Nu behövs rejäla ekonomiska stimulanspaket

I New York Times 10 november skriver Paul Krugman om behovet av ett stimulanspaket för den amerikanska ekonomin. Han bedömer att ett sådant paket bör uppgå till ca 600 miljarder amerikanska dollar, 4 procent av BNP, men befarar att Obama bara kommer att föreslå ungefär hälften. (NYT)

Nog visste vi att de tänkte stort i USA. Men så stort? Det här ska jämföras med det paket som Thomas Östros föreslog idag, som uppgår till 17 miljarder kronor. Det låter mycket, men i jämförelse med vad som diskuteras i USA är det alltså ganska blygsamt. 17 miljarder kronor är ungefär 0,5 procent av BNP, vilket alltså ska jämföras med Krugmans 4 procent, eller det som kan bli Obamas, 2 procent.

Ändå är utvecklingen på svensk och amerikansk arbetsmarknad likartad. Också i USA räknar man med en arbetslöshet på 8-9 procent nästa år, som i Sverige. Men på en punkt skiljer sig siffrorna radikalt åt: Sverige har mycket starkare statsfinanser. USA har redan ett rekordstort budgetunderskott på ca 5 procent av BNP, 700 miljarder dollar. Sverige har visserligen snabbt försämrade statsfinanser, men vi ligger fortfarande på plus. Då framstår ju ett paket på 17 miljarder kronor som bättre än ingenting (vilket ju är regeringens linje: att inte göra någonting trots att ekonomin håller på att rasa samman), men väl försiktigt och förmodligen otillräckligt.

Nåja, det här blir ju en teoretisk diskussion. Östros ekonomiska paket lär aldrig bli av eftersom vi saknar regeringsmakten, så vi kommer aldrig att få veta om det var tillräckligt.

Men något måste göras. Alarmsignalerna ljuder allt högre, vilket bl a OECD:S nattsvarta rapport idag visar (SvD). Samtidigt är det väldigt intressant att se hur debatten nu vänder. Snart går hela världen med underskott, och hela världen väntar på att USA ska låna ännu mer pengar för att genomföra gigantiska stimulanspaket, för att på det sättet kickstarta igång ekonomin igen.

Det är Keynes rakt av. Och EU:s stabilitetspakt, där inget land tilläts gå med större underskott än 3 procent av BNP, ligger i ruiner. Ingen vågar stå för den tanken längre eftersom det vore att kräva dramatiska nedskärningar eller skattehöjningar i en situation då detta bara skulle betyda ännu sämre tillväxt.

Men man kan ändå inte låta bli att undra: alla dessa nyliberaler och normpolitiker som skapade den oreglerade kapitalism som nu löper amok. Var finns de nu i debatten?