfriheten i Europa. Jag fick uppdraget förra året av Europarådets utbildnings- och medieutskott, som jag sitter i. Projektet är ett initiativ av utskottets ordförande Denis Mcintosh, och han kommer själv med en bredare rapport till hösten om hur det egentligen står till med pressfriheten i Europa. Det behövs, bl a mot bakgrund av vad som händer i t ex Italien och Ryssland.

Min rapport kommer snart att läggas ut på min hemsida, så att man bl a kan läsa om fler av de 19 fall av kränkningar av Europakonventionen som jag hänvisar till i artikeln.

torsdag 17 juni 2010

Maria Larsson(kd) ljög om hemlösheten i Riksdagen idag

Man skulle kunna tro att kristdemokrater skulle vara särskilt angelägna om att inte ljuga i en politisk debatt. Nionde budet, ni vet, man ska inte bära falsk vittnesbörd mot sin nästa.

Ändå gjorde folkhälsominister Maria Larsson det idag. Jag ställde en fråga till henne om hemlöshet i Sverige, och undrade varför den borgerliga regeringen inte gjort en ny kartläggning av hemlösheten. På min tid i regeringen uppdrog vi åt Socialstyrelsen att göra en sådan, och då bedömde man att ca 17 800 personer i Sverige var hemlösa. Nya kartläggningar skulle sedan göras vart femte år. D v s nästa gång 2010.

Men ingen sådan kartläggning har gjorts. Det beror naturligtvis på att regeringen för allt i världen inte vill att det ska bli svart på vitt vad rekordhög arbetslöshet, stor bostadsbrist, ökade klyftor, större andel fattiga och skenande socialbidrag har betytt för hemlösheten. Med mycket stor sannolikhet har den ökat kraftigt.

Det var när jag pressade henne på det, som hon började ljuga. Hon påstod då att den borgerliga regeringen var den första som ägnade sig åt frågan om vräkning av barnfamiljer, och att den socialdemokratiska regeringen inte ens visste hur många fall det rörde sig om.

Det är osant. Jag tillkallade redan 2004 en särskild utredare, Göran Johansson, för att lämna förslag om hur man kunde förebygga och motverka vräkning av barnfamiljer. Han lämnade sina förslag i oktober 2005, förslag som jag sedan till största delen lät genomföra. På utredningens första sida står det att man bedömde att antalet barn som berördes av vräkningar 2004 var ca 1 000.

Betänkandet, SOU 2005:88, finns här. Den ligger fortfarande kvar på regeringens egen hemsida.

Maria Larsson försökte alltså dölja sin egen passivitet när det gäller hemlöshetsfrågan, genom helt osanna påståenden om den förra s-regeringen. Det är att bära falskt vittnesbörd om sin nästa, det.

tisdag 25 maj 2010

Häpnadsväckande maktfullkomlighet av de borgerliga

De borgerliga i konstitutionsutskottet valde idag att köra över oppositionen när det gäller en ny kreditupplysningslag, trots att tunga remissinstanser pekat på att denna lag bryter mot Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Justitiekanslern, Justitieombudsmannen, Tidningsutgivarna och Journalistförbundet anser att lagen inte kan antas utan en grundlagsändring. (Expressen, DN, GP)

Tidningsutgivarna och Journalistförbundet menar att den nya lagen försvårar journalisters arbete med att t ex granska ekonomiska och politiska makthavare.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet motsatte sig lagförslaget. Det är uppseendeväckande att regeringen driver igenom en sådan lag några månader före valet, emot så tunga remissinstansers vilja, och emot oppositionens uppfattning. Med endast sju rösters övervikt i Riksdagen (av 349), vill man alltså trycka igenom en lag som försvårar journalistiskt arbete och som har tydliga grundlagsaspekter.

Så brukar vi inte göra med grundlagsfrågor i Sverige, tvärtom. Vi brukar eftersträva breda majoritet, något som de borgerliga nu av någon anledning väljer att strunta i.

Det är en uppvisning i häpnadsväckande maktfullkomlighet.

tisdag 4 maj 2010

Den rödgröna sidan dominerar media just nu

I drygt en veckas tid så har de rödgröna partierna dominerat media. (DN, SvD) Det är välkommet, eftersom det brukar vara tvärtom: tack vare de borgerligas övertag när det gäller dagstidningar, så är det deras budskap som brukar komma fram i störst utsträckning och bli vänligast skildrat.

