Funkar den norska modellen i Sverige?

Igår var det Norges nationaldag, och jag läser i SvD om sedvanlig nationaldagsyra på Karl-Johann. Det går bra för Norge. Det finns en enorm framtidstro, naturligtvis drivet av den snabba ekonomiska utvecklingen. Förra året vid den här tiden åkte jag tillsammans med de övriga nordiska hälsoministrarna Hurtigrutten mellan Tromsö och Kirkenes, och besökte bl a Nordkap. Norges hälsominister Sylvia Brustad var värd, och vi fick bl a en föredragning om de enorma planerade investeringarna i Nordnorge, för att öppna nya olje- och gasfält i Barents Hav.

Det är en smula paradoxalt: Norge har ett mycket gott namn i miljösammanhang, sedan Gro Harlem Brundtlands dagar. Samtidigt baseras stora delar av ekonomin på olja, som spär på växthuseffekten, och fiske, som ofta är omstritt.

Hur som helst präglas så väl landet som regeringen Stoltenberg av gott självförtroende. Det är ju en koalition mellan Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Skulle något liknande vara möjligt i Sverige?

Nej, inte så länge det svenska centerpartiet utmärker sig som det mest löntagarfientliga partiet i svensk politik. Men det finns ju en annan röd-grön sammansättning som är troligare i Sverige, och det är en s-v-mp-regering.

Jag tycker att Mona Sahlins initiativ om ett fördjupat samarbete med v och mp är bra. Jag drar mig visserligen för att befästa blockpolitiken - tycker att det borde finnas utrymme för blocköverskridande samarbeten, det är bra för Sverige - men den tråkiga sanningen är ju att blockpolitiken nu befästs hårdare än någonsin. Inte av oss, men av borgerligheten. Och då måste vi på vänstersidan också samordna vår politik.

Det är ju dessutom så, att skillnaderna mellan s, v och mp är mycket mindre än skillnaderna mellan partierna i det borgerliga blocket. Visst kan man peka på EU-frågan som skiljefråga, men sanningen är ju att v och mp:s utträdeskrav numera är mer av symbolisk betydelse. Deras linje kan numera beskrivas som ett motstånd mot mer av överstatlighet - en inställning som jag f ö delar, trots att jag är EU-vän.

När det gäller vänsterpartiet, så har ju den stora skiljefrågan varit bekännelsen till kommunismen, som ju socialdemokratin i alla tider med rätta bekämpat. Men numera får jag nog anse att också denna fråga fått mer av symbolkaraktär. De vänsterpartister som fortfarande kallar sig kommunister gör det mer av internpolitiska och nostalgiska skäl. Det är löjligt att tro att de är antidemokrater, att de skulle börja skjuta politiska motståndare, om de fick makten.

På s-sidan finns ju också ett motstånd. Det bottnar ofta i en stöddig inställning: det är bara vi socialdemokrater som kan och vet allting bäst, för vi har styrt Sverige i 70 år, och det har blivit ett bra land.

Det är ju sant, men samtidigt måste man ju erkänna att i en del frågor har socialdemokratin lärt sig ett och annat av mp. Det gäller t ex trängselavgifterna. När jag var rådgivare åt Björn Rosengren under förhandlingarna om infrastrukturpropositionen 2001 var jag benhårt emot det. Men sedan tvingade mp på oss trängselavgifter efter valet 2002 - och det blev en succé.

När det gäller v, så är det nog nyttigt att hela tiden ha ett tryck vänsterifrån när det gäller välfärdspolitiken, men också ett ständigt ifrågasättande av klockartron på EU:s förträfflighet.

Jag tror att det går att komma överens om det allra mesta med v och mp, och jag tror inte att det är bra att gå till val 2010 med en situation där vi är splittrade på vänstersidan, samtidigt som borgerligheten är samordnad. Därför bör vi nu försöka samordna vår politik, också på vänstersidan.