Idag hade vi det andra utfrågningen av utrikesminister Carl Bildt i KU. Vi har ju tidigare frågat ut honom om de pengar han fått från Vostok Nafta, om optionerna i Legg Mason och om engagemanget för Lundin Oil. Den här gången rörde det uppgifter om att han fortfarande var engagerad i en rad organisationer, trots att han själv uppgett att han lämnat allt.
En utfrågning av Carl Bildt är rolig på så vis att det blir så uppenbart hur uppfylld av sig själv han är. Inledningen i dag går nog till historien som rekord i självskryt och namedropping - han ägnade tio minuter åt att förklara hur efterfrågad han var av olika organisationer och tankesmedjor, som gärna ville ha honom som rådgivare, hur viktiga och prominenta personer han därmed kom att umgås med, och hur tacksamma vi alla borde vara för att vi har en sådan utrikesminister.
Jag har nästan svårt att hålla mig för skratt i sådana situationer. Det är något gulligt, ja nästan lite barnsligt, med en person som inte ens försöker att hålla en normal självdistans. Samtidigt kan det inte vara lätt att vara i hans närhet till vardags. Och jag kan inte låta bli att konstatera att de verkligt stora personligheterna i politiken samtidigt ofta är de mest ödmjuka. De behöver inte försöka glänsa och hänvisa till fint sällskap - de lyser ändå. Men till den gruppen hör inte Bildt.
Vad finns då att säga i sak? Ja, Carl Bildt hade tydligen minst 56 uppdrag när han tillträdde som utrikesminister. Det är klart att det är svårt, t o m för en person med Bildts enligt egen utsago enorma kapacitet, att hålla reda på allt. Nu uppger 10 organisationer att han fortfarande sitter i deras rådgivande styrelser, råd etc. Det säger de fortfarande på sina hemsidor.
När vi frågar honom om det, påstår han att de missförstått saker, att han visst avsagt sig allt. Men han kan inte dokumentera det med något skriftligt, och han svävar på svaren när man ställer den raka frågan om när han avsade sig uppdragen.
Nå, jag tror att det är så enkelt att han inte har avsagt sig allt, beroende på att han inte kunnat hålla reda på alla organisationer som han lånat sitt namn till. Om man sitter i en styrelse och ska avgå, så skriver man ju i normala fall till styrelsen och begär entledigande. Men det har han inte gjort. Fast det gör man kanske inte i den fina internationella tankesmedjevärlden.
Är då detta så farligt? Nja, vi har betydligt värre saker på honom än detta - pengarna han fick från Vostok Nafta och jävssituationen när regeringen beslutade om prospektering av gasledningen genom Östersjön, optionerna från Legg Mason, hans verksamhet i folkmordets Sudan för Lundin Oil, t ex. Samtidigt ska det inte förringas. Enligt regeringsformen, 6 kap 9 §, får ett statsråd inte inneha uppdrag som kan rubba hans förtroende, och det kan onekligen dessa engagemang göra.
KU kommer att landa i ett granskningsbetänkande nästa vecka, 7 juni. Om utfrågningen kan man läsa i SvD, DN och Ekot, och den kan ses i sin helhet på riksdagens webb-TV.
I övrigt har den borgerliga majoriteten idag beslutat om avdrag för hushållsnära tjänster. Detta avdrag är på hela 50 000 kronor per person - ett hushåll med två vuxna kan alltså få en skattesubventionering på upp till 100 000 kronor, om man anställer någon som städar och tvättar hemma! Kalaset kostar staten 1,3 miljarder kronor, som annars kunde gått till sjukvård eller skola.
Det är ett rent hembiträdesbidrag, som säkert går hem på Östermalm. Så inte nog med att skatterna nu sänks dramatiskt för de 10 procent rikaste i Sverige, med sänkt fastighetsskatt och borttagen förmögenhetsskatt - nu ska vi dessutom betala deras tvätt och städning.
onsdag 30 maj 2007
fredag 25 maj 2007
USA måste bli kvar i Irak tills vidare
ERBIL-ATHEN-STOCKHOLM: Skriver detta på flyget Erbil-Athén-Stockholm. Precis som på nedresan får vi inte flyga över Turkiet, eftersom man fått för sig att det står Kurdistan på flygplanen. Självklart absurt, och det bryter mot internationella flygöverenskommelser. Nu har jag emellertid förstått att UD tagit kontakt med turkiska ambassaden i Stockholm, för att lösa frågan. Bra det, för så här kan det inte få fortgå. Både passagerare och flygbolag drabbas hårt, inte minst ekonomiskt, när flygningarna tar över 7 timmar istället för 4.
Igår beslutade den amerikanska kongressen att ge ytterligare anslag till USA:s närvaro i Irak. Detta kan man läsa om i bl a SvD och DN. Många demokrater röstade emot, eftersom man ville se en tidtabell för USA:s tillbakadragande. Den amerikanska opinionen mot kriget är stark, och den kommer att öka ytterligare, om britterna aviserar att man drar sig tillbaka när Gordon Brown efterträder Tony Blair. Dessutom närmar sig valet i USA, och jag skulle tro att också republikanska presidentkandidater kommer att pressas till att presentera en tidtabell före årets utgång.
Det är lätt att ha en kluven inställning till USA:s engagemang i Irak. Kriget var ett självklart brott mot folkrätten och man har inte lyckats att åstadkomma fred och säkerhet under de år det pågått. Irak, som tidigare inte hade problem med islamistisk terrorism, verkar nu nästan vara en plantskola Al-Qaida.
Men å andra sidan: hur hemska terrordåd islamisterna än begår, så blir det aldrig lika omfattande som den statsterrorism som Saddam Hussein riktade mot sin egen befolkning, praktiskt taget dagligen. Har man stått i Halabja och sett ut över 5 000 gravstenar som symboliserar offren för gasattacken 1988, och man får klart för sig att människor fortfarande lider och dör av sviterna, har man svårt att tillgripa principiella folkrättsargument emot invasionen. Än svårare är det att se kriget som utslag av enkel amerikansk imperialism, och käckt ropa ”USA ut ur Irak”.
Det är förstås naivt att tro att USA är i Irak för att sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Det räcker med att se på historien: i latinamerika är det väl egentligen bara en diktator som USA inte backat upp, och det är Fidel Castro. Annars är det lätt att räkna upp diktatorer världen över som haft USA-stöd: Batista, Pinochet, Suharto, Strösser, Somoza.
USA är i Irak för oljans skull, och för det strategiska läget. Men det har fört det goda med sig, att landet fått en chans att bygga demokrati. Och på de platser där man får vara i fred för terrorism, är man på god väg, t ex i Kurdistan. Om USA skulle dra sig ur nu, skulle landet med stor sannolikhet falla sönder i tre delar: en kurdisk, en sunnimuslimsk och en shiamuslimsk. Den shiamuslimska skulle komma att kontrolleras av Iran, den sunnimuslimska av Syrien – och ingen vet om Turkiet då invaderar Kurdistan.
En snabb reträtt av USA vore därför ödesdigert, och man bör därför stanna tills vidare. Men det bästa vore att så småningom dra sig ur, och överlåta säkerhetsarbetet till inhemska styrkor, med hjälp av en FN-styrka som är stor och kraftfull nog att kunna bekämpa Al-Qaida.
Igår beslutade den amerikanska kongressen att ge ytterligare anslag till USA:s närvaro i Irak. Detta kan man läsa om i bl a SvD och DN. Många demokrater röstade emot, eftersom man ville se en tidtabell för USA:s tillbakadragande. Den amerikanska opinionen mot kriget är stark, och den kommer att öka ytterligare, om britterna aviserar att man drar sig tillbaka när Gordon Brown efterträder Tony Blair. Dessutom närmar sig valet i USA, och jag skulle tro att också republikanska presidentkandidater kommer att pressas till att presentera en tidtabell före årets utgång.
Det är lätt att ha en kluven inställning till USA:s engagemang i Irak. Kriget var ett självklart brott mot folkrätten och man har inte lyckats att åstadkomma fred och säkerhet under de år det pågått. Irak, som tidigare inte hade problem med islamistisk terrorism, verkar nu nästan vara en plantskola Al-Qaida.
Men å andra sidan: hur hemska terrordåd islamisterna än begår, så blir det aldrig lika omfattande som den statsterrorism som Saddam Hussein riktade mot sin egen befolkning, praktiskt taget dagligen. Har man stått i Halabja och sett ut över 5 000 gravstenar som symboliserar offren för gasattacken 1988, och man får klart för sig att människor fortfarande lider och dör av sviterna, har man svårt att tillgripa principiella folkrättsargument emot invasionen. Än svårare är det att se kriget som utslag av enkel amerikansk imperialism, och käckt ropa ”USA ut ur Irak”.
Det är förstås naivt att tro att USA är i Irak för att sprida demokrati och mänskliga rättigheter. Det räcker med att se på historien: i latinamerika är det väl egentligen bara en diktator som USA inte backat upp, och det är Fidel Castro. Annars är det lätt att räkna upp diktatorer världen över som haft USA-stöd: Batista, Pinochet, Suharto, Strösser, Somoza.
USA är i Irak för oljans skull, och för det strategiska läget. Men det har fört det goda med sig, att landet fått en chans att bygga demokrati. Och på de platser där man får vara i fred för terrorism, är man på god väg, t ex i Kurdistan. Om USA skulle dra sig ur nu, skulle landet med stor sannolikhet falla sönder i tre delar: en kurdisk, en sunnimuslimsk och en shiamuslimsk. Den shiamuslimska skulle komma att kontrolleras av Iran, den sunnimuslimska av Syrien – och ingen vet om Turkiet då invaderar Kurdistan.
En snabb reträtt av USA vore därför ödesdigert, och man bör därför stanna tills vidare. Men det bästa vore att så småningom dra sig ur, och överlåta säkerhetsarbetet till inhemska styrkor, med hjälp av en FN-styrka som är stor och kraftfull nog att kunna bekämpa Al-Qaida.
torsdag 24 maj 2007
Duás mördare kommer att få hårda straff
IRAKISKA KURDISTAN, ERBIL: I förmiddags åkte jag de ca 15 milen från Suleymania till Erbil. Vägarna är dåliga och trafiken stundtals tät, så det tog över 2,5 timme. Dessutom är det ganska många säkerhetskontroller. Bilen kördes av några unga PUK-aktivister i kostym - och kalashnikov. Säkerheten har ju skärpts efter sprängdådet i Erbilområdet i förra veckan, då 50 människor dödades av en islamistisk självmordsbombare.
Den ökade vaksamheten märktes också när vi kom fram till det kurdiska parlamentet. Det är förstås ett väntat mål för islamisterna, och därför var säkerheten rigorös, med massiva avspärrningar. Tråkigt, men det är inte mycket att göra. Den här delen av Irak var ju länge förskonad från terrordåd, men efter förra veckan vet vi att det kan hända också här.
Jag besökte parlamentet också på min förra resa, 2001, och då fungerade det inte riktigt, eftersom nästan hälften av ledamöterna, PUK:s, bojkottade parlamentet efter en schism med det andra stora partiet, KDP, om bland annat fördelningen av tullinkomsterna. Men sedan några år tillbaka är det återigen ett fungerande parlament.
I parlamentet träffade jag talmannen, Adnan Mufti, och vi diskuterade en rad frågor - flyktingfrågan, konstitutionen, den parlamentariska situationen. Jag tog också upp mordet på Duá Khalil Aswad, den 17-åriga flicka som blev stenad till döds 7 april i Mosulområdet i norra Irak. Det var ett s k hedersmord som medlemmar av flickans familj begick för att hon blivit förälskad i en kille som tillhörde en annan religion. Hon var yezidier, han sunnimuslim. Yezidier tillåter sällan att någon gifter sig utanför den egna gruppen.
Mordet dokumenterades dessutom på video med hjälp av mobiltelefoner, och lades ut på Internet. Där kan man också se att närvarande poliser håller sig fullständigt passiva. Mer att läsa om detta finns bl a i Aftonbladet.
Det var naturligtvis ett avskyvärt brott. Det har också förekommit uppgifter om att straffen för dessa brott är mycket låga - ner mot 6 månaders fängelse. När jag läste det blev jag förvånad, eftersom vi diskuterade hedersmord redan 2001, och att man då höll på att ändra lagarna. Talmannen visade sig vara mycket insatt i det aktuella fallet, och han berättade att i de kurdiska delarna av Irak har man skärpt lagstiftningen, så att dessa mord jämställs med alla andra mord ur straffhänseende, d v s regelmässigt livstids fängelse. Det var dessutom så, att när parlamentet nyligen antog en lag om att kunna frige fångar som skött sig i fängelse, så undantog man uttryckligen terrorister, narkotikabrottslingar, rånmördare - och hedersmördare. Man tar alltså detta på stort allvar.
Men detta gäller i Kurdistan. I övriga Irak är det fortfarande strafflagarna från Saddams tid som gäller, och där ser man mycket mildare på dessa brott. I fallet Duá kompliceras frågan eftersom Mosul är ett område vars tillhörighet ännu inte är avgjord. Än så länge är det Bagdad som har överhöghet, men man ska folkomrösta också där, precis som i Kirkuk.
Därför kunde mördarna ha kommit lindrigt undan - om inte fyra av dem varit så dumma att de flytt in på kurdiskt område, där de greps av kurdisk polis. De kommer nu att dömas efter kurdisk lag, som alltså ser strängt på hedersmord, och förmodligen får de mycket hårda straff. Se där - ibland tar rättvisan oväntade vägar.
Den ökade vaksamheten märktes också när vi kom fram till det kurdiska parlamentet. Det är förstås ett väntat mål för islamisterna, och därför var säkerheten rigorös, med massiva avspärrningar. Tråkigt, men det är inte mycket att göra. Den här delen av Irak var ju länge förskonad från terrordåd, men efter förra veckan vet vi att det kan hända också här.
Jag besökte parlamentet också på min förra resa, 2001, och då fungerade det inte riktigt, eftersom nästan hälften av ledamöterna, PUK:s, bojkottade parlamentet efter en schism med det andra stora partiet, KDP, om bland annat fördelningen av tullinkomsterna. Men sedan några år tillbaka är det återigen ett fungerande parlament.
I parlamentet träffade jag talmannen, Adnan Mufti, och vi diskuterade en rad frågor - flyktingfrågan, konstitutionen, den parlamentariska situationen. Jag tog också upp mordet på Duá Khalil Aswad, den 17-åriga flicka som blev stenad till döds 7 april i Mosulområdet i norra Irak. Det var ett s k hedersmord som medlemmar av flickans familj begick för att hon blivit förälskad i en kille som tillhörde en annan religion. Hon var yezidier, han sunnimuslim. Yezidier tillåter sällan att någon gifter sig utanför den egna gruppen.
Mordet dokumenterades dessutom på video med hjälp av mobiltelefoner, och lades ut på Internet. Där kan man också se att närvarande poliser håller sig fullständigt passiva. Mer att läsa om detta finns bl a i Aftonbladet.
Det var naturligtvis ett avskyvärt brott. Det har också förekommit uppgifter om att straffen för dessa brott är mycket låga - ner mot 6 månaders fängelse. När jag läste det blev jag förvånad, eftersom vi diskuterade hedersmord redan 2001, och att man då höll på att ändra lagarna. Talmannen visade sig vara mycket insatt i det aktuella fallet, och han berättade att i de kurdiska delarna av Irak har man skärpt lagstiftningen, så att dessa mord jämställs med alla andra mord ur straffhänseende, d v s regelmässigt livstids fängelse. Det var dessutom så, att när parlamentet nyligen antog en lag om att kunna frige fångar som skött sig i fängelse, så undantog man uttryckligen terrorister, narkotikabrottslingar, rånmördare - och hedersmördare. Man tar alltså detta på stort allvar.
Men detta gäller i Kurdistan. I övriga Irak är det fortfarande strafflagarna från Saddams tid som gäller, och där ser man mycket mildare på dessa brott. I fallet Duá kompliceras frågan eftersom Mosul är ett område vars tillhörighet ännu inte är avgjord. Än så länge är det Bagdad som har överhöghet, men man ska folkomrösta också där, precis som i Kirkuk.
Därför kunde mördarna ha kommit lindrigt undan - om inte fyra av dem varit så dumma att de flytt in på kurdiskt område, där de greps av kurdisk polis. De kommer nu att dömas efter kurdisk lag, som alltså ser strängt på hedersmord, och förmodligen får de mycket hårda straff. Se där - ibland tar rättvisan oväntade vägar.
onsdag 23 maj 2007
Sekularism mot religios fundamentalism ocksa i Kurdistan
IRAKISKA KURDISTAN: Idag borjade vi med att besoka marknaden i centrala Suleymania. Det var forstas ett sedvanligt myller av manniskor, och affarer dar allt, allt, allt kunde kopas - fran kryddor och vackra tyger, till guldklockor och den senaste elektroniken. Men man ska nog inte vara allt for overtygad om att markesvarorna ar akta, hur seriost det an ser ut... Vi besokte ocksa ett shoppingcentra som oppnats av en svensk-kurd, som ocksa driver en affar i Malmo. Och den affaren praglades mycket av svensk design och upplagg - och sa har man Suleymanias forsta rulltrappa!
I gar kvall at vi middag med anstallda vid PUK:s valkontor. Jag kom da att tala med en kvinnlig jurist, som arbetade mycket med kvinnofragor for partiet. Hon berattade att det nu finns en konflikt om hur konstitutionen for Kurdistan ska formuleras, nar det galler synen pa religion. En del vill peka ut Islam som den viktigaste rattskallan for kurdisk lagstiftning, medan bl a PUK vill ha en skrivning som visserligen namner Islam, men som inte oppnar for islamistiska lagar. Hon lyfte fram detta som en viktig fraga for kvinnorna, eftersom hon befarade att en mer religios skrivning skulle undergrava kvinnofragorna - bl a nar det galler kvinnors sjalvstandighet, familjeratten och ratt till arbete.
Hon har naturligtvis ratt, och det blev annu ett exempel pa hur religiosa forestallningar vill spela en roll i politiken. I Europa hade vi for inte sa lange sedan en diskussion, driven av Vatikanen och Polen, om att det nya EU-fordraget skulle peka ut kristendomen som grundlaggande bas for samarbetet - en direkt parallell till diskussionen i Irak. Vi lyckades mota den tanken i Europa, och jag hoppas att det gar att gora ocksa i Kurdistan. Muslimsk och kristen fundamentalism har det gemensamt att man inte formar skilja pa politik och religion. Men lagarna ska inte utformas av fruktan for gud - utan av respekt for medmanniskan. Det ar en stor skillnad.
Idag har vi traffat PUK:s hogsta ledning, for att diskutera vidare om vart samarbetsprojekt, da ett antal av partiets representanter ska komma till Sverige for att lara sig om hur vart politiska system fungerar. Men vi kom ocksa att prata storpolitik. I forra veckan sa USA:s FN-ambassador att folkomrostningen i oljestaden Kirkuk, om staden ska tillhora Bagdad eller Kurdistan, kan komma att skjutas upp. Det ar en dalig ide`. Den overenskommelse som finns ar att stadens tillhorighet ska avgoras genom folkomrostning detta ar, efter att kurder som tvangsforflyttats fran Kirkuk erbjudits att atervanda, och araber som tvingats flytta till Kirkuk erbjudits aka tillbaka till arabiska omraden. Formerna for detta ar reglerat i Iraks konstitution, som 80 procent av de rostande i en folkomrostning haromaret stallde sig bakom.
Med stor sannolikhet kommer en folkomrostning att resultera i att staden blir en del av den kurdiska delstaten, och det har val motstandarna till det forstatt. Darfor vill man skjuta upp folkomrostningen. Men det vore mycket olyckligt. Kirkuks stallning maste avgoras, annars kan ingen vidareutveckling komma igang. Och det naturliga och demokratiska ar att folket bestammer vilken del av landet man vill tillhora. Darfor maste man halla pa den tidsplan man kommit overens om.
I gar kvall at vi middag med anstallda vid PUK:s valkontor. Jag kom da att tala med en kvinnlig jurist, som arbetade mycket med kvinnofragor for partiet. Hon berattade att det nu finns en konflikt om hur konstitutionen for Kurdistan ska formuleras, nar det galler synen pa religion. En del vill peka ut Islam som den viktigaste rattskallan for kurdisk lagstiftning, medan bl a PUK vill ha en skrivning som visserligen namner Islam, men som inte oppnar for islamistiska lagar. Hon lyfte fram detta som en viktig fraga for kvinnorna, eftersom hon befarade att en mer religios skrivning skulle undergrava kvinnofragorna - bl a nar det galler kvinnors sjalvstandighet, familjeratten och ratt till arbete.
Hon har naturligtvis ratt, och det blev annu ett exempel pa hur religiosa forestallningar vill spela en roll i politiken. I Europa hade vi for inte sa lange sedan en diskussion, driven av Vatikanen och Polen, om att det nya EU-fordraget skulle peka ut kristendomen som grundlaggande bas for samarbetet - en direkt parallell till diskussionen i Irak. Vi lyckades mota den tanken i Europa, och jag hoppas att det gar att gora ocksa i Kurdistan. Muslimsk och kristen fundamentalism har det gemensamt att man inte formar skilja pa politik och religion. Men lagarna ska inte utformas av fruktan for gud - utan av respekt for medmanniskan. Det ar en stor skillnad.
Idag har vi traffat PUK:s hogsta ledning, for att diskutera vidare om vart samarbetsprojekt, da ett antal av partiets representanter ska komma till Sverige for att lara sig om hur vart politiska system fungerar. Men vi kom ocksa att prata storpolitik. I forra veckan sa USA:s FN-ambassador att folkomrostningen i oljestaden Kirkuk, om staden ska tillhora Bagdad eller Kurdistan, kan komma att skjutas upp. Det ar en dalig ide`. Den overenskommelse som finns ar att stadens tillhorighet ska avgoras genom folkomrostning detta ar, efter att kurder som tvangsforflyttats fran Kirkuk erbjudits att atervanda, och araber som tvingats flytta till Kirkuk erbjudits aka tillbaka till arabiska omraden. Formerna for detta ar reglerat i Iraks konstitution, som 80 procent av de rostande i en folkomrostning haromaret stallde sig bakom.
Med stor sannolikhet kommer en folkomrostning att resultera i att staden blir en del av den kurdiska delstaten, och det har val motstandarna till det forstatt. Darfor vill man skjuta upp folkomrostningen. Men det vore mycket olyckligt. Kirkuks stallning maste avgoras, annars kan ingen vidareutveckling komma igang. Och det naturliga och demokratiska ar att folket bestammer vilken del av landet man vill tillhora. Darfor maste man halla pa den tidsplan man kommit overens om.
tisdag 22 maj 2007
Minnet av Halabja lever fortfarande
SULEYMANIA, NORRA IRAK: Idag traffade vi under formiddagen representanter for vart systerparti i Norra Irak, PUK, och diskuterade framtida samarbetsprojekt. PUK ska naturligtvis inte forvaxlas med PKK. PKK ar en vapnad styrka med leninistisk inriktning som i aratal fort krig i Turkiet. Malet for dem ar en egen kurdisk stat i Turkiet. De finns fortfarande kvar i bergen mellan Irak och Turkiet, men har lidit stor skada av att deras ledare, Abdullah Ocalan, sitter fangslad i Turkiet.
PUK har sina rotter i Irak, och ar idag med och styr i Irakiska Kurdistan, d v s en delregion i Irak. Partiet har ca 400 000 medlemmar och det ar den irakiske presidenten Jalal Talabanis parti. PUK ar ett socialdemokratiskt parti, och sedan nagra ar tillbaka medlem i Socialistinternationalen. Partiet verkade under artionden som en vapnad befrielserorelse i Irak, mot Saddam Hussein. Efter det forsta gulfkriget 1991 blev norra Irak en sjalvstyrande enklav, och PUK var ett av de partier som da tog ansvar for att forsoka skapa en fungerande demokrati dar, trots standiga hot fran Saddam forstas, men ocksa Turkiet och tidvis Iran. Efter Saddams fall ar PUK nu med och bygger upp saval Irak som stat, som irakiska Kurdistan. Man dominerar i Suleimaniyaomradet och ar ocks[ stora i oljestaden Kirkuk, vars status fortfarande ar osaker.
Det finns gamla band mellan PUK och socialdemokratin i Sverige, som vi nu kommer att fordjupa. Det sker bl a med att PUK kommer att skicka en delegation till Sverige till hosten, for att lara sig mer om hur vart parti fungerar. PUK ska ga fran att ha varit en vapnad befrielserorelse i en diktatur, till att bli ett civilt politiskt parti i en demokrati. Det ar forstas en stor omstallning. Vi vill garna hjalpa till, pa samma satt som vi bl a gjort med ANC i Sydafrika, med socialdemokratiska partier i Ungern, Tjeckien och Chile.
Eftermiddagen agnades at en resa till Halabja, en stad vid den iranska gransen. Det var dar over 5 000 manniskor - man, kvinnor, barn - dodades med giftgas pa en enda dag, 16 mars 1988. Det var ett led i Saddams krigforing mot kurderna. Vi traffade de lokala PUK-representanterna, och lade ner en krans vid minnesmarket over de doda. Det som hande i Halabja far aldrig glommas, och darfor bygger man ocksa ett sarskilt monument och ett museum, far att se till att minnet av denna fruktansvarda massaker halls levande.
PUK har sina rotter i Irak, och ar idag med och styr i Irakiska Kurdistan, d v s en delregion i Irak. Partiet har ca 400 000 medlemmar och det ar den irakiske presidenten Jalal Talabanis parti. PUK ar ett socialdemokratiskt parti, och sedan nagra ar tillbaka medlem i Socialistinternationalen. Partiet verkade under artionden som en vapnad befrielserorelse i Irak, mot Saddam Hussein. Efter det forsta gulfkriget 1991 blev norra Irak en sjalvstyrande enklav, och PUK var ett av de partier som da tog ansvar for att forsoka skapa en fungerande demokrati dar, trots standiga hot fran Saddam forstas, men ocksa Turkiet och tidvis Iran. Efter Saddams fall ar PUK nu med och bygger upp saval Irak som stat, som irakiska Kurdistan. Man dominerar i Suleimaniyaomradet och ar ocks[ stora i oljestaden Kirkuk, vars status fortfarande ar osaker.
Det finns gamla band mellan PUK och socialdemokratin i Sverige, som vi nu kommer att fordjupa. Det sker bl a med att PUK kommer att skicka en delegation till Sverige till hosten, for att lara sig mer om hur vart parti fungerar. PUK ska ga fran att ha varit en vapnad befrielserorelse i en diktatur, till att bli ett civilt politiskt parti i en demokrati. Det ar forstas en stor omstallning. Vi vill garna hjalpa till, pa samma satt som vi bl a gjort med ANC i Sydafrika, med socialdemokratiska partier i Ungern, Tjeckien och Chile.
Eftermiddagen agnades at en resa till Halabja, en stad vid den iranska gransen. Det var dar over 5 000 manniskor - man, kvinnor, barn - dodades med giftgas pa en enda dag, 16 mars 1988. Det var ett led i Saddams krigforing mot kurderna. Vi traffade de lokala PUK-representanterna, och lade ner en krans vid minnesmarket over de doda. Det som hande i Halabja far aldrig glommas, och darfor bygger man ocksa ett sarskilt monument och ett museum, far att se till att minnet av denna fruktansvarda massaker halls levande.
måndag 21 maj 2007
Absurd turkisk nationalism
Sa landade vi till slut i Erbil i norra Irak. Men resan blev nastan ett overtydligt exempel pa svarigheterna som det har landet lider under. Flyg mellan Stockholm och Erbil ska ta 4 timmar och 10 minuter. Den har gangen tog det 7 timmar och 30 minuter. Orsaken var att Turkiet sedan en vecka tillbaka vagrar lata flygbolaget flyga over turkiskt luftrum. Och anledningen till det ar att Turkiet havdar att det pa planen till Erbil star textat Kurdistan Airlines, och ett sadant plan slapps inte in i Turkiet, inte ens pa 10 000 meters hojd! Darfor far man flyga runt Turkiet, och mellanlanda i Athen, vilket tar nagra extra timmar.
