fredag 18 december 2009

En industrikatastrof för Sverige, och en politisk katastrof för centern

För ungefär ett år sedan sa jag i en interpellationsdebatt i Riksdagen mot Maud Olofsson att hon kunde bli den näringsminister som skulle få begrava Volvo. (DN, DN, SvD, GP)

Jag fick fel.

Hon blir den näringsminister som får begrava Saab.

Jag hade suttit i riksdagsbänken och retat upp mig på den brist på ödmjukhet Olofsson visade i interpellationsdebatten med några av mina socialdemokratiska kollegor. Temat var framtiden för svensk bilindustri, men näringsministern svävade i sin egen värld. Den borgerliga regeringens näringspolitik fungerade som den skulle, fler jobb skapades och konkurrenskraften stärktes. Något särskilt stöd till svensk bilindustri behövdes inte.

Sedan tvingades regeringen ta fram ett stödpaket, men villkoren var så dåliga att knappt ett öre har kunnat användas av bilindustrin eller dess underleverantörer.

Maud Olofsson och övriga regeringen har istället odlat en annan retorik. Hon har dels pratat illa om bilindustrin som sådan, med uttalanden om att inte ens svenskar vill köpa Volvo längre – direkt felaktigt, eftersom Volvo är Sveriges mest sålda bil. Och Fredrik Reinfeldt sa om Saab att det bara var ett märke i GM:s portfölj.

Olofsson har haft sin stureplanscenterpartistiska inställning att marknaden ska fixa det. Hon har förlöjligat dem som velat att staten ska ta ansvar för industriell kompetens i Sverige.

I USA gick staten in och tog över GM, men i Sverige har regeringen fnyst föraktfullt åt alla sådana förslag. Trots att hennes företrädare Nils G Åsling faktiskt gjorde just det en gång på 1970-talet, när det gällde stålindustrin. Den räddades med statliga medel, och blev en kassako för staten under många år.

Hräomdagen skrev jag på Newsmill om centerns kris. Den fördjupas nu ytterligare. Kanske får Olofsson begrava centern samtidigt med Saab. (Newsmill)

onsdag 11 november 2009

Lund 1939 - Vellinge 2009

Den 6 mars 1939 samlades över 1 000 studenter på kårmöte i Lund för att diskutera Medicinalstyrelsens förslag att i Sverige ge en fristad åt tio (10) judiska läkare från Tyskland. Mötet blev en kraftmätning mellan nazistiska och radikala studenter.

"Stoppa judeimporten" var nazisternas slagord, och man vann på kårmötet. Med 731 röster mot 357 sa mötet nej till att ta emot jagade judar från Tyskland. I den resolution som antogs varnades för att "främmande element upptogs i vårt folk".

Om detta kan man läsa i Sverker Oredssons bok "Lunds Universitet under andra världskriget".

Det är exakt 70 år sedan. Man trodde att den tiden var förbi, att man inte skulle kunna hålla sådana möten längre. Men det går tydligen, åtminstone i Hököpinge, Vellinge kommun. Där gick hundratals bybor man ur huse för att i hetsiga ordalag protestera mot att trettio (30) ensamkommande flyktingbarn kan få bo i Hököpinge under den tid som deras asylansökan prövas.

Moderater och Sverigedemokrater sjöng i kör. De sa visserligen inte "stoppa flyktingbarnimporten", men det var inte långt ifrån: "Kan vi stoppa det, så ska vi stoppa det!" utropade Carina Larsson (M). Och Sverigedemokraten rev tydligen ner applåder när han sa att man inte skulle göra Malmös problem till Vellinges.

Nähä. Ja, det går kanske hem i Vellinge när man kastar skit på Malmö. Men ärligt talat: vem skulle vilja bo i Vellinge om inte Malmö fanns?

Kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman (M) hörde jag på radion igår. Han låtsades att han inte hade något emot flyktingar, men beslutet att förlägga flyktingbarnen i Hököpinge "hade inte gått rätt till". Och nu ska han visst försöka använda brandskyddsreglerna för att stoppa boendet.

Ständigt samma undanflykter. Ljungman har ju i alla tider sagt nej till flyktingar, precis som sin företrädare Göran Holm. Det svepskäl man angett är att den statliga kompensationen är för låg. Men nu motsätter man sig alltså också ett boende som Vellinge inte betalar ett öre för. Det är alltså inte där skon klämmer.

De borde skämmas. Vellinge är en av Sveriges rikaste kommuner. Där, om någonstans, borde man kunna visa lite solidaritet. Men det vill man inte, och det beror varken på pengar eller på att beslutet fattats på fel sätt. Man vill helt enkelt inte ha in hjälpbehövande människor i kommunen.

Den enda invandrare som är välkommen till Vellinge, är den som kommer med buss från Malmö på morgonen för att städa villorna på Näset.

(SDS, SDS, SDS, SvD, AB, SDS, SvD, DN, DN, Expressen)

onsdag 28 oktober 2009

Vinstmaximering för ägaren vs nyttomaximering för medborgaren

Det blev en tidig morgon idag, upp ur sängen vid 04.30. Men nu sitter jag sedan några timmar på tåget från Skåne, mot Stockholm och den socialdemokratiska partikongressen.

Det blir min fjärde kongress. På partikongressen 1997 arbetade jag bakom Göran Persson med lite av varje, och som föredragandestöd åt Laila Freivalds när det gällde kriminalpolitiken. På kongressen 2001 arbetade jag med Björn Rosengren om a-kassefrågor, och med Thomas Östros om partiprogrammet. Och på kongressen 2005 var jag föredragande för partistyrelsen när det gällde folkhälso- och socialtjänstfrågor.

Den här gången är jag partistyrelseledamot, men också delegationsledare för Skånes 36 ombud. I eftermiddag ska jag sitta ordförande i temagruppen om internationell politik, försvars- och säkerhetsfrågor, och på fredag ska jag tala om jämlikhet i hälsa på ett sidoseminarium som Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd anordnar. Så det kommer inte att saknas arbetsuppgifter.

Det blir en spännande vecka. Socialdemokratin har här en gyllene chans att visa att man förstått varför man förlorade valet 2006, och sätta dagordningen för valrörelsen 2010. Vi förlorade valet på arbetslöshetsfrågan, och i ett läge när arbetslösheten nu rusar snabbare än någonsin och där borgerligheten visat sig oförmögen att skapa en politik för full sysselsättning, ankommer det på socialdemokratin att formulera en sådan politik.

Det måste bli ett kraftfullt alternativ till den nyliberala avregleringslinje som dominerat internationell ekonomisk diskussion under 20 år, och som lett världen in i den massarbetslöshetskris som vi nu ser.

Socialdemokratin måste också stå upp för en social reformagenda och en välfärdsstat som klarar av att fördela utbildning, vård och omsorg efter behov, inte efter betalningsförmåga. Här blir diskussionen om vinstuttag ur välfärden högintressant.

Det finns två principer som man kan välja att styra välfärdssektorn efter. Den ena principen är att maximera nyttan för medborgarna. Den andra är att maximera vinsten för den som äger skolan, sjukhuset eller äldreboendet.

Det finns de som tror att det inte är någon skillnad, och som försöker hävda att om man driver t ex en skola efter vinstmaximeirngsprincipen, då åstadkommer man samtidigt den största nyttan för medborgarna.

Det är naivt. Att hävda att det inte är någon skillnad på att driva en verksamhet i syfte att maximera vinsten för ägaren, och att göra det i syfte att maximera nyttan för medborgarna, är som att hävda att det inte är någon skillnad på kommersiell TV och public-service-TV.

Om man skulle släppa vinstintressena helt fria inom välfärdssektorn, så skulle snart hela sektorn kommersialiseras. Då kommer nämligen en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende att leta efter de friska patienterna, de lätta vårdtagarna och de lättlärda eleverna - helt enkelt eftersom det är på dessa individer som man kan tjäna pengar. Men vem kommer att vilja ha de kroniskt sjuka patienterna, de tunga vårdtagarna, de elever som har svårare att lära?

Att det är så ser vi redan: friskolor vill helst etablera sig i socialt starka områden, för att slippa elever som har det svårare.

Om vi släpper marknadskrafterna helt fria i välfärdssektorn, kommer inte bara kostnaderna (och därmed skatteuttaget) att öka, utan också skillnaderna mellan priviligierade och icke-priviligierade.

Det finns ytterligheter i debatten. På ena sidan står dem som vill att det offentliga ska sköta allt: driva vartenda äldreboende, varenda skola. På den andra står dem som inte låtsas om grundkonflikten, den mellan vinstmaximering för ägaren gentemot nyttomaximering för medborgaren.

Mittemellan står vi som anser att vi bör ha alternativa driftsformer i välfärden, som komplement till offentlig drift, men att det måste förenas med klara och effektiva regleringar av vinstintresset, så att det inte leder till ökade orättvisor.

På denna punkt vore det bra med klarare besked från partikongressen.

(DN, SvD,)

tisdag 27 oktober 2009

Var det KGB som gav Guillou IB-uppslaget?

Till Jan Guillou har jag en kluven inställning.

Å ena sidan allt det där positiva, det som fått mig att läsa det mesta som Guillou skrivit under de senaste 20 åren: en uppenbart mycket skärpt, påläst och noggrann journalist, som genom sin livsgärning kom att definiera själva begreppet grävande journalistik och som kom att bli en svensk Woodward/Bernstein. Samtidigt en driven och orädd radikal vänsterdebattör, inte minst en välkommen och stadig röst för palestiniernas sak. Och dessutom en av Sveriges mest framgångsrika romanförfattare.

Men å andra sidan de där knepiga dragen, som alltid grumlat bilden. Det enorma egot. Det lite löjeväckande macho-James-Bond-idealet i Hamilton- och Arn-böckerna. Det underliggande elitistiska sosseföraktet, tydligast uttryckt i motviljan mot Olof Palme. Det tidiga svärmeriet för sektvänstern.

Att läsa Jan Guillou genom åren har ofta varit lärorikt och perspektivvidgande, om än stundtals irriterande, men aldrig ointressant.

Så hade det gärna fått förbli. Men avslöjandet om Guillous KGB-kontakter förändrar bilden. Om det bara rört sig om någon enstaka kontakt, så hade det inte varit mycket att säga om. Då hade Guillous förklaring om att han sökte uppslag för en artikel om KGB:s verksamhet i Sverige hållit.

Men att han haft regelbundna kontakter med KGB under fem år, mitt under kalla kriget, och att han dessutom utfört betalt skrivjobb om socialdemokraterna åt KGB, utan att informera Säpo eller nämna det i sina memoarer, det går inte att försvara. Det visar inte bara på en omdömeslöshet hos den unge 60-tals-Guillou, utan också på en vilja hos den äldre, dagens Guillou, att dölja viktiga sakförhållanden.

Nu sätts ju hela IB-avslöjandet i ett nytt ljus. Jan Guillou säger att han avslutade sina KGB-kontakter 1972, då han börjat att skriva om IB. Ja, han har rent av sagt att det var anledningen till att kontakten bröts: "Nu kan vi inte träffas mer, för vi tänker skriva något som ni inte gillar", ska han ha sagt till sin KGB-kontakt.

Men tänk om det var tvärtom? I dagens SvD dementerar både Bengt Erlandsson, som ska ha varit Jan Guillous ursprungskälla, och Peter Bratt, som arbetade med IB-artiklarna tillsammans med Jan Guillou, att Erlandsson ska ha gett Guillou den första IB-informationen.

Så frågan är: om det inte var Erlandsson som satte Guillou på IB-spåret, vem var det då? KGB?

