Igår öppnade miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson för att miljöpartiet borde släppa kravet på utträde ur EU. (DN)
Det är förstås ett välkommet besked, men frågan är om det betyder särskilt mycket i praktiken. Ett utträde ur EU är ju sedan länge en helt orealistisk hållning, och det finns väl ingen som tror att mp skulle kunna driva ett sådant krav i eventuella regeringsförhandlingar 2010. Men på det symboliska planet har det kanske betydelse, och kan kanske underlätta en eventuell regeringsbildning.
Miljöpartiet kommer att fortsätta att hävda en EU-kritisk linje, säger Wetterstrand, och det hoppas jag verkligen. Det behövs kritiska och granskande ögon på unionen.
Kanske kan det också medverka till att låsningarna i en ja- och nej-sida löses upp. Problemet har varit att om man varit för EU, så har man förutsatts försvara allt som EU hittar på. Och motsvarande: om man varit emot EU, så har man förutsatts vara emot allt som kommer från Bryssel.
Verkligheten är ju som bekant mer komplicerad än så. Det är bra att Sverige är med i EU, men varje förslag som kommer från Bryssel måste bäras av sina egna argument. För egen del röstade jag ja till EU 1994, men nej till EMU 2003, eftersom jag inte trodde på valutaunionen.
Våra erfarenheter av 13 års EU-medlemskap har ju varit både bra och dåliga. Bra med rivna gränser, ökad handel och enklare resande. Men dåligt när EG-domstolen lägger sig i frågor som den egentligen inte har med att göra och underkänner lagar som har brett folkligt stöd - nu senast fackets rätt at vidta konfliktåtgärder i det s k Vaxholmsmålet.
Därför måste vi vara mer ifrågasättande och på vår vakt i förhållande till EU. Det är klart att Sverige ska vara med i EU - men vi behöver väl inte vara den mest godtrogna medlemmen i den europeiska familjen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar