Göran Persson hade ett roligt uttryck för sig: "gruppknäpp". Med det menade han en situation när alla beslutsfattare blev knäppa samtidigt, och första gången jag hörde det var i ett resonemang om vilken försäljningskurs tjänstemännen på finansdepartementet hade rekommenderat för statens Nordea-aktier under den tid som Persson var finansminister.
Det var en i Perssons tycke alldeles för lågt satt kurs, men tjänstemännen hade snackat ihop sig och stod på sig. "Gruppknäpp", tyckte Persson.
Det blev ingen försäljning den gången.
Jag går inte i god för sanningshalten i anekdoten, men uttrycket fastnade i minnet. Det uppkommer ibland situationer när alla bedömare blir knäppa samtidigt, och springer i flock mot en uppenbart felaktig slutsats.
Det är det som händer i Lettland nu. (SvD, SvD, SvD, DN)
Det är uppenbart för alla att Lettland måste devalvera. Man kan inte föra hårdvalutapolitik i en depression, det blev vi svenskar varse 1992 när vi försökte.
Men den lettiska regeringen har drabbats av gruppknäpp. Den har bundit sig till europrojektet, och tror att man nu måste hålla sin valuta för att på sikt kunna gå med i EMU. Det är i sig en felaktig tro - den svenska devalveringen 1992 hindrade inte Sverige från att kunna ta steget in i EMU 2003 om det blivit ja i folkomröstningen - men de tror det.
Dessutom hotar EU-kommissionen, IMF och den svenska regeringen med repressalier (inga nödlån) om den lettiska regeringen devalverar. Den svenska regeringen skyddar sina banker, SEB och Swedbank, som i åratal tjänat grova pengar på att låna ut hejdlöst i Baltikum, men som nu inte vill stå sitt kast när marknaden kollapsar.
Så nu står den lettiska regeringen där som en tapper liten tennsoldat och försvarar sin lat genom att skyffla miljard efter miljard i gapet på valutaspekulanterna genom stödköp. Precis som vi gjorde 1992. Även om man skulle få sina nödlån utifrån, så kommer de snabbt att gå åt för att stödköpa lat.
Istället för att devalvera ska man nu försöka svälta sig ur krisen, genom att stänga sjukhus och skolor och sänka lönerna. Och den som vågar tala om devalvering skickar man säkerhetspolisen på.
Nedskärningar är naturligtvis ingen lösning. Det kommer bara att bli etter värre när botten helt går ur efterfrågan. En social katastrof hotar om inte den lettiska regeringen tar sitt förnuft till fånga, lägger europlanerna åtminstone för tillfället på hyllan och devalverar valutan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Take it easy Morgan,
Lettland befinner sig redan i en deflation och deflationen kommer att återställa den ekonomiska balansen.
Vad du föreslår är en kvarting på bakfyllan.
Och förresten: Är inte en devalvering en lönesänkning också?
Off topic, men jag (fd MK) nu bloggandes under http://magnuscallmyr.se för att slippa vara anonym, har ställt en fråga till dig ang S missbrukarvårdspolitik i praktiken. Har du tid och lust får du gärna svara! http://www.magnuscallmyr.se/?p=2023
Flavian, det trodde man ett tag under 1930-talet också, innan man upptäckte att deflation bara driver ner krisen ytterligare ett varv. När priserna faller kraftigt slutar företagen att investera, därmed faller efterfrågan ytterligare etc.
Det är klart, förr eller senare har man nått botten, så på lång sikt kanske balansen återställs. Men, som Keynes sa: "på lång sikt är vi alla döda".
MK: jag ska svara på din blogg, även om jag ju inte längre har hand om socialpolitiken för s.
Nej, priserna föll inte särskilt mycket under den stora depressionen. Detta berodde på att man allmänt förväntade att valutorna skulle skrivas ned.
Hade priser och löner fallit ned ungefär till 1914 års nivå eller därunder hade guldbrytningens profitkvot återställts till förkrigsnivån och ekonomien återhämtat sig. Detta skedde dock inte.
Du har dock rätt i att en deflation förstärker sig själv åtminstone under vissa omstämdigheter.
I Lettlands fall är detta dock inget problem då priserna faller i förhållande till eurozonen och således det faktiska resultatet är en real devalvering vid oförändrad nominell växlingskurs.
Således kommer deflationen att ha återställt den ekonomiska balansen den dagen prisnivån dykt så kraftigt i förhållande till eurozonen att lats blir tydligt undervärderad gentemot euron.
Under den stora depressionen var det dock så att priserna inte föll tillräckligt kraftigt för att återställa guldbrytningens profitkvot och därigenom stabilisera ekonomien.
De nominella lönerna i Sverige var 1931 nästan tre gånger högre än de var 1914 och detta trots en viss deflation under åren strax innan guldkonvertibilitetens upplösning 1931.
Deflationen strax efter första världskriget var mycket kraftigare. Varför talar ingen om den stora depressionen 1919?
Läs gärna följande text.
http://flavianopolis.blogspot.com/2009/02/aurokeynesianism.html
Länken fugerar inte.
Försök med denna istället.
http://flavianopolis.blogspot.com/
2009/02/aurokeynesianism.html
Skicka en kommentar