fredag 28 december 2007

Vem vill jobba för Mats Odell?

Så har det gått nästan en månad sedan jag skrev sist, och det är förstås alla julbestyr som tagit all tid. Men nu har det lugnat sig lite, och det blir mer tid över till att följa med i nyhetsrapporteringen. Dessutom ska jag ju börja jobba nu igen, efter föräldraledigheten.

Idag skriver SvD att ministrarnas manliga medarbetare har mycket högre lön än de kvinnliga. Föga förvånande är det regeringens mesta olycksfågel, Mats Odell, som har ansvar för frågan.

Odell tror inte att han och Regeringskansliet lönediskriminerar. Nä, enligt honom är problemet att kvinnor inte vill ta ansvarsfyllda arbetsuppgifter, och exemplifierar med att han själv hade problem att rekrytera en kvinnlig statssekreterare.

Han sökte i tre månader, men alla kvinnor som han frågade avböjde. Till sist fick han ta en man, som "svarade ja direkt".

Ja, herreminje.

Har Odell kanske tänkt på att det är han själv som är problemet? Mats Odell är den som skällts ut av Riksrevisionen för den hafsiga utförsäljningsprocessen, som strider mot grundlagen. Han är den som utan att blinka satte bocken till trädgårdsmästare, genom att låta folk från det insideraffärsbesudlade Carnegie sköta utförsäljningen, och ge konkurrenter till de företag som ska säljas ut rådgivarroller.

För detta kommer han att kölhalas i KU under våren. Vem vill riskera sin karriär för att jobba som statssekreterare åt en minister som trampar i alla klaver som det överhuvudtaget går att klampa i?

Nä, att kvinnorna sa nej till Mats Odell är inget tecken på att kvinnor inte vill ta ansvar. Men det kanske är ett tecken på att de har större självbevarelsedrift. Och bättre omdöme.

Själv hade jag f ö två kvinnliga statssekreterare. Först Ewa Persson Göransson, som jag tillfrågade samma dag som jag tillträdde som minister 2002. Hon var då en av de mest erfarna statssekreterarna i hela Regeringskansliet, möjligen i konkurrens med Kristina Rennerstedt i Justitiedepartementet.

När Ewa blev generaldirektör för Statens Institutionsstyrelse, tillfrågade jag Annika Nilsson, som då satt i Riksdagen, men som också lett min största parlamentariska utredning, om den sociala barn- och ungdomsvården. Nu fick hon ansvar för hela min del av socialtjänstfrågorna, och dessutom folkhälsofrågorna.

Nä, det är nog inte kvinnorna som är problemet, Odell. Det är nog Odell själv - och det nuvarande Regeringskansliet.

tisdag 4 december 2007

Ojämlikheten slår nya rekord

Är för tillfället i Stockholm, och har därmed fått bryta min barnledighet i två dagar. Anledningen är möte med grundlagsutredningen, som nu går in i sin slutfas. Till årsskiftet ska alla promemorier om olika frågeställningar - det blir nästan 100 PM! - vara färdigskrivna, och under våren ska partierna börja ta position. Ikväll blir det nog en intressant diskussion om EU-stadgans förhållande till Regeringsformen i framtiden.

Från s-sidan sitter, förutom jag själv, Lena Hjelm-Wallén, Marita Ulvskog och Göran Magnusson. Utredningen leds av Per Unckel. Från moderaterna sitter bl a Henrik von Sydow, som tydligen nu också ska börja jobba för högertankesmedjan Timbro (SvD).

Ja, var ska sleven vara om inte i grytan? Är det överraskande att ett av de första förslag han har att komma med i sin nya roll är att lägga ner i praktiken alla oppositionens tidningar, genom slopat presstöd?

Och som förslag nummer 2 kommer han med slopad TV-licens, vilket ju är en lustifikation med tanke på avslöjandena om toppmoderaters laglydighet i det avseendet. Men det är klart, om man avskaffar TV-licensen, så minskar ju risken att fler moderater ska åka fast för just det i framtiden. Med tiden kanske von Sydow också kommer att föreslå avkriminalisering av köp av svarta tjänster, så behöver ju inte sådana som Nicola Clase och paret Cederschiöld oroa sig mer heller.

Idag kan vi också läsa om de växande ekonomiska klyftorna i Sverige (DN). Den rikaste procenten äger mellan 30 och 40 procent av alla tillgångar i Sverige, enligt nya siffror. Det görs en jämförelse med USA, men den får man nog ta med en nypa salt, eftersom de amerikanska siffrorna inte är korrigerade på samma sätt som de svenska. Den amerikanska ojämlikheten är förmodligen fortfarande större än den svenska.

Men hur länge till? Den nya beräkningen gäller 2005. Sedan dess har den nya regeringen inlett en gigantisk kapitalomfördelning till de rikas förmån, med bl a slopad förmögenhetsskatt och nedsatt fastighetsskatt för de hushåll som har dyrast fastigheter. Och med den nya "avskaffade" fastighetsskatten som kommer, blir det ännu mer pengar till de allra rikaste hushållen. Allt medan den offentliga sektorn sätts på sparlåga. Är det konstigt att opinionen svängt?

Samtidigt kan socialdemokratin inte friskriva sig. Ojämlikheten har ökat sedan 1970-talet, mest under borgerliga, men också under socialdemokratiska regeringar. Det är dags att också vi inser det, och vågar utforma en politik som kan pressa tillbaka klyftorna efter 2010. Då måste vi vara beredda att höja skatterna, och göra dem mer progressiva.

Det finns de som invänder att en sådan s-politik skulle stöta bort medelklassen. Det tror jag inte alls. Medelklassen har stött oss i decennier, inte beroende på vår skattepolitik, utan beroende på våra sociala reformer: pensionssystem, studiemedel, barnomsorg, föräldraförsäkring, sänkt arbetstid o s v. Medelklassen är beredd att betala något högre skatter, om de också får bättre vård, omsorg och trygghet, och de stöts av de dramatiska klassklyftor som nu öppnar sig i Sverige.

Sedan finns det dem som tror att en mer omfördelande skatte- och välfärdspolitik skulle undergräva vår konkurrenskraft. Men det är tvärtom, vilket bl a World Economic Forum och FN-organet UNDP har visat. De länder där välståndet är jämlikt fördelat, och således karaktäriseras av höga skatter, är samtidigt de länder som har bäst konkurrenskraft. Det kommer sig av att dessa länder generellt sett också har bra infrastruktur, utbildningsnivå och forskningsverksamhet.

Men allt det kan ni läsa mer om i den bok som jag och Christer Persson nu skriver på, och som kommer ut nästa höst!

onsdag 28 november 2007

De borgerliga sviker sina löften också i Skåne och Lund

I dagens Sydsvenskan kan man läsa om hur oron sprider sig bland barnfamiljerna i Lund, inför de förestående nedskärningarna i barnomsorgen och skolan på nästan 30 miljoner kronor. Barngrupperna ska bli större och antalet anställda färre.

Samtidigt sänks skatten i kommunen med 15 öre per skattekrona. Det ger i storleksordningen 30 kronor mer i månaden för en normalinkomsttagare. Tror ni att barnfamiljerna gärna hade varit utan den skattesänkningen, om de också sluppit nedskärningen i barnomsorgen och skolan? Och tror ni att de borgerliga i Lund hade förklarat före valet att de tänkte finansiera skattesänkningarna med sådana nedskärningar?

Det är ännu ett exempel på det Mona Sahlin pekade på i sin DN-artikel häromdagen: hur borgerligheten sa en sak före valet, och gör en annan sak efter valet.

Och från skånsk horisont kan listan göras ännu längre. Sjukvården i Skåne ska skäras ner med 400-500 anställda, och köerna växer. Det sades det inget om före valet. Och i Helsingborg ska en skola tvångsprivatiseras, trots föräldrarnas starka motstånd (se HD). Visserligen står högern för privatiseringar, men att de skulle tvingas fram på det sättet talade Reinfeldt tyst om före valet.

Det har sagts att ingen regering har tappat stöd så fort som denna gjort. De jobbar verkligen hårt för att den situationen ska bestå.

onsdag 21 november 2007

Förbjud mc-gängens symboler

Ja, dagarna går och det är inte klokt vad det var länge sedan jag hann skriva något här. Men det blir faktiskt inte mycket tid över med en tvååring och en fyraåring i huset, föräldraledig som jag är.

Och den tid man får över går till att antingen vila en stund, eller att ta itu med något av de projekt som man hade föresatt sig för den här ledigheten: städa vinden, sälja sina gamla tidningar (jo, alla mina gamla Fantomen, över 500 st från 1979 och framåt ligger ute på Blocket!), o s v.

Det finns ju så mycket man skulle vilja kommentera, men jag börjar få den pensionerade stinsens attityd: "jaha, där går ett tåg, och det struntar jag i. Och där går ett tåg till, och det struntar jag också i..."

Men lite politik hinns ändå med. Det är ganska nyttigt att följa med nyhetsflödet lite "utifrån" en tid. Bilden är mycket tydlig. För det första att regeringen gör självmål på självmål. Och för det andra att oppositionen trots det har svårt att komma ut i debatten. Och det beror nog inte på att vi är passiva eller tysta. Däremot märks det nu på allvar att sociademokratin inte längre har starka egna medier. Det märks ju inte så mycket i regeringsställning, men i opposition blir det påtagligt.

Hur som helst, några nedslag i dagsdebatten kan man väl göra. I dagens SDS kan man läsa om hur borgarna lagt ut sparbeting på 30 miljoner kronor i på skola och barnomsorg i Lunds kommun. 60 tjänster dras in nästa år. Det är alltså så skattesänkningen på 15 öre ska betalas: med större barngrupper i barnomsorgen och färre lärare.

Det är bedrövligt, men fullt logiskt med det styre vi nu har i kommunen. Och i vanlig ordning håller sig det ansvariga kommunalrådet Tove Klette (fp) långt borta från frågan, och istället får Mats Helmfrid (m) kommentera. Och han verkar inte ha en aning om nedskärningen. S k nollkoll.

I SvD kan man läsa om angreppet på åklagaren i Göteborg, och om justitieministerns besök där idag. Hon har ju hårda ord att säga mot den organiserade brottsligheten, men det räcker inte. Man måste handla också. Nu bör regeringen ta fram ett åtgärdspaket mot den organiserade brottsligheten. Vi ska inte ha Hells Angels, Bandidos och andra kriminella gäng i Sverige.

Det första man bör göra är att inrätta den särskilda centrala brottsbekämpningsgrupp som Rikspolisstyrelsen begärt, men som regeringen hittills avvisat. Men utvecklingen visar att det måste till specialiserade resurser för att möta denna typ av brotslighet.

Nu har vi ju äntligen nyss inrättat möjligheten för polisen att använda buggning - efter hårt motstånd från bl a moderaterna! - men man bör också se över lagstiftningen när det gäller övergrepp i rättsak. Dessutom tycker jag att man bör överväga förbud mot att bära t ex Hells Angels- eller Bandidossymbolerna. Symbolerna är ett av dessa organisationers viktigaste vapen, och de upplevs i sig som hotfulla. Ett förbud skulle inskränka möjligheterna att sprida skräck och olust i vardagen.

torsdag 8 november 2007

Reinfeldts regering i moraliskt fritt fall

Ännu pågår efterdyningarna av moderatskandalerna, och idag utsågs den avsatte statssekreteraren Schenströms ersättare (SvD, DN).

Självklart är det i dagsläget moderaterna som parti som förlorat mest på affärerna, och Reinfeldts "nya-arbetarepartiet"-projekt framstår som ett ännu större skämt än tidigare. Reinfeldt själv försökte ju i förra veckan vända upp sina sammetsögon i ett "jag-har-blivit-förd-bakom-ljuset, så-tyck-synd-om-mig"-försvar, men det funkar inte.

Svenska folket behöver inte politiker som gråter och skyller på andra, utan som agerar resolut när det är kris. Det gjorde inte Reinfeldt, och därför befinner sig hans regering i ett moraliskt fritt fall.

Schenströms fylla är väl en sak. Det var bara ett tecken på en enskild persons dåliga omdöme, och möjligen på Reinfeldts bristande personkännedom.