Men den senaste veckan så har något hänt, och det har förstås att göra med det rödgröna budgetalternativet. Det var många som inte trodde att vi skulle kunna komma överens, men det gjorde vi. Ikväll har vi haft ett gemensamt gruppmöte med riksdagsgrupperna för s, v och mp i andrakammarsalen i riksdagen för att manifestera budgetuppgörelsen, och visa att vi är beredda att ta över. Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson talade.

Nu har vi tagit initiativet, och bollen går över till de borgerliga. Hur tänker ni klara jobbfrågan? Hur tänker ni klara klimatutmaningarna? Det duger inte med att tala om vad ni inte tänker göra... (SvD, SvD, DN)

Nu får nog de borgerliga skärpa sig lite, annars blir det ingen match alls.

Själv presenterade jag budgeten igår i Kristianstad, ihop med Gustav Fridolin (mp) och Marianne Berg (v). Vi fick bra genomslag (Radio Kristianstad, Norra Skåne, Kristianstadbladet), och det visar att intresset för det rödgröna alternativet är stort.

I helgen firade vi ju också Första Maj, och jag talade i Borås. Radion rapporterade att det var det högsta deltagandet på 15 år, och nog kände jag av att det var en mycket god stämning. Vi ska nog kunna ta tillbaka Borås också! (Radio Sjuhärad).

torsdag 25 mars 2010

EMU är en del av problemet

Det finns två sätt att förhålla sig till det faktum att de flesta EMU-länder nu bryter mot sina egna budgetregler i EMU-samarbetet. Det ena är att peka ut de länder som har de värsta problemen (Grekland, Italien, Portugal), och hetsa mot dem: hävda att de får skylla sig själva, kräva att de stänger sina sjukhus och skolor och avskedar tiotusentals människor för att klara budgetmålen. (DN, SvD)

Det är ett sätt att förhålla sig. Men då glömmer man att det ju inte är bara dessa länder som inte klarar kraven. Det gör inte Storbritannien och Tyskland heller, men ingen vågar peka finger åt dem.

Ett annat icke oväsentligt problem med resonemanget är att stängningar av skolor och sjukhus knappast löser det problem man vill lösa, d v s de ekonomiska obalanserna och den skenande massarbetslösheten.

Det andra, mer fruktbara, förhållningssättet är att ta ett steg tillbaka och fundera över om det kan vara så att om de flesta av en klubbs medlemmar inte klarar av att leva upp till klubbens regler, så är det kanske klubben som sådan som det är fel på.

EMU var och är ett politiskt projekt, avsett att öka integrationen i Europa. Det är inte de ekonomiska argumenten som fått länderna att gå med. En strikt ekonomisk analys skulle snarare ge vid handen att det bästa för dessa länder hade varit att ha kvar sina olika valutor, och sina olika penningpolitiska strategier, avpassade just för det enskilda landet.

Men med EMU-inträdet förhandlade de bort den handlingsfriheten. Det finns inte längre några penningpolitiska stötdämpare som kan underlätta strukturomvandling i en ekonomisk kris. När krisen kommer slår den med full kraft mot EMU-ländernas statsfinanser, och de kan inte parera den växande arbetslösheten genom att devalvera. Istället får de förlita sig på en central pennningpolitik, som inte är avpassad för respektive land.

Vi som var emot EMU-anslutning för Sveriges del påpekade detta om och om igen i EMU-debatten 2003. Nu får vi rätt. Exakt det som vi då varnade för, och som utmålades som skräckpropaganda, spelas nu upp inför våra ögon.

Förra året jublade EMU-förespråkarna över att man fått ett övertag i opinionen. Euron skulle vara en trygg hamn för Sverige på ett oroligt hav, sades det. Folkpartiet drog igång sin kampanj för att göra EMU-frågan till valfråga.

Nu visade sig EMU inte vara en trygg hamn. Snarare orkanens öga. Och med det så har opinionen svängt igen. Den senaste opinionsmätningen (Sifo, februari 2010) visar återigen ett övertag för nejsidan. 50 procent av svenskarna skulle rösta nej, 39 procent ja.

tisdag 23 mars 2010

Som ATP-striden i Sverige för ett halvsekel sedan

Den nu avgjorda striden om sjukvården i USA påminner inte så lite om den svenska ATP-striden för nästan exakt 50 år sedan. Då gällde det en reform som skulle tillförsäkra alla en grundläggande tjänstepension. Därigenom skulle också arbetare få en tryggad pension, något som bara högre tjänstemän var tillförsäkrade tidigare, genom avtal med arbetsgivarna. (DN, DN, SvD)

De borgerliga motsatte sig reformen furiöst. De ville inte se ett obligatoriskt system, utan ville att pensionssystemet skulle fortsätta att bygga på frivilliga avtal. De ville inte se pension som en rättighet, utan som något som var och en fick lösa och betala själv. Tonläget var mycket högt från den tidens borgerlighet. ATP var tvång och socialism, kunde det heta.

