I början av december sa jag i en riksdagsdebatt att Maud Olofsson kunde bli den näringsminister som får begrava Volvo. (SvD, GP)
Jag hade fel. Hon kan bli den som får begrava Saab. Å andra sidan är vi bara i början av krisen, så vi vet ju inte vad som händer med Volvo till slut.
Men för Saabs del ser det just nu mycket mörkt ut. Det som nu inträffar inför våra ögon är en historisk industrikris. (DN, SvD, SDS, GP)
Och det är en historisk passivitet som visas upp av den svenska regeringen. Än en gång: vi kan inte anklaga regeringen för att ha skapat den internationella finanskrisen. Men vi kan anklaga den för att inte ha några åtgärder i beredskap för att minska skadeverkningarna av krisen, och för att ha tvingat ut hundratusentals människor ur trygghetssystemet.
Skatterna har på två år sänkts med nästan 90 miljarder kronor. Tänk om vi haft dessa pengar nu, för att satsa på industriell utveckling! Men istället har vi ett skenande budgetunderskott. Och a-kassan har försämrats, med högre avgifter och lägre ersättning, i en sådan omfattning att mer än var fjärde löntagare står utanför a-kassan, och av dem som är kvar är det bara en liten andel som får 80 procent av inkomsten om de skulle bli arbetslösa. De ställs nu rakt ut i kylan. Detta är effekterna av medvetna politiska beslut.
Det är sorgligt att se Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt försöka skylla ifrån sig på GM. Tidigare har de gjort vad de kunnat för att prata illa om svensk bilindustri. "Inte ens svenskar vill ha Volvo längre", sa Olofsson i höstas, trots att Volvo är Sveriges mest sålda bil. "Saab är ju bara ett varumärke" sa Reinfeldt häromveckan.
Det yttersta hånet mot svensk bilindustri och svenska bilarbetare stod emellertid statssekreteraren Jöran Hägglund (C) för idag: "Det är billigare för staten att ha bilarbetarna arbetslösa i 4-5 år, än att ta ett ägaransvar i Saab. Vi har räknat på det".
Herregud, vilken social cynism, och vilket utpräglat Stockholmsperspektiv! Så talar den som inte bryr sig om de enorma sociala kostnaderna av en nedläggning av ett sådant företag, och som inte förstår den oerhörda betydelse det får för Västsverige.
Dessutom: när det gällde att gå in med pengar i Carnegiebanken, som levt över sina tillgångar, gett frikostiga lån och ännu mer frikostiga bonusar, då tvekade inte regeringen en sekund. Blixsnabbt gick man in med miljardbelopp för att rädda banken, och tog över ägandet.
Så ser kontrasten ut: bankdirektörerna får hjälp i den borgerliga regeringens Sverige, medan bilarbetarna får klara sig bäst de kan.
Ett regeringsskifte brådskar sannerligen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Insiktsfullt beskrivning av läget. Riksdagen skulle må bra av fler industrivänner av din kaliber. Reinfeldt och Olofsson försöker nu trixa bort regeringens ansvar för landets utveckling när de försöker agera opposition.
Reinfeldt påstår till och med att facket borde använda strejkkassan för att ta över statens roll för att ge Saab överbryggningslån.
Varför kunde inte du tagit debatten med Maud på P1 i eftermiddag istället för Mona, äntligen lite "straight talk".
Dessutom är det besvärande att man kan få fortsätta med att utmåla SAAB som ett bilföretag som är omöjligt att få lönsamt bara för att GM inte har lyckats med det sista 10 åren. GM har ju inte lyckats med någonting förutom att bygga extremt bränsletörstiga bilar för den amerikanska marknaden.
Intressant att banker kan få hur mycket pengar som helst i stöd trots att dom redovisat vinster på över 75 miljarder 2008 medan bilindustrin inte kan få något.
Morgan Johansson,
Snacka om populism från din sida. Du vet naturligtvis som alla andra att Carneige konfiskerade av staten utan ersättning till dess ägare och att bankledningen kickades. Det var inte att hjälpa några bankdirektörer, snarare tvärtom.
Jag brukar normalt sätt klaga på att era alliansvänner står för populismen, men i den här frågan verkarn ni sossar klara av det alldeles själva.
Stefan och Jakrinissen, tack för era inlägg. Jag tycker nog att Mona och Eneroth klarat frågan bra. Men det hjälper ju inte Saab eller resten av bilindustrin i det här läget. Regeringen verkar ha kommit helt på kollisionskurs med både GM och Saab, och det är inte särskilt konstruktivt. Nu måste regeringen ta sitt ansvar och medverka till att en rekonstruktion kan ske. jag tycker att det är värt att gå in med skattepengar under en övergångsperiod. Vi ska ju inte glömma att också en nedläggning av Saab är kostsam, både i reda pengar men också i form av avbräck när det gäller svensk forskning och teknikutveckling. Och jag kan inte låta bli att konstatera att offentliga pengar hade varit lättare att få fram om inte regeringen sänkt skatterna med 90 miljarder kronor.
Niklas, nog är det en kontrast. Riksgälden tvekade inte att ta över Riksbankens lån till Carnegie på 2,4 miljarder kronor plus räntor den 10 november 2008, för att rädda banken. Då tog man en risk. Om man inte hade hittat en köpare till banken, så hade man blivit av med sina pengar. Efter tre månader hittade man emellertid en köpare, så att man nästan fick tillbaka pengarna - men inte riktigt allt. Det saknas fortfarande några hundra miljoner kronor.
Så återigen: i Carnegies fall tog regeringen en risk. I Saabs fall vill man inte göra det - trots att antalet jobb som står på spel är oerhört många fler i det här fallet.
Jag kan inte låta bli att tro att det också finns en Stockholmsfaktor: jag undrar hur regeringen agerat om det rört 12 000 jobb i Stockholmsregionen?
Morgan Johansson, du fortsätter med populism på ytterst låg nivå. Carneige handlade inte om att rädda några jobb. Det handlade om att rädda bankens kunder, rädda andra banker och rädda vårt allmänna betalningssystem. Det struntar du blankt i och skör vidare med demagogi mot regeringen , som förövrigt seriösa partikamrater till dig tar avstånd från.
Om man skall rädda företag enbart för att rädda jobben så kör man svenska varvs AB en gång till. Som skåning vet du att det inte fungerar.
Skicka en kommentar