Kom idag hem från Istanbul, dit jag åkte för socialdemokratiska partistyrelsens räkning i fredags för att delta på ett seminarium om Turkiets väg till EU. Jag hade sällskap från Sverige av s-riksdagsledamoten Anne Ludvigsson, som representerade det socialdemokratiska kvinnoförbundet i Europa.
På seminariet träffade vi representanter för de flesta större partier, bl a både vice ordförande i det regerande AK-partiet och vice ordförande i det största oppositionspartiet, CHP.
På torsdagen hade det varit nya strider i sydöstra Turkiet mellan regeringsstyrkor och PKK, vilket naturligtvis delvis färgade mötet. (DN)
Striderna innebär att Turkiet får fokus på annat än EU-förhandlingarna. De nationalistiska krafterna i landet stärks. EU:s krav på bättre respekt för mänskliga rättigheter för bl a kurderna kopplas av dessa krafter ihop med PKK. Nu har stödet för EU-medlemskap i befolkningen fallit på bara några år från över 75 procent, till under 50 procent.
Avståndet mellan Turkiet och EU ökar, och det märks också på den turkiska regeringen. Nationalisterna i Turkiet, dit jag dessvärre också får räkna den "socialdemokratiska" oppositionen CHP, missar inte chansen att peka på högerledarna i Frankrike och Tyskland, som med olika styrka avvisat turkiskt medlemskap. Nationalisterna i Turkiet spelar på sårad turkisk stolthet, vilket undan för undan ökar avståndet mellan Turkiet och EU.
Regerande AK-partiet har hittills hållit en fast kurs i EU-förhandlingarna, men nu verkar också regeringen dras med i de mer EU-fientliga stämningarna. För att hindra en negativ spiral av ökad misstro, måste nu EU förnya sitt medlemskapslöfte till Turkiet. Det vore bra om Sverige kunde gå i bräschen för det under ordförandeskapet i EU 2009.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"Mitt politiska intresse började när jag som 14-åring läste om förtryckets Sydafrika och Nelson Mandelas kamp för frihet."
Jag undrar då hur du ställer dig för kurdiska frågan och PKK.
Det är inte mycket skillnad mellan förtrycket i Turkiet & Sydafrika, samt Nelson Mandelas kamp för frihet & Abdullah Öcalans kamp för frihet.
Personer som låg bakom frigivningen av Nelson Mandela arbetar idag med att försöka frige Abdullah Öcalan.
Jag tycker att (s) borde satsa mer på kurdiska frågan och även kräva att PKK tas bort från terrorlistan.
Jag håller inte med dig. PKK har varit ett av de större problemen i den här frågan. Hade det inte varit för PKK, så hade situationen för kurderna i Turkiet varit mycket bättre. Den turkiska militären och nationalistiska krafter hänvisar ständigt till hotet från PKK när utomstånde tar upp den kurdiska frågan och ställer krav på ökat självstyre och bättre mänskliga rättigheter.
Men man måste förstås ha en dialog också med de krafter som anses stå PKK nära. På den konferens jag var på fanns det kurdiska partiet DTP företrätt, som har ett sådant förhållande till PKK.
Jag har träffat företrädare för detta parti och dess föregångare många gånger genom åren, och vi har en bra relation. Men precis som Sinn Fein var tvunget till att frigöra sig från IRA för att Nordirlandskonflikten skulle kunna föras till en lösning, så måste också DTP frigöra sig från PKK.
Och du Andreas: Öcalan blir aldrig någon Mandela.
Jag håller tyvärr inte med dig Morgan.
Det du säger är att förtrycket mot kurderna är pga. PKK. Med andra ord att det inte fanns något förtryck innan PKK skapades.
Vilket inte är sant! Det är en självklarhet att PKK är skapelsen av förtrycket.
Turkiet blundade för kurdiska frågan i över 60 år och det gjorde även omvärlden.
Man fick helt enkelt inget hjälp och det enda alternativet man hade var att ta tag i problemet själva och då skapade man PKK, Som i sina första 6 år kämpade för att lösa problemet genom dialog, men när turkiska staten vägrade så tog man till vapen.
Finns en del politiker bl.a från Tyskland som uppmanat EU att ta bort PKK från terrorlistan, tycker att ni bör gör det med.
Skicka en kommentar