Men sådant som statssekreterarnas erkännande om svartarbete, eller värst av allt, Cederschiöldarnas 13 år långa svarta hembiträde - ja, det är mer än enskilda händelser. Det är ytterligare tecken på att moderater i topposition präglats av ett slags anarkistiskt förhållningssätt: om du inte gillar skatterna, TV-licensen eller de sociala avgifterna - strunta i att betala dem!

I debatten förekommer en del märkliga påståenden:

- "Alla gör såhär, inte bara moderater". Ja, säkert är det många som någon gång köpt en tjänst svart. Men försök inte att blanda bort korten. I Cederschiöldarnas fall rörde det sig alltså om en mycket lång tidsperiod, och Maria Borelius ska ha haft en filippinsk hushållerska boendes i källaren... Det är möjligt att det är vanligt i överklasskretsar i Täby, Danderyd eller på Östermalm, men inte i vanliga svenskars vardag.

- "Det skadar väl ingen om man betalar svart". Det är klart att det gör. Den som arbetar svart har t ex ingen olycksfallsförsäkring, och omfattas inte av några trygghetssystem. Den största delen av de sociala avgifterna består av avsättning till pensionssystemet. Om du betalar t ex en hushållerska eller städare svart, är det detsamma som att säga: "ja, jag vill gärna att du tvättar min tvätt och bonar mina golv, men du ska inte någon pension när du blir gammal." Människosynen är avslöjande.

- "Det här visar bara att skatterna är för höga". Är detta inte det mest underbara påståendet?Först fuskar moderater med skatten, och när de sedan blir påkomna, använder man sitt eget lagbrott som argument för systemskifte. "Det är inte mig det är fel på, det är reglerna!" Visst. Särskilt som det kommer från människor som har skyhöga löner, och där en schysst betalning till städerskan knappt hade märkts i hushållskassan.

torsdag 1 november 2007

Att göra en Pihlbladare

Vägen till Ulrika Schenströms avgång slår det mesta när det gäller klantig krishantering och tafatt ledarskap. Med en regering som är så bra på att lägga krokben för sig själv, behövs nästan ingen opposition. (SvD, DN)

Efter bilderna där rikets högsta statstjänsteman, därtill ansvarig för landets krisberedskap, ses på krogen uppenbart full som en alika och hånglandes med en politisk reporter, var det kanske bara en tidsfråga innan hon skulle få gå.

Men det kunde kanske ändå undvikits, om Schenström direkt lagt korten på bordet, erkänt att hon druckit mer än vad som är lämpligt med hennes ansvar och bett om ursäkt för det. Statsministern borde sagt att han haft ett allvarligt samtal med henne, där hon berättat vad som hänt och lovat att aldrig göra om det.

På frågan om vem som hade hennes jouransvar den aktuella kvällen, borde statsministern sagt att om statssekreteraren inte är tillgänglig, så finns det en befälsordning på statsrådsberedningen, men den inte är offentlig. Däremot kommer han gärna till riksdagen och redogör för det, under sekretess.

I så fall hade Schenström nog klarat situationen, och Reinfeldt hade visat ledarskap. Men nu försökte man ljuga sig ur frågan, genom att inte ens erkänna det uppenbara, d v s att Schenström var dyngrak. När Reinfeldt bad journalisterna bevisa det, kunde man ta fram uppgiften att hon och reportern tillsammans druckit för ca 945 kronor.

Sedan är det ju bara att räkna lite: ett stort glas vin, motsvarande 1/3 flaska, kostar på den krogen 79 kronor. 945 kronor är alltså 12 glas, eller 4 flaskor vin. På 2 personer. Det är klart att hon var full.

Och när det gäller Reinfeldts försök att slingra sig i frågan om vem som har beredskap när statssekreteraren är full, så blev det nästan parodiskt. Visst kan man hävda att det är en statshemlighet. Man bör inte lämna ut listor på vem som träder in i någons ställe i en krissituation - det skulle ju underlätta för terrorister att lamslå Sverige, genom att helt enkelt i samband med ett attentat också eliminera alla nyckelpersoner för landets krisberedskap.

Det argumentet förstår jag. Men inget hindrar ju statsministern att redogöra för frågan inom slutna dörrar, för t ex försvarsutskottet i Riksdagen. Där gäller sekretess.

När det sedan gäller Schenströms festkamrat, TV4-reportern Anders Pihlblad, så försvaras han idag av TV4-ledningen. Det är dumt. Han har ju visat så dåligt omdöme att hans förtroende som opartisk skildrare av vad som händer i svensk politik är uttömt. Vem kan lita på hans analyser framöver?

Det är viktigt att journalister och politiker kan mötas också under mer otvungna former än en presskonferens för att ge möjlighet till mer djuplodande diskussioner. Man tar en kopp kaffe tillsammans i riksdagskafét, eller äter lunch ihop. Det är inget fel i det - tvärtom, det är ett nödvändigt arbetssätt för att journalister ska få en så god bild som möjligt av vad som är på gång.

Men i alla sådana kontakter gäller det att man håller på varandras roller, och håller på sin integritet. Och det är farligare för journalisten: det värsta som kan hända politikern är att han eller hon avslöjar mer än vad man hade tänkt, och det ju inte hela världen. Men för journalisten är risken hela tiden att ifrågasättas för att vara partisk, eller att vara den ena eller andra politikerns språkrör. Då rubbas hela trovärdigheten.

En lunch, en kopp kaffe. Var och en betalar själv. Så brukar det vara.

Därifrån är det långt till Pihlblads fylleorgie på krogen, där han låter TV4 betala kalaset och dessutom hånglar med den makthavare han ska granska.

Jag tror faktiskt att han kan ge upphov till ett nytt ord i ordlistan: att göra en "pihlbladare", d v s att som journalist på ett otillbörligt sätt umgås för intimt med tunga makthavare.

Nä, TV4 gör nog klokast i att ta sin hand ifrån Pihlblad.

måndag 29 oktober 2007

Hut går hem

Idag har det regnat hela dagen i Skåne, och det jag hade planerat att göra i trädgården har fått skjutas upp ett par dagar. Det är en del saker som pockar på, såhär innan vintern kommer: häcken borde klippts för två månader sedan, perennerna ska klippas ner, plattor läggas om. Men idag har det fått bli inneaktiviteter: byggt briojärnväg med pojkarna. Och det är väl som det ska vara - jag är ju trots allt föräldraledig!

Men lite kan man följa med i nyhetsflödet. Idag verkar det som om regeringen till slut är beredd att vika sig i pensionsfrågan (DN, SvD), och återställa ålderspensionen för de förtidspensionerade.

Det är i så fall en omvändelse under galgen. När försämringen genomfördes möttes den av kraftiga reaktioner från såväl pensionärs- som handikapporganisationer. I januari skrev jag och Christer Persson på DN-Debatt om att regeringens tilltag att sänka ålderspensionen för de förtidspensionerade var ett så allvarligt brott mot pensionsöverenskommelsen, att socialdemokratin nu inte längre behövde betrakta överenskommelsen som giltig. Om inte regeringen ändrade sig, borde socialdemokratin förklara att vi nu stod fria att utforma egna pensionsförslag.

När regeringen sedan under våren kallade till överläggningar om pensionsreformens fortsatta genomförande, drev Thomas Eneroth, som företrädde vårt parti, med kraft kravet att försämringen skulle tas tillbaka. Den linjen upprepades av Eneroth och Mona Sahlin i en artikel i SvD häromdagen.

Fram till idag har regeringen vägrat. Men nu tycks man ha mjuknat, men man vill tydligen att vi ska vänta på nästa budgetproposition. Den ansvarige ministern, Christina Husmark-Persson vill tydligen att vi ska vara glada och tacksamma över detta. Hon säger t o m att det är en "fantastiskt gest" av regeringen att öppna för att återställa pensionerna!

Jovisst. Låt oss anta att Husmark-Persson blev bestulen på ett par hundra kronor av en tjuv förra året. Efter ett år hör han emellertid av sig, och är villig att betala tillbaka pengarna. Fast först nästa år. Skulle hon då bli över sig av lycka och tacksamhet, och betrakta det som en "fantastisk gest" av boven?

Eneroth gör rätt i att påpeka att om de borgerliga verkligen ändrat sig, så kan de faktiskt rätta till det redan imorgon, då finansutskottet sammanträder.

Återställaren kostar 1,7 miljarder. Så mycket ville regeringen ta från de långtidssjuka, funktionshindrade och arbetsskadade, genom att ge dem en väsentligt lägre ålderspension än andra. Det kan röra sig om 300-400 kronor i minskad pension per månad.

Vi socialdemokrater vårdade pensionsöverenskommelsen i 12 år. Det tog bara 10 dagar för de borgerliga att bryta den. Om regeringen nu ångrat sig, bör de rätta till det omedelbart. Hur ska vi annars kunna lita på dem igen när det gäller politiska överenskommelser?

söndag 28 oktober 2007

Moderaterna bekräftar socialdemokratins världsbild

Idag avslutas moderatstämman, (DN, SvD) och partiledningen har gjort vad de kunnat för att få partiet att framstå som ett nytt, fräscht alternativ, trots de mycket dåliga opinionssiffrorna för den regering Reinfeldt leder. Det kan inte vara lätt, men ombuden har bitit ihop och låtit sig fösas med in i "de nya moderaterna".

De låter väl Reinfeldt, Borg och Schlingman hållas så länge man innehar regeringsmakten. Men om de skulle förlora valet, kommer de att åka ut fortare än de hinner städa sina skrivbord, tro mig. Moderater är inte sentimentala. Man ler med ledaren i medgång, men hugger honom i ryggen i motgång.

I början var "nya moderaterna" verkligen något nytt i svensk politik. Reinfeldt gjorde snabbt en serie positionsförflyttningar, för att göra partiet valbart i ett land där människor tror på höga skatter och generell välfärd. Moderaternas projekt blev att skapa en välfärdsstat, men utan solidaritet med dem som blivit sjuka eller arbetslösa. Det är förstås en skvader - en omöjlighet - men som retorik kunde det fungera ett tag.

Man kom att excellerera i socialdemokratiska värdeord, för att dölja sina förslag som precis som förut gick ut på att ta från de fattiga och ge till de rika. Ett tag var man framgångsrik, och visst förklarade det till en del moderaternas uppgång i valet. Men det förklarade inte valsegern som sådan. Den berodde i minst lika stor utsträckning på att socialdemokratin presterade för dåligt i viktiga frågor, framför allt sysselsättningen.

Men den moderata partiledningen tycks dra slutsatsen att all framgång hängt på den egna omstöpningen av partiet, och därför ska den nu gå vidare, tydligen i en omfattning som gör att man börjar använda så mycket socialdemokratisk retorik att det börjar bli parodiskt.

"Det nya arbetarpartiet", "välfärden går före värnskatten", "satsa på offentlig sektor", "höjd bensinskatt för att möta klimathotet", "leve kollektivavtal, LAS och MBL" - det har helt enkelt slagit över. Taket är nått, nyheten är gammal - moderaterna kommer inte att öka mer på grund av sin extreme makeover.

Däremot får det en annan effekt: de bekräftar socialdemokratins världsbild, och ger oss problemformuleringsprivilegiet, serverat på fat. För varje gång Reinfeldt sjunger välfärdsstatens lov, stärker han oss i vår opinionsbildning, och gapet till den faktiska politik som regeringen de facto för blir allt bredare. Allt fler människor kommer att fråga sig varför Reinfeldt drar ner på den offentliga vården och sänker skatterna för de allra rikaste, samtidigt som han i högtidstalen påstår sig värna välfärden och vill minska klyftorna.

De nya moderaterna har passerat zenit. Men ju längre de låter Reinfeldt, Schlingman och Borg hållas, desto bättre är det för oppositionen.

onsdag 24 oktober 2007

Vill borgerligheten verkligen bryta pensionsuppgörelsen?

Med dagens debattartikel i SvD av Mona Sahlin och Tomas Eneroth ökar socialdemokratin pressen på borgerligheten ytterligare i pensionsfrågan.

I princip är det samma budskap som jag och Christer Persson formulerade i en DN-debattartikel i januari: om inte regeringen återställer ålderspensionerna för de förtidspensionerade, d v s många handikappade och långtidssjuka, så betraktar vi pensionsuppgörelsen som bruten. Då kan vi från socialdemokratins sida börja driva krav på att reformera pensionssystemet i en för oss mer smaklig rikning.

