När Riksbanken igår höjde styrräntan, trots att tillväxten är i botten, visar den än en gång att det är något grundläggande fel med penningpolitiken. (SvD, DN, SDS)
Enligt regelboken så är Riksbanken ett konjunkturpolitiskt instrument. När en överhettning är på väg att inträffa i ekonomin, så ska Riksbanken kyla av den genom att höja räntan. Ett tecken på att en överhettning kan vara nära förestående är om inflationen börjar öka till följd av flaskhalsproblem i ekonomin - t ex om lönerna ökar för mycket eftersom det råder brist på arbetskraft.
Och visst är inflationstakten hög just nu - över 4 procent. Men det beror inte på överhettning i den svenska ekonomin, tvärtom. Tillväxten mellan första och andra kvartalet i år var noll, och på årsbasis lär den hamna på ytterst låga 1-1,5 procent.
Nej, inflationen är till övervägande del importerad. Den beror på stigande världsmarknadspriser på olja och livsmedel. Och en sådan inflation kan inte tas ner med hjälp av räntehöjningar. Det kvittar om Riksbanken i Sverige höjer räntan till 10 eller 100 procent - det påverkar ju inte olje- eller livsmedelspriserna i världen ett endaste dugg.
Problemet är att Riksbanken har ett stelbent mål om att inflationen ska hållas mellan 1 och 3 procent, oavsett var den kommer ifrån. Och när kartan inte stämmer med verkligheten, så gör man som forna tiders generaler - man följer kartan. Och då kan man, som nu, höja räntan trots att tillväxten är på väg ner. På det sättet förvärrar men konjunkturen och leder ut tusentals människor i arbetslöshet - helt i onödan och med ytterst begränsade effekter på den svenska inflationstakten.
Det är nu uppenbart att penningpolitiken måste reformeras. Inflationsmålet bör kompletteras med ett tillväxtmål, för att tillåta ökad flexibilitet i räntesättningen. Så styrs penningpolitiken i USA, av den riksbank i världen som anses mest framgångsrik, Federale Reserve.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar