Några ord om att komma överens

Är idag tillbaka i Stockholm för ytterligare förhandlingar om grundlagen. Det går sakta framåt, och idag löste vi upp ytterligare några knutar. Det ska nog gå att komma överens till slut med de borgerliga om förändringar i Regeringsformen och vallagen. Men några frågor återstår.

Förra veckan blev ju hektisk. Åkte till Europarådet i Strasbourg på måndagen för en spännande sessionsvecka. För första gången någonsin har två medlemsländer, Georgien och Ryssland, varit i krig, och självklart dominerade det diskussionerna i församlingen. Sverige kom att stå i centrum för den diskussionen, eftersom vi just nu är ordförande i Europarådets ministerkommitté.

Tyvärr blev det inte så bra när Carl Bildt valde att åka till Ukraina med kungen, istället för att komma till Europarådet för att delta i diskussionen om hur konflikten mellan Georgien och Ryssland skulle kunna biläggas. Många av parlamentarikerna blev besvikna på det svenska ledarskapet i det avseendet, och det är ju alltid tråkigt när Sverige kritiseras i internationella sammanhang.

Och så blev Bildt portad i Ryssland för sin parallell mellan Hitlertyskland och Ryssland. Nog för att man ska kritisera Ryssland, men han hade ju inte behövt ta ställning för Georgien, som ju faktiskt var den angripande parten den här gången. Och hur Sverige nu ska kunna fungera som medlande ordförande i Europarådet är svårt att förstå. (SvD)

Utöver det handlade också Europarådsveckan om Cypernfrågan. Här har förhandlingar öppnats mellan turk- och grekcyprioter, med målet att åstadkomma en återförening av den delade ön. Jag hade förberett ett inlägg i församlingen på onsdagsförmiddagen, men diskussionen fick avbrytas av tidsskäl innan jag kom upp. Mitt inlägg kommer emellertid att publiceras i slutrapporten, och budskapet var, som så många andras, att vi nu förväntade oss konstruktiva förhandlingar mellan parterna. Man borde se framåt, mot gemensamma lösningar, istället för bakåt, på gamla oförätter.

På torsdagen fick jag emellertid åka tillbaka till Stockholm, för att delta i de interna diskussionerna i den socialdemokratiska riksdagsgruppen om Lissabonfördraget och Lavaldomen. Jag tänker inte redogöra för överläggningarna, eftersom dessa möten är slutna. Men utgången är ju bekant: ett antal av oss som drivit att vi inte skulle medverka till att ratificera fördraget innan det var säkerställt att svensk arbetsmarknadsmodell kan hävdas i EU, fick inte majoriteten med oss. Istället fick vi, förutom jag själv också bl a Bo Bernhardsson och Leif Pagrotsky, reservera oss. Vi deklarerade också att vi skulle avstå i slutomröstningen 20 november.

Det är tråkigt när det blir så. Det är mycket sällan det blir reservationer i gruppen. Jag har suttit i riksdagsgruppen i 10 år, om jag inkluderar åren som statsråd, och det är första gången jag behövt göra det. Förhoppningsvis ska det aldrig behöva hända igen.

Men enligt vår uppfattning var detta en så viktig fråga att utgången inte kunde bli någon annan. Det är uppenbart att Lavalutredningen inte med säkerhet kommer att kunna lösa frågan. Och om den inte kan det, måste vi kunna driva fram en förändring av EG-rätten. Och det kan i så fall bara åstadkommas genom förändringar i fördraget, eller ett svenskt undantag. Därför hänger Lavaldomen och fördraget ihop, och därför ville vi först se resultatet av utredningen innan fördraget ratificeras.

Nu får vi hoppas att utredaren Claes Stråth kommer att kunna lösa frågan ändå, att regeringen i så fall går på hans förslag och att Svenskt Näringsliv accepterar det.

Men jag tror inte att oddsen för det är särskilt goda. Jag skulle i alla fall inte sätta min förmögenhet på det, om jag nu hade någon. (Aftonbladet)