Dagens pensionssystem har ju den svagheten att det tenderar till att mycket påtagligt klassuppdela de äldre, beroende på att det är så oerhört förmånligt att kunna jobba längre. Det är ju i lättare för t ex en läkare att klara av att arbeta till man är 67 år, än vad det är för en undersköterska eller en byggnadsarbetare, som kanske bara orkar till 60. Och medan läkaren då kan få ut över 60 procent av sin inkomst i pension, får byggnadsarbetaren nöja sig med mindre än 50 procent.

Det bör man ändra på, om regeringen står fast vid att vilja spräcka uppgörelsen. Då får vi upp pensionsfrågorna i valrörelsen. Vågar de skapa en sådan situation?

onsdag 17 oktober 2007

Gripen till Thailand kan accepteras - trots allt

Är från i måndags föräldraledig från Riksdagen, och har ägnat dagen åt att ta hand om två-åringen och städa garderober. Lyssnade lite på partiledardebatten (DN, SvD), och det var ju märkligt vad regeringen har det trögt i retoriken! Det är samma tema som återkommer om och om igen, d v s att sysselsättningen ökar och att det är regeringens förtjänst.

Det där är lite väl banalt för att få folk att gå på. Vi har en internationell konjunkturuppgång just nu - men vad händer när den viker? Då kommer tusentals människor att falla rakt ner i socialbidrag, eftersom regeringen skurit så hårt i trygghetssystemen. Mot bakgrund av den höga tillväxten, så borde socialbidragen gå ner nu - men så sker inte. Tvärtom - de ligger kvar på samma nivå.

Göran Hägglund framstår allt mer som regeringens verklige olycksfågel, även om han försöker hålla modet uppe. Fastighetsskatten, vårdnadsbidraget, utförsäljningarna - allt som kd tryckt igenom eller håller i är ordentliga sänken för regeringen.

Mona var bra, likaså Ohly. "Överklassnära tjänster" kommer att bli ett begrepp.

Dagens stora fråga är ju annars försäljningen av JAS Gripen till Thailand (DN, SvD). Visst kan man ha invändningar mot att sälja till en militärdiktatur, men Thailand är trots allt inte Chile under Pinochet, Spanien under Franco eller dagens Burma eller Nordkorea. särskilt inte med tanke på att militären ska lämna över makten till civilt styre redan nästa år. Därför kan en affär med Thailand enligt min mening accepteras.

Slutligen ser jag i Sydsvenskan att akuten i Lund i går fick stänga. Överbeläggning. Och så är borgarna samtidigt i full färd med att skära bort 400 tjänster på lasarettet, trots att Region Skåne går med överskott...

Är det konstigt att de ligger risigt till i opinionen?

fredag 12 oktober 2007

Skulle kvarsittning förbättra studieresultaten?

Jag är lite förundrad över debattartikeln i DN idag. Ingången är ju riktig: många elever klarar inte kunskapskraven, varken i grundskolan eller gymnasieskolan. Därför måste vi vara beredda att satsa mer resurser i skolan, för att hjälpa de elever som inte hänger med. Skolan måste bli mer flexibel i förhållande till den enskilde individen, och möjliggöra för elever att lära sig i sin egen takt. Elevernas kunskaper måste mätas och följas upp tidigare.

Därom kan vi vara överens. Men frågan är hur det bäst uppnås. Dagens DN-skribenter vill tydligen tvinga fram kunskaper av eleverna, och om de inte lever upp till de förhöjda kunskapskraven, så ska de gå om ett eller ett par läsår.

Så etableras en modern kvarsittningsskola. Är det tänkt att barn ska gå och oroa sig varje vår över om de ska bli uppflyttade eller inte? Över om de ska få följa med sina kamrater, eller om de ska få gå om klassen tillsammans med ett år yngre barn?

Jag behöver knappt ens påpeka de sociala effekterna av att t ex slå sönder skolklasser för 8-9-åringar. Det säger sig självt att detta vore ett omänskligt system. Man ska inte utsätta barn för en sådan press.

Våren 2007 lämnade 11,4 procent av niondeklassarna grundskolan med för dåliga betyg för att få behörighet till gymnasiet. Det är den högsta siffran på 10 år. De flesta av dem kommer att hamna på IV-programmet, som omfattar 28 600 elever och är ett av gymnasieskolans största program. Har man väl kommit in på IV-programmet, så har man en mycket dålig prognos för sin fortsatta studiekarriär. Bara ca 25 procent av dem kommer att få ett slutbetyg i gymnasiet. Resten hoppar av.

Skulle dessa elever vara hjälpta av ett kvarsittningssystem? Vill dagens DN-skribenter alltså hålla dem kvar i skolan tills de klarar kunskapskraven? I så fall lär det inte räcka med 15 år i skolan.

Visst kan man komma en bit med ökade resurser. Vi kanske kan pressa siffran 11,4 procent en bit under 10. Vi kanske kan pressa upp siffran 25 procent till 35-40. Men om man verkligen tror att samtliga elever kan nå de kunskapskrav som behövs för att kunna läsa vidare på högskolan om man bara låter dem gå två år i varje klass, då vet man väldigt lite om hur denna grupp ungdomar ser ut.

Då har man fastnat i en dogm, och mina tankar går till löjtnantens order: "om inte kartan stämmer överens med terrängen, följ kartan".

Vi har ungdomar i svensk skola idag som kommit till Sverige när de var 12 år från somalisk landsbygd, och som då varken kunde läsa eller skriva, ens sitt eget språk. Vi har elever som går igenom en mycket svår tonårstid, med ändlösa konflikter hemma och kanske ett begynnande missbruk. Vi har elever med inlärningssvårigheter och beteendestörningar.

Dessa elever är inte hjälpta av att stigmatiseras ytterligare, genom att regelmässigt få gå om årskurser. Då knäcker man deras självförtroende helt. De måste få känna ett de klarar av något i skolan, och de krav man ställer på dem måste vara rimliga.

Min lösning, som jag skrev om i DN för några veckor sedan, är att så långt möjligt integrera de elever som idag går på IV-programmet i de vanliga nationella programmen - men att låta dem välja lättare kurser i svenska, engelska och matematik. De kommer då att missa allmän behörighet till högskolan, och kommer att gå ut i arbetslivet direkt efter gymnasiet. Men i gengäld skulle de få en fribiljett in i vuxenutbildningen, så att de skulle kunna komma tillbaka till utbildningssystemet i kanske 25-årsåldern.

Det är enligt min uppfattning en mycket mer mänsklig hållning än den som redovisas på DN-debatt idag.

tisdag 9 oktober 2007

Mp på väg in i matchen

Peter Erikssons intervju i SvD (rewritad i DN) idag är intressant, inte så mycket för klacksparken mot vänsterpartiet som rubriksättaren valt att göra till huvudnummer. Det hör liksom till att smågnabbas lite mellan två partier som delvis konkurrerar om varandras väljare, men det kommer han att få lägga av med långt före valet. Sånt funkar inte om man ska forma ett regeringsdugligt alternativ tillsammans, och det inser nog också Peter Eriksson.

Nä, det intressanta är att Eriksson totalt släpper kravet på utträde ur EU, det villkor Mona Sahlin ställt upp för regeringssamarbete. Då är det avklarat, och nu kommer också Lars Ohly att göra likadant, om han är klok - och om han vill att vänsterpartiet ska vara med och axla regeringsansvaret. Det har ju hans systerparti gjort i Norge, och kanske är han avskräckt av det.

För socialdemokratins del är sitsen utmärkt. Som opinionen ser ut just nu, kan vi bilda regering själva, med ytterligare ett parti eller med både v och mp. Själv ser jag helst en renodlad s-regering, beroende på att bara en sådan kan göra blocköverskridande överenskommelser i enskilda frågor, t ex i skolpolitiken. Jag tror inte att det på sikt är klokt att cementera blockpolitiken, på det sätt borgerligheten nu gjort.

Men det är möjligt att när vi kommer fram till valåret, så är utsikterna för blocköverskridande lösningar så fjärran, beroende på att konflikterna i samhället skärpts. Det är onekligen på det håll det går, med den aggressiva systemskiftespolitik som nu förs. I ett sådant läge måste s, v och mp gå till val som samordnat alternativ, med ambitionen att bilda regering tillsammans. Vill vänsterpartiet inte vara med, så får de säga till. Det går ju faktiskt också att ha en s-mp-regering, med v som passivt stöd.

I övrigt såg jag att en person som heter Anders Björnsson (SvD) svarat på min och Christer Sturmarks artikel om kreationismen. Christer svarar i sin tur i SvD idag.

Det är två saker som är tråkiga med Björnssons artikel. Det ena är personangreppen mot Sturmark. Det är märkligt att en Björnsson, som ju säger sig stå för tolerans, tillåter sig sådana utgjutelser om meningsmotståndaren.

Det andra är att Björnsson väljer att prata om allt annat än det saken gäller, d v s vad som ska läras ut i skolan som vetenskap; Bibelns skapelseberättelse eller evolutionsläran. Den debatten har pågått länge i USA, och nu har den kommit till Europa. Europarådet varnade alltså för att europeiska skolor skulle gå in för kreationismen, och det var det vår artikel handlade om.

Men i stället för att skriva om det, väljer Björnsson att ta upp fransk flyktingpolitik, slöjor och hårlockar och han ljuger om Humanisternas inställning till biblar på hotellrum. Det är inte vackert.

När man är trängd i en debatt och saknar argument, så är det lockande för en debattör att försöka blanda bort korten och istället höja rösten och börja prata om något annat. Det är sällan effektivt. Det var det inte den här gången heller.

fredag 5 oktober 2007

Stöd för kreationistrapporten i Europarådet - och så bagaget återfunnet!

Har nyss kommit hem till Lund från Strasbourg - med mitt bagage, hör och häpna! Det hade anlänt med flyg från Paris sent igår kväll, så när jag checkade ut från hotellet i morse så fick jag det... Lagom till att jag skulle åka hem. Men berest är det - det har under veckan tydligen varit i Amsterdam, Warszawa, Montreal och Paris, innan det fyra dagar för sent anlände till Strasbourg. Air France är fantastiskt.

Gårdagskvällens debatt i Europarådet gick bra, och rapporten om farorna med kreationism i europeiska skolor fick stöd av en betryggande majoritet. Jag och Christer Sturmark skrev ju igår om detta i SvD. Jag talade för socialistgruppen i den parlamentariska församlingen.

Av några inlägg att döma hade en hel del av delegaterna utsatts för idog uppvaktning av olika religiösa grupper, för att få dem att rösta nej till rapporten. Men det lyckades alltså inte, och det är en viktig markering om var Europa står i frågan.

En tysk och en polsk parlamentariker, båda konservativa, gjorde inlägg som var avgjort "kreationistiska", men de flesta stödde rapporten i sak.

Mindre upplyftande var debatten om prostitution i Europa. Den rapport som framlagts av en holländsk parlamentariker var ytterst liberal, och syftade inte bara till att avkriminalisera prostitution som sådant, utan också i förlängningen till att göra det till vilket yrke som helst. Den svenska lösningen, där vi kriminaliserat köpet av sexuella tjänster, men inte försäljningen viftades bort som lite apart. Om de män som köper sex hade rapportören inget ont att säga.

Jag och ett antal andra svenska delegater hade ställt upp oss för att bemöta rapporten, men ingen av oss fick tillfälle att tala, p g a tidsbrist. Det var mycket frustrerande, och enda sättet att markera vårt motstånd var att rösta emot rapporten. Vilket vi gjorde, utom moderaten och delegationsledaren Göran Lindblad. Han stödde rapporten, och det lär han få stå till svars för.

I övrigt ser jag att vi nu presenterat vår ekonomiska motion (SvD, DN). Den är bra. Särskilt bra är att vi så tydligt markerar att vi inte längre kan tolerera regeringens brott mot pensionsuppgörelsen. Den är förbi, om inte regeringen återställer ålderspensionen för de förtidspensionerade. Satsningarna på infrastruktur kommer också att innebära stärkt konkurrenskraft och fler jobb, tvärtemot vad Anders Borg påstår.

