Att återställa rättvisan förpliktigar

Alla, t ex SvD och DN, skriver förstås idag om dagens partiledardebatt, Mona Sahlins första och Leijonborgs sista. Inte oväntat var det därför de två som blev huvudfigurerna, medan Fredrik Reinfeldt kom att spela en mer undanskymd roll.

Han vill ju förtvivlat sitta på alla stolar samtidigt, men jag tror att de flesta väljare nu ser att det finns inget under fasaden. Det är bara yta - eller som Peter Eriksson (mp) uttryckte det: är moderaterna ett parti eller en PR-byrå?

Klyftorna växer snabbt i Sverige, det kan alla se. Och de kommer att fortsätta att växa, med de skattesänkningar som nu riktas till de rika. Reinfeldt försökte bemöta det med att klyftorna minsann också växte under s-tiden. Och det är ju riktigt. Det berodde framför allt på att kapitalinkomsterna ökade så mycket, eftersom börsföretagens vinster och utdelningar till aktieägarna slog alla rekord. 70 procent av kapitalvinsten som tillfaller hushållen från aktiemarknaden går till 1 procent, den rikaste procenten, av hushållen.

Visst borde vi haft en mer progressiv skattepolitik, som fångade in dessa inkomster för de allra rikaste. Men det är ju inte det Reinfeldt vill - tvärtom! Han spär ju på dessa kapitalinkomster med skattesänkningar för de rikaste - samtidigt som han kramar musten ur de fattigaste. Trots att vi har en högkonjunktur, så minskar inte socialbidragstagandet nämnvärt - på många håll ökar det.

Så länge vi har en högkonjunktur fungerar det hyggligt. Men i lågkonjuktur kommer hundratusentals människor att ställas på gatan, och då kommer systemskiftets riktiga karaktär att visa sig. Det blir ett stålbad som nog få kan föreställa sig nu.

De arbetare och tjänstemän som får mer i plånboken - ja, de får betala sin egna skattesänkningar genom högre avgifter och nu också höjd trafikförsäkring. Och vad säger alla pensionärer när Reinfeldt pratar om sina skattesänkningar? De har ju inte fått ett öre.

Vad Reinfeldt gör är att identifiera ett problem, utanförskapet, och sedan försöker han exploatera det politiskt. Men han kan inte lösa det. Det är samma sak med klimatfrågan.

Ordväxlingen mellan Sahlin och Maud Olofsson om hushållsnära tjänster är redan klassisk. Här ska Olofsson förenkla - och så lägger hon ett förslag om hushållsnära tjänster som är så krångligt att hon inte ens själv kan reda ut principerna bakom. Festligt.

Mona Sahlin lovade att återställa rättvisan. Det är bra. Människor vill att Sverige håller ihop. De vill inte se en utveckling där barnen till de arbetslösa rycks från skolan, eftersom de måste flytta när räkningarna inte längre kan betalas. De vill se ett solidariskt Sverige.

Men ett sådant löfte förpliktigar också. Människor vill se sociala reformer som återställer tryggheten och bygger ut välfärden. De vill se ett mer rättvist skattesystem. Dessa löften måste vi kunna leva upp till.

Och vad ska man till sist säga om Leijonborg? Ja, helst ingenting. Det är skönt att han snart är borta. Måtte han också begripa att han nu måste lämna regeringen, så att han inte blir utburen därifrån också. Då skulle man nästan tycka synd om honom. Men bara nästan.