Jag utgar ifran att svenska myndigheter nu agerar mot Turkiet. For det ar naturligtvis absurt. For det forsta star det inte ens Kurdistan Airlines pa planen - det star Viking Airlines, for det ar det bolaget heter. Och for det andra - aven om det statt Kurdistan Airlines pa planen, hur kan det skada Turkiet?
Bakgrunden ar den bisarra politiska symbolik som inte sallan finns i turkisk politik. Forr fornekade man att det ens fanns kurder i Turkiet - de kallades "bergsturkar", och fornekades alla kulturella rattigheter. Fick inte ens tala sitt sprak, eller ge sina barn kurdiska namn. Nu har det blivit battre. Turkiets premiarminister Erdogan erkande for nagra ar sedan kurderna som folkgrupp, och det ar en paradox att den regering som ju bestar av ett parti, AKP, med religiosa, muslimska rotter, samtidigt ar den regering som gjort mest for att utveckla manskliga rattigheter i Turkiet - medan de sekulara oppositionspartierna inte sallan spelar under tacket med antidemokratiska militara krafter i landet. Dit hor i allra hogsta grad till min bedrovelse det parti som pastar sig vara socialdemokratiskt, CHP.
AKP-regeringen ar alltsa forhallandevis kurdvanlig. Men nu ar det snart val i Turkiet, efter att oppositionen skapade en konstitutionell kris i samband med att parlamentet skulle valja president for nagra veckor sedan. Och da blir kurdfragan aterigen symbolfraga i landet - och kanske ar det darfor man inte vill lata flygplan som man tror att det star "Kurdistan" pa flyga over landet.
Om militaren aterigen far styra Turkiet - antingen direkt eller via tjanstvilliga politiker - skulle det samtidigt vara mycket daliga nyheter for kurderna i norra Irak. Den turkiska militaren har hotat med att ga in i Irak, under forevandning att man vill skydda turkar som bor har - men i sjalva verket ar man orolig for vad som kan handa i Turkiet, om kurderna dar far ett foredome, dar grannlandet Irak ger ett exempel pa att kurderna faktiskt kan styra sig sjalva inom ett annat lands granser, och att det gar ganska bra.
Allt fler skulle da fraga: om det gar i Irak, varfor inte i Turkiet? Det ar den fragan som turkiska nationalister fruktar allra mest.
Jag utgar ifran att svenska myndigheter nu agerar mot Turkiet. For det ar naturligtvis absurt. For det forsta star det inte ens Kurdistan Airlines pa planen - det star Viking Airlines, for det ar det bolaget heter. Och for det andra - aven om det statt Kurdistan Airlines pa planen, hur kan det skada Turkiet?
Bakgrunden ar den bisarra politiska symbolik som inte sallan finns i turkisk politik. Forr fornekade man att det ens fanns kurder i Turkiet - de kallades "bergsturkar", och fornekades alla kulturella rattigheter. Fick inte ens tala sitt sprak, eller ge sina barn kurdiska namn. Nu har det blivit battre. Turkiets premiarminister Erdogan erkande for nagra ar sedan kurderna som folkgrupp, och det ar en paradox att den regering som ju bestar av ett parti, AKP, med religiosa, muslimska rotter, samtidigt ar den regering som gjort mest for att utveckla manskliga rattigheter i Turkiet - medan de sekulara oppositionspartierna inte sallan spelar under tacket med antidemokratiska militara krafter i landet. Dit hor i allra hogsta grad till min bedrovelse det parti som pastar sig vara socialdemokratiskt, CHP.
AKP-regeringen ar alltsa forhallandevis kurdvanlig. Men nu ar det snart val i Turkiet, efter att oppositionen skapade en konstitutionell kris i samband med att parlamentet skulle valja president for nagra veckor sedan. Och da blir kurdfragan aterigen symbolfraga i landet - och kanske ar det darfor man inte vill lata flygplan som man tror att det star "Kurdistan" pa flyga over landet.
Om militaren aterigen far styra Turkiet - antingen direkt eller via tjanstvilliga politiker - skulle det samtidigt vara mycket daliga nyheter for kurderna i norra Irak. Den turkiska militaren har hotat med att ga in i Irak, under forevandning att man vill skydda turkar som bor har - men i sjalva verket ar man orolig for vad som kan handa i Turkiet, om kurderna dar far ett foredome, dar grannlandet Irak ger ett exempel pa att kurderna faktiskt kan styra sig sjalva inom ett annat lands granser, och att det gar ganska bra.
Allt fler skulle da fraga: om det gar i Irak, varfor inte i Turkiet? Det ar den fragan som turkiska nationalister fruktar allra mest.
söndag 20 maj 2007
Kan Irak stabiliseras?
Om några timmar åker jag nattflyget till norra Irak. Jag landar imorgon bitti, måndag, och kommer att tillbringa veckan i Suleymania och Erbil. Syftet med resan är att fördjupa de kontakter socialdemokratiska partiet i Sverige har med det kurdiska partiet PUK, vars ledare är den irakiske presidenten Jalal Talabani. Vi ska bl a ordna utbildning för PUK-representanter i Sverige, något jag kommer att skriva mer om under veckan.
Jag har varit i norra Irak en gång tidigare, våren 2000. Det var före kriget, så Saddam Hussein satt fortfarande i Bagdad, men i norr fanns det ett självstyrande kurdiskt område, som skyddades av amerikanskt och brittiskt flyg. Talabani ledde också då PUK, som styrde i en del av irakiska Kurdistan. Den andra styrdes av det andra stora kurdiska partiet, KDP, under ledning av Barzani. Och denna lilla enklav klämdes mellan Turkiet, Iran, Irak med Saddam och Syrien. "A rough neighborhood", som PUK-premiärministern Dr Barham uttryckte det. Och det får man ju säga.
Nu är Saddam borta, konflikterna mellan PUK och KDP nedlagda, och man hjälps åt för att försöka bygga upp ett demokratiskt Irak. Det är det jag ska lära mig mer om under veckan, och det finns ju många teman att knyta an till i samtalen med de politiska ledarna - det politiska våldet manifesterat med en bomb i Erbil häromdagen, samarbetet med övriga folkgrupper, USA:s närvaro, hederskulturen som vi återigen fick se ett fruktansvärt exempel på med en mördad flicka för några dagar sedan - för att bara nämna något. Det är ämnen som jag kommer att skriva mer om under veckan!
Jag har varit i norra Irak en gång tidigare, våren 2000. Det var före kriget, så Saddam Hussein satt fortfarande i Bagdad, men i norr fanns det ett självstyrande kurdiskt område, som skyddades av amerikanskt och brittiskt flyg. Talabani ledde också då PUK, som styrde i en del av irakiska Kurdistan. Den andra styrdes av det andra stora kurdiska partiet, KDP, under ledning av Barzani. Och denna lilla enklav klämdes mellan Turkiet, Iran, Irak med Saddam och Syrien. "A rough neighborhood", som PUK-premiärministern Dr Barham uttryckte det. Och det får man ju säga.