(DN, Expressen)

måndag 28 september 2009

"Die Neue Mitte" vid vägs ände - liksom "New Labour"

Jag sitter på Europarådsmöte i Strasbourg, och har ännu inte hunnit tala med några tyska partivänner. Men ikväll träffas hela den socialdemokratiska gruppen i Europarådet, och då hoppas jag få tillfälle till det. (DN, SvD, SDS)

Bakgrunden är ju dramatisk. Det stora, starka, socialdemokratiska partiet i Tyskland, SPD, Willy Brandts parti, ligger i spillror.

Det som en gång var en förebild för alla andra socialdemokratiska partier i Europa, kravlar sig nu upp strax över 20 procent. Och som om inte det skulle vara nog, så kan om några månader Gordon Bowns Labourparti, som just nu möts i Brighton, gå samma väg. Osvuret är ju bäst, men just nu ser det mycket mörkt ut också i Storbritannien.

Det är en tragedi. Men det är en tragedi som kan vändas, om man bara drar rätt slutsatser.

Självklart kommer valnederlaget i Tyskland att utlösa krav på partiledarskifte. Hur gärna Steinmeier än vill sitta kvar, så har han ingen större chans att göra det. Han måste gå, och om SPD fortfarande är ett fungerande parti så ser gräsrötterna till att lyfta ut honom. Det är väl nu bara en diskussion om vem som ska våga hålla i yxan, gissar jag.

Då måste det bli ett nytt, yngre, ledarskap som bättre fångar upp vad som rör sig i tiden, än vad dagens SPD-ledare förmått att göra.

Men på sätt och vis är det orättvist att Steinmeier nu får bära skulden för valnederlaget. Egentligen är det ju Gerhard Schröder som är orsaken till att partiet krossats. Det var Schröder som drog SPD kraftigt åt höger med sin Agenda 2010 och sin devis "Die Neue Mitte". Det var Schröder som inte kunde hålla samman sitt parti, utan körde ut Oskar Lafontaine. "Röde Oskar" har sedan kommit tillbaka i stor stil som en av ledarna för vänsterpartiet die Linke.

När sedan det första valnederlaget kom för fyra år sedan, vägrade Schröder att inse att han förlorat valet, utan ledde in SPD i en regeringskoalition som blev än mer förödande för SPD. Och när katastrofen var ett faktum, övergav Schröder dessutom sitt parti och övergick istället till att kränga gas åt ryssarna.

Labourpartiet har gjort samma typ av resa. Tony Blair drog labour kraftigt högerut genom bildandet av "New labour", och det fungerade under några år. Men när det sedan visade sig att det inte var mycket mer än tom retorik, svek väljarna. Nu ska Gordon Brown leda detta skadskjutna parti, och man avundas honom inte.

Ja, man kan tala om personer, men det viktiga är ju den politiska linjen. "Die Neue Mitte" och "New Labour" är nu vid vägs ände. Det var aldrig något annat än en reträtt, maskerad som offensiv. Istället för visionen om en ambitiös välfärdsstat, den vision som varit bärande för socialdemokratin i Europa under årtionden, lanserade man något som skulle vara en alternativ dagordning som skulle vara mer "modern".

Men det blev inte mycket mer. När "tredje vägen" och "Neue Mitte" skulle bli konkret, så blev det bara vanlig borgerlig politik av det. Högskoleavgifter i Storbritannien. Försämrade trygghetssystem i Tyskland. Så backade dessa partier ner i en borgerlig dagordning, och skänkte bort problemformuleringsprivilegiet till motståndarna.

I EU-valet i våras stannade miljontals europeiska socialdemokratiska väljare hemma. Det samma hände i Tyskland i går. Det kommer att hända i Storbritannien nästa år, om inte det partiet tar sig samman.

Dessa partier borde lära av Norge. I början av 2000-talet drogs också Arbeiderpartiets ledning med i "New-labour"-tänkandet. Stoltenberg tog sitt parti högerut, vilket bl a ledde till att det facklig-politiska samarbetet havererade och partiarbetarna tappade självförtroendet.

Så gjorde man ett katastrofval 2001, då man tappade var tredje väljare och fick 25 procent. Då lade Stoltenberg om kursen, formerade det röd-gröna samarbetet och återgick till en traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik. Denna strategi ledde inte bara till valseger 2005, utan också till att man lyckades bli omvald häromveckan.

För så är det: i massarbetslöshetens och de ökande sociala klyftornas tidevarv kräver människor ett tydligt alternativ till den nyliberala dagordning som nu slagit klorna i Europa. De vill ha en konkret vision om hur en annan politik kan se ut. Och de vill ha politiker som orkar stå upp för det.


Så länge de socialdemokratiska partierna i Europa inte klarar av att erbjuda det, så kommer många väljare antingen att stanna hemma på valdagen - eller, ännu värre, att i frustration ge sin röst åt extrema politiska partier.

torsdag 24 september 2009

Fri haschförsäljning bryter mot nordisk överenskommelse

Förslaget om att öppna upp för fri haschförsäljning i Köpenhamn är naturligtvis djupt oroande i sak, särskilt för oss som bor i Skåne bara någon timmes resväg från Danmark.

Dessutom bryter det mot en nordisk överenskommelse som jag förhandlade fram 2004, och som alla nordiska länder åtagit sig att följa.

När jag tillträdde som minister med ansvar för narkotikafrågorna så var en av mina prioriteringar att få till stånd en samsyn i de nordiska länderna om en restriktiv narkotikapolitik, baserat på FN-resolutionerna i frågan. Då var den fria försäljningen av narkotika i Christiania ett problem, och jag hade redan 1999 krävt en stängning av den försäljningen i en DN-artikel, och också tagit upp frågan i Riksdagen med dåvarande socialministern Lars Engqvist.

När jag själv fick ansvar för frågan i regeringen, tog jag upp det med den dåvarande danske hälsoministern Lars Lökke Rasmussen, och jag påtalade bl a att 40 procent av de ungdomar i Lund som provat narkotika, sa att man köpt det i Danmark.

När Sverige sedan blev ordförande i Nordiska ministerrådet 2004, anordnade vi ett ministermöte i Lund, med alla hälsoministrar från de fem nordiska och de tre baltiska länderna närvarande. Vi enades då om en gemensam restriktiv syn, och undertecknade den s k Lundadeklarationen. Där uttrycks klart att fri försäljning av narkotika är oacceptabelt.

Lars Lökke lovade att stänga försäljningen i Christiania, ett löfte som han också höll något halvår senare.

När jag nu ser att frågan är på väg att komma upp igen, är det på sin plats att påminna om den nordisk-baltiska överenskommelsen. Och med tanke på att Lars Lökke nu är statsminister i Danmark, så har han ju goda möjligheter att stoppa alla framstötar från Köpenhamn som skulle åsidosätta den överenskommelsen.

DN

torsdag 10 september 2009

Efterdyningarna av "Högerpolitiken klyver Sverige"-rapporten

Går igenom debatten efter vår rapport "Högerpolitiken klyver Sverige", som vi släppte igår. Den verkar ha blivit väldigt väl emottagen, både i media och i bloggvärlden. Men de borgerliga är förstås sura. (Rapport, Sydsvenskan, Norrbottens-Kuriren, Karlskoga-Kuriren)

Debatten får väl föras vidare, det finns gott om uppslag i rapporten att fortsätta skriva om. Som t ex att andelen elever som inte klarar behörighet till de nationella programmen på gymnasiet har ökat under Björklunds tid. Det skulle väl bli tvärtom?

Eller att regeringen försvårat vindkraftsutbyggnad genom ett kommunalt veto. Något sådant finns emellertid inte för mineralletning. Så nu kan en kommun stoppa vindkraft, men den kan inte stoppa om någon vill gräva efter uran eller fossilgas. Vad är det för klimatpolitik?

Bara ett tillrättaläggande. Jag har aldrig sagt att statsskulden är lika hög som på Anne Wibbles tid, som det står i SvD. Det är den kanske, jag har inte kollat. Det jag sa är att staten i år ser ut att låna nästan lika mycket som Anne Wibble (fp) gjorde under sitt värsta år, 1993. Då lånade staten 214 miljarder kronor. I år får Anders Borg låna 201 miljarder kronor, om Ekonomistyrningsverkets prognos slår in. Rätt ska vara rätt, man måste skilja på statsskuld och budgetunderskott.

Det gör inte saken bättre för Borg, tvärtom. Han verkar bli lika överkörd av partiledarna som Wibble blev på sin tid. Det sägs att han inte ens får vara med när partiledarna träffas på torsdagsmorgnarna för att göra upp. Därmed blir han ett rundningsmärke som bara får finna sig de skattesänkningar och utgiftsökningar som de kommer överens om. Miljarderna rinner som sand genom fingrarna på honom.

Det kan ta en ände med förskräckelse. Wibble löste sitt problem 1993 genom att i budgeten för 1994 helt enkelt bara pumpa upp tillväxtsiffran, d v s lägga ut helt orimliga prognoser för hur produktionen skulle växa 1994. Simsalabim, så hade underskottet trollats bort.

Det var naturligtvis bara en bluff, som ganska snart kom att avslöjas av verkligheten.

Nu ska det bli intressant att se hur Borg löser sitt problem. Han kanske gör en Wibble, han också.

onsdag 9 september 2009

Högern klyver Sverige

Sitter på tåget hem till Skåne, efter att ha varit uppe i Stockholm över dagen. Passerar strax Linköping. Börjar bli lite trött, eftersom dagen började 04.30 i morse.

Men det var det värt! Det blev en bra pressträff idag i Riksdagshuset, när vi presenterade vår rapport "Högerpolitiken klyver Sverige". Rapporten har sammanställts av en samarbetsgrupp bestående av representanter från s, v och mp. Socialdemokratin företräds av mig och Maryam Yazdanfar.

Jag ska inte dra hela rapporten, jag länkar ju till den. Huvudpunkterna, om hur skattesänkningarna i störst utsträckning kommit höginkomsttagarna till del, att Anders Borg nu lånar nästan lika mycket pengar som Anne Wibble gjorde på 1990-talet, att Sverige klarar lågkonjunkturen sämre än övriga EU-länder etc, har redan förmedlats via tidningar, tv och nyhetsbyråer. Det var ju en bra uppslutning på pressträffen.

Bara en reflektion har jag, så på kvällskvisten. Och det är att när man ser helheten i politiken som den förts under mandatperioden, så slås man av den rysliga cynism som de borgerliga partierna måste hålla sig med för att kunna lägga upp en sådan strategi.

Allt har ju handlat om att ställa grupper mot varandra: arbetstagare mot arbetslösa, pensionärer mot löntagare, stad mot land, tillväxtområden mot områden med stagnation. Eller som i LAS-debatten: unga mot gamla. Är det verkligen någon som på fullt allvar tror att det blir fler jobb om det bara blir lättare att sparka de gamla? Men det är ju det man försöker inbilla de unga.

Man har satt allt på ett kort: att valet kan vinnas genom att spela på egoism och det snöda egenintresset. Där tror jag att de har gjort en tabbe. Sverige, och de människor som bor i vårt land, är större än så.

SvD,

tisdag 1 september 2009

Nä, Reinfeldt, någon Erlander blir du aldrig

Man borde kanske inte bli överraskad när Fredrik Reinfeldt plötsligt åberopar Tage Erlander som förebild. Moderater gillar socialdemokratiska ledare - när de är döda.

