Kyrkornas trista försök att lägga beslag på äktenskapet

Efter artikeln om könsneutrala äktenskap i SvD förra måndagen har jag mötts av en hel del förvånade kommentarer. "Är du på kd:s sida nu?" har det hetat. (SvD)

Nä, det är jag verkligen inte. Men jag förstår att det uppfattats så, och därför vill jag klargöra min position i frågan.

Jag har alltid varit emot att homosexuella diskrimineras i äktenskapslagstiftningen, och jag har sett fram emot en lösning av frågan. När Hans Regners utredning kom blev jag emellertid besviken. Där lade han visserligen ett förslag om könsneutral äktenskapsbalk, men han gick också kyrkorna till mötes genom att låta dem behålla vigselrätten samtidigt som de skulle få fortsätta att vägra att viga homosexuella. Det tycker jag är stötande.

Att viga någon är myndighetsutövning. En vigselförrättare är därmed en myndighetsperson. Det är inte rimligt att en myndighetsperson ska få diskriminera folk.

Att kyrkorna överhuvudtaget har juridisk vigselrätt är en kvarleva från statskyrkans tid, en tradition som vi enligt min uppfattning helst borde bryta helt med. Det kan man göra genom att inrätta en ordning med civiläktenskap, som finns i t ex Frankrike, Tyskland och Italien. Där saknar kyrkorna juridisk vigselrätt, utan det är staten som står för det. Sedan kan kyrkorna välja att anordna vilka ceremonier de vill, för vem som helst.

När det gäller artikeln, så bibringades jag uppfattningen att ett antal kyrkor nu också var beredda att ge upp sin vigselrätt, och gå in för civiläktenskap. Ett sådant artikelutkast läste jag, och godkände. Men när det sedan kom i tryck så hade äktenskapsbegreppet lyfts ut, och det talades istället om "civilrättslig registrering", ett begrepp som ju närmast för tankarna till Sovjetunionen: "Har ni gift er?" "Nä, vi har registrerat oss civilrättsligt"...

Då förstod jag vad som hänt: kyrkorna hade inte velat godta begreppet civiläktenskap, eftersom de vill konfiskera ordet äktenskap. I deras värld kan man inte vara "äkta makar" om inte Gud så att säga legitimerat vigseln. Det är naturligtvis inte en syn som jag kan ställa upp på. Det är dessutom djupt ohistoriskt, eftersom äktenskapet fanns långt före kristendomen.

Än värre blev det när det sedan visade sig att det var just detta som Göran Hägglund erbjudit koalitionskamraterna som en kompromiss. Då befann jag mig, på felaktiga grunder, i ett sällskap jag inte trivs i. Självklart kan jag inte stödja ett kd-förslag som bygger på "civilrättslig registrering". Då tar jag hellre Regners utredningsförslag.

Detta fick jag ägna en del av förra veckan åt att förklara för media och för många andra intresserade...

Nu försöker regeringen krångla sig ur frågan genom att lägga en s k "grundproposition", som m, c och fp sedan ska få lägga motioner på. Det är mycket tveksamt ur konstitutionell synvinkel. Det finns inget som heter "grundproposition" i vår författning.

Och varför denna omväg? Om de nu vill genomföra Regners förslag, så är det väl bara att rösta på den trepartimotion från s, v och mp som ligger i Riksdagen? Men det är väl där skon klämmer: de borgerliga kan inte tänka sig att rösta på oppositionens förslag, även om de tycker att det är bra... Det är ganska ynkligt.