Detta var 1950-talets stora fråga i svensk politik, och ledde till både folkomröstning, upplösning av riksdagen och extraval. Insatserna var höga på båda sidor. Det visas t ex av hur de borgerliga behandlade Herbert Tingsten, som var chefredaktör för liberala DN. Efter att inledningsvis ha stött de borgerliga, tänkte han om och lät tidningen inta en ATP-positiv hållning. Det gjorde han inte ostraffat. Folkpartiledaren Bertil Ohlin klagade hos DN:s ägare Bonnier, och Tingsten avsattes från sin post.

Olof Palme kommenterade senare de borgerligas starka ATP-motstånd med att socialdemokratin i ATP-striden fick "möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom."

Det är samma typ av argument som nu går igen i den amerikanska debatten. Staten ska inte bry sig om hur folk löser sina sjukvårdsproblem, säger republikanerna. Det är den enskildes problem. Obamas sjukvårdsreform utmålas som tvång och socialism.

I åratal har man i retoriken försökt ställa de priviligierade, d v s de som har sjukförsäkring, mot de opriviligierade, d v s de som saknar försäkring. "Om också de fattiga ska ha sjukvård, så kommer din sjukvård att försämras" är det obehagliga budskap som de kolporterat, arm i arm med de försäkringsbolag som tjänar storkovan på nuvarande system.

Men nu har de fått vika sig, om än med mycket liten marginal. Röstsiffrorna 219-212 visar hur nära det var att också Obama förlorade den här frågan, som så många presidenter gjort före honom.

Hur det gick i ATP-striden? 1959 vann det socialdemokratiska förslaget med röstsiffrorna 115-114, efter att en folkpartist fått samvetskval och lagt ner sin röst.

torsdag 4 februari 2010

Landsbygdens villkor fortsätter att vara en ickefråga för Maud Olofsson (C)

Det tycks inte finnas någon hejd på Maud Olofssons (C) bekymmer. Centerriksdagsledamöter som inte vill finna sig att partiet har gjort 180 grader i kärnkraftsfrågan, anklagelserna om lögn i samband med att hela Vattenfall pantsattes i Tyskland, urusla opinionssiffror. Och så nu ovanpå alltihop: Riksgälden blandar sig i Saabaffären, som Maud Olofsson redan deklarerat vara fixad och färdig, och som hon dessutom försökt att ta åt sig äran av. (SvD, DN)

Nu tror jag ju inte att riksgäldens chef, förre moderatledaren Bo Lundgren, skulle våga underkänna affären. Men hans agerande är svårbegripligt. Uppenbarligen har han först gett klartecken till regeringen, som ju gick ut med att allt var klappat och klart för affären. Men sedan har visst Lundgren ångrat sig, och ska göra en ny utredning av Spykers förmåga att driva Saab.

Så nu ska de redan plågade Saabanställda hållas på halster ytterligare en tid. Säga vad man vill om regeringen, men lätt för sig gör den ju inte.

Men frågan är om inte dessa senaste turer mer handlar om Lundgrens vilja att stå i rampljuset igen. Han har ju sådana tendenser, vilket vi såg i samband med Carnegieaffären förra året. Där återstår förresten en hel del att reda ut, vilket vi ska göra i KU under våren.

Att döma av Maud Olofssons DN-intervju, så har hon strategin klar: hon vill inte ha några mittenväljare. Hon ska försöka ta några av moderaternas väljare, genom att lägga sig längst ut på den nyliberala högerkanten. Se bara på förslagen: anställda i småföretag ska i praktiken inte ha någon anställningstrygghet. Ungdomars löner ska sänkas med över 30 procent, även om de utför samma jobb lika bra eller bättre än en äldre anställd. Massarbetslösheten ska avhjälpas med fortsatta skattesubventioner för hembiträden och tjänstefolk. Industrin ska inte förvänta sig någon hjälp av staten. Etc, etc.

