I en kolumn i gårdagens DN, kommenterat idag i SDS, går Lars Jonung till attack mot uppfattningen att det var Göran Persson som sanerade statsfinanserna. Det var det inte alls, säger Jonung med illa tillbakahållet avund - "det var marknaden!"
Ja, en sak är i alla fall säker. Det var inte Jonung som räddade svensk ekonomi. Även om han faktiskt borde ha kunnat spela viss roll när det begav sig. Han var ju ekonomisk rådgivare åt statsminister Carl Bildt när hela ekonomin rasade samman, något som ju SDS konstaterar.
Om man ska se nyktert på saken såhär 15 år efteråt, så måste man emellertid säga att Jonung gör rätt i att peka på den penningpolitiska omläggningen 1992 som en viktig faktor för återhämtningen. Men hans egen roll i den affären är ju knappast strålande, tvärtom. Budgetunderskottet skenade under Bildts och Jonungs ministär, men Jonung tillhörde då skaran av tappra små tennsoldater som till varje pris skulle försvara kronan, oavsett vad det skulle kosta.
Så kastades miljard efter miljard i spekulanternas gap, tills det framåt hösten stod klart att det inte gick längre - Riksbanken höjde räntan till 500 procent och strax därefter släpptes kronan att flyta fritt.
Ett misslyckande, sa Bildt, men i själva verket var det det bästa som kunde hända. Tack vare devalveringen fick industrin en chans att återhämta sig. Det följdes sedan upp av Göran Perssons budgetsanering, och ska man vara rättvis så hade Sveriges välfärd knappast klarat sig utan denna kombination. Det var bra att Jonung misslyckades med sin penningpolitik, och det var bra att Göran Persson lyckades med sin finanspolitik.
Nu, efter 15 år försöker Jonung använda det emot Persson, vilket naturligtvis, som SDS skriver, är skamligt.
Men det finns lärospån att ta till sig. Medan Jonung ägnade sig åt sin dödfödda kamp för kronan, som alltså kostade folkhushållet miljarder, var det offentliga stödet för denna vettlösa politik kompakt. Men det fanns ett fåtal som vågade tänka själva. En av dem var chefredaktören på tidningen Arbetet, Anders Ferm. När han gick emot kronförsvarspolitiken redan på våren 1992, utmålades han nästan som landsförrädare.
Men han fick rätt. När jag sedan några år efter som 24-åring kom till Arbetet för att skriva ledare lärde jag mig av Anders dels det mesta jag idag kan om penningpolitik - men också ett och annat om vikten av att tänka själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nej, du har fel. Jonung tillhörde dem som ville överge den fasta kronkursen redan innan det small.
Ja, jag vet att han försöker ordna sin egen äreräddning. Enligt Bengt Dennis ska Jonung internt ha förespråkat en förändring av växelkursregim under hösten 1992, vid en tid då man f ö nog fick vara blind för att inte se vartåt det barkade.
Om det är sant, kan han inte ha varit särskilt högljudd. Ingen av de socialdemokrater som var med om krisförhandlingarna kan minnas att Jonung pläderade för en annan linje än regerngens officiella, d v s att kronan skulle försvaras till varje pris. Däremot vittnar de om att han allmänt betraktades som en person som Carl Bildt och AnnE Wibble inte fäste särskilt stor tilltro till, trots att han begåvats med ett rum intill statsministern på statsrådsberedningen. Jonung fungerade mer som ett nationalekonomiskt alibi, än som en verklig rådgivare.
Anders Ferm sa redan på våren 1992 att det är idiotiskt att föra hårdvalutapolitik i en depression. Låt säga att Jonung insåg det på hösten, och internt pläderade för en faktisk devalvering. Skulle det ställa honom i ljusare dager? Snarare tvärtom. Då tyder det ju på mycket svag integritet att han satt kvar på sin post som ekonomisk rådgivare, trots att statsministern uppenbarligen inte brydde sig ett dugg om vad han i så fall sa i en mycket central fråga.
Om jag minns rätt hade ganska många stört sig på att Jonung ville låta kronan flyta fritt, om än att Jonung utåt sett var lojal med hårdvalutapolitiken.
Jag anser att det var fel att kapitulera inför valutaflödena. Istället borde styrräntorna ha höjts till åtminstone 500% och Sveriges Riksbank genomfört en ordentlig deflationspolitik.
Deflation renar ekonomin från inflationskarullernas felinvesteringar och fungerar ungefär som feber. Feber är plågsamt men återställer hälsan.
Dessutom anser jag att det var fel att rädda misskötta banker. Det hade varit mycket bättre att låta bankerna gå i konkurs och de som varit dumma nog att sätta in sina pengar på banken borde ha fått bita i det sura äpplet.
Deflation är den mest effektiva hästkur mot alla typer av ekonomiska obalanser man kan föreställa sig.
Skicka en kommentar