Så var det med Gösta Bohman, som på 1970-talet hyllade Per Albin Hansson och satte minnet av honom emot Olof Palme. Palme blev inte svaret skyldig: i en klassisk replikväxling läste Palme högt ur Per Albins folkhemstal, och visade att Bohman inte hade en aning om vad han pratat om.

Nu försöker Reinfeldt frammana bilden av sig själv som en ny Tage Erlander, landsfadern.

Det går inte alls. Det blir liksom löjligt när den som själv varit statsminister i 3 år försöker sola sig i glansen från den som var det i 23 år...

Fredrik Reinfeldt kommer aldrig att bli någon Erlander. Det beror delvis på att de står för helt olika politik. Erlander byggde den socialdemokratiska politiken på en linje där människor skulle hålla samman. Den enkla klasskampsretoriken, som var nog så vanlig inom socialdemokratin på 1930-talet, gav vika för bilden av välfärdsstaten, där klassklyftorna förvisso skulle minska, men genom successivt utbyggda välfärdsreformer, för alla.

Fredrik Reinfeldt gör tvärtom. Han bygger sin politik på splittring: arbetslösa ställs mot arbetande, löntagare mot pensionärer, stad mot land.

Det beror också på att de leder partier med olika styrka. Erlander ledde ett parti i med stöd av en bra bit över 40 procent av befolkningen, och blev därigenom statsbärande. Reinfeldts parti kan på sin höjd komma upp runt 25 procent, kanske 30. Men det är långt upp till en position som statsbärande. I så fall måste man svälja ett par små borgerliga partier på vägen.

Men den viktigaste orsaken till att Reinfeldt aldrig blir någon Erlander är kanske inte olika politik och olika partier. Den kanske viktigaste orsaken till att Reinfeldt inte spelar i Erlanders liga, förstår den som följt Erlanders resonemang år efter år i de dagböcker som nu ges ut, 50 år efteråt.

Tage Erlander var inte en person som någonsin skulle kalla sig själv landsfader. Och han skulle aldrig kunna hålla ett sådant tal som Reinfeldt höll på moderatstämman.

Han förstod nämligen att högmod går före fall.

DN, SvD

fredag 17 juli 2009

Gratis vaccin självklart

Nu verkar svininfluensan sprida sig snabbare än vad man tidigare trott, och världen tycks stå inför en svår prövning. Den pandemiberedskap som världens länder byggt upp på senare år - särskilt efter sars-utbrottet 2003 och fågelinfluensan 2005 - kommer att testas på allvar i höst. Låt oss hoppas att beredskapsplanerna fungerar, och att influensan visar sig vara hanterbar.

Jag har tidigare i år i en artikel på Newsmill beskrivit vad s-regeringen gjorde under förra mandatperioden, när jag var folkhälsominister, för att höja pandemiberedskapen. Vi tog bl a fram en pandemiplan, vi köpte in antivirala läkemedel och vi skärpte lagstiftningen. Vi planerade också för en svensk/nordisk vaccinproduktion, planer som den borgerliga regeringen dessvärre skrinlade när den tillträdde 2006.

Nu får vi hoppas att Sverige får vaccin från Glaxosmithklein, det företag som regeringen tecknat avtal med. Jag tror och hoppas att det ska gå bra.

Men i alla händelser måste regeringen starkt överväga den passiva linje den intagit när det gäller avgifterna för vaccinering.

Jag måste säga att det aldrig föresvävade mig under de år vi arbetade med pandemiberedskapen att vi i Sverige skulle avgiftsbelägga vaccineringen och bråka med landstingen om notan i en situation då WHO upprepade gånger varnat för en pandemi.

Tvärtom. Många gånger sa vi till varandra att i en akut situation gäller det att få fram vaccinet så fort som möjligt, och få ut det till allmänheten. Vem som sedan skulle ta kostnaden, staten eller landstingen, det fick vi göra upp efteråt. Men aldrig tänkte vi oss att den enskilde skulle betala - då missar man ju en stor del av smittskyddseffekten, eftersom en del kommer att avstå. Och då bedrar snålheten visheten, eftersom samhällskostnaderna för en pandemi kan bli ohyggliga.

Men det är just det som hänt. Regeringen och landstingen bråkar om notan, och till följd av den ansträngda ekonomiska situationen i många landsting (som i sig beror på borgerlig skattesänkarpolitik) kan det bli en hög avgift för vaccinering.

I det läget måste en regering visa ledarskap, och tala om hur frågan ska lösas. Men idag läser jag att folkhälsominister Maria Larsson (KD) inte vill kommentera socialdemokraternas krav på gratis vaccin. Hon säger varken bu eller bä.

Det är svagt. Det duger inte. Och det är ingen bra upptakt inför en höst där ledarskap i pandemifrågan kan visa sig bli viktigare än någonsin tidigare.

(DN, DN, SvD)

Ilsken Dinkelspiel i Falsterbo

Jag har egentligen semester, och hinner inte skriva så mycket. Men jag kan inte undanhålla läsarna denna festliga artikel i SDS. Om någon såhär i EU-ordförandeskapstider undrar vart förra Europaminster Ulf Dinkelspiel (m) tog vägen, så återfinns han tydligen numera sommartid vid Falsterbo badbrygga, som ilsken nakenbadare jagandes bort förskrämda påklädda badare...

Det är också ett karriärsteg.

(DN, SvD)

torsdag 25 juni 2009

Europarådet agerar mot Iran

Sitter just nu i Europarådets parlamentariska församling i Strasbourg och lyssnar till den extrainkallade debatten om situationen i Iran.

Kollegan Maryam Yazdanfar (s), som var en av initiativtagarna till debatten, har precis hållit ett utmärkt inlägg, där hon uppmanat Europarådets 47 medlemsländer att stödja de demokratiska krafterna i Iran. Hon har ju själv sina rötter i Iran, och hennes familj fick fly när mullorna tog över i början av 1980-talet.

I den resolution som vi ska behandla och som utarbetats under ledning av bl a Björn von Sydow(s) tar man starkt avstånd från det våld som iranska myndigheter nu dagligen utsätter fredliga demonstranter för. Man uppmanar Irans myndigheter att bl a omedelbart upphöra med våldet, att släppa de 400 demonstranter och de 170 politiker och journalister som fängslats, att upphöra med att stänga tidningar, trakassera journalister, störa internet och kasta ut utländska journalister ur landet. Man uppmanar också Iran att låta göra en oberoende utredning av de uppgifter som finns om omfattande valfusk.

Situationen i Iran har präglat sessionsveckan här, och temperaturen har höjts efterhand som nyheterna om den stegrande dramatiken i Teheran rullat in. Det är nästan 10 år sedan jag själv besökte Iran. Då trodde de flesta att utvecklingen skulle gå mot mer demokrati och förbättrade mänskliga rättigheter, och det var också det intrycket vi fick. Men sedan slog de mörka krafterna tillbaka, och nu verkar förtrycket vara värre än någonsin.

Vilket värde har då en resolution från Europarådet? Ja, kanske mer än vad man tror. Med denna resolution får nu den iranska regimen klart för sig att den inte bara har de egna medborgarna emot sig. På de iranska demokratiförespråkarnas sida står nu också 47 europeiska länder. Och makthavarna får samtidigt klart för sig att världen ser dem, hur gärna de än försöker stoppa nyheter från att komma ut.

Förr eller senare kommer denna regim att falla. Kanske inte idag, kanske inte imorgon. Men ingen diktatur kan i längden stå emot det samlade trycket från sina medborgare och från en enad omvärld.

(DN, DN, SvD, SvD, SDS)

tisdag 23 juni 2009

Borg är inte seriös

Den här veckan är jag i Strasbourg på Europarådssession. På dagordningen står bl a en extrainsatt diskussion om läget i Iran, och om någon timme kommer Irlands president Mrs Mary MacAleese för att tala i församlingen. Eftersom Carina Hägg (s) tänker ställa en fråga till henne om abortfrågan har hon fått ersätta mig under förmiddagen.

Så istället har jag tagit mig en bit ifrån parlamentsbyggnaden och sitter på mitt nyupptäckta vattenhål i Strasbourg, Café Brant vid Universitetsplatsen, och äter croissanter. Livet kan vara sämre.

I midsommarhelgen publicerade vi det humanistiska uppropet i DN, vilket som vanligt när man skriver om detta lett till en omfattande diskussion på nätet. Jag tänker inte kommentera artikeln ytterligare, den talar mycket välformulerat för sig själv, men dess enkla grundläggande budskap är att var och en naturligtvis måste respekteras för sin tro eller icke-tro - men religiösa föreställningar ska inte få styra över politiken eller vetenskapen. När det får ske blir resultatet ofta ohyggligt.

En annan grundhållning är att barn måste respekteras som egna individer - de ska själva få bestämma och bilda sig en uppfattning om existentiella ting, inte bli tvingade av sina föräldrar.

I övrigt ser jag att DN idag igen ägnar sig åt sin favoritsysselsättning: att gräva upp tidigare socialdemokrater som ska propagera för borgerliga idéer.

Jag känner inte Per Borg. Han var visst statssekreterare i Försvarsdepartementet under 1980-talet, men har vad jag vet inte funnits i några centrala socialdemokratiska kretsar under de senaste 20 åren. Ändå vill borgerlig press gärna beskriva honom som någon slags socialdemokratisk tänkare av tyngd.

Hur som helst, vad säger då karl´n? Jo, att områdena sjukvård, social omsorg och grundläggande skolutbildning behöver tillföras 150 miljarder kronor fram till 2030. Detta kan man aldrig klara med höjda skatter, säger Borg. Därför måste man betala mer ur egen ficka. I klartext: skolavgifter och sjukvårdsavgifter.

Men då blir det ju ett problem med fördelningen - hur ska fattigt folk kunna få sjukvård?

Det skriver inte Borg rakt ut den här gången, men jag googlar fram ett referat från ett seminarium i Almedalen 2007, där Borg ska ha sagt att "lika-principen" inom sjukvården måste omprövas - d v s att samhället inte längre kan klara av att erbjuda alla vård på lika villkor. Kort sagt: rika måste kunna få bättre vård, fattiga sämre.

Ja, det är ju en oundviklig följd av hans resonemang. Han är ju åtminstone konsekvent, även om slutsatsen är stollig.

Låt oss ta en sak i taget. Borg förfasar sig över 150 miljarder. Men hur mycket är det egentligen? På tre år har den borgerliga regeringen sänkt skatterna med nästan 90 miljarder. Om vi idag betalat lika mycket skatt som vi gjorde 2006, och låtit dessa pengar gå till vård, skola och omsorg så skulle alltså två tredjedelar av Borgs beting redan vara avklarat - 20 år i förväg!

Jag talar inte för att från ett år till ett annat höja skatteuttaget med 100 miljarder, men varför skulle det inte vara möjligt att på 20 år återställa det skatteuttag som borgerligheten tagit ner på tre år?

Det finns ett starkt folkligt stöd för en sådan politik: människor är beredda att betala mer skatt om pengarna går till vård, skola och omsorg.

Återstår 50 miljarder. Men här gör Borg sig skyldig till samma tabbe som många andra gjort före honom. 1982 försökte en statlig utredning (Sekretariatet för Framtidsstudier) sig på samma sorts prognoser som Borg gör, d v s att förutsäga sjukvårdens kostnader 25 år framåt. I rapporten "Tid för omsorg" försökte man beskriva hur Sverige skulle se ut 2006:

”Nu arbetar ca 1,8 miljoner i offentlig tjänst, vilket betyder två förvärvsarbetande av fem. Nästan en miljon arbetar inom vård och omsorg – huvuddelen kvinnor men också män. För att klara finansieringen av den stora gemensamma sektorn har man tvingats grundligt reformera skattesystemet. Nya skatteformer har gjort det möjligt att öka skatteuttaget så att skattekvoten nu uppgår till 60 procent – 7-8 procentenheter mer än vid 1980-talet början”.

