Gerhard Larssons artikel i dagens DN förefaller vara en ganska bra beskrivning av dagens missbrukarvård. Frågeställningarna är ungefär desamma som jag hade att hantera som ansvarig minister för socialtjänstfrågorna 2002-06.
Det som gör mig bekymrad är emellertid att den nuvarande regeringen inte har kommit längre än såhär. Artikeln mynnar ut i en rad frågeställningar som utredaren vill ha debatt om. Jo, gärna debatt, men det är faktiskt handling som behövs nu. Precis som Larsson påpekar så står missbrukarvården inför stora nedskärningar, om inte staten tar sitt ansvar.
Kommunerna och landstingen är under hård press, bl a eftersom regeringen inte anslagit tillräckligt i statsbidrag. Erfarenheten säger att det är verksamheter som missbrukarvården som kommer att dras ner förs, när besparingarna sker. Missbrukare har inga starka lobbygrupper, de har inga starka röster i samhällsdebatten. Och när det gäller tvångsvården, så krävs det en aktiv handling från socialtjänsten - det är ju ingen som kräver att bli tvångsvårdad. Det är då lätt hänt att kommuner i ekonomiskt trångmål skjuter sådana vårdbeslut framför sig - med ökad narkotikadödlighet som följd.
Missbrukarvården har utretts ett flertal gånger, bl a av Mobilisering mot Narkotika under ledning av Björn Fries, och av Kerstin Wigzell. Den regering jag satt i tog intryck av dessa utredningar, och anslog mer pengar till missbrukarvården - sammanlagt över 800 miljoner kronor under en treårsperiod.
Pengarna gick bl a till att stärka vårdkedjan och till satsningar på eftervård. Gång efter gång påtalade vi vikten av att det fanns bostad, sysselssättning och socialt stöd efter det att klienten kommit ut från behandlingshemmet. Socialstyrelsen gav ut riktlinjer för hur en vård med hög kvalitet ska bedrivas. Tvångsvårdens kvalitet förbättrades med riktade pengar till Statens Institutionsstyrelse, och dess koppling till eftervården förstärktes. Vi påbörjade också arbetet med att inrätta en vårdgaranti.
När den nya regeringen tillträdde tycks emellertid det mesta ha gått i stå. Istället för att fortsätta satsningarna, så avbröts dem. Mobilisering mot narkotika lades ner och inga ytterligare resurser anslogs. Istället tillsattes en rad utredningar, där Gerhard Larssons är en av dem.
Jag känner Gerhard Larsson som en kompetent och effektiv utredare. Det kan knappast ha varit han som begärt att få utredningstid ända till hösten 2010. Först om ett och ett halvt år ska han lämna sitt betänkande!
Min gissning är att det är folkhälsominister Maria Larsson som har velat ha det så. Hon vill inte driva frågan om mer pengar till missbrukarvården. Skattesänkningar ska gå före. Istället har hon valt att begrava frågan i en utredning, som inte ska lägga förslag förrän på andra sidan valdagen. Och så tror hon att hon ska kunna klara debatten genom att hänvisa till utredningen.
Det tror inte jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
En fördel av den långa tiden är ju att socialpolitik kan bli en del av valrörelsen 2010. Då kan vi ju diskutera nuvarande regering och ev förslag som Socialdemokraterna har.
I det senare perspektivet kanske vi ska jämföra hur mycket som satsades på missbrukarvård på tidigt 90-tal och hur mycket som det satsades i snitt (på VÅRD och inte meningslösa knark-är-bajs-kampanjer som MOB höll på med) 2002-2006.
Innan du gör allt för mycket populistiska poänger kanske jag ska påminna dig om att brukarorganisationen RFHL kallade dig för Mållgan (kompis på (som) låtsas som du nog vet).
Det hade hedrat dig om du och andra ledande socialdemokratiska politiker erkände ert solidariska svek. Som sagt var, det är bara att titta på socialdemokratiskt styrda kommuner och hur de hanterar missbrukarvården för att se hur ideologiskt förvirrat S blivit. Tyvärr.
