Dagens inlägg av tre f d folkpartiledare om FRA är en rejäl bredsida mot den borgerliga regeringen, och ytterligare ett tecken på att kritiken mot FRA-lagen inte kommer att tystna på länge än. Med all sannolikhet kommer regeringen att få leva med den frågan under hela dess återstående mandattid. (DN, SvD)
Frågan är hur länge regeringen orkar stå emot. Hittills har frågan skördat offer i form av i förtid avslutade politiska karriärer för enskilda borgerliga politiker. Fredrik Federley, Annie Johansson och Karl Sigfrid trodde kanske att de skulle komma ur frågan genom att medverka till en återremiss. Men när det sedan visade sig att utskottet bara kom tillbaka med kosmetiska förändringar, och de ändå röstade för spelade de bort hela sitt förtroendekapital. Federley och Johansson utmålades förvisso som hjältar en kort stund en kväll i juni 2008, men i mångas ögon kommer de ändå för alltid att ses som skurkar som svek sina ideal i avgörandets stund.
Det är på sätt och vis synd. Federley har jag svårt att fördra, efter alla hans hatfulla utfall både mot socialdemokratin som parti och enskilda socialdemokrater. Men Annie Johansson och Karl Sigfrid känner jag från KU, och de är sympatiska personer, även om jag för all del inte delar många av deras åsikter.
Efter de tre f d folkpartiledarnas artikel ökar trycket ytterligare, naturligtvis mest på folkpartiledaren Jan Björklund. Men han kommer naturligtvis att stå fast vid FRA-lagen. Och det är inte bara fråga om prestige, det är också helt logiskt.
FRA-lagen hänger nämligen samman med den borgerliga strävan att vrida svensk säkerhetspolitik i en mer äventyrlig riktning. Björklund är ju den som gått längst när det gäller krav på en helt ny svensk säkerhetspolitik. Han har inte bara krävt NATO-medlemskap. Han var också en av få svenska politiker som ville att Sverige skulle gå med i det USA-ledda kriget mot Irak. Om han hade fått bestämma svensk utrikespolitik vid den tidpunkten, skulle alltså Sverige idag ha bidragit med trupp i Irak, med allt vad det fört med sig i form av risker för terroristattentat - både mot svenska soldater på plats, men också mot mål i Sverige.
Och det är här FRA-lagen kommer in. Den motiveras ju bl a med att vi måste ha den typen av bred signalspaning, för att kunna skydda svensk trupp utomlands. Så det är klart, om man är varm anhängare av att Sverige ska delta med trupp i alla blodbad som uppstår på vår planet, är det ju följdriktigt att införa lagar av FRA-typ.
Men om man som jag har en hållning som är mindre äventyrlig och mer i linje med traditionell svensk säkerhetspolitik, d v s att Sveriges roll i världen inte i första hand är att åka runt och kriga, utan snarare vara med och bygga upp krigshärjade länders infrastruktur, rättsväsende och sjukvårdsstruktur - ja, då blir argumenten för FRA-lagen självklart svagare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
vad tycker du om det här:
s anser att Bibeln är Guds ord
Fler partier anser att Bibeln är Guds ord
Nä du, Nineve, det där är långsökt. Bara för att socialdemokratin är med och styr svenska kyrkan, betyder det inte att vi som parti, eller något annat parti, är kristet. Det framgår om inte annat så i partiprogrammet och i våra kyrkopolitiska program. Socialdemokrater har engagerat sig i kyrkopolitiken för att vara med och påverka i ett sammanhang som berör många människor. Det är inget konstigt med det, men i partiet ryms alla livsåskådningar - båda religiösa och icke-religiösa - och partiet som sådant tar inte ställning för någon av dem.
Skicka en kommentar