Detta visade sig vara en hårresande överskattning av kostnadsutvecklingen. 2006 var skattekvoten strax under 50 procent av BNP, inte 60. Skillnaden är 300 miljarder kronor. Rapportförfattarna missade alltså med 300 miljarder kronor, vilket ju inte ens är tavelträff.

Lärdomen är att det är mycket svårt att förutsäga kostnader så långt framåt. 1982 års prognosmakare kunde ju t ex inte känna till de stora produktivitetsvinster som utvecklingen av nya läkemedel och operationsmetoder skulle innebära för sjukvården.

När nu Borg talar om 150 miljarder, så vet han lika lite om detta. Ändå är han snabb att kräva en radikal omläggning av svensk välfärdspolitik, som i ett slag skulle öka klyftorna kraftigt, men faktiskt också undergräva Sveriges tillväxtmöjligheter.

Det är inte seriöst.

torsdag 11 juni 2009

Gruppknäpp i Lettland

Göran Persson hade ett roligt uttryck för sig: "gruppknäpp". Med det menade han en situation när alla beslutsfattare blev knäppa samtidigt, och första gången jag hörde det var i ett resonemang om vilken försäljningskurs tjänstemännen på finansdepartementet hade rekommenderat för statens Nordea-aktier under den tid som Persson var finansminister.

Det var en i Perssons tycke alldeles för lågt satt kurs, men tjänstemännen hade snackat ihop sig och stod på sig. "Gruppknäpp", tyckte Persson.

Det blev ingen försäljning den gången.

Jag går inte i god för sanningshalten i anekdoten, men uttrycket fastnade i minnet. Det uppkommer ibland situationer när alla bedömare blir knäppa samtidigt, och springer i flock mot en uppenbart felaktig slutsats.

Det är det som händer i Lettland nu. (SvD, SvD, SvD, DN)

Det är uppenbart för alla att Lettland måste devalvera. Man kan inte föra hårdvalutapolitik i en depression, det blev vi svenskar varse 1992 när vi försökte.

Men den lettiska regeringen har drabbats av gruppknäpp. Den har bundit sig till europrojektet, och tror att man nu måste hålla sin valuta för att på sikt kunna gå med i EMU. Det är i sig en felaktig tro - den svenska devalveringen 1992 hindrade inte Sverige från att kunna ta steget in i EMU 2003 om det blivit ja i folkomröstningen - men de tror det.

Dessutom hotar EU-kommissionen, IMF och den svenska regeringen med repressalier (inga nödlån) om den lettiska regeringen devalverar. Den svenska regeringen skyddar sina banker, SEB och Swedbank, som i åratal tjänat grova pengar på att låna ut hejdlöst i Baltikum, men som nu inte vill stå sitt kast när marknaden kollapsar.

Så nu står den lettiska regeringen där som en tapper liten tennsoldat och försvarar sin lat genom att skyffla miljard efter miljard i gapet på valutaspekulanterna genom stödköp. Precis som vi gjorde 1992. Även om man skulle få sina nödlån utifrån, så kommer de snabbt att gå åt för att stödköpa lat.

Istället för att devalvera ska man nu försöka svälta sig ur krisen, genom att stänga sjukhus och skolor och sänka lönerna. Och den som vågar tala om devalvering skickar man säkerhetspolisen på.

Nedskärningar är naturligtvis ingen lösning. Det kommer bara att bli etter värre när botten helt går ur efterfrågan. En social katastrof hotar om inte den lettiska regeringen tar sitt förnuft till fånga, lägger europlanerna åtminstone för tillfället på hyllan och devalverar valutan.

måndag 8 juni 2009

Ett misslyckande för s - men s mobiliserade ändå fler av sina väljare

Självklart var valet till Europaparlamentet ett misslyckande för socialdemokratin. Det vore fel att påstå något annat. (DN, DN, SvD)

Ett valresultat på 25-procentsnivån för det socialdemokratiska partiet är ett misslyckande, och det blir inte bättre av att det är tredje gången vi hamnar på den nivån. Det blir heller inte bättre av det faktum att moderaterna också gör ett dåligt val, eller av att Sverigedemokraterna inte tar mandat. Det är möjligen en tröst, men knappast upplyftande. Ett partis resultat måste bedömas utifrån partiets egna förutsättningar, förväntningar och möjligheter - inte relativt hur andra partier presterar.

Nu finns det ändå ljusglimtar. En sådan är att socialdemokratin faktiskt fick 140 000 fler röster den här gången än 2004. Man skulle kunna säga att 2009 röstade fler människor än någonsin på socialdemokraterna i ett EU-val, vilket faktiskt är alldeles sant. Det kommer sig av att valdeltagandet ökade, så uppenbarligen har socialdemokratin också mobiliserat fler av sina väljare än tidigare.

Man måste granska siffrorna mer noggrant, men jag skulle tro att socialdemokraterna bidrog ganska mycket till det ökade valdeltagandet. Marita Ulvskog förefaller ha dragit EU-kritiska s-väljare till valurnorna. Hur det annars skulle gått för socialdemokraterna får vi aldrig veta.

Säkert har också Piratpartiet bidragit till det ökade valdeltagandet. Om inte Piratpartiet ställt upp, skulle många av dem som nu blev deras väljare ha stannat hemma.

Men när det gäller Piratpartiet, så vilar något djupt osympatiskt över det partiet. Det är ett anarkoliberalt populistparti, som vunnit sina framgångar genom att inbilla väljarna att det är moraliskt riktigt att stjäla från andra, om det bara är lätt att göra.

Precis som Ny Demokrati på sin tid så förespråkar Piratpartiet enkla lösningar utan att bry sig det minsta om konsekvenserna. Man vill avskaffa ipred utan att bry sig om hur musiker och författare ska klara sig om upphovsrätten undergrävs. Och man vill avskaffa FRA-lagen utan att reflektera över vad det betyder för rikets säkerhet.

Det är sorgligt att se hur dessa frågor nu beskrivs som de stora ungdomsproblemen, när det snarare är arbetslöshet, bostadsbrist och skolhets som är de verkliga ungdomsfrågorna.

Säger nu detta något om opinionsvindarna? Knappast. Valdeltagandet blev 43 procent. I nästa års val kommer nästan dubbelt så många människor att rösta.

Det verkar dessutom som om mönstret upprepar sig: även om Marita verkar ha dragit EU-kritiker, så är det framför allt EU-entusiasterna som har röstat. De flesta som inte gillar EU har stannat hemma, precis som tidigare EU-val. Då är det inte konstigt om det går bra för EU-positiva partier.

Men i nästa års val kommer också de EU-negativa väljarna att rösta. Då kommer valresultatet att bli helt annorlunda. Därför ska vi inte dra för stora växlar på EU-valet när det gäller inrikespolitiken. Den SCB-undersökning om partisympatierna som kommer nästa vecka är en mycket mer trovärdig riktningsvisare för opinionsläget än vad EU-valet är.

Så för socialdemokraterna finns det ingen anledning att varken slå sig för bröstet eller bli skräckslagna. Det mesta pekar trots allt på valvinst 2010, tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. Däremot finns det starka skäl att titta närmare på storstadsområdena. Vi är alldeles för svaga både i Stockholm och i sydvästra Skåne, däribland min egen hemstad Lund.

En del försöker få det till att det beror på att storstadsväljarna inte vill betala skatt. Det tror jag inte alls. Storstadsväljarna förstår mycket väl sambandet mellan hög skatt och bra kvalitet i välfärden, och de sätter också den sociala servicen före sänkt skatt. Men det verkar som om väljarna i dessa områden är osäkra på var vi står i sådana centrala politiska frågor, och det gör oss svaga. För att nå dem måste vi tala tydligare.

Så det var ett dåligt val för socialdemokratin, om än inte en katastrof. Det kan man emellertid tala om när vi ser på Europa i stort. Högern och de främlingsfientliga krafterna stärkte sin ställning, samtidigt som valdeltagandet sjönk.

Det nya Europaparlamentet är således både mer reaktionärt och mindre legitimt än det gamla Europaparlamentet. Det företräder inte Europas folk, även om ledamöterna säkert snart kommer att inbilla sig det. Och detta parlament ska nu genom Lissabonfördraget få ännu mer makt över centrala frågor för hela vår kontinent. Huga!

måndag 1 juni 2009

Vadå överkapacitet i bilindustrin?

Dagens stora nyhet är förstås GM:s begäran om konkursskydd, och Obama-regeringens räddningsplan för amerikansk bilindustri. Nu går man till och med så långt som ett regelrätt statligt övertagande av företaget. GM socialiseras. (SvD, SvD, DN, DN)

GM som företag kan därmed kanske klara sig. Frågan är vad som händer med Saab. När Barack Obama agerar kraftfullt och snabbt, står Fredrik Reinfeldt stilla. Ännu har inte ett öre av de pengar som Riksdagen satt av för svensk bilindustri kommit till användning, av det enkla skälet att regeringen inte vågat agera.

"Pengarna skulle kunna ha hamnat i GM:s konkursbo" försöker Maud Olofsson urskulda sig med, ett försvar som är lika ihåligt som Lundagårds träd. Självklart så hade man kunnat konstruera ett stöd för Saab, som inte skulle kunna användas av GM - om man bara velat.

Men det är kanske fel att hävda att den svenska regeringen står stilla. Det är snarare så att den går bakåt. För varje uttalande Reinfeldt fäller, blir ett statligt agerande för att rädda Saab än mer avlägset.

Sedan en tid tillbaka har han hittat på ett nytt argument: bilindustrin har ändå överkapacitet i världen. Första gången jag hörde det var på den KU-utfrågning vi hade i våras, och jag reagerade då med att fråga om statsministern kanske i själva verket såg fram emot en nedläggning av Saab.

Det dementerade han naturligtvis, men nu ser jag hur Reinfeldt i sina kommentarer hela tiden återkommer med samma uppfattning: bilindustrin har överkapacitet.

Är det verkligen så? Kan man verkligen hävda att världen långsiktigt sett producerar för många bilar?

Tänk efter. I Kina och Indien bor två miljarder människor. I Afrika bor det 800 miljoner. Varje afrikanskt eller asiatiskt hushåll kommer att vilja ha en egen bil, precis som i väst. Och de kommer att skaffa det, varken vi vill det eller ej. Den stora utmaningen består i att se till att dessa bilar går på något annat än bensin eller diesel, annars kommer planeten att bryta ihop.

Men inte kan man väl påstå att det finns en långsiktig överkapacitet i bilindustrin, när efterfrågan av allt att döma kommer att öka kraftigt, när vi väl är ur krisen? För mig framstår Reinfeldts resonemang på den här punkten som ett svepskäl för att slippa göra något: "det är ändå överkapacitet, så då kan Saab lika gärna läggas ner".

Dessutom påminner det inte så lite om vad många på högerkanten hävdade i slutet av 1970-talet om stålindustrin. När svensk stålindustri var i gungning hävdade de att den inte var värd att rädda: den skulle ändå inte kunna hävda sig på marknaden. Så fel de fick. Efter den statliga räddningsinsatsen och skapandet av SSAB blev stålindustrin en kassako för staten i många år.