Och som tillägg, du och jag hade en brevväxling år 2004-2005, utifrån en artikel i Oberoende, där du till slut skickade ett mer personligt brev, jag tar gärna upp diskussionen med dig om vad som är human missbrukarvård. Men det är inte som man kan tro Socialstyrelsens riktlinjer (jag kan skicka min C-uppsats om det när den blir klar om du betalar portot).
Till sist, kika gärna på mitt inlägg idag på http://mksblogg.wordpress.com med kommentarerna till utredningen.
Jag håller med dig i din bedömning av Maria Larssons värv, Morgan, men du bör nog inte smickra dig själv alltför mycket. Som jag minns det la Mob och Björn Fries fram en hel mängd problembeskrivningar och förslag, men det blev dessvärre inte så mycket praktiskt politik av det hela.
De där extrapengarna som du anslog till lokala vårdgarantier blev ju bara en tumme, och den sprutbyteslag du lyckades få igenom hade så många nödbromsar att den inte lett till ett enda nytt spruutbytesprogram. Trist men sant.
Jag ser mycket fram emot offensiva, socialdemokratiska förslag för den svenska missbruksvården - gärna innan valet!
Mvh Björn Johnson
Mksblogg, jag har läst din blogg och jag tror faktiskt inte att du och jag står så långt ifrån varandra egentligen. Också jag upprördes av hur missbrukarvården skurits ner under 1990-talet, som en direkt effekt av kommunernas dåliga ekonomi. Vi behövde gå in med statliga pengar, vilket vi gjorde från och med 2005. Då ökade också antalet platser i missbrukarvården.
Sedan kan man ju träta om vems fel det var att nedskärningarna gjordes. Jag förnekar inte socialdemokratisk skuld, men om rätt ska vara rätt, så innehade de borgerliga regeringsmakten 1991-94. Och då skars de statliga anslagen till kommunsektorn ner kraftigt, vilket naturligtvis är en del av förklaringen till nerdragningarna i kommunernas socialtjänst under dessa år.
Det som bekymrar mig nu, är att kommunsektorn hamnat i samma sits igen. Underskotten i kommunernas växer, och regeringen har på två år gjort av med hela statens överskott genom ofinansierade skattesäkningar, så där finns inga pengar att hämta. Då hotar en ny nedskärningsvåg - i sjukvården, skolan, barnomsorgen men naturligtvis också missbrukarvården.
Man kan inte både sänka skatterna och satsa på vården, det vet också Maria Larsson. Så för att ta sig ur knipan skjuter hon hela frågan på framtiden.
Jag vet ju inte vem du är, så jag kan inte erinra mig vår brevväxling 2004-05. Men jag läser gärna din uppsats om Socialstyrelsens riktlinjer. Du kan väl maila mig den?
När det sedan gäller "Mållgan", så drar jag lite på munnen. Det har jag hört någon gång tidigare, men faktiskt inte av RFHL. Då var det ungmoderater som inte gillade rökförbudet på krogen. Jag tar inte särskilt illa upp - tycker att det låter mer kärvänligt än nedsättande.
Björn, roligt att höra av dig igen! Det blev fler vårdplatser med de nya pengarna. Kanske inte tillräckligt, men hade vi fått fortsätta så var ju planen att gå vidare med vårdgarantitanken. Nu har den borgerliga regeringen haft snart tre år på sig, och det enda som händer är nya utredningar.
När det gäller sprutbytet, så skulle det funnits i Stockholm om det varit s-v-mp-styre. Det är de borgerliga partierna som blockerar det, något jag kritiserat dem för.
Jag tror inte heller att vi egentligen står särskilt långt ifrån varandra, inte allmänpolitiskt iaf om man ska tro "ryktena". ;)
Och även om jag uppskattar det Gerhard Larsson skriver så kan man ju också läsa detta ang Maria Larsson: http://mksblogg.wordpress.com/2009/05/15/svara-pa-det-har-i-stallet/
Missbrukarvårdsfrågan är komplicerad, och ska man göra den rättvisa bör man också utgå från sån realpolitik som sysselsättning, A-kassa, familjepolitik etc etc och den psykosociala inverkan det får.