Nu är Saddam borta, konflikterna mellan PUK och KDP nedlagda, och man hjälps åt för att försöka bygga upp ett demokratiskt Irak. Det är det jag ska lära mig mer om under veckan, och det finns ju många teman att knyta an till i samtalen med de politiska ledarna - det politiska våldet manifesterat med en bomb i Erbil häromdagen, samarbetet med övriga folkgrupper, USA:s närvaro, hederskulturen som vi återigen fick se ett fruktansvärt exempel på med en mördad flicka för några dagar sedan - för att bara nämna något. Det är ämnen som jag kommer att skriva mer om under veckan!
fredag 18 maj 2007
Funkar den norska modellen i Sverige?
Igår var det Norges nationaldag, och jag läser i SvD om sedvanlig nationaldagsyra på Karl-Johann. Det går bra för Norge. Det finns en enorm framtidstro, naturligtvis drivet av den snabba ekonomiska utvecklingen. Förra året vid den här tiden åkte jag tillsammans med de övriga nordiska hälsoministrarna Hurtigrutten mellan Tromsö och Kirkenes, och besökte bl a Nordkap. Norges hälsominister Sylvia Brustad var värd, och vi fick bl a en föredragning om de enorma planerade investeringarna i Nordnorge, för att öppna nya olje- och gasfält i Barents Hav.
Det är en smula paradoxalt: Norge har ett mycket gott namn i miljösammanhang, sedan Gro Harlem Brundtlands dagar. Samtidigt baseras stora delar av ekonomin på olja, som spär på växthuseffekten, och fiske, som ofta är omstritt.
Hur som helst präglas så väl landet som regeringen Stoltenberg av gott självförtroende. Det är ju en koalition mellan Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Skulle något liknande vara möjligt i Sverige?
Nej, inte så länge det svenska centerpartiet utmärker sig som det mest löntagarfientliga partiet i svensk politik. Men det finns ju en annan röd-grön sammansättning som är troligare i Sverige, och det är en s-v-mp-regering.
Jag tycker att Mona Sahlins initiativ om ett fördjupat samarbete med v och mp är bra. Jag drar mig visserligen för att befästa blockpolitiken - tycker att det borde finnas utrymme för blocköverskridande samarbeten, det är bra för Sverige - men den tråkiga sanningen är ju att blockpolitiken nu befästs hårdare än någonsin. Inte av oss, men av borgerligheten. Och då måste vi på vänstersidan också samordna vår politik.
Det är ju dessutom så, att skillnaderna mellan s, v och mp är mycket mindre än skillnaderna mellan partierna i det borgerliga blocket. Visst kan man peka på EU-frågan som skiljefråga, men sanningen är ju att v och mp:s utträdeskrav numera är mer av symbolisk betydelse. Deras linje kan numera beskrivas som ett motstånd mot mer av överstatlighet - en inställning som jag f ö delar, trots att jag är EU-vän.
När det gäller vänsterpartiet, så har ju den stora skiljefrågan varit bekännelsen till kommunismen, som ju socialdemokratin i alla tider med rätta bekämpat. Men numera får jag nog anse att också denna fråga fått mer av symbolkaraktär. De vänsterpartister som fortfarande kallar sig kommunister gör det mer av internpolitiska och nostalgiska skäl. Det är löjligt att tro att de är antidemokrater, att de skulle börja skjuta politiska motståndare, om de fick makten.
På s-sidan finns ju också ett motstånd. Det bottnar ofta i en stöddig inställning: det är bara vi socialdemokrater som kan och vet allting bäst, för vi har styrt Sverige i 70 år, och det har blivit ett bra land.
Det är ju sant, men samtidigt måste man ju erkänna att i en del frågor har socialdemokratin lärt sig ett och annat av mp. Det gäller t ex trängselavgifterna. När jag var rådgivare åt Björn Rosengren under förhandlingarna om infrastrukturpropositionen 2001 var jag benhårt emot det. Men sedan tvingade mp på oss trängselavgifter efter valet 2002 - och det blev en succé.
När det gäller v, så är det nog nyttigt att hela tiden ha ett tryck vänsterifrån när det gäller välfärdspolitiken, men också ett ständigt ifrågasättande av klockartron på EU:s förträfflighet.
Jag tror att det går att komma överens om det allra mesta med v och mp, och jag tror inte att det är bra att gå till val 2010 med en situation där vi är splittrade på vänstersidan, samtidigt som borgerligheten är samordnad. Därför bör vi nu försöka samordna vår politik, också på vänstersidan.
Det är en smula paradoxalt: Norge har ett mycket gott namn i miljösammanhang, sedan Gro Harlem Brundtlands dagar. Samtidigt baseras stora delar av ekonomin på olja, som spär på växthuseffekten, och fiske, som ofta är omstritt.
Hur som helst präglas så väl landet som regeringen Stoltenberg av gott självförtroende. Det är ju en koalition mellan Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Skulle något liknande vara möjligt i Sverige?
Nej, inte så länge det svenska centerpartiet utmärker sig som det mest löntagarfientliga partiet i svensk politik. Men det finns ju en annan röd-grön sammansättning som är troligare i Sverige, och det är en s-v-mp-regering.
Jag tycker att Mona Sahlins initiativ om ett fördjupat samarbete med v och mp är bra. Jag drar mig visserligen för att befästa blockpolitiken - tycker att det borde finnas utrymme för blocköverskridande samarbeten, det är bra för Sverige - men den tråkiga sanningen är ju att blockpolitiken nu befästs hårdare än någonsin. Inte av oss, men av borgerligheten. Och då måste vi på vänstersidan också samordna vår politik.
Det är ju dessutom så, att skillnaderna mellan s, v och mp är mycket mindre än skillnaderna mellan partierna i det borgerliga blocket. Visst kan man peka på EU-frågan som skiljefråga, men sanningen är ju att v och mp:s utträdeskrav numera är mer av symbolisk betydelse. Deras linje kan numera beskrivas som ett motstånd mot mer av överstatlighet - en inställning som jag f ö delar, trots att jag är EU-vän.
När det gäller vänsterpartiet, så har ju den stora skiljefrågan varit bekännelsen till kommunismen, som ju socialdemokratin i alla tider med rätta bekämpat. Men numera får jag nog anse att också denna fråga fått mer av symbolkaraktär. De vänsterpartister som fortfarande kallar sig kommunister gör det mer av internpolitiska och nostalgiska skäl. Det är löjligt att tro att de är antidemokrater, att de skulle börja skjuta politiska motståndare, om de fick makten.
På s-sidan finns ju också ett motstånd. Det bottnar ofta i en stöddig inställning: det är bara vi socialdemokrater som kan och vet allting bäst, för vi har styrt Sverige i 70 år, och det har blivit ett bra land.
Det är ju sant, men samtidigt måste man ju erkänna att i en del frågor har socialdemokratin lärt sig ett och annat av mp. Det gäller t ex trängselavgifterna. När jag var rådgivare åt Björn Rosengren under förhandlingarna om infrastrukturpropositionen 2001 var jag benhårt emot det. Men sedan tvingade mp på oss trängselavgifter efter valet 2002 - och det blev en succé.
När det gäller v, så är det nog nyttigt att hela tiden ha ett tryck vänsterifrån när det gäller välfärdspolitiken, men också ett ständigt ifrågasättande av klockartron på EU:s förträfflighet.