Så visst kommer det att byggas många bilar också i framtiden. Frågan är om några av dem ska byggas i Sverige. Som det nu ser ut håller Reinfeldt på att slarva bort hela den svenska bilindustrin.

onsdag 27 maj 2009

Regeringen skjuter missbrukarvården på framtiden

Gerhard Larssons artikel i dagens DN förefaller vara en ganska bra beskrivning av dagens missbrukarvård. Frågeställningarna är ungefär desamma som jag hade att hantera som ansvarig minister för socialtjänstfrågorna 2002-06.

Det som gör mig bekymrad är emellertid att den nuvarande regeringen inte har kommit längre än såhär. Artikeln mynnar ut i en rad frågeställningar som utredaren vill ha debatt om. Jo, gärna debatt, men det är faktiskt handling som behövs nu. Precis som Larsson påpekar så står missbrukarvården inför stora nedskärningar, om inte staten tar sitt ansvar.

Kommunerna och landstingen är under hård press, bl a eftersom regeringen inte anslagit tillräckligt i statsbidrag. Erfarenheten säger att det är verksamheter som missbrukarvården som kommer att dras ner förs, när besparingarna sker. Missbrukare har inga starka lobbygrupper, de har inga starka röster i samhällsdebatten. Och när det gäller tvångsvården, så krävs det en aktiv handling från socialtjänsten - det är ju ingen som kräver att bli tvångsvårdad. Det är då lätt hänt att kommuner i ekonomiskt trångmål skjuter sådana vårdbeslut framför sig - med ökad narkotikadödlighet som följd.

Missbrukarvården har utretts ett flertal gånger, bl a av Mobilisering mot Narkotika under ledning av Björn Fries, och av Kerstin Wigzell. Den regering jag satt i tog intryck av dessa utredningar, och anslog mer pengar till missbrukarvården - sammanlagt över 800 miljoner kronor under en treårsperiod.

Pengarna gick bl a till att stärka vårdkedjan och till satsningar på eftervård. Gång efter gång påtalade vi vikten av att det fanns bostad, sysselssättning och socialt stöd efter det att klienten kommit ut från behandlingshemmet. Socialstyrelsen gav ut riktlinjer för hur en vård med hög kvalitet ska bedrivas. Tvångsvårdens kvalitet förbättrades med riktade pengar till Statens Institutionsstyrelse, och dess koppling till eftervården förstärktes. Vi påbörjade också arbetet med att inrätta en vårdgaranti.

När den nya regeringen tillträdde tycks emellertid det mesta ha gått i stå. Istället för att fortsätta satsningarna, så avbröts dem. Mobilisering mot narkotika lades ner och inga ytterligare resurser anslogs. Istället tillsattes en rad utredningar, där Gerhard Larssons är en av dem.

Jag känner Gerhard Larsson som en kompetent och effektiv utredare. Det kan knappast ha varit han som begärt att få utredningstid ända till hösten 2010. Först om ett och ett halvt år ska han lämna sitt betänkande!

Min gissning är att det är folkhälsominister Maria Larsson som har velat ha det så. Hon vill inte driva frågan om mer pengar till missbrukarvården. Skattesänkningar ska gå före. Istället har hon valt att begrava frågan i en utredning, som inte ska lägga förslag förrän på andra sidan valdagen. Och så tror hon att hon ska kunna klara debatten genom att hänvisa till utredningen.

Det tror inte jag.

tisdag 26 maj 2009

Varför inte också paus för aktieutdelningar?

Artikeln idag i DN av de sju direktörerna visar återigen hur Svenskt Näringsliv ser på arbetslöshet och lönebildning. När man granskar de punkter som ställs upp blir bilden tydlig: det är löntagarna, särskilt lågavlönade ungdomar, som ska betala för den ökande arbetslösheten: genom lägre löner, sämre trygghet och sämre arbetsvillkor.

Det är ingen ny dagordning: så har högern alltid tyckt. Arbetslöshet anses vara löntagarnas fel, och om man bara försämrar villkoren för löntagarna så minskar arbetslösheten.

Problemet är att det har den ekonomiska vetenskapen för länge sedan avfärdat. Lägre löner skulle kanske rentav försämra konjunkturläget, eftersom efterfrågan då faller ytterligare, vilket ju skulle drabba alla de företag som Svenskt Näringsliv säger sig värna.

Det är den fallande efterfrågan som idag är det stora problemet i svensk ekonomi. Det kommer sig av ökad osäkerhet bland hushållen och en oro inför framtiden. Den sönderslagna a-kassan har gjort att de som blir arbetslösa i ett slag förlorar kanske halva sin inkomst. Och de som inte är arbetslösa, har snart ett antal i sin bekantskapskrets som är arbetslösa, och de skräms av vad som händer. Då håller man i sina pengar.

De låga räntorna gör förvisso sitt till för att motverka detta, men i och med att Riksbanken sänkt räntan till 0,5 procent är ränteinstrumentet i praktiken uttömt. Det kanske inte räcker för att vända konjunkturen, nu när regeringens finanspolitik slagit så fel.

Man kan alltså inte lönesänka sig ur en konjunkturkris, det har LO-ekonomerna helt rätt i. Det gör bara ont värre. När det gäller lönebildningen, så ska man komma ihåg att utrymmet för löneökningar kommer av den produktivitetsökning som ständigt sker - också i lågkonjunktur. Om löntagarna då skulle avstå från löneökningar, vem skulle då ta hand om vinsten från den produktivitetsökningen?

Ägarna, förstås, genom aktieutdelning...

Löner och aktieutdelning hänger ihop. Genom lönerna fördelas en del av produktionsresultatet till de anställda, och genom aktieutdelning fördelas en del av produktionsresultatet till kapitalägarna. Om man nu anser att konjunkturläget är så svårt att företagen inte tåler något ytterligare uttag ur produktionsresultatet: varför är det då bara den ena parten, de anställda, som ska avstå?

Om Svenskt Näringsliv verkligen menat allvar med sitt utspel om lönerna, så skulle man således ha haft med ytterligare en punkt på sitt program: paus för aktieutdelningar så länge krisen pågår. Om företagen inte klarar av generella löneökningar i rådande konjunkturläge, då klarar man väl heller inte av generella aktieutdelningar?

tisdag 19 maj 2009

Det skulle bli nej igen

Folkpartiet har låtit göra en opinionsundersökning om euron, och basunerar ut på DN-Debatt att det finns en folklig majoritet för en ny folkomröstning.

Ja, det finns det kanske. Men det mest intressanta i artikeln är inte vad Ullenhag skriver, utan vad han inte skriver. Folkpartiet kan ju inte bara ha låtit Novus fråga folk om de vill ha en folkomröstning. De måste ju också ha frågat om hur de i så fall skulle rösta. Man gör ju inte en opinionsundersökning i eurofrågan utan att ställa den frågan.

Men om detta finns inte en bokstav i artikeln. Det kan bara finnas en orsak: resultatet blev förmodligen inte vad fp och Ullenhag önskat. Förmodligen blev det en övervikt för nejsidan, och därför vill inte fp gå ut med det.

Det har ju en längre tid pågått en nymornad kampanj för euron i Sverige, torgförd av de gamla ja-sägarna. Man försöker hävda att krisen stärkt ja-argumenten. Men det är precis tvärtom. Industrikrisen skulle naturligtvis varit ännu värre om vi var bundna vid euron: då hade exportindustrin haft mycket svårare att sälja sina varor på världsmarknaden. I Finland står nu sågverken stilla, medan de fortfarande snurrar i Sverige.

Och från min horisont på Skånes västkust är tendensen mycket tydlig. Danmark är ju inte med i EMU, men har knutit sin krona till euron vilket i praktiken innebär samma nackdelar som euromedlemskap. Nu åker danskarna till Skåne och handlar, vilket gör att skånsk handel kan överleva.

Med euron hade vi också haft högre räntor i Sverige. Europeiska centralbankens ränta är just nu dubbelt så hög som den svenska styrräntan. Högre ränta innebär lägre investerings- och konsumtionsnivå, och därmed risk för högre arbetslöshet.

Det är ett mycket stort problem för ett antal euroländer, som skulle behövt en lägre räntesättning i krisen. Så har också Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, på sin blogg i New York Times konstaterat att ”tvärtemot vad alla verkade säga ända till för några veckor sedan, så är ett medlemskap i eurozonen ingenting som gör länderna immuna mot krisen. I Spaniens, Italiens, Irlands och Greklands m fl fall så kan euron i stället ha gjort tillståndet värre.”

Så det är något lurt med folkpartiets undersökning. Det finns ett skäl till varför de inte redovisar siffrorna om svenska folkets inställning i sakfrågan. Förmodligen har vinden vänt, precis som den verkar ha gjort i Danmark. Efter ett övertag för ja-sidan i opinionen under en tid, verkar nu nej-sidan leda igen, enligt en opinionsundersökning häromveckan. Om det skulle vara folkomröstning i dag i Danmark, talar mycket för att det skulle bli nej igen.

Jag tror att samma sak skulle ske i Sverige.

onsdag 15 april 2009

Borg bluffar sig fram

Vad ska man säga om en finansminister som pratar vitt och brett om att vara varsam med statens medel, samtidigt som han lånar 15 miljarder kronor i år för att sänka skatterna, mest för dem som tjänar bäst? (SvD, DN, SvD, DN)

Eller som säger sig vilja värna välfärdens kärna, d v s vård, skola och omsorg, samtidigt som han inte skjuter till ett öre i år till dessa sektorer?

Eller som säger sig vilja bekämpa arbetslösheten, men i realiteten hellre betalar arbetslösa för att inte jobba, än att betala dem för att jobba? Det blir effekten av regeringens vägran att tidigarelägga t ex infrastruktur- och bostadsinvesteringar, samtidigt som man tvingas att öka socialbidrags- och a-kasseutbetalningarna dramatiskt.

Ja, vi har sannerligen en finansminister som inte bara tappat greppet, utan som verkar präglas av att munnen inte har kontakt med händerna. Han säger en sak, men gör en helt annan. Och ingen av kroppsdelarna verkar ha någon kontakt med hjärnan.

Den här regeringen kom fel in i den ekonomiska politiken från början. Man tillträdde i ett läge då arbetslösheten var på väg ner och det fanns stora överskott i de offentliga finanserna. Ett gyllene läge.

De två första åren användes sedan till att sänka skatterna med 85 miljarder kronor. 60 procent av pengarna gick till de 10 procent rikaste i befolkningen. Det finansierades genom dramatiska nedskärningar i trygghetssystemen - a-kassan och sjukförsäkringen - och genom att den offentliga vården, skolan och omsorgen sattes på undantag. Pengarna till välfärden skulle väl komma senare, i slutet av mandatperioden, var nog tanken.

Regeringen verkade leva i en sorglös tillvaro där solen alltid sken. De som varnade för en kommande kris viftades undan med förakt. Så sent som för ett år sedan sa Borg att det väl bara var Östros "kanske också Nuder" som trodde på en förestående bankkris...

Men nu är krisen här. BNP faller med 150 miljarder kronor på ett enda år. Arbetslösheten skenar, och samtidigt står mer än en fjärdedel av arbetskraften utanför a-kassan. Också för dem som är med i a-kassan, är skyddet dåligt (DN). Tusentals sjukskrivna försäkras ut. Socialbidragen ökar över hela landet. Budgetunderskottet ökar dramatiskt.

Kvar står en handfallen regering. Det försöker man krampaktigt dölja med mantrat "vi ska hålla i skattebetalarnas pengar!" Ja, så lät det inte för ett par år sedan, när man glatt sänkte skatterna utan att tänka på följderna. De 85 miljarderna som staten gjorde sig av med då, hade räckt mer än väl till att begränsa budgetunderskottet, återställa tryggheten och satsa på investeringar för att sätta folk i arbete.

