Ett år med ökade orättvisor - och så en växande Muhammedkonflikt

Idag ska regeringen fira ettårsdagen av valsegern, och tidningarna är fulla av "vad har hänt"-reportage (DN, SvD). Borgerliga kommentatorer har uppenbart svårt att förklara varför regeringen har så svagt stöd, trots lysande tider. Jag tror att Mona Sahlin ger det huvudsakliga svaret i SvD, när hon skriver om de växande klassklyftorna.

De borgerliga gick till val på att skapa fler jobb. Därmed utnyttjade de den svaga punkt som vi i den socialdemokratiska regeringen i praktiken skänkt dem: vi hade inte presterat tillräckligt bra i arbetslöshetsfrågan. I någon mening kan man nu hävda att den nya regeringen levererat: sysselsättningen har ökat kraftigt, och antalet människor i arbete är den högsta någonsin (SCB). Över 130 000 fler i arbete på ett år är en mycket bra siffra. Samtidigt går statsfinanserna med rekordöverskott.

Så långt tror jag de allra flesta är med - svensk ekonomi och arbetsmarknad går som tåget. Men när det sedan gäller frågan om vems förtjänst detta är, så tror jag väljarna är mer tveksamma. Det finns socialdemokrater som okritiskt och utan att blygas hävdar att detta i själva verket är den gamla s-regeringens förtjänst. Jag tror att jag får erkänna att jag gjort det också någon gång.

Men ska man vara ärlig, så tror jag att det är hederligare att peka på den internationella högkonjunkturen som huvudfaktor. Det är ju inte bara i Sverige det skapas jobb - hela västeuropa går bra just nu, bl a till följd av att de asiatiska marknaderna växer snabbt.

Hur som helst, så verkar väljarna dra samma slutsats: fler jobb, javisst, men inte är det Reinfeldts förtjänst.

Det är emellertid inte hela förklaringen. För de borgerliga lovade inte bara fler jobb: de lovade fler jobb men med bevarad välfärdstat, och utan ökade klyftor. Och det är här väljarna nu ser att det blivit precis tvärtom. De ser hur klyftorna ökar mycket kraftigt, hur de rikaste drar ifrån och hur de som har det sämst lämnas ännu längre efter.

Hur kan det t ex komma sig att trots den starka tillväxten, så minskar inte socialbidragskostnaderna? Första halvåret 2007 betalades det ut 4,7 mdr kronor i socialbidrag, lika mycket som året före. Det beror på en ökad invandring, men också på sänkt a-kassa, och nedskärningar i vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen.

Såhär vill människor inte ha det. De vill att Sverige håller samman, och att de goda tiderna också kommer de sämst ställda till del. Därför vänder de nu alliansen ryggen.

I övrigt ser jag hur Muhammedkonflikten växer (SvD, DN). Jag var ju tveksam till (se tidigare inlägg) om det var klokt av Fredrik Reinfeldt att bjuda in ambassadörer för de muslimska länder som reagerat mot Lars Vilks Muhammedteckning till samtal. Men när jag sedan såg resultatet, så blev det ganska bra. Hittills har statsministern hanterat detta förhållandevis väl, möjligen med undantag av att han borde varit snabbare med att fördöma hoten mot Vilks.

När det gäller sakfrågan, så tycker jag att teckningarna är osmakliga. Det gäller Muhammedhunden, men kanske framför allt den teckning Vilks gjorde av en jude med griskropp. Den bilden för tankarna till de hatbilder av judar som nazisterna spred på 1930-talet, och frågan är om den inte är att betrakta som hets mot folkgrupp.

Men när väl det är sagt, så måste den svenska linjen vara kristallklar: vi har en långtgående tryck- och yttrandefrihet, det är en omistlig del av vår demokrati. Ingen, allra minst företrädare för totalitära regimer, har rätt att lägga sig i hur gränserna för tryck- och yttrandefriheten i Sverige dras. Tryck- och yttrandefrihet går i allmänhet före religionsfriheten, i den meningen att vi har rätt att kritisera, angripa och t o m driva med religiösa föreställningar på ett sätt som inte är tillåtet i de länder som nu reagerat. Därför ska alla försök till påtryckningar mot Sverige avvisas, och dödshot mot svenska medborgare fördömas med kraft.

Jag hoppas att det nu kan lugna ner sig, och att de uttalanden som europeiska muslimska 0rganisationer nu gjort ska bidra till det. Men läget är allvarligt, särskilt för Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör. Det här kan locka fram fram knäppskallar - vi minns ju alla Theo van Goghs öde. När det gäller Vilks, så att döma av hans uttalanden, så är han antingen direkt självmordsbenägen, eller också förstår han inte riktigt situationens allvar.

Oavsett vilket, så bör säkerhetspolisen se till att han håller sig undan ett tag.