Borgerligheten svarar med personangrepp

Nyheten att Ulrica Schenström inte ville komma till KU väckte ju stor uppmärksamhet idag (SvD, DN). Svenska Dagbladet ringde mig igår och hade på något sätt fått nys om att hon mailat in till KU-kansliet att hon inte tänkte infinna sig.

Det var en överraskning för mig, men när jag läste mina KU-handlingar såg jag att det var riktigt. Jag gjorde därför en kommentar, enligt min uppfattning ganska återhållsam. Vi har ju ingen anledning att bråka med Schenström i onödan, och är fullständigt ointresserade av vad som hände den där kvällen. Men KU har tagit emot en anmälan från Peter Eriksson (mp) om att vi ska granska regeringens krisberedskap under Ulrica Schenströms tid som högsta ansvariga för den, och då är det naturligt att vi också kan ställa direkta frågor till henne om det.

Vi vill bl a veta om hon deltog i eller ledde de krisövningar som genomfördes i Regeringkansliet under hennes tid, vilken information och instruktioner hon fick av statsministern för detta uppdrag och vilken utbildning hon fick. Eftersom det är viktigt att vi kan utreda detta i botten, måste vi också kunna ställa följdfrågor.

Ingen statssekreterare har så vitt jag vet vägrat komma till KU tidigare så min kommentar om att det var "mycket uppseendeväckande" får väl anses vara befogad. Jag sa också att detta försvårade KU:s arbete, vilket ju är en självklarhet.

Den linjen höll jag sedan i alla intervjuer under morgonen - TV4 ringde redan 5.20, SVT vid 6-tiden och P1-morgon vid 6.30.

Men trots denna ganska återhållsamma linje tog det hus i helsicke hos borgerligheten.

Närt KU sammanträdde vid 11 fick vi visserligen med dem på att uppdra åt KU:s kanslichef att göra ett nytt försök med att få Schenström att komma. Ja, alla utom Mauricio Rojas (fp), förstås, som alltid gör sitt bästa för att ställa sig vid sidan om alla oss andra.

Men när vi trädde ut från mötesrummet plingade det till i mobilen, och jag fick information om vad Carl B Hamilton (fp) hade låtit skicka ut till media. Det var ett exempellöst personangrepp på mig, där jag anklagades för att vilja mobba och kränka kvinnor i allmänhet, och Ulrica Schenström i synnerhet:

"Man bör skilja på klargörande KU-utfrågning och mobbande kränkning av en kvinna. Morgan Johansson (s), med sitt krav på KU-förhör av Ulrica Schenström, är enbart ute efter att kränka och mobba henne inför tv-kamerorna och kvällspressen.

Morgan Johansson (s) hade med hjälp av kvällspressens och tv:s bilder velat gnugga in hos de skandalhungriga en repris av Ulrica Schenströms olycka. Hans agerande har inte ett dugg med kontrollmakten, konstitutionen eller statsstyret att göra. Johanssons enda syfte är en önskan att förnedra och sparka på en redan liggande."

Ja, vad ska man säga om ett sådant utbrott? Karl´n verkade ju helt ha tappat fattningen.

Jag gjorde då en ny runda intervjuer, med TT, SvD och Rapport, och sa att det här var ett lågvattenmärke och att KU naturligtvis måste behandla män och kvinnor lika. På samma sätt som vi kallat tidigare statssekreteraren Lars Danielsson till utfrågning om krisberedskapen i den gamla s-regeringen, måste vi kunna kalla Ulrica Schenström när det finns en anmälan mot den nya regeringen. Varför skulle vi skämmas för det?

Det börjar emellertid tecknas ett trist mönster, och jag drar mig till minnes förra vårens KU-granskningar. Också då gjordes häftiga personangrepp från borgerligt håll. Några av de borgerliga ledamöterna angrep i en DN-artikel mig och Berit Andnor för att bidra till att förtroendet för rättsstaten "urholkades". Bakgrunden var att jag och Berit under en utfrågning ställt kritiska frågor till två företagsledare i samband med granskningen av Carl Bildts affärer med dem.

Detta tema återkom sedan i granskningdebatten i juni 2007, där Mauricio Rojas ägnade nästan hela sin talartid åt ett rasande personangrepp mot mig och Berit.

Kan det vara så att det är en strategi? De borgerliga är helt enkelt inte särskilt vana vid att bli ifrågasatta och granskade. Och när det sker, tappar de fattningen. Då blir det som på skolgården: när hjärnan tar slut tar nävarna vid. Om man inte längre kan försvara sin regering med sakargument, återstår bara rasande personangrepp och smutskastning av motståndaren.

Tråkigt om det är så. Någon vinnande strategi är det ju knappast.