När man gjort bort sig så som Borg gjort, återstår bara bluffstrategin att ta till. Att prata om en sak, men göra en annan. Eller, som på DN-debatt idag, försöka lura i folk att man skjuter till en massa pengar till arbetsmarknadsåtgärder, trots att det bara rör sig om passiva a-kassepengar och en stor utbyggnad av den åtgärd, den s k jobb- och utvecklingsgarantin, som ju är ett stort skämt.

Jobb- och utvecklingsgarantin garanterar varken jobb eller utveckling. Det rör sig snarare om en förvaringsgaranti. Om du blir arbetslös kommer ingen att bry sig om dig på tre månader. Efter sex månader kan du kanske få ett erbjudande om utbildning eller praktik, men någon garanti finns inte.

I denna Kafkaliknande åtgärd ska alltså 100 000-tals arbetslösa slussas in. Och volymerna börjar ju kännas igen: 250 000 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har vi så vitt jag vet inte haft sedan den förra borgerliga regeringen, 1994... Också då prioriterades billiga och meningslösa åtgärder, före utbildning. Då liksom nu försökte man förpacka det snyggt: då hette det ALU (Arbetslivsutveckling!), nu heter det Jobb- och utvecklingsgaranti...

Nä, det som behövs nu är riktiga jobb. Det behövs ordentliga investeringar för att stoppa den ökande arbetslösheten. Det är rätt tid att påbörja klimatinvesteringar, renovering av miljonprogramsområdena, infrastrukturåtgärder, utbildningsinsatser, ordentliga arbetsmarknadsåtgärder.

Och naturligtvis måste uppsägningarna i vård, skola och omsorg stoppas. Varför ska det offentliga nu bidra till att förvärra arbetsmarknadsläget ytterligare?

Det kan finansieras dels genom att säga nej till de skattesänkningar som regeringen nu genomför, men också genom att öka skatteuttaget för den grupp i befolkningen som fått de stora resurstillskotten de senaste åren, d v s de 10-15 procent rikaste. Se bara på inkomstfördelningsstatistiken från SCB. Skillnaden mellan rika och fattiga är idag större än vad den varit sedan man började mäta på 1975, och det beror på att de rikaste dragit ifrån kraftigt.

Jag tror också att man måste vara beredd att låna pengar till en del av investeringarna. Räntorna är låga och för varje t ex byggnadsarbetare eller metallarbetare man sätter i arbete, sparar man pengar genom att slippa betala ut a-kassa. Nu lånar ju Borg för att betala folk för att inte arbeta. Då är det väl bättre att låna pengar för att betala folk för att arbeta?

torsdag 2 april 2009

Passiv och dåligt påläst statsminister i KU

Idag hade vi den avslutande utfrågningen i KU:s granskning av regeringen. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts tur att komma till utskottet och redogöra för sin syn på de anmälningar vi nu utreder. (DN)

Det var en uppseendeväckande passiv och dåligt påläst statsminister vi fick se under förmiddagen. Jag hade hand om tre ärenden - stödet till bilindustrin, Carnegieaffären och avsättandet av Bo Bylund som chef för Arbetsförmedlingen - och jag måste säga att han inte hade tillfredsställande svar i något av ärendena.

När det gäller bilindustrin, så kunde han inte förklara varför beredningen av stödpaketet kom igång så sent, så att regeringen hamnade i tidsnöd. Eftersom man kom igång för sent, så tvingades man ta fram ett stödpaket på bara fyra arbetsdagar i höstas, utan varken utredning eller remissrunda.

Regeringen brydde sig inte om att rådfråga de expertmyndigheter som finns, och som vet något om svensk bilindustri, om hur de såg på de förslag man ville presentera för Riksdagen. Då är det kanske inte underligt att detta paket, där man avsatte hela 28 miljarder kronor, hittills har blivit ett fiasko. Inte ett öre av dessa pengar har kommit fordonsindustrin till del, trots att det nu gått mer än tre månader sedan Riksdagen beslutade om paketet.

Men statsministern verkade inte var orolig för bilindustrin. Tvärtom. Europa har överkapacitet när det gäller biltillverkning sa han, och det verkade nästan som om han välkomnade en nedläggning av Saab.

När det sedan gällde Carnegieaffären, så fick vi inga svar alls. Han visste inte varför Bo Lundgren inte hade en fullmakt när han företrädde staten på bolagsstämman, förmodligen ett brott mot Aktebolagslagen. Han visste inte varför det inte skickats ut någon kallelse. Han visste inte varför styrelsearvodena höjts. Han kunde inte gå i god för att försäljningen av banken skett affärsmässigt. Han visste inte om det förekommit ett högre bud, vilket det ju finns uppgifter om. (e24)

Det är faktiskt ganska anmärkningsvärt att statsministern inte satt sig in i en affär som omsluter 2,4 miljarder kronor, och som mycket väl kan dra in staten i en kostsam rättsprocess.

Och när det slutligen gällde avsättandet av Bo Bylund som chef som Arbetsförmedlingen, så verkade statsministern bekräfta att regeringen nu slagit in på en ny väg: nu ska myndighetschefer kunna avsättas från en dag till en annan, utan saklig grund. Hur i hela världen ska staten kunna rekrytera bra chefer efter det? Men det kröp också fram mot slutet av utfrågningen vad som egentligen låg bakom: Bylund blev avsatt för att han en gång varit statssekreterare i en socialdemokratisk regering.

Nu följer förhandlingar i KU om hur vi ska se på dessa saker. Det återstår att se om de borgerliga partierna vågar visa integritet i förhållande till sina partikamrater i regeringen.

fredag 27 mars 2009

En ny värnskatt behövs

I dag skriver Mona Sahlin och Thomas Östros på DN-Debatt om de förslag de vill lägga för att kunna ta Sverige ur krisen. Det är bl a att göra utbildninginsatser för unga, att sätta igång investeringar för gröna jobb och att reparera arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom föreslås en rejäl satsning på jobben inom vård, skola och omsorg, genom en höjning av statsbidragen till kommunerna. (DN, SvD)

Detta ska bland annat finansieras genom höjd skatt för dem som tjänar allra mest, och som har de högst taxerade villorna. Den gruppen, de 10-15 procent rikaste i Sverige, har under lång tid kunnat skära guld med täljkniv. Det räcker med att titta på SCB:s senaste statistik över inkomstfördelningen, (SCB). Där ser man att disponibelinkomsterna för de 10 procent av hushållen som har högst inkomster ökade mellan år 2006 och år 2007 med hela 17,7 procent. För de 10 procent av hushållen som hade lägst inkomster blev ökningen blygsamma 1,5 procent...

SCB skriver att inkomstklyftorna nu är större än vad de någonsin varit, åtminstone sedan man började mäta 1975. Då kan man ju tycka att det är ganska rimligt att de som har fått dessa stora inkomstökningar nu är med och bidrar lite extra när krisen ska vändas. Det blir en ny värnskatt för dem med högst inkomster, för att kunna klara krisen.

Förslagen inbringar ca 5 miljarder kronor. Med det kan man alltså direkt finansiera en stor del av de resurser som nu måste gå till kommunsektorn, för att rädda jobben inom vården, skolan och omsorgerna.

torsdag 12 mars 2009

Statliga insatser kan rädda företag

Dagens besked om att 750 Saab-anställda varslas om uppsägning i Trollhättan är mycket dåliga nyheter, inte bara för de berörda anställda, utan också för Sverige som industrination. (SvD, DN, GP)

Om Saab tvingas till en nedläggning är det inte bara 12-13 000 anställda, med underleverantörerna, som går ut i arbetslöshet. Dessutom blir Sverige av med mycket viktig teknisk kompetens och forskningsresurser, vilket allvarligt skulle försvaga landets konkurrenskraft på sikt.

För regeringen tycks inställningen vara att bilindustrin får skylla sig själv. Hur ska man annars tolka de nedvärderande omdömen som Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson fällt om Saab och Volvo?

Det finns en dubbelhet i regeringens inställning till statens ansvar i industrikrisen. Å ena sidan har man hånat dem som vill att staten tar ett ansvar för t ex bilindustrin: "vi ska inte hålla konkursmässiga företag under armarna med skattebetalarnas pengar"!

Men å andra sidan har man trots allt tagit fram stödpaket till både bilar och banker. Fast nu blev ju bilstödsprogrammet uppenbarligen alldeles för tunt för att kunna utgöra någon egentlig skillnad för Volvo och Saab, och bankstödet har hittills bara gått till en i sammanhanget ganska perifer bank, Carnegie. Så det är kanske inte så konstigt: om man tvingas göra något som man egentligen inte vill, så blir det sällan bra.

Den grundläggande ideologiska hållningen för denna regering verkar ändå vara principen om laissez-faire: staten ska inte och kan inte göra något för att vända utvecklingen. Marknadens självläkande krafter kommer snart igång, vänta bara.

Och så drar man fram varven, som ett exempel på där staten gick in med mångmiljardbelopp till ingen nytta.

Ja, det är nog riktigt när det gäller varven. Men glöm inte att det finns exempel också på motsatsen. I Dagens Arbete (DA) läser jag om hur SSAB och LKAB räddades av staten på 1970-och 1980-talen. Om inte staten gått in i SSAB, så hade vi inte haft någon stålindustri värd namnet idag.

Det ironiska är att det då var en borgerlig regering som tog initiativet till statliga insatser. Moderaterna och folkpartiet ville inte då heller, men centerns industriminister Nils G Åsling tog en konflikt och drev fram statliga åtgärder för stålindustrin.

Återigen ser vi att det verkligen är stor skillnad på gårdagens och dagens centerpartister...

När det gäller LKAB, så fick både borgerliga och socialdemokratiska regeringar under 1970- och början av 1980-talet gå in med pengar för att rädda företaget från nedläggning. Efter att ha klarat sig förbi några skakiga år på 1980-talet, utvecklades LKAB till en riktig vinstmaskin för staten. Åren 2005, 2006 och 2007 översteg vinsten 6 miljarder kronor per år.

Så tro inte dem som idag står med ideologiska skygglappar och pratar om att det alltid blir fel om staten går in i näringslivet, och att staten inte kan driva företag framgångsrikt. Det är både ytligt och historielöst. Staten kan spela en roll i industrikriser, om man gör på rätt sätt. Men det förutsätter förstås att man vill.

fredag 6 mars 2009

Carnegieaffären växer

Igår avslöjade E24 att det funnits minst ett högre bud än det som antogs när staten sålde Carnegie. Därmed bekräftades uppgifter som cirkulerade redan dagen efter affären, och som föranledde oss i KU att intressera oss inte bara för hur övertagandet av Carnegie gick till, utan också för försäljningen. (E24, E24, E24)

Jag kommenterade de nya uppgifterna för E24. Jag måste säga att det är uppseendeväckande om det är sant att det högre budet låg nästan 750 miljoner kronor över det som antogs. I så fall har banken sålts till vrakpris, och skattebetalarna har gått miste om en ansenlig summa pengar.

Förklaringen till att budet ratades är inte mindre uppseendeväckande, om det är sant. E24:s källor säger att de presumtiva köparna ville ha garantier för att staten verkligen ägde banken, d v s att övertagandet gått rätt till. Några sådana garantier kunde inte staten lämna. Hur kan man sälja något, om man inte kan garantera att man äger det?