Det är också bra att vi blir tydliga när det gäller flyktingmottagandet. Alla kommuner ska ta emot asylsökande, men de som kommer hit får också godta den kommunplacering man fått, åtministone under en övergångsperiod. Det handlar om rättigheter och skyldigheter, inte om "kommunarrest" som vänsterpartiet påstår.

onsdag 3 oktober 2007

Utan bagage i Strasbourg

Sitter i cafeét i Europarådsbyggnaden i Strasbourg och förbereder morgondagens debatt här om kreationism i Europa, ett ämne jag beskrivit i ett tidigare inlägg. Men det lite större anspänning än vanligt, eftersom jag blivit utsedd att tala för hela socialistgruppen i Europarådsförsamlingen, och det i ett ämne som kan vara väldigt kontroversiellt.

Det gäller att ha tungan rätt i mun. Att debattera på engelska är ganska svårt, eftersom man trots allt har ett mycket mindre ordförråd än vad man har på svenska. Men det ska nog gå bra.

Jga kom hit i måndags. Det gjorde dessvärre inte mitt bagage. Air France lyckades på något sätt slarva bort det på vägen mellan Köpenhamn och Strasbourg, trots att det var direktflyg!

Nu har det gått mer än två dygn, och jag har fortfarande inte fått bagaget. Varje gång man ringer får man nya besked. I måndags hette det att bagaget hamnat i Amsterdam, men var "på väg". I går sa man att man lokaliserat det i Warszawa - det var "på väg". I förmiddags fick jag besked om att man nu hittat det i - Paris! Gissa? Det var "på väg"...

Så igår fick jag bege mig ut och köpa två nya skjortor, en tandborste och underkläder, vilket Air France lovat betala. Det blir spännande att se om bagaget nu anlänt till hotellet, när jag kommer dit ikväll.

Rapporterna hemifrån är egendomliga (DN, SvD). Stora delar av regeringens utförsäljningsexpertis har fått avgå, p g a Carnegieskandalen. Riksrevisionen har dömt ut utredningarna om utförsäljningarna som grundlagsstridiga. Men Mats Odell tänker sitta kvar, och inte nog med det: utförsäljningsplanerna ska fortgå som om ingenting har hänt! Häpnadsväckande!

I den här församlingen, Europarådet, finns en del länder där det kan gå till lite hur som helst. Det finns företrädare för länder här där korruption är legio, och där ingen bryr sig om att följa reglerna, så vida de inte gynnar egna intressen. Sverige är inte där än. Men får Odell hålla på, så är det bara en tidsfråga.

torsdag 27 september 2007

Danmark bryter nordisk överenskommelse

Idag skriver tidningarna om narkotikahandeln över internet (DN) och förslag i Danmark att ge gratis heroin till narkomaner (SvD, DN).

Jag ansvarade ju för narkotikapolitiken under min tid i regeringen. En av de saker jag är mest stolt över, är när vi samlade de nordiska och baltiska ministrarna med ansvar för narkotikafrågorna på ett möte i Lund, hösten 2003. Jag hade inför det mötet vid flera tillfällen tagit upp försäljningen av narkotika i Christiania i Köpenhamn med den danska ministern, och han hade lovat att försöka göra något åt det. Jag påpekade att 40 procent av ungdomarna i Lund som provat narkotika uppgav att de köpt den i Köpenhamn, så det var ett gemensamt problem.

På mötet i Lund antog vi en deklaration som bl a fördömde fri försäljning av narkotika, och den danske ministern lovade krafttag mot Christiania. Det löftet höll han också, och redan på våren 2004 var bodarna på Pusher Street borta och satta på museum.

I den deklarationen tog vi också avstånd från fri förskrivning av heroin, som man bl a håller på med i Schweiz. Men nu är det tydligen på gång i Danmark. Jag ser i debatten att en del försöker koppla samman fri förskrivning av heroin med sprututbytesprogram. Det är dumt. Sprututbytesprogram handlar om att begränsa smittspridning av hiv och hepatit, något som varit framgångsrikt i Lund och Malmö under 20 års tid, och som det är hög tid att införa också i Stockholm mot bakgrund av det senaste årets kraftiga ökning av antalet hiv-smittade narkomaner i staden.

Fri förskrivning av heroin handlar emellertid bara om att ge upp. Med det visar samhället att man inte är beredd att anslå tillräckligt med pengar åt missbrukarvård, utan istället hänfaller åt en cynisk "låt-dem-knarka-ihjäl-sig"-attityd. Det är också att notera att Danmark inte har den tvångsvårdsmöjlighet som vi har, med LVM, för dem som är på väg att dö av sitt missbruk.

Förskrivning av heroin i Danmark skulle bryta mot den överenskommelse som finns mellan de nordiska länderna, och jag utgår ifrån att Sveriges regering i så fall tar upp det med regeringen i Danmark.

onsdag 26 september 2007

Socialdemokratisk krisinsikt behövs

Övertaget för oppositionen är fortsatt stort - och dessutom växande - åtminstone om man ska tro den senaste opinionsmätningen (DN). Övertaget närmar sig hela 20 procent enligt den undersökningen.

Visst är det roligt för en socialdemokrat att notera stöd på bortemot 45 procent, men det är samtidigt viktigt att inte ta det till intäkt för att inte förnya socialdemokratin. Har idag suttit på Riksdagen och gått igenom mail och skrivit motioner hela dagen, men gjorde ett avbrott för att tala med Margit Silberstein på radions Godmorgon Världen. Det blev en ganska lång intervju, men vi får se vad som sänds på söndag.

Temat var socialdemokratins eftervalsdebatt, och hur den nu ska föras vidare i rådslagen.Min uppfattning är att socialdemokratin inte får slå sig till ro nu, bara för att opinionssiffrorna pekar rätt. Visst kan valförlusten skyllas på Göran Persson, eller på det faktum att vi hade haft regeringsmakten i 12 år och det är svårare att vinna val ju längre man styrt.

Säkert var båda dessa faktorer viktiga. Men vi måste också granska politiken: vilka fel gjorde vi, och hur ska vi undvika att göra om dem?I en sådan analys är det två frågor som är särskilt viktiga, och som vi legat fel i.

Det ena var arbetslösheten, där problemet helt enkel var att vi levererade för dåligt. Vi hade en för stram ekonomisk politik alltför långt in i mandatperioden, vilket fick till följd att vi kom att lämna över ett stort budgetöverskott och en alltför hög arbetslöshet, även om den för all del var på väg ner under hösten 2006. Socialdemokratins ambition kan aldrig vara att få ner den öppna arbetslösheten till 4 procent en gång vart fjärde år - vår ambition måste vara full sysselsättning alltid. Det glömde vi bort.

Den andra frågan var skolan, där vi inte velat inse uppenbara brister. Det är ju ett faktum att resultaten i grundskolan blev allt sämre, och allt fler ungdomar nådde aldrig gymnasiebehörighet, utan hamnade istället på gymnasiets individuella program. Det kan man inte blunda för. Ökad fokus på kunskaper i grundskolan, men också en öppning för att förändra gymnasieskolan så att kraven på de ungdomar som är skoltrötta inte blir så oöverstigliga, på det sätt jag skissade på i en artikel i DN förra veckan - det tror jag är en framgångsväg.

Nu rullar rådslagsarbetet vidare. Först går skolrådslaget i mål, och sedan kommer de övriga rådlagen. Låt oss hoppas att det blir en tid av äkta försök till omprövningar, och inte bara läpparnas bekännelse.

torsdag 20 september 2007

Katastrofal dag för regeringen

Inte med bästa vilja i världen kan någon hävda att dagens budgetpresentation blev någon framgång för regeringen - se SvD, DN. Nedskärningarna för de arbetslösa, sjuka och föräldralediga har blivit huvudbudskap under dagen, och det är lätt att se att de skattesänkningar regeringen försöker att framhäva som positiva nyheter bara gynnar de allra rikaste. Det är tungt för regeringen.

Men man får ju skylla sig själv. Faktum är att detta är den första budget på mycket länge som nästan inte innehåller några sociala reformer alls. Inga nya pengar till psykiatrin, trots de problem som inte minst de borgerliga själva lyft fram. Inga nya pengar till sjukvården, trots att köerna i sjukvården nu växer kraftigt - t ex 35 procent fler i sjukvårdsköerna i Skåne på ett år! Inga nya pengar till den sociala barn- och ungdomsvården, trots frikostiga löften tidigare.

Men inte nog med att man inte satsar på välfärden -man satsar inte heller på att stärka Sveriges konkurrenskraft. T ex blir det inga nya pengar till väg- och järnvägsinvesteringar. Alla de borgerliga politiker som t ex lovade att bygga ut E22 i Skåne, eller som lovade att satsa på infrastrukturen i stockholm, blir blåsta.

Istället läggs alla satsningar på de allra rikaste, medan de fattigaste får betala. Det är bisarrt. Och det är inte bara vi som tycker det. Jag kommer nyss från en mottagning med Tysklands ambassadör, med anledning av att ordföranden i en av Tysklands största fackliga organisationer - Michael Sommer - är på besök i Sverige. Jag fick då tillfälle att prata med tyska journalister och de var också förundrade över den borgerliga regeringens förslag. Kommentarerna var på temat: "Ska regeringen helt riva ner er välfärdstat, som ni är så beundrade för världen över? Är ni inte stolta över den?"

Ja, vad ska man säga?

onsdag 19 september 2007

Dags att göra upp om gymnasiet

Idag skriver jag i DN om att vi bör söka en samsyn över blockgränsen om gymnasieskolan. Min tanke är att socialdemokratin bör släppa kravet på allmän behörighet för alla gymnasieprogram, mot att regeringen går med på en stor satsning på de yrkesinriktade programmen, en utbyggnad av vuxenutbildningen och ett generöst studiemedelsystem så att ungdomar som vill läsa in allmän behörighet till högskolan ska kunna göra det lite senare i livet.

Det är ett uppslag för en kompromiss: vi tar ett steg, och regeringen ett, så kan vi mötas i en blocköverskridande överenskommelse som säkrar stabilitet för lärare och elever i gymnasieskolan framöver.

Självklart är detta ett inlägg i den socialdemokratiska debatten med anledning av vårt skolrådslag, och än finns ingen partiposition. Men jag vet att det finns ett stort stöd för dessa tankar, inte minst bland s-kommunalpolitiker som dagligen på nära håll ser hur skolan fungerar. Det är inte lika nattsvart som Björklund vill få oss att tro, men man kan inte komma ifrån att det finns problem som måste lösas. Låt oss då försöka göra det ihop, över blockgränsen.

I övrigt är intrycket från gårdagens Riksdagsöppnande (DN, SvD) att Fredrik Reinfeldt suddar ut sin profil mer och mer för varje regeringsförklaring han håller. De är långa som romaner, men försöken att lägga sig så nära socialdemokratin som möjligt i retoriken börjar bli pinsam. Det börjar låta som socialdemokratiska första-maj-tal - när de är som sämst.

Fortsätter Reinfeldt såhär är han snart så diffus i konturerna att han kommer att smälta ihop med den bakomliggande tapeten i Riksdagens talarstol när han håller sin sista regeringsförklaring 2009.

Men en nyhet fanns det ju, och det var glidningen i den säkerhetspolitiska formuleringen. Vi har ju nyss sett en omtumlande turbulens, med slitningar i försvarspolitiken under hela sommaren som kulminerade i en avgången försvarsminister. Nu verkar man ha "glömt" skrivningarna om alliansfriheten i regeringsförklaringen. Är det ett otroligt korkat slarv, eller menar regeringen verkligen att nedskärningarna på försvaret gör att Sverige inte längre kan vara alliansfritt? I så fall öppnas en bråddjup konfliktyta på ett område, utrikes- och säkerhetspolitiken, där vi verkligen borde vara ense över blockgränsen.

Slutligen ser jag (DN, SvD, SvD) att trasslet med fastighetsskatten fortsätter. Nu har man förhandlat färdigt, och löftet om att ta bort fastighetsskatten visade sig bli att man ska ta bort fastighetsskatten för dem som betalar mer skatt än 6 000 kronor. En majoritet av villaägarna får ingen sänkt skatt - däremot får de vara med och betala med höjd reavinstskatt, sämre uppskovsmöjligheter och borttagen begränsningsregel. Regeringen lyckas än en gång skilja ut de allra rikaste hushållen, och gynna dem på ett direkt iögonfallande sätt. Samtidigt försämras rörligheten på bostadsmarknaden.

