Offentlig undernäring - privat överflöd

Dagens stora nyhet i DN i ett par artiklar är den dåliga kvaliteten i Täby när det gäller vård för människor i livets slutskede. Det privata vårdbolaget Förenade Care AB lade ett så lågt bud för att få upphandlingen av landstinget, att det inte går att bedriva vård på ett anständigt sätt, och därför har halva läkarstyrkan sagt upp sig.

De ansvariga politikerna, både i det tidigare s-styret och i den nuvarande borgerliga alliansen tvår sina händer. Birgitta Rydberg (fp) verkar inte vara beredd att göra något för att förbättra situationen.

Det är bedrövligt. Finns det någon situation i livet då vi är mer sårbara, än när vi fått besked om att vi snart ska dö? Hur kan man som företag lägga anbud som är så låga, att det inte går att bedriva anständig vård för dessa människor? Och hur kan man som politiker välja att stänga både ögon och öron, och kallt hänvisa till upphandlingsreglerna?

Ett problem i detta är den ökade marknadsstyrningen och konkurrensutsättningen av sjukvården. Visst kan det innebära kostnadsbesparingar, men risken finns alltid att det går ut över kvaliteten. Jag har därför alltid varit tveksam till det - hellre något högre kostnader för skattebetalarna, än risken att grundläggande sjukvård skärs ner för människor när de mest behöver det.

Därtill finns problemet med styrning. I marknadsbaserade system, som ju köp-säljsystemet är, finns alltid en risk att politikerna försöker att smita från sitt ansvar, på det sätt Birgitta Rydberg nu gör: "skyll inte på mig, skyll på företaget". Man tycks tro att det är samma sak att sälja sjukvård, som att sälja bilar eller skor. Men det är det inte. När det gäller sjukvård, är människor ofta i en mycket utsatt situation, och de har rätt att kräva en bra vård. Dessutom ställer medborgarna med rätta politikerna till svars för vad som sker, och då duger det inte att skylla på någon annan.

Detta illustrerar också något annat, nämligen de ökade skillnaderna mellan det offentliga och det privata. Den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith myntade på 1950-talet begreppet "the affluent society" - överflödssamhället. Med det menade han ett samhälle där den ekonomiska tillväxten i västvärlden nått sådana nivåer att samhället snarare präglades av privat överflöd än fattigdom. Men han satte det i kontrast till de offentliga systemen, som skulle fortsätta att präglas av undernäring, till följd av en politisk ovilja att ta ut tillräckligt med skatt för att kunna upprätthålla sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, skola etc.

Om vi tänker efter en smula, så är det faktiskt precis där vi befinner oss - i privat överflöd, men i offentlig undernäring. Nu rullar miljarderna ut över de 10-15 procenten rikaste i Sverige - samtidigt dignar de offentliga systemen under permanenta sparkrav, och vi kan alltså inte ens erbjuda bra vård för människor som snart ska dö.

Det är ett ohyggligt tecken i tiden.