Riksgäldens chef Bo Lundgren har naturligtvis en annan bild. Budet var inte färdigt, och budgivarna var inte överens, säger han. Men kunde man i så fall inte vänta på att det blev färdigt? 750 miljoner är väl värt att vänta någon vecka på? Och ligger det något i uppgiften att staten inte ville garantera att man verkligen ägde banken?

Ja, det finns många frågor att ställa i den förestående KU-granskningen. Budgetlagens 29§ säger att all försäljning av statens aktier ska ske affärsmässigt. Om uppgifterna stämmer, verkar försäljningen av Carnegie ha svårt att leva upp till det kravet.

Ytterst ansvarig är finansmarknadsminister Mats Odell(kd). Regeringen har velat skjuta över all hantering av bankkrisen till Riksgälden och Bo Lundgren. Och Riksgälden är bra på mycket, framför allt när det gäller att låna och placera pengar. Det är ju en expertis som vi lär behöva nu, när budgetunderskottet skenar.

Så Riksgälden är bra på att köpa och sälja värdepapper. Men Riksgälden har aldrig tidigare sysslat med att köpa och sälja hela banker. Och vi var många som ifrågasatte Riksgäldens kompetens på det området, när regeringen valde att lägga upp det så. Från oppositionen ville vi istället att staten skulle göra som under förra krisen, d v s sätta upp en särskild bankstödsnämnd som specialiserade sig på att bankkrisen.

Hur vi ska landa i KU återstår att se. Men det finns många stenar att vända på. Allra ytterst handlar det ju om att se till att skattebetalarnas pengar inte slarvas bort.

Låt oss hoppas på lugn i Malmö

Idag präglas nyhetsrapporteringen av den förestående DC-matchen i Malmö mellan Sverige och Israel. (DN, SvD, SvD, SvD, SDS, SDS, SvD, DN)

Jag tillhör dem som tycker att denna match inte borde spelas, i vart fall inte vid detta tillfälle. Regeringen borde direkt efter Gazakriget ha tagit upp en diskussion med idrottsrörelsen om att undersöka möjligheterna att skjuta upp matchen.

Efter Gazakriget kan omvärlden inte bara gå vidare som om inget hänt. Israel måste känna att folkrättsbrott inte tolereras av det internationella samfundet, särskilt inte nu när Israel av allt att döma får en ännu mer högerinriktad, antipalestinsk och aggressiv regering.

Man kan tycka att en uppskjuten tennismatch bara är en symbolhandling, men också symbolhandlingar får effekt. Regeringen har visat sig vara extremt passiv, både i Mellanösternfrågan i stort, men också i diskussionen som förevarit tennismatchen. Carl Bildt har inte sagt ett knäpp om matchen. Lena Adelsohn-Liljeroth uttrycker sig i vanlig ordning i svävande ordalag, som om hon befann sig på en annan planet.

Hela ansvaret har lagts på idrottsrörelsen och på Malmö Stad. När man nu ser hur saken utvecklar sig, kan man konstatera att det var rätt av Malmös fritidsnämnd att besluta att om nu matchen överhuvudtaget ska spelas, så ska det ske inför tomma läktare.

Kriget i Gaza har väckt så starka känslor, att riskerna med att ha tusentals åskådare på plats under matchen skulle ha varit mycket stora.

Men när nu läget är som det är, låt oss då hoppas att de demonstrationer som nu kommer att hållas i Malmö blir lugna. Våld spelar bara motståndarna i händerna. Om det blir upplopp i Malmö kan de som försvarar Israels folkrättsbrott hävda att det bara är våldsverkare som är emot Israels ockupation av palestinsk mark.

Då hoppas de att sakfrågan hamnar i bakgrunden. Att allmänheten glömmer att nästan 1 400 människor dödades av israelisk militär inom loppet av 3 veckor, och att de allra flesta var civila. Att över 400 dödsoffer var barn. Att man bombade urskillningslöst skolor och marknader, att man använde splitterbomber och det förbjudna stridsmedlet brinnande vit fosfor. Att antalet omkomna israeler under dessa tre veckor uppgick till färre än 20, samtliga soldater. Att det var en massaker, inte ett krig.

Allt detta hoppas man att allmänheten ska glömma bort, om den konfronteras med bilder av sönderslagna skyltfönster och kastade gatstenar i Malmö.

Demostrationsfriheten är viktig, men den ska utövas med ansvar. De våldsverkare som eventuellt söker sig till Malmö dessa dagar måste förstå att eventuellt våld i samband med demonstrationerna inte bara riskerar att försvaga stödet för deras budskap i Mellanösternkonflikten, utan också undergräver stödet för demonstrationsfriheten på sikt.

Jag skulle tro att det finns en bred och omfattande upprördhet i Sverige över Israels folkrättsbrott. De allra flesta förstår att Israel måste lämna tillbaka ockuperad mark och upphöra med bosättningarna, för att en fred överhuvudtaget ska vara möjlig.

Låt oss hoppas att det budskapet lugnt och värdigt kan proklameras av tusentals demostranter i helgen. Det är det bästa sättet att ge palestinierna det stöd som de så väl behöver i dessa dagar.

tisdag 3 mars 2009

Det blir en smutsig valrörelse

Den här veckan är det plenifritt i Riksdagen, så vi kan vara hemma i valkretsen. Och just nu är det tydligt att vi lever i årsmötessäsong.

I går tillbringade jag förmiddagen i Malmö på distriktsstyrelsemöte i Skånes Socialdemokratiska partidistrikt. Vi förbereder årets distriktskongress 18 april, där vi bl a ska behandla inte mindre än 104 motioner från partimedlemmar i distriktet.

Det är en omfattande spännvidd av ämnen som ska diskuteras - allt från tidsangivelserna för Skånetrafikens bussar till huruvida Sverige ska delta med militär trupp i Afghanistan. Vi skriver nu distriktsstyrelsens utlåtanden över motionerna, och hoppas att kongressdagen ska räcka till för att behandla alla. De 350 ombuden ska också hinna med att lyssna på både Poul Nyrup Rasmussen, f d dansk statsminister och nu ordförande för Europeiska Socialistpartiet, och Marita Ulvskog, socialdemokraternas toppnamn i EU-valet.

På eftermiddagen körde jag hem till Lund, för att vara med om styrelsemötet med Socialdemokraterna i Lund. Också där håller vi på med årsmötesföreberedelser. Handlingar till årsmötet 21 mars gicks igenom, och också här behandlade vi ett antal motioner, dessa med mer lokalt lundafokus. Jag kom inte hem förrän 11 på kvällen.

Så är är politikens vardag. Möten och administration ibland i det oändliga, men också många tillfällen att faktiskt bryta åsikter mot varandra och bli en smula klokare efteråt. Jag vet inte hur det är i andra partier, men det verkar vara en annan ordning. När jag ser hur Maud Olofsson kan svänga sitt parti 180 grader om t ex kärnkraften, eller Reinfeldt göra samma sak om t ex arbetsrätten, eller Leijonborg gör det om sitt partis inställning i integrationsfrågorna, så är det främmande för oss. Så går det inte till i socialdemokratin.

Det är en styrka. Det är dessutom ett mycket intellektuellt förhållningssätt: politiken ändras inte för att man bytt partiledare eller för att opinionssiffrorna pekar upp eller ner, eller för att någon ytlig trendguru har yttrat sig. Politiken ändras om det tillkommit starka sakargument för en annan linje. Socialdemokratiska Arbetarepartiet är på det sättet ett mycket intellektuellt parti, kanske det enda kvarvarande.

Men igår gjorde ju sig också en annan verklighet sig påmind. På eftermiddagen ringde DN, och ville göra en uppföljning av helgens opinionssiffror. Jag sa att det inte var mycket att yvas över. Ingen hade väl trott att vi skulle vinna valet med 19 procentenheter, som vi ledde med tidigare. Nu är det mer normala nivåer i skillnaderna mellan blocken.

Det finns en strukturell vänstermajoritet i Sverige på en 6-8 procentenheter. Det är följden av att socialdemokratins välfärdsmodell har så stort stöd bland folk i allmänhet, långt utöver vår väljarskara. Denna majoritet kan bara vältas vid de enstaka tillfällen som socialdemokratin misslyckas med arbetslösheten. Så var fallet 1991 och 2006. Och när vi nu ser att borgerligheten av allt att döma också kommer att misslyckas i den frågan, dessutom i mycket större omfattning än vad vi gjorde 2006, så ser jag inte att en borgerlig valseger 2010 skulle kunna vara inom räckhåll.

Det vet naturligtvis borgerligheten. Och därför ägnar de sig nu åt det de alltid gjort i trängda lägen: att smutskasta socialdemokratiska ledare. Kampanjerna mot Ernst Wigforss och Olof Palme är väl de mest kända i historien, men också Tage Erlander och Göran Persson råkade ut för liknande strategier.

Mönstret känns igen. Bilden pumpas ut av borgerliga media, och då och då får man också någon socialdemokrat att uttala sig negativt om partikamrater. Sakliga meningsskiljaktigheter målas ut som angrepp på partiledningen och som tecken på svag ledning - trots att en livaktig intern debatt i själva verket är tecken på motsatsen.

Ungefär så svarade jag DN. Tror ni att ett enda ord av det jag sa togs med? Självklart inte. (DN)Däremot upplät man gärna plats åt den till journalist utklädde politruken Henrik Brors, att komma med "analysen" att Mona Sahlin måste vrida partiet åt höger, för att socialdemokratin ska kunna vinna valet... (DN)

Jag tror att vi vinner valet ändå. Men vi får göra det utan draghjälp av borgerliga media. Och jag tror tyvärr att valrörelsen blir smutsig.

onsdag 25 februari 2009

Stockholm - förskolekaos och vårdkris

Dagens rubriker i de stora Stockholmstidningarna vittnar om kris i både förskolan och sjukvården. (DN, SvD)

När det gäller förskolan, så är det tydligen dålig planering som ligger bakom. Man har inte räknat med de stora barnkullarna, och att barnfamiljerna vill bo kvar i innerstaden. Därför har man inte byggt ut barnomsorgen tillräckligt.

En sådan planeringsmiss kan säkert inträffa oavsett vem som styr i en kommun, men man kan inte låta bli att undra om det trots allt inte spelar roll att Stockholm styrs av en borgerlig majoritet som i det längsta drar sig för att satsa på välfärden. Istället prioriteras skattesänkningar.

Då är det förstås svårt att ha en kostym i t ex barnomsorgen som klarar tillfälliga och oväntade ökningar av behovet.

När det gäller vårdkrisen, så är det politiska ansvaret solklart. Det som nu händer är att de borgerligas skrytprojekt "Vårdval Stockholm" kapsejsar. Det var ju Filippa Reinfeldts stora gåva till stockholmarna, som skulle ge både valfrihet och bättre vårdkvalitet, överallt i länet. Och nu resulterar det i dramatiska nedskärningar, framför allt i de mest utsatta områdena.

Det är denna modell som den borgerliga regeringen nu tvingar på samtliga landsting, enligt ett riksdagsbeslut i förra veckan. Det innebär inte bara ett flagrant brott mot principen om kommunalt självstyre, utan också att man forcerar fram ett resursfördelningssystem som inte är utvärderat. Så kan man inte hantera en stor sjukvårdsfråga, det är faktiskt riktigt oprofessionellt.

