Låt oss hoppas på lugn i Malmö

Idag präglas nyhetsrapporteringen av den förestående DC-matchen i Malmö mellan Sverige och Israel. (DN, SvD, SvD, SvD, SDS, SDS, SvD, DN)

Jag tillhör dem som tycker att denna match inte borde spelas, i vart fall inte vid detta tillfälle. Regeringen borde direkt efter Gazakriget ha tagit upp en diskussion med idrottsrörelsen om att undersöka möjligheterna att skjuta upp matchen.

Efter Gazakriget kan omvärlden inte bara gå vidare som om inget hänt. Israel måste känna att folkrättsbrott inte tolereras av det internationella samfundet, särskilt inte nu när Israel av allt att döma får en ännu mer högerinriktad, antipalestinsk och aggressiv regering.

Man kan tycka att en uppskjuten tennismatch bara är en symbolhandling, men också symbolhandlingar får effekt. Regeringen har visat sig vara extremt passiv, både i Mellanösternfrågan i stort, men också i diskussionen som förevarit tennismatchen. Carl Bildt har inte sagt ett knäpp om matchen. Lena Adelsohn-Liljeroth uttrycker sig i vanlig ordning i svävande ordalag, som om hon befann sig på en annan planet.

Hela ansvaret har lagts på idrottsrörelsen och på Malmö Stad. När man nu ser hur saken utvecklar sig, kan man konstatera att det var rätt av Malmös fritidsnämnd att besluta att om nu matchen överhuvudtaget ska spelas, så ska det ske inför tomma läktare.

Kriget i Gaza har väckt så starka känslor, att riskerna med att ha tusentals åskådare på plats under matchen skulle ha varit mycket stora.

Men när nu läget är som det är, låt oss då hoppas att de demonstrationer som nu kommer att hållas i Malmö blir lugna. Våld spelar bara motståndarna i händerna. Om det blir upplopp i Malmö kan de som försvarar Israels folkrättsbrott hävda att det bara är våldsverkare som är emot Israels ockupation av palestinsk mark.

Då hoppas de att sakfrågan hamnar i bakgrunden. Att allmänheten glömmer att nästan 1 400 människor dödades av israelisk militär inom loppet av 3 veckor, och att de allra flesta var civila. Att över 400 dödsoffer var barn. Att man bombade urskillningslöst skolor och marknader, att man använde splitterbomber och det förbjudna stridsmedlet brinnande vit fosfor. Att antalet omkomna israeler under dessa tre veckor uppgick till färre än 20, samtliga soldater. Att det var en massaker, inte ett krig.

Allt detta hoppas man att allmänheten ska glömma bort, om den konfronteras med bilder av sönderslagna skyltfönster och kastade gatstenar i Malmö.

Demostrationsfriheten är viktig, men den ska utövas med ansvar. De våldsverkare som eventuellt söker sig till Malmö dessa dagar måste förstå att eventuellt våld i samband med demonstrationerna inte bara riskerar att försvaga stödet för deras budskap i Mellanösternkonflikten, utan också undergräver stödet för demonstrationsfriheten på sikt.

Jag skulle tro att det finns en bred och omfattande upprördhet i Sverige över Israels folkrättsbrott. De allra flesta förstår att Israel måste lämna tillbaka ockuperad mark och upphöra med bosättningarna, för att en fred överhuvudtaget ska vara möjlig.

Låt oss hoppas att det budskapet lugnt och värdigt kan proklameras av tusentals demostranter i helgen. Det är det bästa sättet att ge palestinierna det stöd som de så väl behöver i dessa dagar.