Övertaget för oppositionen är fortsatt stort - och dessutom växande - åtminstone om man ska tro den senaste opinionsmätningen (DN). Övertaget närmar sig hela 20 procent enligt den undersökningen.
Visst är det roligt för en socialdemokrat att notera stöd på bortemot 45 procent, men det är samtidigt viktigt att inte ta det till intäkt för att inte förnya socialdemokratin. Har idag suttit på Riksdagen och gått igenom mail och skrivit motioner hela dagen, men gjorde ett avbrott för att tala med Margit Silberstein på radions Godmorgon Världen. Det blev en ganska lång intervju, men vi får se vad som sänds på söndag.
Temat var socialdemokratins eftervalsdebatt, och hur den nu ska föras vidare i rådslagen.Min uppfattning är att socialdemokratin inte får slå sig till ro nu, bara för att opinionssiffrorna pekar rätt. Visst kan valförlusten skyllas på Göran Persson, eller på det faktum att vi hade haft regeringsmakten i 12 år och det är svårare att vinna val ju längre man styrt.
Säkert var båda dessa faktorer viktiga. Men vi måste också granska politiken: vilka fel gjorde vi, och hur ska vi undvika att göra om dem?I en sådan analys är det två frågor som är särskilt viktiga, och som vi legat fel i.
Det ena var arbetslösheten, där problemet helt enkel var att vi levererade för dåligt. Vi hade en för stram ekonomisk politik alltför långt in i mandatperioden, vilket fick till följd att vi kom att lämna över ett stort budgetöverskott och en alltför hög arbetslöshet, även om den för all del var på väg ner under hösten 2006. Socialdemokratins ambition kan aldrig vara att få ner den öppna arbetslösheten till 4 procent en gång vart fjärde år - vår ambition måste vara full sysselsättning alltid. Det glömde vi bort.
Den andra frågan var skolan, där vi inte velat inse uppenbara brister. Det är ju ett faktum att resultaten i grundskolan blev allt sämre, och allt fler ungdomar nådde aldrig gymnasiebehörighet, utan hamnade istället på gymnasiets individuella program. Det kan man inte blunda för. Ökad fokus på kunskaper i grundskolan, men också en öppning för att förändra gymnasieskolan så att kraven på de ungdomar som är skoltrötta inte blir så oöverstigliga, på det sätt jag skissade på i en artikel i DN förra veckan - det tror jag är en framgångsväg.
Nu rullar rådslagsarbetet vidare. Först går skolrådslaget i mål, och sedan kommer de övriga rådlagen. Låt oss hoppas att det blir en tid av äkta försök till omprövningar, och inte bara läpparnas bekännelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
När du skriver att den förra regeringen förde en för stram ekonomisk politik, undrar jag om det inte var denna politik som faktiskt grundlade en goda sysselsättningsutveckling som vi ser nu. Jag menar förutsättningarna för fler jobb skapas väl genom att de offentliga finanserna är goda, att inflationen hålls tillbaka så att löneökningarna ger köpkraft och att räntan ligger på rimliga nivåer. Varför då förorda en slapp (motsatsen till stram) ekonomisk politik? Den stora kolappens på 90-talet borde väl gett även dagens generation unga politiker något att lära av, men så tydligen icke.
Noterar i.ö. att du fortsätter att tycka att problem som uppstår i grundskolan ska mötas genom att skruva ned ambitionerna i gymnasieskolan.
Din åsikt om (s)-rådslagens betydelse för sossarnas politiska utveckling är bara att instämma i. Såg f.ö. en debattartikel, med Metalls ordförande Stefan Löfven och Ylva Johansson, i Göteborgsposten i måndags som gav lovande tecken på nytänk.
Nja, allt handlar ju om balanspunkter. Jag förordar ingen slapp ekonomisk politik. Jag vill ha balans i budgeten. Men under förra mandatperioden lade vi pengar på hög, samtidigt som vi gjorde för lite för att få ner arbetslösheten. Därför ökade den också under början av mandatperioden, och det var först 2005-06 som vi prioriterade om.
Den nya regeringen håller på att göra om misstaget. De säger att vi ska åter till full sysselsättning, men av budgeten framgår det att vi inte kommer att komma under 4 procents öppen arbetslöshet någon gång under mandatperioden! De stora överskott som nu byggs upp vill man inte använda för att bekämpa arbetslösheten.
När det gäller penningpolitiken, så är politiken på väg att förändras i det tysta. Den har ju tidigare varit präglad av inflationsnoja, vilket inneburit att man hållit en alltför hög räntenivå. Men i våras krävde Finansutskottet uttryckligen en mer "flexibel" penningpolitik av Riksbanken, där man tog större hänsyn till sysselsättningen. Det är en välkommen omsvängning.
Skicka en kommentar