I en intressant artikel i SvD går Anders Ferm och Thage G Peterson till attack mot vad de uppfattar som Bildts successiva smyganslutning av Sverige till Nato. Särskilt kritiska är de mot det svenska engegemanget i Afghanistan, nu högaktuellt med anledning av den förestående svenska truppförstärkningen, och vad som förmodas bli en ny amerikansk offensiv under våren.
Det är inte vem som helst som skriver. Ferm var i många år Olof Palmes närmaste medarbetare, sekreterare i den s k Palmekommissionen för nedrustning och FN-ambassadör. Thage G Peterson har väl innehaft nästan alla statsrådsposter (!), men började sin bana i regeringskansliet som statssekreterare åt Olof Palme.
Det är bra att de nu återuppväcker debatten om vart svensk säkerhetspolitik är på väg. Jag tror att de flesta svenskar har en ganska avvaktande attityd när det gäller svenska militära äventyr.
Det kommer emellertid alltid att finnas politiker som vill att Sverige ska delta i vartenda blodbad som för tillfället pågår på jorden. Senaste exemplet är väl Jan Björklund (fp), som när det begav sig 2003 ville att Sverige skulle delta med trupp i Irak. Argumenten? Att slåss för demokrati och mänskliga rättigheter... De som invände anklagades för feghet och att svika folket i Irak.
Hur det sedan gick i Irak vet vi alla. Det var tur att inte Björklund satt i regeringen 2003, för då kanske Sverige hade haft soldater i Irak än idag.
Historien är full av exempel på politiker som med vacker retorik ord får med sig sina folk på att delta i krig, men där resultatet sedan blir förödande. Det är lätt att starta ett krig, men det är svårt att avsluta det.
Visst ska det finnas tillfällen där Sverige ska delta med militär personal utomlands. Men varje sådant tillfälle måste prövas noggrant, och det måste finnas ett klart FN-mandat för insatsen. Och man ska vara misstänksam när politiker av Bildts typ driver på för att Sverige ska utöka sina militära insatser utomlands. Han vill nu att Afghanistantruppen ska kunna utökas från ca 300 man till 855. Från socialdemokratins sida har vi gått med på en utökning till 500, men om man vill öka ytterligare, måste Riksdagen pröva frågan igen.
Bakgrunden är att det nu är mycket osäkert hur amerikanerna agerar. Om de går in med ytterligare 30 000 man, i avsikt att köra ut talibanerna, knäcka de lokala krigsherrarna och fånga Usama bin Laden - ja, då blir det fullt krig. Och det är inte säkert att USA vinner det.
Så Afghanistan kan bli Obamas Irak. Men även om USA skulle kunna vinna ett sådant krig: vad kommer Ryssland och Kina att säga om det? Ett fullskaligt krig med USA på ena sidan och afghanska talibaner och krigsherrar på den andra, försedda med moderna vapen från Kina och Ryssland, är inte alls otänkbart.
Frågan är: ska vi då vara där? Ja, den frågan tål att ställas. Och också den vidare frågan: vad är egentligen Sveriges roll i världen? Är den att sträva efter att delta i olika militära äventyr, och bygga upp en militär kapacitet efter det? Eller är kanske vår huvudsakliga roll istället att med biståndsmedel bygga upp länder som varit i krig - deras infrastruktur, utbildningsväsende, rättsväsende?
Svaret var en gång självklart, och jag hoppas att det fortfarande är det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det vore trist om (s) lyssnade till Thage G och Ferms jurrasic-pacifism. Världens flathet mot övergrepp mot människliga rättigheter har redan gett oss ett srebrenica.
Stefan hade ju haft en poäng, om det pågått ett Srebrenica i Afghanistan. Men nu gör det inte det.
Visst ska Sverige kunna delta i militära operationer utomlands, för att t ex förhindra folkmord. Men då bör huvudregeln vara att det finns ett klart FN-mandat. Men om det inte finns det, så kan det ändå finnas tillfällen då det är rätt att agera. Så var det t ex när Nato bröt belägringen av Sarajevo.
Men situationen i Afghanistan är helt annorlunda. Och då får man tänka sig för. Om USA går in med 30 000 man blir det fullt krig, och förmodligen en stormaktskonflikt med Ryssland och Kina. Det är heller inte självklart att svenska och amerikanska soldater kommer att hälsas som befriare, snarare som ockupanter. Därför ska man förhålla sig skeptisk till denna insats.
Ja, den frågan tål verkligen att ställas. Men vad är egentligen svaret du anser vara så självklart? Jag har svårt att se varför vi ska ha 500 soldater i Afghanistan och absolut inte 850. Du talar om ett fullskaligt krig som ett scenario (det sämre antar jag). Frågan är om det finns andra realistiska alternativ? Och vad är egentligen skillnaden på att delta i Afghanistan och Irak, är det inte bara två härdar i samma konflikt? Nåja, blir det knepigt att reda ut vart vi ska skicka vår millitära personal kan vi ju alltid fråga FN vad Sverige tycker!
Skicka en kommentar