Jag tror att det går att komma överens om det allra mesta med v och mp, och jag tror inte att det är bra att gå till val 2010 med en situation där vi är splittrade på vänstersidan, samtidigt som borgerligheten är samordnad. Därför bör vi nu försöka samordna vår politik, också på vänstersidan.
onsdag 16 maj 2007
Reinfeldts kafferep - och Göran Persson och JKL
Precis som man kunde förvänta blev det inget riktigt konkret innehåll i samtalen mellan George W Bush och Fredrik Reinfeldt, läser jag i SvD. Inga samarbetsavtal undertecknades, trots att det utlovats tidigare, och Reinfeldt vågade inte framföra kritik mot USA, som ju släpper ut mest växthusgaser av alla jordens länder - och som inte undertecknat Kyotoprotokollet. Nu blev det ett substanslöst kafferep hos Bush, utan något egentligt politiskt värde.
Det är inte så konstigt. Det här är två politiker som aldrig brytt sig så mycket om miljöfrågor. Bush har ju alltid varit hårt knuten till oljeintressen i Texas, och Reinfeldt har aldrig dragit sig för att ta populistiska poänger mot dem som velat begränsa bilismen. Extra festligt blir det nu, när jag läser att Reinfeldt av USA:s kongress fick beröm för den svenska energipolitiken, framför allt de höga skatterna! Nog måste Reinfeldt ha rodnat över att få beröm för en politik som i allt väsentligt bär socialdemokratisk prägel. Eller också trivs han i lånta fjädrar.
Diskussionen om JKL och Göran Persson fick ett nytt inslag idag, när jag i Aftonbladet kunde läsa att JKL har i uppdrag av ett internationellt spritföretag att påverka opinionen i positiv riktning för en försäljning av statliga Vin&Sprit.
Tydligen hade Anna Helsén, tidigare pressekreterare hos Göran Persson och numera anställd på JKL, ringt upp Kristianstads s-kommunalråd Helene Fritzon för att få henne att tala för en privatisering. Uppenbarligen hade Helsén inte rådfrågat sin förra chef om det, för då hade Persson kunnat informera henne om att just Fritzon är nog den siste man ska ringa i det sammanhanget. Heléne Fritzon har agerat mycket aktivt emot en försäljning. Åhus ligger ju i Kristianstad kommun, och tusentals jobb hotas i regionen om en försäljning skulle innebära en flytt av produktionen. Hon ogillar utförsäljning av statlig egendom i största allmänhet - och i all synnerhet Vin&Sprit.
Jag har arbetat med Göran Persson i olika sammanhang i över 10 år. Jag har alltid respekterat honom, och han var ofta mycket rolig att arbeta med - uppfinningsrik, drivande, strategisk, politiskt rätt. Jag har ingen anledning att kritisera honom i onödan.
Men här har han gjort en tabbe. Det är inte sista gången vi kommer att få läsa om hur han kopplas samman med JKL:s olika kunder, i sammanhang han helst inte vill förekomma. Företag som JKL är som ett slags legosoldater i politisk opinionsbildning. De säljer sig till de intressen som i dagsläget kan bjuda högst - och det är ofta de redan priviligierade. Därmed medverkar man till att vrida det politiska samtalet i en riktning som i vart fall få socialdemokrater kan sympatisera med.
Därför är Göran Perssons engagemang i JKL både oklokt och olämpligt.
Det är inte så konstigt. Det här är två politiker som aldrig brytt sig så mycket om miljöfrågor. Bush har ju alltid varit hårt knuten till oljeintressen i Texas, och Reinfeldt har aldrig dragit sig för att ta populistiska poänger mot dem som velat begränsa bilismen. Extra festligt blir det nu, när jag läser att Reinfeldt av USA:s kongress fick beröm för den svenska energipolitiken, framför allt de höga skatterna! Nog måste Reinfeldt ha rodnat över att få beröm för en politik som i allt väsentligt bär socialdemokratisk prägel. Eller också trivs han i lånta fjädrar.
Diskussionen om JKL och Göran Persson fick ett nytt inslag idag, när jag i Aftonbladet kunde läsa att JKL har i uppdrag av ett internationellt spritföretag att påverka opinionen i positiv riktning för en försäljning av statliga Vin&Sprit.
Tydligen hade Anna Helsén, tidigare pressekreterare hos Göran Persson och numera anställd på JKL, ringt upp Kristianstads s-kommunalråd Helene Fritzon för att få henne att tala för en privatisering. Uppenbarligen hade Helsén inte rådfrågat sin förra chef om det, för då hade Persson kunnat informera henne om att just Fritzon är nog den siste man ska ringa i det sammanhanget. Heléne Fritzon har agerat mycket aktivt emot en försäljning. Åhus ligger ju i Kristianstad kommun, och tusentals jobb hotas i regionen om en försäljning skulle innebära en flytt av produktionen. Hon ogillar utförsäljning av statlig egendom i största allmänhet - och i all synnerhet Vin&Sprit.
Jag har arbetat med Göran Persson i olika sammanhang i över 10 år. Jag har alltid respekterat honom, och han var ofta mycket rolig att arbeta med - uppfinningsrik, drivande, strategisk, politiskt rätt. Jag har ingen anledning att kritisera honom i onödan.
Men här har han gjort en tabbe. Det är inte sista gången vi kommer att få läsa om hur han kopplas samman med JKL:s olika kunder, i sammanhang han helst inte vill förekomma. Företag som JKL är som ett slags legosoldater i politisk opinionsbildning. De säljer sig till de intressen som i dagsläget kan bjuda högst - och det är ofta de redan priviligierade. Därmed medverkar man till att vrida det politiska samtalet i en riktning som i vart fall få socialdemokrater kan sympatisera med.
Därför är Göran Perssons engagemang i JKL både oklokt och olämpligt.
tisdag 15 maj 2007
Reinfeldt måste prata bensinskatter med Bush
Idag träffar statsminister Fredrik Reinfeldt USA:s president George Bush. Klimatfrågan ska stå överst på dagordningen, och det är ju på tiden för både Bush och Reinfeldt. Sydsvenskans Olle Lönnéus skriver idag att Bush och Reinfeldt är "två av de sista ledarna i västvärlden" som insett att växthuseffekten inte går att strunta i.
Men vad ska de prata om? Det sades ju vara på väg fram ett avtal om samarbete, men häromdagen rapporterade SvD att det inte skulle bli av. Och det är väl klart: detta är två politiker som egentligen inte vill något i klimatpolitiken. Vad skulle de avtala om?
USA har 4 procent av jordens befolkning, men släpper ut 25 procent av växthusgaserna. I borgerliga media rapporteras ofta i berömmande ordalag om amerikansk tillväxt och sysselsättning. Men då glömmer man att den amerikanska ekonomin alltid varit dopad med låga olje- och bensinpriser. Tänk om västeuropa skulle tillåta sig bensinpriser på 5-6 kronor per liter - hur skulle då utsläppssituationen se ut? Den bistra sanningen är att USA lever över allas våra tillgångar, genom att ta i anspråk ett ekologiskt utrymme som egentligen inte finns.
