Beklagligt att Wibe lämnar

Idag skriver Sören Wibe i DN att han lämnar det socialdemokratiska partiet.

Det beklagar jag. Vi har inte haft så mycket med varandra att göra genom åren, men jag har uppskattat honom både som motståndare och allierad.

Han arbetade ju emot ett svenskt EU-medlemskap 1994, när jag stod på ja-sidan. I EMU-folkomröstningen 2003 stod vi emellertid på samma sida i uppfattningen om att det inte gagnade Sverige att gå med i EMU.

Sören Wibe är en lågmäld och saklig debattör, vilket har gjort honom till en respekterad aktör i EU-debatten. Jag respekterar naturligtvis hans beslut att lämna partiet. Men jag tycker att det är en överreaktion, och han gör en missbedömning av vart partiet är på väg.

Sören Wibe tycks vara full av frustration över att han inte upplever att han kan se några resultat i det socialdemokratiska partiet av det arbete han lagt ner för att få partiet att inta en mer EU-kritisk hållning. Det är inte mitt intryck, tvärtom.

I lördags diskuterades EU-frågorna på den skånska socialdemokratiska partidistriktskongressen i Helsingborg under flera timmar. LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin talade på förmiddagen, och pläderade bl a för sin linje att en ratificering av EU-fördraget inte skulle villkoras av att Vaxholmsfallet skulle vara löst. EU-parlamentarikern Jan Andersson gjorde samma sak.

Mot dem stod bl a riksdagsledamoten Bo Bernhardsson, partistyrelseledamoten Niklas Karlsson och LO-distriktets förre ordförande Clas Bloch. Niklas Karlsson la förslag om att kongressen skulle uttala att fördraget inte skulle ratificeras, om det inte stod fullständigt klart att svenska kollektivavtal kan hävdas på svensk arbetsmarknad.

Själv har jag ju samma åsikt, men jag kunde inte plädera för den i debatten. Jag var distriktsstyrelsens föredragande, och DS hade inte kunnat enas. För att slippa votering och reservationer i distriktsstyrelsen, hade vi istället enats om att överlåta frågan till kongressen.

Nu behövdes det inte ytterligare draghjälp. Kongressen gick med stor majoritet på Niklas förslag, och emot Vanja och Jan. Det var naturligtvis viktigt. Partidistriktet i Skåne är landets största s-distrikt, och beslutet är en klar signal om vilken väg partiets fotfolk vill att partiledningen ska ta.

I går kväll, tisdag, diskuterades frågan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, också då med deltagande av Jan Andersson. Dessa överläggningar är slutna, och jag ska inte avslöja vad som sades. Men jag kan säga så mycket, att jag har ingen anledning att vara missnöjd med den diskussionen.

Min åsikt är alltså att Sören Wibe lämnar i onödan. Det finns en stark insikt i det socialdemokratiska partiet om att EU utvecklas i en riktning som vi inte vill, och vi kommer att vara beredda att göra något åt det när tillfälle ges. Det är inte rimligt att ratificera fördraget i november, när Vaxholmsutredningen ska komma i december. Då går vi en fälla.

Men kanske ligger det annat bakom Wibes avgång. Det närmar ju sig EU-parlamentsval, och han tänker sig kanske kandidera, antingen för något annat parti - junilistan eller vänsterpartiet - eller starta eget. Det kanske är det han har i kikaren. Den som lever får se.