Göran Hägglund(kd) är ute och tjoar glatt. Men är det någon som tror att detta kommer att vända opinionsvinden?

måndag 17 september 2007

Ett år med ökade orättvisor - och så en växande Muhammedkonflikt

Idag ska regeringen fira ettårsdagen av valsegern, och tidningarna är fulla av "vad har hänt"-reportage (DN, SvD). Borgerliga kommentatorer har uppenbart svårt att förklara varför regeringen har så svagt stöd, trots lysande tider. Jag tror att Mona Sahlin ger det huvudsakliga svaret i SvD, när hon skriver om de växande klassklyftorna.

De borgerliga gick till val på att skapa fler jobb. Därmed utnyttjade de den svaga punkt som vi i den socialdemokratiska regeringen i praktiken skänkt dem: vi hade inte presterat tillräckligt bra i arbetslöshetsfrågan. I någon mening kan man nu hävda att den nya regeringen levererat: sysselsättningen har ökat kraftigt, och antalet människor i arbete är den högsta någonsin (SCB). Över 130 000 fler i arbete på ett år är en mycket bra siffra. Samtidigt går statsfinanserna med rekordöverskott.

Så långt tror jag de allra flesta är med - svensk ekonomi och arbetsmarknad går som tåget. Men när det sedan gäller frågan om vems förtjänst detta är, så tror jag väljarna är mer tveksamma. Det finns socialdemokrater som okritiskt och utan att blygas hävdar att detta i själva verket är den gamla s-regeringens förtjänst. Jag tror att jag får erkänna att jag gjort det också någon gång.

Men ska man vara ärlig, så tror jag att det är hederligare att peka på den internationella högkonjunkturen som huvudfaktor. Det är ju inte bara i Sverige det skapas jobb - hela västeuropa går bra just nu, bl a till följd av att de asiatiska marknaderna växer snabbt.

Hur som helst, så verkar väljarna dra samma slutsats: fler jobb, javisst, men inte är det Reinfeldts förtjänst.

Det är emellertid inte hela förklaringen. För de borgerliga lovade inte bara fler jobb: de lovade fler jobb men med bevarad välfärdstat, och utan ökade klyftor. Och det är här väljarna nu ser att det blivit precis tvärtom. De ser hur klyftorna ökar mycket kraftigt, hur de rikaste drar ifrån och hur de som har det sämst lämnas ännu längre efter.

Hur kan det t ex komma sig att trots den starka tillväxten, så minskar inte socialbidragskostnaderna? Första halvåret 2007 betalades det ut 4,7 mdr kronor i socialbidrag, lika mycket som året före. Det beror på en ökad invandring, men också på sänkt a-kassa, och nedskärningar i vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen.

Såhär vill människor inte ha det. De vill att Sverige håller samman, och att de goda tiderna också kommer de sämst ställda till del. Därför vänder de nu alliansen ryggen.

I övrigt ser jag hur Muhammedkonflikten växer (SvD, DN). Jag var ju tveksam till (se tidigare inlägg) om det var klokt av Fredrik Reinfeldt att bjuda in ambassadörer för de muslimska länder som reagerat mot Lars Vilks Muhammedteckning till samtal. Men när jag sedan såg resultatet, så blev det ganska bra. Hittills har statsministern hanterat detta förhållandevis väl, möjligen med undantag av att han borde varit snabbare med att fördöma hoten mot Vilks.

När det gäller sakfrågan, så tycker jag att teckningarna är osmakliga. Det gäller Muhammedhunden, men kanske framför allt den teckning Vilks gjorde av en jude med griskropp. Den bilden för tankarna till de hatbilder av judar som nazisterna spred på 1930-talet, och frågan är om den inte är att betrakta som hets mot folkgrupp.

Men när väl det är sagt, så måste den svenska linjen vara kristallklar: vi har en långtgående tryck- och yttrandefrihet, det är en omistlig del av vår demokrati. Ingen, allra minst företrädare för totalitära regimer, har rätt att lägga sig i hur gränserna för tryck- och yttrandefriheten i Sverige dras. Tryck- och yttrandefrihet går i allmänhet före religionsfriheten, i den meningen att vi har rätt att kritisera, angripa och t o m driva med religiösa föreställningar på ett sätt som inte är tillåtet i de länder som nu reagerat. Därför ska alla försök till påtryckningar mot Sverige avvisas, och dödshot mot svenska medborgare fördömas med kraft.

Jag hoppas att det nu kan lugna ner sig, och att de uttalanden som europeiska muslimska 0rganisationer nu gjort ska bidra till det. Men läget är allvarligt, särskilt för Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör. Det här kan locka fram fram knäppskallar - vi minns ju alla Theo van Goghs öde. När det gäller Vilks, så att döma av hans uttalanden, så är han antingen direkt självmordsbenägen, eller också förstår han inte riktigt situationens allvar.

Oavsett vilket, så bör säkerhetspolisen se till att han håller sig undan ett tag.

fredag 14 september 2007

Kreationism i Europa

Är idag i Strasbourg, där jag nyss suttit i möte med Europaradets kultur- och vetenskapsutskott. Huvudfragan idag var en rapport om farorna med kreationism i europeiska skolor, och det är kanske ett ämne som alla inte är sa förtrogna med. Men det gäller den gamla konflikten om vem som har rätt om världens tillblivelse och livets uppkomst: vetenskapen eller Bibeln?

Sedan upplysningstiden pa 1700-talet, sa pressade ju den vetenskapliga utgangspunkten undan för undan ut de religiösa föreställningarna när det gäller t ex när jorden skapades och hur arterna uppkom. En milstolpe i den utvecklingen var Darwins evolutionsteori, som ju väckte stor kontrovers pa 1800-talet. Kyrkan hävdade länge att evolutionsteorin var hädisk, eftersom Bibeln pastod att alla arter skapats vid samma tillfälle. Därför hade t ex dinosaurier aldrig funnits, och tanken om att människa och apa hade utvecklats ur samma art för miljoner ar sedan var felaktig. Jorden hade skapats av Gud pa sex dagar, punkt och slut.

Idag tycker de flesta, bade troende och icke-troende, att ett sadant resonemang är befängt. Vetenskapen har för länge sedan avgatt med segern över kyrkan i det avseendet. Eller?

Under de senaste 30 aren har kyrkan gatt till motoffensiv. Religiösa fundamentalister har hittat pa sin egen "vetenskap" som de kallar kreationism, och de har lanserat idén om "intelligent design". Syftet är att ifragasätta evolutionsteorin till förman för de gamla religiösa dogmerna. De vill att deras pahittade pseudovetenskap ska läras ut i skolorna, pa samma sätt som evolutionsteorin.

Det är naturligtvis helstolligt, men de har haft viss framgang, framför allt i USA, där ju självaste presidenten är kreationist. En färsk opinionsundersökning visar att 38 procent av amerikanerna inte vill att evolutionsteorin ska läras ut i amerikanska skolor, och hela 64 procent vill att "inteligent design" ska läras ut som jämbördig teori!

Ocksa i Europa försöker man fa in en fot, men här är upplysningstidens arv mycket starkt. Idag antog utskottet enhälligt en rapport som i mycket starka ordalag varnade för kreationistiska tendenser i europeiska skolor, och den rapporten ska sedan diskuteras pa Europaradets session i oktober. Det är en viktig markering mot de religiösa fundamentalister, bade kristna och muslimer, som tror att man kan undergräva vetenskapen.

I övrigt ser jag (DN, SvD) att vi fatt en ny handelsminister, Ewa Björling. Det är en bra person, och kan säkert göra ett bra arbete. Men man blir ju förundrad över att det inte tycks vara möjligt att hitta nagon moderat ministerkandidat som inte brutit mot lagar och regler. Det är kanske en del av "överklassens diskreta charm" att man mangrant tror sig sta över sadant som skatteregler, licenslagar och bygglov. Men nu far de faktiskt skärpa sig.

onsdag 12 september 2007

Vårdnadsbidraget som integrationspolitisk katastrof

Idag läser jag i DN att 19 av Stockholms läns 26 kommuner tänker införa vårdnadsbidrag, när det blir möjligt. Hur många kommuner som kommer att göra det i landet totalt vet vi ännu inte, men många av de kommuner som är borgerligt styrda kommer säkert att passa på. Samtidigt är det ju omstritt, även inom alliansen. Hemma i Lund lär det inte bli av, inte heller i Landskrona, hörde jag häromdagen.

Argumenten för och emot är välkända. De som förespråkar vårdnadsbidrag menar att det är en rättvisefråga: samhället satsar så mycket på barnomsorg, så det är inte mer än rätt att de som inte utnyttjar den också får en slant, menar man. Det är ett underligt resonemang. Barnomsorgen är en offentlig tjänst, som är till för att underlätta för barnfamiljer att kombinera arbete och barn.

Det är en märklig logik att hävda att den som avstår från en offentlig tjänst, ska kompenseras för det. Bibliotek är också en offentlig tjänst. Om jag inte lånar böcker utan istället köper i bokhandeln, ska jag då kompenseras för det av kommunen? Eller kollektivtrafiken, som också subventioneras av skattemedel: om jag inte åker buss, ska jag då få pengar av kommunen som kompensation? Det är snurrigt.

Mycket är skrivet om vårdnadsbidraget som kvinnofälla. Det är självklart att det kommer att fungera så. Det är också märkligt att en regering som säger sig vilja öka sysselsättningen, samtidigt ska betala folk för att vara hemma. Och det är ju uppenbart att det är barnomsorgen som kommer att få betala kalaset. Vårdnadsbidrag till dem som kan vara hemma, men sämre barnomsorg för dem som måste arbeta, blir resultatet.

Men till det ska läggas vårdnadsbidraget som en integrationspolitisk katastrof. Vad händer i Tenska och Rinkeby när nu t ex Stockholms kommun inför vårdnadsbidrag? Ja, alla de invandrarkvinnor som redan har svårt att komma ut på arbetsmarknaden kommer nu att få betalt för att fortsätta att vara hemma, på villkor att deras barn inte går i förskolan. Det är totalt omvänt mot det vi drog igång för nästan 10 år sedan i storstadspropositionen, när vi startade s k språkförskolor i invandrartäta bostadsområden, för att barnen skulle lära sig svenska i god tid innan de började grundskolan.

Med vårdnadsbidrag kommer dessa barn nu att gå hemma hos mamma till de är sex år. Många av dem kommer inte att kunna ett ord svenska när de börjar skolan, och de kommer att komma efter i undervisningen från början. Därmed kommer de att få mycket sämre förutsättningar på arbetsmarknaden.

Men det är klart - tanken är kanske att invandrares barn ändå bara ska städa och tvätta inom ramen för de nya skattesubventionerade hushållsnära tjänsterna. Och då kanske inte regeringen tycker att de måste kunna så mycket svenska.

För övrigt ser jag (ekot) att de rika nu ska kunna gömma sina förmögenheter från offentlighetens ögon. Ja, det vill nog till med tanke på hur dessa förmögenheter kommer att växa under kommande år, med avskaffad förmögenhetsskatt, avskaffad fastighetsskatt och avskaffad värnskatt. Men om de tror att det skulle hindra oss från att återinföra förmögenhetsskatten igen, tror de fel.

fredag 7 september 2007

Varför inte Bildt?

Idag ska Fredrik Reinfeldt träffa ambassadörer från ett antal muslimska länder för att tala om Lars Vilks Muhammedteckning. Se SvD, DN. Han tog initiativet för att förekomma eventuella krav från ambassadörskretsen på det sätt som skedde i Danmark, och han hoppas väl kunna undvika motsvarande kris, med bojkott av danska företag och våldsamheter.

Låt oss hoppas det, men jag tror att det är en from förhoppning. Problemet är ju att Reinfeldt inte har någon som helst möjlighet att gå ambassadörerna till mötes i sak. Det blir ingen grundlagsändring, vi har en annan syn på statens roll i förhållande till media. Detta är ju länder vars regeringar har för vana att stänga misshagliga tidningar och kasta journalister i fängelse. Det gör vi inte i Sverige.

Statsministern tror kanske att han ska kunna prata dem till rätta, att han ska kunna snacka sig ur problemen, på det sätt han gjorde i valrörelsen. Men ambassadörerna kommer inte att nöja sig med en seminarieövning. De kommer att kräva besked i sak, och om de inte får som de vill kommer de att rapportera det tillbaka till sina hemländer - där saken får än större uppmärksamhet, och fundamentalisterna väcks på allvar.

Därför är jag inte så säker på att det var så klokt av Reinfeldt att bjuda in till detta möte. Det kan t o m förvärra situationen. Han kanske tänder krutdurken på allvar.

