onsdag 28 oktober 2009

Vinstmaximering för ägaren vs nyttomaximering för medborgaren

Det blev en tidig morgon idag, upp ur sängen vid 04.30. Men nu sitter jag sedan några timmar på tåget från Skåne, mot Stockholm och den socialdemokratiska partikongressen.

Det blir min fjärde kongress. På partikongressen 1997 arbetade jag bakom Göran Persson med lite av varje, och som föredragandestöd åt Laila Freivalds när det gällde kriminalpolitiken. På kongressen 2001 arbetade jag med Björn Rosengren om a-kassefrågor, och med Thomas Östros om partiprogrammet. Och på kongressen 2005 var jag föredragande för partistyrelsen när det gällde folkhälso- och socialtjänstfrågor.

Den här gången är jag partistyrelseledamot, men också delegationsledare för Skånes 36 ombud. I eftermiddag ska jag sitta ordförande i temagruppen om internationell politik, försvars- och säkerhetsfrågor, och på fredag ska jag tala om jämlikhet i hälsa på ett sidoseminarium som Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd anordnar. Så det kommer inte att saknas arbetsuppgifter.

Det blir en spännande vecka. Socialdemokratin har här en gyllene chans att visa att man förstått varför man förlorade valet 2006, och sätta dagordningen för valrörelsen 2010. Vi förlorade valet på arbetslöshetsfrågan, och i ett läge när arbetslösheten nu rusar snabbare än någonsin och där borgerligheten visat sig oförmögen att skapa en politik för full sysselsättning, ankommer det på socialdemokratin att formulera en sådan politik.

Det måste bli ett kraftfullt alternativ till den nyliberala avregleringslinje som dominerat internationell ekonomisk diskussion under 20 år, och som lett världen in i den massarbetslöshetskris som vi nu ser.

Socialdemokratin måste också stå upp för en social reformagenda och en välfärdsstat som klarar av att fördela utbildning, vård och omsorg efter behov, inte efter betalningsförmåga. Här blir diskussionen om vinstuttag ur välfärden högintressant.

Det finns två principer som man kan välja att styra välfärdssektorn efter. Den ena principen är att maximera nyttan för medborgarna. Den andra är att maximera vinsten för den som äger skolan, sjukhuset eller äldreboendet.

Det finns de som tror att det inte är någon skillnad, och som försöker hävda att om man driver t ex en skola efter vinstmaximeirngsprincipen, då åstadkommer man samtidigt den största nyttan för medborgarna.

Det är naivt. Att hävda att det inte är någon skillnad på att driva en verksamhet i syfte att maximera vinsten för ägaren, och att göra det i syfte att maximera nyttan för medborgarna, är som att hävda att det inte är någon skillnad på kommersiell TV och public-service-TV.

Om man skulle släppa vinstintressena helt fria inom välfärdssektorn, så skulle snart hela sektorn kommersialiseras. Då kommer nämligen en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende att leta efter de friska patienterna, de lätta vårdtagarna och de lättlärda eleverna - helt enkelt eftersom det är på dessa individer som man kan tjäna pengar. Men vem kommer att vilja ha de kroniskt sjuka patienterna, de tunga vårdtagarna, de elever som har svårare att lära?

Att det är så ser vi redan: friskolor vill helst etablera sig i socialt starka områden, för att slippa elever som har det svårare.

Om vi släpper marknadskrafterna helt fria i välfärdssektorn, kommer inte bara kostnaderna (och därmed skatteuttaget) att öka, utan också skillnaderna mellan priviligierade och icke-priviligierade.

Det finns ytterligheter i debatten. På ena sidan står dem som vill att det offentliga ska sköta allt: driva vartenda äldreboende, varenda skola. På den andra står dem som inte låtsas om grundkonflikten, den mellan vinstmaximering för ägaren gentemot nyttomaximering för medborgaren.

Mittemellan står vi som anser att vi bör ha alternativa driftsformer i välfärden, som komplement till offentlig drift, men att det måste förenas med klara och effektiva regleringar av vinstintresset, så att det inte leder till ökade orättvisor.

På denna punkt vore det bra med klarare besked från partikongressen.

(DN, SvD,)

tisdag 27 oktober 2009

Var det KGB som gav Guillou IB-uppslaget?

Till Jan Guillou har jag en kluven inställning.

Å ena sidan allt det där positiva, det som fått mig att läsa det mesta som Guillou skrivit under de senaste 20 åren: en uppenbart mycket skärpt, påläst och noggrann journalist, som genom sin livsgärning kom att definiera själva begreppet grävande journalistik och som kom att bli en svensk Woodward/Bernstein. Samtidigt en driven och orädd radikal vänsterdebattör, inte minst en välkommen och stadig röst för palestiniernas sak. Och dessutom en av Sveriges mest framgångsrika romanförfattare.

Men å andra sidan de där knepiga dragen, som alltid grumlat bilden. Det enorma egot. Det lite löjeväckande macho-James-Bond-idealet i Hamilton- och Arn-böckerna. Det underliggande elitistiska sosseföraktet, tydligast uttryckt i motviljan mot Olof Palme. Det tidiga svärmeriet för sektvänstern.

Att läsa Jan Guillou genom åren har ofta varit lärorikt och perspektivvidgande, om än stundtals irriterande, men aldrig ointressant.

Så hade det gärna fått förbli. Men avslöjandet om Guillous KGB-kontakter förändrar bilden. Om det bara rört sig om någon enstaka kontakt, så hade det inte varit mycket att säga om. Då hade Guillous förklaring om att han sökte uppslag för en artikel om KGB:s verksamhet i Sverige hållit.

Men att han haft regelbundna kontakter med KGB under fem år, mitt under kalla kriget, och att han dessutom utfört betalt skrivjobb om socialdemokraterna åt KGB, utan att informera Säpo eller nämna det i sina memoarer, det går inte att försvara. Det visar inte bara på en omdömeslöshet hos den unge 60-tals-Guillou, utan också på en vilja hos den äldre, dagens Guillou, att dölja viktiga sakförhållanden.

Nu sätts ju hela IB-avslöjandet i ett nytt ljus. Jan Guillou säger att han avslutade sina KGB-kontakter 1972, då han börjat att skriva om IB. Ja, han har rent av sagt att det var anledningen till att kontakten bröts: "Nu kan vi inte träffas mer, för vi tänker skriva något som ni inte gillar", ska han ha sagt till sin KGB-kontakt.

Men tänk om det var tvärtom? I dagens SvD dementerar både Bengt Erlandsson, som ska ha varit Jan Guillous ursprungskälla, och Peter Bratt, som arbetade med IB-artiklarna tillsammans med Jan Guillou, att Erlandsson ska ha gett Guillou den första IB-informationen.

Så frågan är: om det inte var Erlandsson som satte Guillou på IB-spåret, vem var det då? KGB?

(DN, Expressen)