tisdag 25 mars 2008

Klyftorna växer - också bland barnen

Idag skriver bl a DN om de växande klyftorna bland landets barnfamiljer. Det är Rädda Barnen som i sin årliga rapport beskriver hur barn i fattiga familjer marginaliserats allt mer sett över en 15-årsperiod, trots det generellt sett ökade välståndet.

Rapporten bygger på statistik från 2005, vilket naturligtvis är en brist. Under de senaste åren har det ju drivits fram förändringar som spätt på bankkontona för de alla rikaste, samtidigt som tumskruvarna dragits åt för de mest utsatta. Kombinationen av avskaffad förmögenhetsskatt, borttagen fastighetsskatt för de allra dyraste villorna och sänkt a-kassa och sämre sjukförsäkring sätter ju sina spår också bland landets barnfamiljer.

En del barn kommer att kunna åka med sina föräldrar på både en och två utlandsresor per år, medan andra bara får drömma om semester. Jag skulle tro att när Rädda Barnen om några år följer upp statistiken från 2008, så kommer de att se detta mycket tydligt.

Maud Olofsson vill möta detta genom att dra in barnbidraget för höginkomsttagare (SvD). Men förutom att det skulle leda till stora marginaleffekter, något som ju annars Olofsson inte gillar, så är det att börja i fel ände. Klyftorna mellan rika och fattiga barnfamiljer ökar eftersom klyftorna mellan rika och fattiga totalt sett i samhället ökar. Och det beror på skattesänkningarna, inte på barnbidraget.

Barnbidraget är inte till för att utjämna mellan rika och fattiga, utan för att utjämna mellan de hushåll som har barn och de som inte har det. Vill Olofsson komma åt de ökande klyftorna, så är det alltså skattesystemet hon ska gå på, och föreslå skattehöjningar för de 10-15 procenten av hushållen som har dragit ifrån kraftigt under de senaste 20 åren.

Men det är väl fåfängt att hoppas att hon ska förstå det.

För övrigt blev jag ju föremål för en smutskastningskampanj av TV3:s Insider i förra veckan. Jag utmålades som sjukskrivningsfuskare. Så är det inte. Visst har jag varit sjuk då och då under min riksdagstid, men aldrig så sjuk att jag inte kunnat arbeta. Jag har aldrig behövt stanna hemma från riksdagen på grund av sjukdom. Det är sanningen.

Ändå anklagades jag för fusk, eftersom jag inte kände till att riksdagsreglerna tydligen kan tolkas som att riksdagsledamöter ska anmäla om de är sjuka, även om de blir det på en helg eller under sommarledigheten. Detta trots att man inte förväntas vara i Riksdagen eller har några andra arbetsuppgifter den dagen.

Det är i så fall helt bisarra regler som inte finns någon annanstans. På vilken annan arbetsplats förväntas man sjukanmäla sig - och få karensavdrag - om man blir sjuk under semestern eller en söndag? Det är väl ändå ganska rimligt att det är samma villkor som gäller för riksdagsledamöter som för folk i allmänhet?

Nu håller Riksdagsförvaltningen på att reda ut vad som gäller, och vad som ska gälla i framtiden. Under tiden kan man fundera över journalistisk etik. TV3 gjorde en telefonintervju med mig som säkert var på över 20 minuter. Ur det klipper de några meningar, för att få mig att framstå i så dålig dager som möjligt.

Det kunde ha blivit ett riktigt karaktärsmord. Men det fick inte avsedd verkan, eftersom inga seriösa media hakade på. Aftonbladet ringde i onsdags, men den journalisten var nästan generad över att behöva fråga om saken, eftersom Insiders reportage varit så "förvirrat".

Så är det: duktiga journalister känner direkt på sig när en påstådd "skandal" är fabricerad och krystad. Det vet jag sedan min egen tid som journalist. Därför blev det inte större.

Det förstår nog de flesta medborgare också, och jag har bara fått åtta (8) mail av uppretade svenskar. De ska få svar, var och en.

De flesta journalister är duktiga, pålästa, seriösa. Men det finns ett fåtal som lever efter principen "kolla aldrig en bra story". De kan skarva hur som helst i intervjuer, och de bryr sig inte om fakta. En del kvällstidningsjournalister är sådana, även om jag tycker att det blivit bättre. Men övertramp sker hela tiden.

För att påminna mig om hur dessa journalister kan vara, så sitter på min anslagstavla en några år gammal löpsedel där historikern Dick Harisson hängs ut för att han ska ha sextrakasserat en kollega. Bredvid denna stora löpsedel sitter en liten notis från dagen efter, några kvadratcentimeter stor och publicerad långt bak i tidningen, där tidningen tar tillbaka uppgifterna...

Så kan det vara. Jag tror att det hänger ihop med att konkurrensen journalister emellan är knivskarp. Man måste leverera braskande historier, annars kan man bli av med sitt jobb. Och då kan man skarva, slarva med fakta, vantolka, avsiktligt missförstå.

Alla i branschen vet att Insider inte är ett seriöst granskande samhällsprogram, utan mer en skvallertidning i TV-format. Men det vet ju inte allmänheten, och jag funderade under påsken på om jag skulle gå vidare rättsligt på något sätt. Att på så lösa grunder försöka förstöra människors rykte är ju en form av förtal. Jag ser i Dagens Media att kollegan Gunnar Andrén (fp) anmält Insider till Granskningsnämnden.

Vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att det inte är lönt att göra mer. Om Insider säger jag som den republikanske presidentkandidaten John McCain sa om en av sina rivaler: "Ge dig aldrig in i en brottningsmatch med en gris. Ni blir båda smutsiga, men grisen tycker att det är roligt."

1 kommentar:

barb michelen sa...

Hello I just entered before I have to leave to the airport, it's been very nice to meet you, if you want here is the site I told you about where I type some stuff and make good money (I work from home): here it is