I sakfrågan är det lätt att ha en linje. Jag tycker att Vilks teckningar - både Muhammedbilden men kanske framför allt judesuggan - är osmakliga och förnedrande. Vilks är ute efter att mucka gräl, och jag kan förstå att en del muslimer och judar är upprörda.

Men det får man tåla i en demokrati. Man måste förstå att i en modern demokrati är inget heligt i den meningen att man kan förbjuda människor från att driva med politiker, staten, kulturen - och religionen. Och när det gäller religioner, så är det ju inte bara muslimer och judar som får tåla sådant, utan också kristna: se bara på "Life of Brian" och "Ecce homo".

Ytterst speglar detta vilken syn man anser att religionen ska ha i samhället. Vi hade möte med Humanisternas styrelse i onsdags, och diskuterade bl a det kommande seminariet som Stockholmsavdelningen av Humanisterna ska ha i samarbete med organisationen Ex-muslimerna i Sverige. Det kommer att handla om Muhammedbilderna och yttrandefriheten, och går av stapeln 18 sept kl 18.30 på Radiohuset. Lars Vilks kommer, liksom bl a förre DN-redaktören Arne Ruth, och företrädare för Humanisterna, bl a Dilsa Demirbag-Sten.

Det är ett bra initiativ, och jag hoppas att det blir ett värdigt samtal om religionens roll i samhället. Humanisternas utgångspunkt är ju inte att fördöma religion eller de religiösa, utan att upprätthålla sekularismen och garantera att religiösa föreställningar inte styr politiken eller vetenskapen.

Slutligen. Om regeringen nu ska träffa ambassadörerna: varför är det inte Carl Bildt som gör det? Han vore ju den rätta företrädaren, eftersom det är han som håller i relationerna till andra stater.

Men kanske gör Reinfeldt bedömningen att Bildt inte klarar så känsliga möten. Han minns kanske Carl Bildts och Birgit Friggebos katastrofala möte med invandrare i Rinkeby i början av 1990-talet, påkallat av lasermannens dödskjutningar. Bildt var sedvanligt högdragen och stötte genast bort publiken, och då försökte Friggebo lätta upp den hätska stämningen genom att försöka få alla med på att sjunga "We shall overcome". Ridå.

torsdag 6 september 2007

Kronfallet 1992 om igen

Följer nu efterdebatten av Odenbergs avgång, i bl a SvD, DN, och det är uppenbart att många borgerliga kommentatorer är tagna av krisen. De flesta ställer sig på Odenbergs sida, och menar att det var rakryggat och ett tecken på integritet att avgå, medan Anders Borg utmålas som den onde och omedgörlige finansministern som satt regeringen i knipa, medan en tafflig och tyst statsminister bara sett på.

Det är nog på sätt och vis en riktig bild, men den måste nyanseras. För det första verkar Odenbergs version, att han inte hade en aning om planerade besparingar förrän i våras, vara otrolig. Andra försvarsministrar i samma situation, t ex Björn von Sydow, Tage G Petersson och Leni Björklund var från första början inställda på att göra neddragningar - det är en naturlig effekt av Sveriges kraftigt förbättrade säkerhetspolitiska läge. De tog jobbet som försvarsminister på den premissen, och Göran Persson måste ha gjort det klart för dem från början.

Om Fredrik Reinfeldt inte förklarat det för Odenberg vid hans tillträde, utan tvärtom inbillat honom att vägen låg öppen för expansion av försvaret, att Odenberg skulle kunna åka land och rike runt och få ryggdunkningar av generaler och överstar i fyra år - ja, då framstår Reinfeldts ledarskap som ytterst svagt. Lika svagt som när han lät ett antal ministrar tillträda i höstas, trots att de hade så grava privatekonomiska bekymmer att vem som helst skulle kunna räkna ut att de inte skulle kunna sitta särskilt länge.

Det är inte lätt att styra Sverige. Det finns alltid tusen och en konflikter som måste lösas, förebyggas, kompromissas. Samtidigt ska man ha sin vision om samhällsförändring i obrutet sikte. Och då måste man kunna fatta också svåra beslut. För min del innebar det förra försvarsbeslutet att jag fick åka till Kristinehamn och förklara varför deras artilleriregemente skulle läggas ner, och jag fick flytta Folkhälsoinstitutet till Östersund för att kompensera för nedläggningen av bl a flygflottiljen.

Det var inga lätta beslut, men man måste som ansvarig politiker i de lägena ändå kunna se människor som berörs "i ögonen", för att låna Odenbergs uttryck. Man måste kunna förklara vad man gör, och varför. Det orkade inte Odenberg, och då är det lika bra att fly fältet. Han blir förvisso hjälte i en del försvarsvänliga kretsar, men det kvardröjande intrycket är att han visade sig vara en politiker som antingen blev lurad av sin statsminister, eller som inte orkade stå rycken när det verkligen gällde.

Det här kan mycket väl bli regeringen Reinfeldts kronfall. Då drar jag en parallell till valutakrisen hösten 1992, då regeringen Bildt misslyckades med att försvara den fasta växelkursen, och kronan släpptes att flyta fritt. Det var visserligen det bästa som kunde hända - kronförsvaret var fel, det är knäppigt att försöka bedriva hårdvalutapolitik i en depression - men den politiska konsekvensen blev att regeringen Bildt i praktiken upphörde att fungera. Man naglades fast vid bilden av misslyckandet, och resten av mandatperioden blev bara transportsträcka, en lång dags färd mot natt.

På samma sätt har regeringen Reinfeldt spårat ur, efter bara ett år. Det är kanske så, att borgerliga regeringar bara planerar för det första året - därefter försöker man improvisera. Då går det som det går.

För övrigt var den roligaste kommentaren på gårdagens presskonferens när Odenberg sopade till SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder: "Ja, ni på Svenska Dagbladet skulle väl helst vilja se ett preventivt krig mot Ryssland"!

onsdag 5 september 2007

Regeringen Reinfeldt faller sönder

Försvarsminister Mikael Odenbergs avgång är förstås överraskande. (DN, SvD) Min gissning var att Anders Borg inte skulle få igenom sitt stora nedskärningspaket på försvaret, men att han skulle få ett fikonlöv att skyla sig med i form av ett långsiktigt åtagande att ta bort 3-4 miljarder kronor.

Alternativet var att Anders Borg skulle dra det längsta strået, och det verkligen skulle bli ordentliga besparingar. Om det blivit resultatet, hade man mycket lätt kunnat förstå om Odenberg avgick.

Men nu avgår han, trots att besparingen nästa år bara kommer att bli ca 350 miljoner kronor. De ytterligare besparingsbeting som Odenberg nämnde, som enligt honom skulle uppgå till 4-5 miljarder kronor, är såvitt vi vet ännu inte det minsta konkret. Det finns tydligen några allmänna skrivningar i finansplanen om att man ska se över om det är möjligt att göra sådana besparingar. Odenberg borde ha varit nöjd med det: Borg hade fått sitt fikonlöv, och man kunde sett tiden an.

Ändå avgår han. Det är svårt att komma ifrån känslan av att Odenberg har avgått i onödan. Han hade kunnat stanna, och sett utgången av en sådan analys, och först därefter göra en bedömning om han kunde acceptera det.

Men förmodligen är Odenberg så tunn i skinnet, att han inte såg sig kunna uthärda en sådan process. Han vet att hökarna i Högkvarteret inte accepterar några besparingar alls, och han saknar det ledarskapshandlag som behövs för att få dem att ändå göra som regeringen vill. Bättre då att fly fältet.

För Fredrik Reinfeldt är detta den största motgången sedan två av hans ministrar, Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chiló, fick avgå efter bara några dagar förra året. Det kommer bara ett par veckor före det att regeringen ska fira ett-årsjubileum. Det blir nu ett firande som skuggas av inte bara usla opinionssiffror, utan också av känslan av att regeringen Reinfeldt faller sönder.

Man får gå tillbaka till 1994, då Olof Johansson avgick på Öresundsbrofrågan, för att hitta en minister som avgår för att han inte får sin vilja igenom. När det gäller att hålla ihop sin regering, visar sig alltså Reinfeldt vara precis lika dålig som Bildt.

Reinfeldts ledarskap är redan ifrågasatt, och nu får det ännu en törn. Han kan inte ens samla sina egna moderatministrar kring en gemensam politik - hur ska det då gå i längden med att få de fyra partierna att hålla sams?

Och det sker i ett läge då den svenska ekonomin är ljusare än på länge. Väljarna kan med rätta ställa frågan: om inte denna regering kan hålla sams ens i medgång, hur ska det då gå i motgång?

Nu sägs det att Sten Tolgfors (DN) ska ta över som försvarsmininster. Hoppas att det bara är ett dåligt skämt.

måndag 3 september 2007

Maud Olofsson säljer smöret och tappar pengarna

Centern fortsätter sin vandring högerut (DN, SvD). Genom att förbjuda fackliga åtgärder riktade mot företag där ingen är medlem i facket, uppnår man två saker:

- Man skapar konkurrens på olika villkor. Oschyssta företag premieras. Företag utan kollektivavtal kan pressa ner löner och förmåner för sina anställda, och på det sättet konkurrera ut schyssta företag.

- Man ger antifackliga företag en möjlighet att stänga ute människor som är eller vill gå med i facket. Med en sådan ordning skulle ju företag tjäna på att bara anställa personal som inte är med i facket, för att slippa teckna kollektivavtal.

Udden i centerns förslag är således riktad mot de svagaste på arbetsmarknaden, de som bäst behöver fackligt skydd och minimivillkor.

Samtidigt läser jag att Maud Olofsson häromdagen viftade bort den omfattande kritiken i norra Sverige mot nedläggningarna av statlig verksamhet inom t ex Försäkringskassan och Skatteverket. Det var väl inte så farligt, sa hon, "den mesta servicen finns ju på internet nu". Som om kritiken hade handlat om service! Det var ju det faktum att ett stort antal arbetstillfällen nu försvinner från norra Sverige som saken gällde!

Tydligare kan det inte sägas: det parti som en gång var landsbygdens företrädare framför alla andra i svensk politik, ska stöpas om till ett renodlat löntagarfientligt nyliberalt parti som ska försöka hävda sig i storstäderna - helst på Stureplan, som hon också sa uttryckte det igår.

Det är en "extreme makeover" Maud Olofsson försöker sig på. Hon ska i praktiken byta väljare: bort med landsbygdens folk, och in med de hippa Stureplansbratsen. Jag tror att det är dömt att misslyckas. Bratsen röstar redan på moderaterna, och skulle aldrig i några större skaror ansluta sig till centern. Det är de för högfärdiga för. Därför riskerar Maud Olofsson att först sälja smöret, och sedan tappa pengarna.

onsdag 29 augusti 2007

Borg får ett fikonlöv, och Leijonborg en överrock

Det kommer ständigt nya besked från den inre maktkampen i regeringen om försvaret. I Almedalen meddelade finansministern att han ville spara 3-4 miljarder på försvaret, något han sa att regeringen var överens om. Det tog bara en dag för försvarsministern att dementera: någon sådan överenskommelse fanns inte.

Sedan har det spekulerats under hela sommaren, och inte minst ÖB Håkan Syrén har engagerat sig kraftigt emot finansministerns idéer. Inför och under de nyss avhållna budgetförhandlingarna på Harpsund kom nya besked, dag efter dag. Ena dagen (SvD) sas det att det skulle bli tuffa besparingar redan nästa år. Nästa dag skrev SvD att de källor man hade tydde på att att det nog bara skulle bli en 200 miljoner kronor i neddragningar från nästa år, att jämföra med de 3-4 miljarder som Anders Borg krävt.

Därefter gick ÖB Håkan Syrén ut (se SvD) och sa att det totala beloppet bara skulle bli på ca 800-900 miljoner kronor, som de skulle få flera år på sig att klara. Det är långt under vad Borg krävt.

Efter ytterligare någon dag uppgavs att det nu var klart att det skulle bli neddragningar på 800-900 miljoner kronor, men att det skulle tillsättas en arbetgrupp för att kunna ta mer - men så mycket som 4 miljarder kunde inte klaras på en mandatperiod.

Jaha. Den här regeringens sätt att sköta staten påminner om Lokets lyckohjul. Man vet aldrig vad det ska stanna på: mer eller mindre pengar, besparingar på kort eller lång sikt? Vi får väl se var hjulet stannat på när det gäller försvaret, när budgeten läggs 20 september.

Men det mesta tyder på att jag fått rätt i min tidigare förmodan. Borg har fått vika sig. Det blir inga neddragningar på 4 miljarder - det blir kanske en tredjedel eller fjärdedel. I bästa fall kan han få ett fikonlöv att skyla sig bakom: en arbetsgrupp i regeringskansliet som ska undersöka ytterligare besparingar, och som ska lägga förslag i en diffus och avlägsen framtid.

Det är så långt kavata finansministrar når i en borgerlig regering, när det är andra som bestämmer.

I övrigt ska Leijonborg sitta kvar, kan vi läsa i SvD och DN. Det tycker jag att han kunde besparat sig. Han får nu sin forne rival Björklund som chef och överrock på departementet. Denne Björklund, som har intrigerat bakom Leijonborg mer än en gång för att få bort honom, och som till slut lyckades, ska alltså bli hans överordnande. Det kommer inte att vara roligt att gå till jobbet för Leijonborg under de kommande åren. Hur länge ska han stå ut?

torsdag 23 augusti 2007

Borg kommer att få vika ner sig igen - tyvärr

Idag skriver SvD om hur finansminister Anders Borgs föreslagna besparingar på försvaret skulle slå på försvaret, och i synnerhet den utlandsstyrka som är under uppbyggnad.

Det är uppenbart att Anders Borg gapat över för mycket när han i Almedalen föresatte sig att dra ner på försvaret med 4 miljarder kronor. Det är mycket pengar. Jag satt i en regering som gjorde en neddragning av en sådan omfattning, och kan intyga att det inte var lätt. Vi la ju ner ett antal förband, för att bl a få pengar till rättsväsende, polis, kriminalvård och ungdomsvård. Det var rätt - det yttre hotet är i det närmaste försumbart, men inrikespolitiskt hade vi mycket som måste göras för att stärka välfärden.

"Från yttre hot till inre trygghet" var devisen. Men det var inte lätt att ta dessa diskussioner i de drabbade orterna. Jag var själv i Kristinehamn i Värmland och gav det tunga beskedet att deras artilleriregemente skulle läggas ner. Det var förstås svårt för dem då, även om jag kunde ge exempel på många orter som blivit av med sin försvarsverksamhet, men som faktiskt snarare fått ett uppsving efteråt - på grund av att nya företag etablerades, men också genom att staten tog ansvar för jobben på orten.

Det gjorde vi också i Kristinehamn, med statliga etableringar som jag kunde presentera på ett andra besök några månader senare. Jag medverkade också till att underlätta omställningen i Östersund, som fått sin flygflottilj nedlagd, genom att flytta Folkhälsoinstitutet från Stockholm till Östersund.

Så jag vet vad det vill säga att göra miljardnedskärningar på försvaret. Och tro mig om jag säger: det kommer ingen borgerlig politiker att vilja utsätta sig för. Därför kommer Anders Borg att få vika ner sig. Igen.

Och det är faktiskt synd. Jag hade gärna sett ytterligare bantning av försvaret. Men nu ska svensk militär tydligen inte ha som huvuduppdrag att försvara Sverige, utan åka över halva världen för att kriga utomlands. Det är den egentliga innebörden i det upplägg med Nordic Battle Group och fördubblad utlandsstyrka som nu byggs upp.

För försvaret är det ett desperat sätt att behålla sina anslag. Efter Sovjetunionens fall och EU-utvidgningen förlorade ju egentligen svenskt försvar sin affärsidé, d v s att försvara Sverige. Så då hittade man på en annan: att slåss för demokrati, mänskliga rättigheter, befrielse från förtryck - och andra vackra ord som man pryder högtidstalen med - i Afrika, Asien och annorstädes.

Den utvecklingen inleddes i relativ tysthet under socialdemokratiska regeringar. Men enligt min uppfattning är det inte tillräckligt diskuterat varför just Sverige ska ta kommandot när det gäller att vara med och slåss utomlands. Är det inte annat som vi traditionellt sett varit bättre på? Som att bygga upp utbildningsväsende, rättsväsende, infrastruktur, i fattiga länder?

onsdag 22 augusti 2007

Regeringens fastighetsskattemardröm

Idag kan jag inte annat än le i mjugg åt regeringens problem med fastighetsskatten, som man ju kan läsa om i SvD, DN och annorstädes.

Borgerligheten trodde att detta skulle bli deras stora vinnarfråga. Det hade de förletts att tro av högljudda lobbyorganisationerna och av det faktum att många av de borgerliga politikerna bara rör sig i de kommuner där de stenrika bor: Vellinge, Täby, Danderyd etc. För dem har detta varit en jättefråga, och de har trott att det finns ett allmänt folkligt stöd för avskaffandet av fastighetsskatten.

Som de bedrog sig. Nu är de i färd med att avskaffa den, och opinionssiffrorna är i botten. Nästan samtliga remissinstanser sågar förslagen. Inte ens finansministern tror på sitt eget förslag. Det som skulle bli deras vinnarfråga, slår tillbaka med full kraft. Det är ett sorgligt exempel på hur en svag regering lurat sig själv.

tisdag 21 augusti 2007

Offren för övergreppen måste få upprättelse

Så är man på väg att komma igång igen så smått, såhär efter semestern. Var igår tillsammans med Christer Sturmark i Långaryd i Småland, för den presskonferens jag skrivit om tidigare, om Plymouthbrödrernas skola. Vi fick en bra bevakning, med både SVT, Sydsvenskan, Hallandsposten, TV4 och lokalradion.

Plymouthbröderna är ju en kristen sekt, förmodligen den mest extrema sekten i Sverige just nu, som i åratal krävt en egen friskola. Skolverket har sagt nej, men det överklagades, och i somras gav länsrätten Plymouthbröderna rätt att starta skola. Därmed kommer barnen att helt isoleras från andra jämnåriga och från övriga världen. Från och med nu kommer de inte att få träffa andra, utanför sekten. Plymouthbröderna tillämpar nämligen total isolering. De umgås inte med någon utanför, de får inte ens ta en kopp kaffe med någon som inte tillhör sekten.

Detta visar att friskolelagstiftningen helt spårat ur, och igår startade vi Humanisternas kampanj för en ny friskolelagstiftning, där religiösa samfund inte ska få driva skola med skattepengar. Skriv på vårt upprop, på Humanisternas hemsida, se länk här intill.

Idag har medierna, bl a SvD och Ekot, annars rapporterat om Göran Johanssons utredning om övergrepp i den sociala barn- och ungdomsvården i förgången tid. Detta ämne är jag väl förtrogen med. Det var nämligen jag som drog igång den utredningen, bl a efter att ha sett en dokumentär i TV, och efter att ha talat med några tidigare barnhemsbarn som berättade om sina upplevelser. Jag hade också tagit del av utredningarna i Norge, där man gått till botten med liknande uppgifter.

Jag beslutade därför att inleda samma process i Sverige. Göran Johansson fick under hösten 2005 i uppdrag att göra en förstudie av omfattningen av arbetet, och efter en avrapportering på våren 2006, fick han ett vidare uppdrag att intervjua ett antal människor som varit utsatta för övergrepp. Dagens rapport är ett delresultat av det.

Man kan inte lära av historien, om den sopas under mattan. Därför var det självklart för mig att starta denna utredning. Under våren 2006 fick jag kontakt med allt fler som berättade om vad de varit med om. Jag fick hundratals brev, och talade också med ett antal i telefon och personligen. Ett av breven kom från Bengt Sändh, som tipsade mig om den bok han skrivit om sin och sin bror Kents barndom. Kent var en av dem som berättade i TV-dokumentären om sina upplevelser på 1940-talet. Nu är han tyvärr död.

Göran Johanssons arbete har två syften. Dels att beskriva en del av den svenska historien som vi inta kan vara stolta över, men som vi kan lära av. Dels att ge människor upprättelse. Många av dessa f d barnhemsbarn och fosterfamiljsbarn har känt sig undanskuffade och som andra klassens medborgare under hela sitt liv. De har rätt att komma till tals. Och det samhälle som skulle ha bevakat deras rättigheter, ska stå där med skammen.

Jag hoppas att Maria Larsson, som nu ansvarar i regeringen för dessa frågor, tar hand om denna process på ett ansvarstagande sätt. Jag tycker att hon ska göra två saker:

För det första deklarera att de som varit utsatta för övergrepp medan de var i fosterfamiljs- eller institutionsvård, också i Sverige ska kunna få ekonomisk kompensation, som en form av upprättelse. Självklart måste man kunna dokumentera och gärna också kunna styrka på något sätt att de lämnade uppgifterna är korrekta, men man kan ju inte ställa samma krav på bevisning som i en skadeståndsprocess. Det bör emellertid vara möjligt för en särskild nämnd att pröva varje enskilt fall, och bevilja ekonomisk kompensation.

Så har man gjort i Norge, och det borde fungera här också. Men då får hon se till att det i höstbudgeten sätts av statliga medel för en sådan kompensation.

För det andra måste hon fullfölja den upprustning av den sociala barn- och ungdomsvården som inleddes under förra mandatperioden. Det ligger en färdig handlingsplan på hennes bord, som togs fram av en parlamentarisk utredning som jag tillsatte.

Genomförandet av en sådan handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården beräknades kosta 27 miljoner kronro i årligen höjda anslag, och 449 miljoner kronor i en femårig engångsinsats. Handlingplanen syftar bl a till att förebygga så att de övergrepp som skett i förgången tid inte upprepas, och Maria Larsson lovade före valet dyrt och heligt att göra sådana satsningar. Men hittills har vi inte sett något av det. Det är hög tid att det sker nu.

torsdag 16 augusti 2007

Börsras - men världsekonomin är i grunden stark

Ja, det var en tid sedan mitt senaste inlägg - mer än tre veckor, faktiskt. Det beror på att jag varit i Norrland...

Med det inte sagt att det inte finns datorer i Norrland, men den plats jag varit på, i en stuga med utedass och vatten på gården i en liten by på landet utanför Härnösand, är ingen "bredbandshotspot". Så det fick bli vedhuggning, sol (jodå, bättre väder än i södra Sverige!) bad och fiske istället för blogginlägg.

Men lite arbete fick jag ändå gjort. Var bl a med om att skriva en artikel om hur friskolelagstiftningen spårat ur, när t o m en domedagssekt som Plymouthbrödena ska få starta skola. Den kan läsas i Aftonbladet.

Artikeln följs upp med en presskonferens på plats i Långaryd i Småland på måndag, då jag tillsammans med Christer Sturmark ska berätta om hur vi från organisationen Humanisterna ska driva kampanj för en ny friskolelagstiftning. Kallelse till pressträff gick ut igår, och jag har hittills hunnit prata med både TV, radio och tidningar, så det blir nog välbevakat. Länk till Humanisterna, där jag sitter i styrelsen, finns här intill.

Annars domineras ju dagens media av börsraset. Det kan vi läsa om i SvD och DN. Det är naturligtvis problemen på den amerikanska kreditmarknaden som nu får effekt. Och visst kan det innebära en kortsiktig nedgång i världskonjunkturen - så betydelsefull är ju den amerikanska ekonomin. Men den långsiktiga effekten blir inte alls så stark som den skulle ha blivit för en 20-30 år sedan.

Det beror på att världsekonomin nu fått fler lok, framför allt Kina och Indien. Även om dessa marknader ännu är mycket mindre beydelsefulla än USA, så är de nu starka nog att dämpa en eventuell konjunkturnedgång. Dessa länder växer nu mycket snabbt, och det kommer de att fortsätta att göra i åtminstone 15-20 år. Jag tror därför att dagens domedagsstämningar är förhastade. Den underliggande ekonomiska utvecklingen i världsekonomin är mycket stark, trots USA:s problem. Därmed kommer också Sveriges ekonomi att vara fortsatt stark.

Men det är klart: är den så stark att den klarar Anders Borgs utlovade ofinansierade skattesänkningar till de rikaste hushållen? Ja, det får vi väl se.

måndag 23 juli 2007

Bra för Turkiet - och nu måste CHP omprövas som s-parti

Valresultatet i Turkiet är befriande, både för landet och Europa. Man kan läsa om det i t ex SvD och DN.

