tisdag 23 juni 2009

Borg är inte seriös

Den här veckan är jag i Strasbourg på Europarådssession. På dagordningen står bl a en extrainsatt diskussion om läget i Iran, och om någon timme kommer Irlands president Mrs Mary MacAleese för att tala i församlingen. Eftersom Carina Hägg (s) tänker ställa en fråga till henne om abortfrågan har hon fått ersätta mig under förmiddagen.

Så istället har jag tagit mig en bit ifrån parlamentsbyggnaden och sitter på mitt nyupptäckta vattenhål i Strasbourg, Café Brant vid Universitetsplatsen, och äter croissanter. Livet kan vara sämre.

I midsommarhelgen publicerade vi det humanistiska uppropet i DN, vilket som vanligt när man skriver om detta lett till en omfattande diskussion på nätet. Jag tänker inte kommentera artikeln ytterligare, den talar mycket välformulerat för sig själv, men dess enkla grundläggande budskap är att var och en naturligtvis måste respekteras för sin tro eller icke-tro - men religiösa föreställningar ska inte få styra över politiken eller vetenskapen. När det får ske blir resultatet ofta ohyggligt.

En annan grundhållning är att barn måste respekteras som egna individer - de ska själva få bestämma och bilda sig en uppfattning om existentiella ting, inte bli tvingade av sina föräldrar.

I övrigt ser jag att DN idag igen ägnar sig åt sin favoritsysselsättning: att gräva upp tidigare socialdemokrater som ska propagera för borgerliga idéer.

Jag känner inte Per Borg. Han var visst statssekreterare i Försvarsdepartementet under 1980-talet, men har vad jag vet inte funnits i några centrala socialdemokratiska kretsar under de senaste 20 åren. Ändå vill borgerlig press gärna beskriva honom som någon slags socialdemokratisk tänkare av tyngd.

Hur som helst, vad säger då karl´n? Jo, att områdena sjukvård, social omsorg och grundläggande skolutbildning behöver tillföras 150 miljarder kronor fram till 2030. Detta kan man aldrig klara med höjda skatter, säger Borg. Därför måste man betala mer ur egen ficka. I klartext: skolavgifter och sjukvårdsavgifter.

Men då blir det ju ett problem med fördelningen - hur ska fattigt folk kunna få sjukvård?

Det skriver inte Borg rakt ut den här gången, men jag googlar fram ett referat från ett seminarium i Almedalen 2007, där Borg ska ha sagt att "lika-principen" inom sjukvården måste omprövas - d v s att samhället inte längre kan klara av att erbjuda alla vård på lika villkor. Kort sagt: rika måste kunna få bättre vård, fattiga sämre.

Ja, det är ju en oundviklig följd av hans resonemang. Han är ju åtminstone konsekvent, även om slutsatsen är stollig.

Låt oss ta en sak i taget. Borg förfasar sig över 150 miljarder. Men hur mycket är det egentligen? På tre år har den borgerliga regeringen sänkt skatterna med nästan 90 miljarder. Om vi idag betalat lika mycket skatt som vi gjorde 2006, och låtit dessa pengar gå till vård, skola och omsorg så skulle alltså två tredjedelar av Borgs beting redan vara avklarat - 20 år i förväg!

Jag talar inte för att från ett år till ett annat höja skatteuttaget med 100 miljarder, men varför skulle det inte vara möjligt att på 20 år återställa det skatteuttag som borgerligheten tagit ner på tre år?

Det finns ett starkt folkligt stöd för en sådan politik: människor är beredda att betala mer skatt om pengarna går till vård, skola och omsorg.

Återstår 50 miljarder. Men här gör Borg sig skyldig till samma tabbe som många andra gjort före honom. 1982 försökte en statlig utredning (Sekretariatet för Framtidsstudier) sig på samma sorts prognoser som Borg gör, d v s att förutsäga sjukvårdens kostnader 25 år framåt. I rapporten "Tid för omsorg" försökte man beskriva hur Sverige skulle se ut 2006:

”Nu arbetar ca 1,8 miljoner i offentlig tjänst, vilket betyder två förvärvsarbetande av fem. Nästan en miljon arbetar inom vård och omsorg – huvuddelen kvinnor men också män. För att klara finansieringen av den stora gemensamma sektorn har man tvingats grundligt reformera skattesystemet. Nya skatteformer har gjort det möjligt att öka skatteuttaget så att skattekvoten nu uppgår till 60 procent – 7-8 procentenheter mer än vid 1980-talet början”.

Detta visade sig vara en hårresande överskattning av kostnadsutvecklingen. 2006 var skattekvoten strax under 50 procent av BNP, inte 60. Skillnaden är 300 miljarder kronor. Rapportförfattarna missade alltså med 300 miljarder kronor, vilket ju inte ens är tavelträff.

Lärdomen är att det är mycket svårt att förutsäga kostnader så långt framåt. 1982 års prognosmakare kunde ju t ex inte känna till de stora produktivitetsvinster som utvecklingen av nya läkemedel och operationsmetoder skulle innebära för sjukvården.

När nu Borg talar om 150 miljarder, så vet han lika lite om detta. Ändå är han snabb att kräva en radikal omläggning av svensk välfärdspolitik, som i ett slag skulle öka klyftorna kraftigt, men faktiskt också undergräva Sveriges tillväxtmöjligheter.

Det är inte seriöst.

5 kommentarer:

Catti Ullström sa...

Instämmer helt och fullt. Det är inte seriöst och det är framförallt inte så särskilt socialdemokratiskt. Vad han egentligen pläderar för är omställningen till ett grundtrygghhetssystem, och det ska vi nog akta oss noga för.

//Catti
s-studenter

Hampus Eckerman sa...

Ha, faktiskt en riktigt bra kommentar! Själv var jag mest rädd för att socialdemokrater skulle kasta sig ut och börja hålla med Borg.

Nosententia sa...

Håller fullständigt med. Per Borg verkar ju också mena att medicinska framsteg ska driva på kostnaderna, när det lika gärna kan gå åt motsatt håll. Och dessa 150 miljarder, hur räknar han då? Räknar han med att skatterna automatiskt kommer att öka i takt med löner och utgifter?

Daniel sa...

För att inte tala om det faktum att om skattekvoten hade varit oförändrad sedan 2000 så hade vi haft 200 miljarder kronor mer att röra sig. Då hade Per Borg kunnat få allt i vårdväg han ville, fast fördelat efter behov, och dessutom haft 50 miljarder över.

Behöver vi påminna Per Borg att skattesatsen 2000 knappast hotade vare sig jobb eller välfärd?

Hotet kommer inte från skatterna - den kommer från sådana som Per Borg.

fredrik sa...

Borg(arna) har en fantastiskt underligt argumentationssätt där allt är möjligt om det bara finansieras enskilt, men omöjligt om det finansieras gemensamt. Som om det fanns olika sorters pengar?

http://tankarfranroten.wordpress.com