Skulle kvarsittning förbättra studieresultaten?

Jag är lite förundrad över debattartikeln i DN idag. Ingången är ju riktig: många elever klarar inte kunskapskraven, varken i grundskolan eller gymnasieskolan. Därför måste vi vara beredda att satsa mer resurser i skolan, för att hjälpa de elever som inte hänger med. Skolan måste bli mer flexibel i förhållande till den enskilde individen, och möjliggöra för elever att lära sig i sin egen takt. Elevernas kunskaper måste mätas och följas upp tidigare.

Därom kan vi vara överens. Men frågan är hur det bäst uppnås. Dagens DN-skribenter vill tydligen tvinga fram kunskaper av eleverna, och om de inte lever upp till de förhöjda kunskapskraven, så ska de gå om ett eller ett par läsår.

Så etableras en modern kvarsittningsskola. Är det tänkt att barn ska gå och oroa sig varje vår över om de ska bli uppflyttade eller inte? Över om de ska få följa med sina kamrater, eller om de ska få gå om klassen tillsammans med ett år yngre barn?

Jag behöver knappt ens påpeka de sociala effekterna av att t ex slå sönder skolklasser för 8-9-åringar. Det säger sig självt att detta vore ett omänskligt system. Man ska inte utsätta barn för en sådan press.

Våren 2007 lämnade 11,4 procent av niondeklassarna grundskolan med för dåliga betyg för att få behörighet till gymnasiet. Det är den högsta siffran på 10 år. De flesta av dem kommer att hamna på IV-programmet, som omfattar 28 600 elever och är ett av gymnasieskolans största program. Har man väl kommit in på IV-programmet, så har man en mycket dålig prognos för sin fortsatta studiekarriär. Bara ca 25 procent av dem kommer att få ett slutbetyg i gymnasiet. Resten hoppar av.

Skulle dessa elever vara hjälpta av ett kvarsittningssystem? Vill dagens DN-skribenter alltså hålla dem kvar i skolan tills de klarar kunskapskraven? I så fall lär det inte räcka med 15 år i skolan.

Visst kan man komma en bit med ökade resurser. Vi kanske kan pressa siffran 11,4 procent en bit under 10. Vi kanske kan pressa upp siffran 25 procent till 35-40. Men om man verkligen tror att samtliga elever kan nå de kunskapskrav som behövs för att kunna läsa vidare på högskolan om man bara låter dem gå två år i varje klass, då vet man väldigt lite om hur denna grupp ungdomar ser ut.

Då har man fastnat i en dogm, och mina tankar går till löjtnantens order: "om inte kartan stämmer överens med terrängen, följ kartan".

Vi har ungdomar i svensk skola idag som kommit till Sverige när de var 12 år från somalisk landsbygd, och som då varken kunde läsa eller skriva, ens sitt eget språk. Vi har elever som går igenom en mycket svår tonårstid, med ändlösa konflikter hemma och kanske ett begynnande missbruk. Vi har elever med inlärningssvårigheter och beteendestörningar.

Dessa elever är inte hjälpta av att stigmatiseras ytterligare, genom att regelmässigt få gå om årskurser. Då knäcker man deras självförtroende helt. De måste få känna ett de klarar av något i skolan, och de krav man ställer på dem måste vara rimliga.

Min lösning, som jag skrev om i DN för några veckor sedan, är att så långt möjligt integrera de elever som idag går på IV-programmet i de vanliga nationella programmen - men att låta dem välja lättare kurser i svenska, engelska och matematik. De kommer då att missa allmän behörighet till högskolan, och kommer att gå ut i arbetslivet direkt efter gymnasiet. Men i gengäld skulle de få en fribiljett in i vuxenutbildningen, så att de skulle kunna komma tillbaka till utbildningssystemet i kanske 25-årsåldern.

Det är enligt min uppfattning en mycket mer mänsklig hållning än den som redovisas på DN-debatt idag.