Och inte ett ord i intervjun om det som borde vara centerns huvudfrågor om partiet vill överleva: landsbygdens villkor och regionalpolitiken. Jag har tidigare skrivit om centern på newsmill, och det står sig.

För övrigt är det idag över 8 år och 4 månader sedan den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Hans enda brott var att han hävdade sin mänskliga rättighet att uttrycka sig fritt, och skriva om missförhållanden i landet.

Sedan november förra året pågår en omfattande tidningskampanj (bl a i Expressen) för att öka trycket mot myndigheterna i Eritrea för att förmå dem att släppa honom.

Vi måste nu alla hjälpa till i opinionsarbetet. Om några veckor, 17 februari, är det utrikesdebatt här i Riksdagen, och jag hoppas att fallet Isaak får stort utrymme i den debatten.

onsdag 27 januari 2010

Saab såldes, trots Maud Olofsson

Försäljningen av Saab till Spyker är ju en fantastiskt god nyhet, både för alla som berörs i bilindustrin, men också för Sverige som industriland. Jag var mycket tveksam till Koenigsegg, tyckte att det luktade lycksökeri, men Spyker känns trots allt seriöst och konstruktivt. (SvD, DN)

Men inte så lite löjligt blir det när man ser hur Maud Olofsson (C) igår kväll höll hov för att försöka kapa åt sig en del av äran. Det är nog inte många som går på det. De som följt debatten vet hur hon förtalat svensk bilindustri. För att försvara sin egen passiva position, så har hon gång på gång understrukit hur hopplöst ute de tär med svenska bilar. Ingen vill köpa svenska bilar, har det hetat. Lika bra att lägga ner och bygga vindkraftverk (!) istället.

Det är svårt att bedöma hur stor skada hon egentligen gjort med detta prat. Hur många spekulanter som hon skrämde iväg, och hur mycket hon skadat Saabs varumärke får vi aldrig veta.

Låt oss nu hoppas att Saab kan resa sig igen. Det kommer att finnas en marknad för bilar när konjunkturen vänder igen, och på den marknaden måste både Volvo och Saab kunna hävda sig.

För övrigt så sitter jag nu på Europarådets sessionsmöte i Strasbourg. Under förmiddagen har vi bl a diskuterat en rapport om diskriminering p g a sexuell läggning och könsidentitet, framlagd av den socialdemokratiske gruppledaren Andreas Gross. Inte oväntat så har Vatikanen agerat för att stoppa eller i alla fall vattna ur rapporten, men att döma av debatten så finns det en stor majoritet för rapporten i församlingen.

torsdag 14 januari 2010

Högprioritera den sociala barn- och ungdomsvården

Jag är med familjen i Sälen och åker skidor, och ska väl egentligen inte jobba. Men idag kom ju vanvårdsutredningen med sitt första betänkande, och eftersom det var jag som tillsatte den utredningen en gång, och eftersom jag vet att många sett fram emot resultatet, känns det nödvändigt att kommentera den. Det sker med en mobiltelefon, så inlägget ser kanske underligt ut.  Utredningen visar, precis som jag befarade, att många for illa i forna tiders barn- och ungdomsvård. Det finns exempel på rena fysiska övergrepp, men också på att barn som omhändertagits av samhället sattes att arbeta som extradrängar i de familjer där de placerades. Jag är glad att allt detta nu får komma fram. Många av de som utsattes har känt sig bortglömda och undanskuffade hela livet, men jag hoppas att de nu, när någon faktiskt har lyssnat till deras berättelser, ska känna att de fått någon form av upprättelse. Nu går det ju inte till på det sättet i modern barn- och ungdomsvård. Mycket har hänt sedan 1950- och 1960-talen. Men likväl kan det begås fel också idag. Jag noterar att utredningen lägger en rad förslag om åtgärder, som jag utgår ifrån att regeringen noga värderar. Tyvärr har regveringen redan visat en uppseendeväckande passivitet när det gäller den sociala barn- och ungdomsvården. Jag lät en kommitte se över hela denna vård, och i slutet av min mandatperiod som socialtjänstminister presenterade den en lång rad förslag för att stärka den sociala barn- och ungdomsvården, i betänkandet "Källan till en chans". Det fanns då en bred politisk enighet bakom förslagen. Men när den borgerliga regeringen tillträdde 2006 la den nya ministern Maria Larsson alla dessa förslag i papperskorgen. Det var tydligen viktigare att prioritera skattesänkningar.