Välkommet om Riksbanken

I dag skriver SvD om att riksdagens finansutskott kommer att stärka sin roll som granskare och utvärderare av Riksbanken.

Det är välkommet. Den utvärdering av oberoende ekonomer som presenterades förra året visade att Riksbanken under många år överskattat inflationsriskerna. Därmed har man haft ett för högt ränteläge, vilket påverkat såväl tillväxt som sysselsättning negativt.

Under 1990-talet lades styrningen av penningpolitiken successivt om. 1993 formulerades det inflationsmål som penningpolitiken skulle sikta mot. Detta definierades till att inflationen skulle hålla sig på 2 procent, med en toleransnivå på plus/minus 1 procentenhet. 1999 fick Riksbanken en lagstadgad självständig roll i den meningen att banken själv skulle göra bedömningar om vilka räntenivåer som skulle gälla för att målet skull uppnås.

Hur har det då gått? Ja, siffrorna talar sitt tydliga språk. Den genomsnittliga inflationen 1994-2005 var 1,2 procent per år, d v s långt under Riksbankens mål. Facit av Riksbankens misslyckande kan utläsas i följande sifferserie:

Inflation

1994 2,2
1995 2,5
1996 0,5
1997 0,5
1998 - 0,2
1999 0,5
2000 1,0
2001 2,4
2002 2,2
2003 1,9
2004 0,4
2005 0,5

Källa: SCB

Enligt min mening kan man därmed konstatera att Riksbanken genomgående tenderar att överdriva inflationsriskerna, och därmed i varje situation lägga sig på en något för hög räntenivå. Detta får stora konsekvenser. En för hög ränta – även om det bara rör sig om bråkdelar av en procent – får till följd att Sverige inte kan utnyttja hela sin tillväxtpotential och att arbetslösheten blir onödigt hög. En felbalanserad penningpolitik kostar miljarder för folkhushållet i utebliven tillväxt och dålig resursanvändning.

Ingen önskar en återgång till 1970- och 1980-talens höga inflationstal. Men penningpolitiken måste kunna diskuteras, och om det finns ett systemfel i hur Riksbanken tolkar den ekonomiska situationen och därmed hur den agerar, måste det lyftas till offentlig debatt. År efter år missar man inflationsmålet, i den meningen att man tar i så mycket med räntevapnet att inflationen går ner under 1 procent.

Man skulle kunna hävda att detta endast beror på oskicklighet i Riksbankens direktion. Det är säkert en förklaring. Men enligt min mening är Riksbankens ensidiga inflationsmål också en del av problemet. Att bara fokusera på inflationen leder tanken fel, och gör det lätt att överdriva inflationsriskerna. Samma problem återfinns i EMU-området, med den europeiska centralbanken (ECB), vars inflationsmål är ännu stramare än det svenska. ECB:s stramhet är i sig en väsentlig del av EMU-ländernas ekonomiska problem, naturligtvis med den ytterligare komplikationen att det inte är möjligt att ha penningpolitik som tillfredsställer alla EMU-länder.

I USA har man alltid haft en annan inställning. Den amerikanska riksbanken, Federal Reserve, anses av många under en lång följd av år ha fört världens mest framgångsrika penningpolitik. Enligt min mening beror denna framgång på att Federal Reserve åläggs att ha en betydligt större helhetssyn än dess europeiska motsvarigheter ens tillåts att ha. Federal Reserve ska inte bara eftersträva låg inflation, utan också hög tillväxt och gott resursutnyttjande.

Det är därmed bra att finansutskottet reagerar. Men man borde gå längre, och lära av USA och av misstagen som begåtts under åren med ensidigt inflationsmål. Det naturliga borde vara att omformulera inflationsmålet, och komplettera det med ett tillväxtmål.