Jag har följt turkisk politik i många år nu. Först som svensk representant i Socialistinternationalens arbetsgrupp för kurdiska frågor, från 1999. Sedan som svensk ledamot i en högnivågrupp som för Europeiska Socialistpartiets räkning följer medlemskapsförhandlingarna mellan Turkiet och EU, från 2005. Den gruppen leds av Finlands förre statsminister Paavo Lipponen och Greklands förre utrikesminister Georgious Papandreou. Jag har därför gjort ett otal resor till Turkiet under åren, och träffat premiärminister Erdogan, utrikesminister Gül, oppositionsledaren Baykal och ett flertal andra politiker i landet.

Min bild är att även om AKP har rötter i politisk islam och har en i grunden värdekonservativ hållning, så har det gjort mer för demokrati, yttrandefrihet, social sammanhållning och närmande till Europa än någon annan politisk kraft i Turkiet på mycket länge. Erdogan erkände t ex kurderna som folkgrupp för några år sedan, man har under ledning av den mycket duktige chefsförhandlaren Babacan målmedvetet drivit på i EU-förhandlingarna, man vill reformera artikel 301 i strafflagen som inskränker yttrandefriheten och man satsar på välfärdsreformer för folkflertalet.

Det är inte helt enkelt att översätta turkisk politik till vanlig västerländs höger-vänsterskala. Utrikesminister Gül sa till mig förra hösten att "jag förstår inte varför CHP är med i Socialistinternationalen - det är ju vi i AKP som är det socialdemokratiska partiet i Turkiet!"

Det ligger något i det, om man ser till hållningen när det gäller socialpolitik, yttrandefrihet och minoriteters rättigheter. Samtidigt känns de religiösa rötterna främmande för socialdemokratisk idétradition, men det tonar man ner så mycket man kan numera.

AKP dominerar nu helt i turkisk politik, och kan kanske äntligen befria Turkiet från militärens förlamande inflytande. Men valresultatet är också en kommentar till de turkietfientliga krafterna i Europa, nu personifierad av Frankrikes nye president Sarkozy. Det gick inte att provocera fram en stark anti-Europahållning i Turkiet, efter att Sarkozy fått EU att bromsa förhandlingarna förra månaden. Tvärtom: de turkiska väljarna bekräftade att man vill se ett turkiskt medlemskap i EU, oavsett om västledare försöker piska upp anti-turkiska stämningar i Europa. Det är ett viktigt besked.

För det största oppositionspartiet, CHP, är valet en katastrof. Inte nog med att man misslyckades med att ta makten i det nyval man provocerade fram genom att sabotera valet av president i våras. Dessutom öppnade man genom sin hetsnationalistiska retorik upp för högerextrema krafter, genom att det halvfascistiska MHP kom in i parlamentet. CHP gick till val på nationalism, hat mot kurderna och EU-fientlighet - och det enda man lyckades med var att få in MHP i parlamentet.

Som jag skrev i SvD i lördags: det är nu verkligen dags att kasta ut CHP ur Socialistinternationalen. Men kanske kan valresultatet föra det lyckliga med sig, att partiledaren Baykal tvingas avgå, och partiet gör en omsvängning. Då kanske det kan hitta tillbaka till en socialdemokratisk dagordning. Men det återstår att se.

torsdag 19 juli 2007

Regeringens alternativ: protestera mot EG-domstolen, eller sänka vinskatten

Idag skriver tidningarna (b l a DN) om EG-domstolens generaladvokats utlåtande igår, som underkände Sveriges skillnad i beskattning mellan öl och vin. En högre beskattning av vin innebär att konkurrensen snedvrids mellan öl och vin, menar generaladvokaten. Därmed favoriseras öl, som produceras i Sverige, på bekostnad av vin, som Sverige i praktiken inte producerar.

Generaladvokaten har därmed helt bortsett från folkhälsoaspekterna. Alkoholhalten i vin är tre-fyra gånger högre än i öl. Om man vill hålla tillbaka det totala alkoholintaget, är det naturligt att beskatta vin något hårdare än öl.

Vi får se vad domstolen säger, men mot bakgrund av att den nyligen lämnade folkhälsoaspekterna helt utan avseende när det gällde internethandel av alkohol, så finns det nog inte mycket att hoppas på.

Detta blir ännu ett exempel på hur EU-systemet går de stora ländernas producentintressen till mötes. Ska EU tala om konkurrensneutralitet på alkoholbeskattningsområdet? Som inte ens har något minimibeskattningskrav på vin, vilket man har på öl! Egentligen är det Sverige som ska stämma EU för bristande konkurrensneutralitet!

Jag är som bekant ytterst kritisk till EG-domstolens sätt att använda sina maktbefogenheter, och jag kan till min glädje se att den kritiken delas också av jurister och politiker i premiärministerkretsen. Sitter nu t ex och läser en mycket intressant rättsvetenskaplig artikel av Olle Abrahamsson, rättschef i justitiedepartementet, i tidskriften ERT förra året. Där kritiserar han, med utgångspunkt från ett flertal exempel, hur EG-domstolen allt mer lägger sig i områden som tidigare varit strikt nationella. Därmed rubbas maktdelningen mellan EU:s institutioner, och mellan unionen och medlemstaterna, menar han.

Abrahamsson citerar Österrikes förre kansler Wolfgang Schüssel, som har sagt att "vi har sett hur EG-domstolen systematiskt under en följd av år utvidgat sina maktbefogenheter, även in i områden där gemenskapslagarna inte är tillämpliga."Och Danmarks statsminister Anders Fogh Rasmussen ska ha sagt att "vi måste försäkra oss om att det europeiska samarbetet byggs på demokratiska beslut, istället för på domar från EG-domstolen".

Jag håller fullständigt med, och tog ju upp just denna kritik mot EG-domstolen i ett anförande i Riksdagen för någon månad sedan.

Hade vi haft en regering som vågat någonting, så hade man tagit en principiell konflikt om EG-domstolens befogenheter. Det finns nu ett utrymme för det, när det nya fördraget ska diskuteras och slutligen utformas.

Dessvärre kan man nog inte hoppas på det heller. Vi har ju en ytterst konflikträdd regering.

Återstår då att sänka vinskatten, eller höja ölskatten. I det valet är det självklart vad som är förnuftigt. En sänkning av vinskatten leder till ökad konsumtion, men framför allt för den vuxna befolkningen. Höjd ölskatt leder emellertid till ytterligare ökad smuggling av öl och illegal vidareförsäljning. Då hamnar det lätt i ungdomskretsar. Alltså bör vinskatten i så fall sänkas.

Men då får vi en politisk kris i regeringen. Kd:s Maria Larsson har ju inte bara lovat att Sverige ensidigt ska sänkta införselkvoterna (om det nu ens var någon som trodde på det före valet), utan också att inte sänka alkoholskatterna. Nu får vi se vem som är starkast: Anders Borg eller Maria Larsson. Även om Borg är en svag finansminister, så är Larsson ännu svagare, så ni som slår vad: sätt en slant på Borg. Det blir nog sänkt vinskatt.

tisdag 17 juli 2007

Maria Larsson nonchalerar hiv-spridningen i Stockholm

Är nu tillbaka i Lund, efter några veckors tågresande i Europa. Efter Europarådets session i Strasbourg veckan efter midsommar, åkte vi i familjen på tågluff i Frankrike och Spanien i två veckor. Kul att få göra det igen, men det blir onekligen ett annat slags tågluffande än i tonåren, när man har en fyraåring och en tvååring att hålla reda på.

Det blir en, eh - aktiv semester...

I går fortsatte Ekot att rapportera om den snabba spridningen av hiv bland narkomaner i Stockholm. Också DN och SvD skriver om det idag, och jag ska vara med i en diskussion i radions Studio Ett i eftermiddag. Min efterträdare som folkhälsominister, Maria Larsson (kd), skulle varit med, men hon hälsade att hon har semester.

Men HIV-smittan tar inte semester, Maria Larsson. Det är dags att lyfta sig ur hängmattan nu.

Under hösten 2006 och våren 2007 har smittan av allt att döma spridits mycket snabbt bland stockholms narkomaner. Det var precis en sådan utveckling jag och många andra varnade för när vi lade fram lade fram förslaget om lagreglering av sprututbyte för några år sedan. I över 20 år hade politikerna duckat i frågan, och skickat den till Socialstyrelsen på inte mindre än 3 utvärderingar. Det var befriande att äntligen få ett klart politiskt avslut i en infekterad fråga: sprututbyte blev tillåtet, men på vissa villkor - bl a att det fanns tillgång till god missbrukarvård.

I Skåne, där man bedrivit sprututbyte i över 20 år, har man haft noll i kolumnen över smittade narkomaner i åratal. Så gott som alla narkomaner som smittats under dessa år har blivit smittade - i Stockholm.

Ändå verkar de styrande i staden inte vilja förstå. De tycks tro att det är tillgången på sprutor som gör en till narkoman. Jovisst. Och det är tillgången på glas som gör en till alkoholist...

onsdag 27 juni 2007

Lägre skatt - högre räntor

Jag befinner mig ju under den här veckan på Europarådets session i Strasbourg, och under förmiddagen diskuterades en mycket intressant rapport om CIA:s hemliga fångläger i östeuropa.

Bakgrunden är de uppgifter som framkommit om att USA inte bara haft fångar från Afghanistan i Guantanamo, utan också använt sig av häkten och fängelser i andra länder, för fångar som man velat hålla särskilt hemliga. Det vore i så fall ett solklart brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Förra året gav därför Europarådet därför den schweiziske delegaten Dick Marty (liberal) i uppdrag att undersöka saken.

Resultatet av hans undersökningar är att han anser att det kan beläggas att sådana fångläger existerade i åtminstone Polen och Rumänien under 2003-05. Hans källor är t ex Amnesty och Human Rights Watch, men också ett 30-tal anonyma vittnen från dessa länders statsförvaltningar. De vågar inte framträda öppet, av rädsla för att bli förföljda. Marty kan också visa hur man fifflat med loggar för flygtrafik, för att dölja transporterna av dessa fångar till och från Polen och Rumänien.

Det är förstås mycket tung kritik, framför allt mot Polen och Rumänien, och båda försökte freda sig i debatten i förmiddags. Polen gick längst, förmodligen på grund av att det delvis är den nuvarande högerinriktade och nationalistiska regeringen som drabbas hårdast av kritiken. En polsk delegat, Krzysztof Zaremba, höll ett känslomässigt inlägg där han sa att det aldrig förekommit något sådant i Polen, och förresten borde Europarådet, om man nu tyckte att det var så viktigt med mänskliga rättigheter, istället fokusera på Rysslands övergrepp i Tjetjenien, eller övergreppen i Bosnien under kriget på Balkan. Ett typiskt exempel på ett försök att blanda bort korten och kasta smuts på andra, istället för att ta ansvar för egna misstag.

Vid voteringen fick rapporten till slut stöd av en bred majoritet, 122 mot 30. För att antas krävs 2/3-dels majoritet, vilket Marty alltså fick.

I SvD och DN läser jag att Anders Borg nu ska gå vidare med sina skattesänkningar. I går fick vi av KI veta att konjunkturen verkar hålla i sig, med fortsatt hög fart i ekonomin. Då kommer vi så småningom att få bristsituationer, vilket pressar upp inflationen. Det möts av riksbanken med högre ränta, som vi såg förra veckan.

I det läget ska en ansvarstagande regering göra två saker. För det första vara återhållsam i finanspolitiken, för att inte spä på inflationstendenserna ytterligare. Och för det andra satsa på arbetsmarknads- och vuxenutbildning, för att se till att det finns människor utbildade för de arbetstillfällen som tillkommer i en snabbt växande ekonomi. Därmed minskas riskerna för flaskhalsar på arbetsmarknaden.

Tyvärr gör man nu tvärtom. Av politiska skäl genomför man en mycket expansiv finanspolitik, med skattesänkningar riktade framför allt till de rikaste. Samtidigt skär man ner på utbildningsplatserna. Vi kommer nu att få se stigande räntor under kommande år, vilket drabbar alla de som har lån på sina hus, och utestänger unga barnfamiljer från villamarknaden. Det drabbar också byggandet. Samtidigt lämnas många kvar i arbetslöshet, trots att ekonomin går på högvarv.

Det blir alltså lägre skatter för ett fåtal, men vi alla kommer att få betala för det med högre räntor och högre inflation.