Som sagt var, jag hoppas att socialpolitik får en plats i valrörelsen 2010, och om inte det så åtminstone i höst när Socialstyrelsen ska börja arbeta om de sk riktlinjerna.
Nåväl. Sedan Mållgan, det var nog inte menat nedsättande, snarare som kritik att det trots allt inte hände så mycket inom missbrukarvården även om jag vet att en hel del fick vård till följd av de riktade bidragen. Men som jag ser det behövs det en grundläggande politisk förändring kring missbrukarvården. Och den, vilket är i linje med min uppsats och den kritik den indirekt riktar mot Socialstyrelsens riktlinjer, måste ta sin utgångspunkt i vilket resultat vården ska ha, normaliserande och disciplinerande eller kanske möjliggörande av återskapande av en människa som "gått förlorad" i missbruket. Min syn är den senare, politikens verkar ha varit den förra.
Allt gott!
Uthållighet och enhetlighet
Som Morgan Johansson skriver behöver vi handling. Det behövs också motkrafter till de ledarskribenter som i dagarna svarar regeringens utredare Gerhard Larsson efter hans kritik mot missbruks- och beroendevården. Karin Mossler står för detta i mitt tycke då hon bloggar på Sociala Nätet om utanförskap. Utredaren Gerhard Larsson och Socialstyrelsen är i det här läget de som uttrycker missförhållandena samtidigt som det nickas instämmande från olika håll inom branschen. Detta möjliggör att de tysta nu kan säga sin mening. Vilket är värdefullt.
Om ledarskribenten på DN, den 28 maj ”Garanti ingen lösning”, är en röst för det allmänna tyckandet så är behovet än större av humanistiska tankar och en kunskapsbaserad debatt som motpol.
Kunskaperna finns på området, det är alldeles riktigt och då bla i form av nationella riktlinjer. För att dessa nu inte ska bli en hyllvärmare behöver vi ett universitet som levererar utbildning med riktlinjerna som bas.
Vidare behövs kunskaper om matchning för olika vårdformer. Människor ska inte underbehandlas eller för den delen ej heller överbehandlas.
Vi behöver en nationell modell för alla huvudmän, offentlig som privat, där kravet på all verksamhet är att den enhetligt ska mätas och följas upp. Tillsyn ska omfatta alla huvudmän på lika villkor. Ett pris på all verksamhet ska vara obligatorisk.
Om valfrihetslagen, LOV, också ska bli en realitet för missbruksvården är detta nödvändigt.
Hur ska annars vårdbeställare eller brukare kunna göra ett rimligt val. Även utan LOV existerar nödvändigheten.
Alla huvudmän plus brukarna ska vara naturliga aktörer i nationella uppdrag som implementeringar, hearingar, remisser, utredningar m.m. för att ge en helhetsbild av området. Men också för att följa upp insatser. Så är det inte i dag!
Riskbruk, missbruk- och beroende bör vara diskrimineringsgrundande. Kvinnors situation bör speciellt beaktas. Ett särskilt ombud bör inrättas för att ge brukarna ett samhälleligt skydd mot diskriminering.
Frågan om vad vi vill med våra insatser på längre sikt för den enskilde behöver lyftas. Vill vi mer än drogfrihet? Ska behandlingshemmen ta ett större socialt ansvar? Var tog frågan om reell delaktighet och inflytande i samhället vägen för dessa människor, var det bara en produkt av högkonjunkturen på 70- talet?
Vi har gått från beredskapsarbeten och möjlighet till fast arbete, över sysselsättning, till vad Carlberg på Basta kallar för ”pysselsättning”. Kanske ska vi också våga tala om lönearbete igen även om det är kristider.
De ideella organisationernas betydelse är här oumbärlig. Också i fråga om att förebygga ensamhet och för det sociala stödet.
Vi behöver uthållighet som Mossler skriver, men vi behöver också samling runt en gemensam värdegrund för en än mer human, modern och kunskapsorienterad grund för alla de människor som är hjälpbehövande.
Jimmy Blondin
arbetar inom den privata institutionsvården
Skicka en kommentar