För övrigt rekommenderar jag Ilmar Reepalus artikel i gårdagens Sydsvenskan till läsning. Det är en både välformulerad och i sak riktig plädering för den enkla principen att det måste vara möjligt att kritisera Israels folkrättsbrott, utan att behöva anklagas för antisemitism eller stöd för Hamas.

fredag 20 februari 2009

Vi kan inte bara gå vidare som om inget hänt

I samband med bombningarna i Gaza fick jag en inbjudan till att gå med i en Facebook-grupp med kravet att stoppa Davis Cup-matchen i Malmö mellan Israel och Sverige. Jag anmälde mig till den gruppen, och igår hade Sydsvenskan uppmärksammat det. De ringde och ville ha kommentarer. Resultatet blev artikeln i dagens tidning, där ju också Ilmar Reepalu från Malmö, Jytte Guteland från SSU och Anne Ludvigsson från socialdemokratiska kvinnoförbundet har samma inställning. (SDS)

I morse vid 6.30 ringde Radio Malmöhus, och jag gjorde en intervju med tydlig raspig morgonröst...

Låt oss se vad som hänt. Vid Gazainmarschen och bombningarna dödades nästan 1 400 palestinier. De allra flesta civila, nästan en tredjedel barn. De israeliska förlusterna blev färre än 20, samtliga soldater.

Det var en massaker, inte ett krig. Och den genomfördes av en regering som behövde stärka sin ställning inför det förestående valet. Det var en så utstuderad och grym cynism att man blir illamående.

När en stat gör så, så kan man inte bara gå vidare som om inget hänt. Omvärlden måste markera med tydlighet på alla sätt man kan.

Riksidrottsförbundet gillar inte kraven på att stoppa matchen. De vill fortsätta som om inget har hänt. (SDS) De får naturligtvis ha sin åsikt. Men idrotten lever inte i en egen bubbla. Den är en del av samhället. En inställd tennismatch skulle vara ett sätt att markera att vi inte accepterar Israels beteende. Att det får vara nog nu.

Israel och alla Israels medborgare har rätt till trygghet och säkerhet, inom sina erkända gränser. Men Israel har inte rätt att ockupera andra folks territorium. Man har inte rätt att bygga ut bosättningar på ockuperad mark. Och man har sannerligen inte rätt att urskillningslöst slå ihjäl nästan 1 400 människor. Så länge Israel gör så, får man finna sig i att bli ifrågasatt i alla internationella sammanhang - också idrottsliga.

onsdag 18 februari 2009

Maud Olofsson kan få begrava Saab

I början av december sa jag i en riksdagsdebatt att Maud Olofsson kunde bli den näringsminister som får begrava Volvo. (SvD, GP)

Jag hade fel. Hon kan bli den som får begrava Saab. Å andra sidan är vi bara i början av krisen, så vi vet ju inte vad som händer med Volvo till slut.

Men för Saabs del ser det just nu mycket mörkt ut. Det som nu inträffar inför våra ögon är en historisk industrikris. (DN, SvD, SDS, GP)

Och det är en historisk passivitet som visas upp av den svenska regeringen. Än en gång: vi kan inte anklaga regeringen för att ha skapat den internationella finanskrisen. Men vi kan anklaga den för att inte ha några åtgärder i beredskap för att minska skadeverkningarna av krisen, och för att ha tvingat ut hundratusentals människor ur trygghetssystemet.

Skatterna har på två år sänkts med nästan 90 miljarder kronor. Tänk om vi haft dessa pengar nu, för att satsa på industriell utveckling! Men istället har vi ett skenande budgetunderskott. Och a-kassan har försämrats, med högre avgifter och lägre ersättning, i en sådan omfattning att mer än var fjärde löntagare står utanför a-kassan, och av dem som är kvar är det bara en liten andel som får 80 procent av inkomsten om de skulle bli arbetslösa. De ställs nu rakt ut i kylan. Detta är effekterna av medvetna politiska beslut.

Det är sorgligt att se Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt försöka skylla ifrån sig på GM. Tidigare har de gjort vad de kunnat för att prata illa om svensk bilindustri. "Inte ens svenskar vill ha Volvo längre", sa Olofsson i höstas, trots att Volvo är Sveriges mest sålda bil. "Saab är ju bara ett varumärke" sa Reinfeldt häromveckan.

Det yttersta hånet mot svensk bilindustri och svenska bilarbetare stod emellertid statssekreteraren Jöran Hägglund (C) för idag: "Det är billigare för staten att ha bilarbetarna arbetslösa i 4-5 år, än att ta ett ägaransvar i Saab. Vi har räknat på det".

Herregud, vilken social cynism, och vilket utpräglat Stockholmsperspektiv! Så talar den som inte bryr sig om de enorma sociala kostnaderna av en nedläggning av ett sådant företag, och som inte förstår den oerhörda betydelse det får för Västsverige.

Dessutom: när det gällde att gå in med pengar i Carnegiebanken, som levt över sina tillgångar, gett frikostiga lån och ännu mer frikostiga bonusar, då tvekade inte regeringen en sekund. Blixsnabbt gick man in med miljardbelopp för att rädda banken, och tog över ägandet.

Så ser kontrasten ut: bankdirektörerna får hjälp i den borgerliga regeringens Sverige, medan bilarbetarna får klara sig bäst de kan.

Ett regeringsskifte brådskar sannerligen.

torsdag 12 februari 2009

Obama agerar - Borg sitter med armarna i kors

Dagens besked om att Barack Obama fått klartecken från kongressen för ett stimulanspaket som motsvarar hisnande 6 500 miljarder kronro, kan vara vändpunkten för den internationella ekonomin. (DN, SvD)

Visserligen kan man vara kritisk till delar av hur paketet till slut blev. För att gå några republikaner till mötes verkar paketet ha bantats något, och man verkar ha lagt in mer skattesänkningar samtidigt som man strukit en del infrastrukturinvesteringar. Men det spelar nog mindre roll. Med en sådan volym och inriktning som paketet har, så kommer det att ha stor betydelse, inte bara för USA:s ekonomi, utan för hela världen.

Samtidigt innebär detta en kraftigt ökad amerikansk skuldsättning. Vi kan få se underskott som överstiger 10 procent av BNP, en otänkbar nivå i EU. Men det är ändå en nödvändig åtgärd. Det går inte att spara sig ur krisen, man måste investera sig ur den. Men man bör samtidigt planera för den dag ekonomin har vänt: då måste man vara beredd att göra åtstramningar och skattehöjningar för att få ner skuldsättningen. Det återstår att se om det är möjligt i ett land som USA, så rädda för skattehöjningar som amerikanska politiker är.

Kontrasten mot den svenska regeringen blir samtidigt slående. Här har vi en finansminister som bara pratar. Budgeten från i höstas, som lades före finanskrisen, ska ta hand om det nya extrema läget, får vi veta.

Följdaktligen så har de förslag som lagts efter budgeten - bankstödet och stödet till bilindustrin - raskt avslöjats som kosmetika.

När det gäller bankerna så var regeringens förslag tydligen så dåligt att bara en enda bank ville ta del av det. Och när det gäller stödet till bilindustrin så blev det tidigt klart att regeringen lovat bort pengar som den inte förfogar över. Det var Europeiska Investeringbankens pengar.

Nu växer arbetslösheten kraftigt, till följd av krisen i den privata sektorn. Den kommer att följas av en kris i den offentliga sektorn, när kommuner och landsting tvingas säga upp personal. För att förhindra det måste kommunsektorn få mer pengar, och det snabbt. Men Borgs besked är som vanligt: "vi får vänta och se, vi följer utvecklingen".

Ja, han verkar vilja "följa utvecklingen" ända tills vi har just den massarbetslöshet som han upprepade gånger lovat bekämpa. Det blir ju bara patetiskt att höra Borg försöka lägga skulden på bankerna.

För övrigt var det ju ett tag sedan jag skrev några blogginlägg. Unde den tiden har jag hunnit åka skidor i Sälen, men också tillbringat en vecka på Europarådet i Strasbourg. Där hade vi bl a en stor debatt om Israels krigföring i Gaza. Mitt inlägg i den debatten kan läsas här.

söndag 11 januari 2009

Till sakfrågan om utgiftstaken

SvD hade nosat upp Skånes partidistrikts rådslagssvar när det gäller jobben, och gjorde en stor affär av det i lördags. Tyvärr brydde man sig inte om sakfrågan särskilt mycket, utan fokuserade på att måla upp en konflikt mellan Mona Sahlin och delar av partiet.

Det är trist, men det är väl så borgerlig press gör nuförtiden. Ännu mer trist, och en smula oväntat, är att somliga partivänner numera också tolkar alla meningsskiljaktigheter i vårt parti som angrepp på Mona Sahlin. (SvD)

I sakfrågan är det vi säger inte särskilt dramatiskt. I princip är det detsamma som regeringens egen finanspolitiske rådgivare Lars Calmfors sa i en lördagsintervju under julhelgen. Så gott som alla ekonomer numera ansluter sig till synen att denna kris kommer att bli så djup att vi inte kan spara oss ur den. Vi måste investera oss ur den. Det är t ex därför Barack Obama nu skissar på ett stimulanspaket för USA på motsvarande hisnande 6 000-7 000 miljarder svenska kronor - och det trots att USA redan går med stora budgetunderskott.

Inspiration för sådana paket kommer bl a från nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman, som så gott som i varenda krönika i New York Times numera säger att denna kris kan liknas vid 30-talsdepressionen, och i likhet med den kan inte världen spara sig ur den. Vi måste ta några år av budgetunderskott för att vända krisen på arbetsmarknaden. Detta underskott får betalas tillbaka senare, under högkonjunktur.

Här i Sverige har denna diskussion lyfts av bl a Assar Lindbeck, men också som sagt av Lars Calmfors. Han pekade i sin lördagsintervju också på att det svenska systemet med utgiftstak kan vara ett problem idag: det gör att man inte kan vidta nödvändiga investeringar i t ex infrastruktur för att vända konjunkturen.

Liknande tankegångar fördes fram av LO-ekonomerna för några år sedan, som menade att man borde ha en slags "sysselsättningsmarginal" i budgetpolitiken, d v s möjliggöra ökade utgifter vid extraordinära lägen på arbetsmarknaden, för att förhindra en kraftig uppgång av arbetslösheten.

Vi är nu på väg in i ett år som kan bli ett arbetslöshetens stålbad på arbetsmarknaden. Tiotusentals människor kan bli av med sina jobb. Kostnaden för detta ska in under utgiftstaken, vilket kommer att leda till att andra statliga utgifter måste minska. Då kan staten tvingas säga upp personal, och därmed förvärra krisen ytterligare. Är det en klok politik?

Så: låt oss lämna denna ytliga personfokusering. Den här frågan är för viktig för det. Låt oss diskutera sakfrågan.

tisdag 6 januari 2009

Massakern i Gaza

Vad ska man säga om ett militärt angrepp där man dagligen bombar skolor och marknader, och där merparten av dödsoffren är civila kvinnor och barn? Självförsvar? Nej!

Det är en massaker vi bevittnar, genomförd av den israeliska regeringen som ett inslag i valrörelsen och väl tajmad med ett maktvakuum i Washington. Det är så cyniskt så att man blir vansinnig.

Det finns inget försvar för ett sådant massivt övervåld som Israel nu tar till. Den beskjutning som Israel utsatts för från palestinska områden utgör bara en bråkdel av det våld som man nu går fram med i Gaza. Och palestinierna har folkrätten på sin sida: det är Israel som ockuperar, det är Israel som bygger ut bosättningar som successivt lägger under sig palestinsk mark.

Det Israels regering nu gör i Gaza är inget annat än mord på civila, för att uppnå inrikespolitiska mål. Det måste hela världen reagera mot.

SvD, DN)