Är nu tillbaka i Lund, efter några veckors tågresande i Europa. Efter Europarådets session i Strasbourg veckan efter midsommar, åkte vi i familjen på tågluff i Frankrike och Spanien i två veckor. Kul att få göra det igen, men det blir onekligen ett annat slags tågluffande än i tonåren, när man har en fyraåring och en tvååring att hålla reda på.
Det blir en, eh - aktiv semester...
I går fortsatte Ekot att rapportera om den snabba spridningen av hiv bland narkomaner i Stockholm. Också DN och SvD skriver om det idag, och jag ska vara med i en diskussion i radions Studio Ett i eftermiddag. Min efterträdare som folkhälsominister, Maria Larsson (kd), skulle varit med, men hon hälsade att hon har semester.
Men HIV-smittan tar inte semester, Maria Larsson. Det är dags att lyfta sig ur hängmattan nu.
Under hösten 2006 och våren 2007 har smittan av allt att döma spridits mycket snabbt bland stockholms narkomaner. Det var precis en sådan utveckling jag och många andra varnade för när vi lade fram lade fram förslaget om lagreglering av sprututbyte för några år sedan. I över 20 år hade politikerna duckat i frågan, och skickat den till Socialstyrelsen på inte mindre än 3 utvärderingar. Det var befriande att äntligen få ett klart politiskt avslut i en infekterad fråga: sprututbyte blev tillåtet, men på vissa villkor - bl a att det fanns tillgång till god missbrukarvård.
I Skåne, där man bedrivit sprututbyte i över 20 år, har man haft noll i kolumnen över smittade narkomaner i åratal. Så gott som alla narkomaner som smittats under dessa år har blivit smittade - i Stockholm.
Ändå verkar de styrande i staden inte vilja förstå. De tycks tro att det är tillgången på sprutor som gör en till narkoman. Jovisst. Och det är tillgången på glas som gör en till alkoholist...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
När det gäller att få narkomaner att överleva så pass lång tid som det kan ta att bli motiverad att ta emot behandling måste uppfinningsrikedomen och variationen av insatser få va rik. Sprututbytesprogrammets vara eller icke vara är en fråga om överlevnad- inte behandling. Att moralisera över olika alternativ- såsom sprututbyte, metadon och subutex- som mindre värdiga eller politiskt inkorrekta skvallrar om en kall och hård människosyn. Att tro att ett tolvstegsprogram kan hjälpa alla bara för att kommuner får mängdrabatt eller att ständigt hänvisa tillbaka till individens eget ansvar genom att peka på brist på motivation att ta emot behandling är omänskligt. Visst han man säga att ett sprututbyte minska skadorna inom en viss grupp och visst kopplas detta lätt till begreppet "harm reduction". Tyvärr har detta i vissa fall fört tankarna till en mer liberal narkotikapolitik, vilket jag anser vara helt fel. Vi ska självklart ha en restriktiv narkotikapolitik. Vi ska utrota narkotikan och beroendeproblematik. MEN! Vi ska inte utrota narkomaner. Om makthavare håller sig för goda för att se de individer som finns bakom statistiken blir vårt samhälle kallt och hårt. Att makthavare väljer bort kontroversiella metoder i frågor som handlar om liv eller död för andra människor genom att hänvisa till sina egna etiska principer tyder på en total och grov missuppfattning av det uppdrag de är valda av folket (även narkomaner)att utföra. Bra sagt i radion igår, Morgan. Det är bara tre år kvar nu...
Tack, Mika. Nej, det är en farlig syn att göra det bästa till det godas fiende. Visst är det alltid bäst om man kan hjälpa människor till drogfrihet. Men alla som arbetar med missbruksvård vet ju att det ibland inte går. Man kan ju under en kortare tid tvångsvårda människor som håller på att gå under, för att rädda liv. Den möjligheten ska finnas och också utnyttjas mer än idag. Men man kan inte tvinga människor att sluta - det måste finnas en motivation. Samtidigt måste sprututbytesprogram kombineras med omfattande program för missbruksvård. Det får inte vara så att samhället kan stå för rena sprutor för aktiva narkmaner - men inte för missbruksvård för dem som vill sluta.
Skicka en kommentar