Om Fredrik Reinfeldt menar allvar med sitt nyväckta klimatintresse, måste han ta upp bensinskattefrågan med Bush. Så länge USA ligger kvar på dessa låga nivåer kommer inget att hända, hur mycket forskningsprojekt man än drar igång.
Men det blir kanske svårt för Reinfeldt. Det var trots allt inte så länge sedan han själv stod för lägre bensinskatter.
Läser för övrigt idag om den nya borgerliga budgeten i Lund. Skatten sänks med 15 öre per skattekrona, vilket ger 19 kronor mer i plånboken i månaden för den som tjänar 15 000. Samtidigt tvingas kommunen fördubbla sin upplåning för att klara investeringarna. Och barnomsorgen får inte nog med pengar för att klara sig. Det sista kommenterar det ansvariga kommunalrådet Tove Klette (fp) såhär:
"Men förskolorna är väldigt uppfinningsrika. Det blir Ur- och skuravdelningar."
Alltså: eftersom kommunen inte har råd att bygga fler dagis, så måste barnen vara ute hela dagarna året om, oavsett om föräldrarna vill det eller inte. Och nej, det är inget aprilskämt.
Men vad ska de prata om? Det sades ju vara på väg fram ett avtal om samarbete, men häromdagen rapporterade SvD att det inte skulle bli av. Och det är väl klart: detta är två politiker som egentligen inte vill något i klimatpolitiken. Vad skulle de avtala om?
USA har 4 procent av jordens befolkning, men släpper ut 25 procent av växthusgaserna. I borgerliga media rapporteras ofta i berömmande ordalag om amerikansk tillväxt och sysselsättning. Men då glömmer man att den amerikanska ekonomin alltid varit dopad med låga olje- och bensinpriser. Tänk om västeuropa skulle tillåta sig bensinpriser på 5-6 kronor per liter - hur skulle då utsläppssituationen se ut? Den bistra sanningen är att USA lever över allas våra tillgångar, genom att ta i anspråk ett ekologiskt utrymme som egentligen inte finns.
Om Fredrik Reinfeldt menar allvar med sitt nyväckta klimatintresse, måste han ta upp bensinskattefrågan med Bush. Så länge USA ligger kvar på dessa låga nivåer kommer inget att hända, hur mycket forskningsprojekt man än drar igång.
Men det blir kanske svårt för Reinfeldt. Det var trots allt inte så länge sedan han själv stod för lägre bensinskatter.
Läser för övrigt idag om den nya borgerliga budgeten i Lund. Skatten sänks med 15 öre per skattekrona, vilket ger 19 kronor mer i plånboken i månaden för den som tjänar 15 000. Samtidigt tvingas kommunen fördubbla sin upplåning för att klara investeringarna. Och barnomsorgen får inte nog med pengar för att klara sig. Det sista kommenterar det ansvariga kommunalrådet Tove Klette (fp) såhär:
"Men förskolorna är väldigt uppfinningsrika. Det blir Ur- och skuravdelningar."
Alltså: eftersom kommunen inte har råd att bygga fler dagis, så måste barnen vara ute hela dagarna året om, oavsett om föräldrarna vill det eller inte. Och nej, det är inget aprilskämt.
måndag 14 maj 2007
Jag vill kunna stryka politiker
Idag rapporterar Ekot om vårt arbete i grundlagsutredningen, den kommitté där vi ser över hela regeringsformen, valsystem, domstolarnas ställning och mycket mer. Jag är, tillsammans med Marita Ulvskog, Lena Hjelm-Wallén och Göran Magnusson, s-representant i utredningen. Den leds av moderaten Per Unckel.
Ekot konstaterar att intresset av personvalet är svalt. Allt färre personröstar. I senaste valet var det bara 22 procent av väljarna som personröstade, 2002 var det 26 procent och 1998 30 procent.
Det verkar som om de som är mest intresserade av personvalet är - politikerna själva! Allmänheten verkar vara ganska likgiltig - man röstar på ett politiskt program, inte en person. Det är en inställning som jag tycker är ganska sund. Men många politiker verkar inte vilja finna sig i det, utan fortsätter krampaktigt att plädera för personvalet. Det finns nästan ett drag av narcissism - det är bara jag, jag, jag som ska fram, strunta i laget. Det är ibland parodiskt.
Jag tycker att vi ska lugna ner det lite. Behåll gärna personvalsinslaget, men för den väljare som vill ställa upp på partiets lista bör det finnas en ruta som man kan kryssa i. Om den rutan sedan får flest kryss, d v s fler än någon enskild kandidat, så är det listans rangordning som gäller. Sedan tycker jag också att vi ska återinföra möjligheten att stryka kandidater. Det bör vara möjligt för en väljare att göra en sådan markering. Om fler än hälften av väljarna stryker en kandidat, så blir han eller hon förstås inte vald.
Tll sist ser jag också att Göran Skytte i Svenska Dagbladet raljerar om Göran Persson och JKL. Han skriver bl a att jag skulle kunna få jobb på tobaksbolaget Swedish Match efter min politiska karriär, anspelande på att det var jag som drev igenom rökfritt på krogen.
Till själva JKL-ämnet ska återkomma i ett senare inlägg, men när det gäller Swedish Match kan jag lugna Göran Skytte med att det aldrig blir aktuellt. Men visst kan jag konstatera att det finns vänstermänniskor som sålt sig. Men ingen har sålt sig så billigt som Göran Skytte.
Ekot konstaterar att intresset av personvalet är svalt. Allt färre personröstar. I senaste valet var det bara 22 procent av väljarna som personröstade, 2002 var det 26 procent och 1998 30 procent.
Det verkar som om de som är mest intresserade av personvalet är - politikerna själva! Allmänheten verkar vara ganska likgiltig - man röstar på ett politiskt program, inte en person. Det är en inställning som jag tycker är ganska sund. Men många politiker verkar inte vilja finna sig i det, utan fortsätter krampaktigt att plädera för personvalet. Det finns nästan ett drag av narcissism - det är bara jag, jag, jag som ska fram, strunta i laget. Det är ibland parodiskt.
Jag tycker att vi ska lugna ner det lite. Behåll gärna personvalsinslaget, men för den väljare som vill ställa upp på partiets lista bör det finnas en ruta som man kan kryssa i. Om den rutan sedan får flest kryss, d v s fler än någon enskild kandidat, så är det listans rangordning som gäller. Sedan tycker jag också att vi ska återinföra möjligheten att stryka kandidater. Det bör vara möjligt för en väljare att göra en sådan markering. Om fler än hälften av väljarna stryker en kandidat, så blir han eller hon förstås inte vald.
Tll sist ser jag också att Göran Skytte i Svenska Dagbladet raljerar om Göran Persson och JKL. Han skriver bl a att jag skulle kunna få jobb på tobaksbolaget Swedish Match efter min politiska karriär, anspelande på att det var jag som drev igenom rökfritt på krogen.
Till själva JKL-ämnet ska återkomma i ett senare inlägg, men när det gäller Swedish Match kan jag lugna Göran Skytte med att det aldrig blir aktuellt. Men visst kan jag konstatera att det finns vänstermänniskor som sålt sig. Men ingen har sålt sig så billigt som Göran Skytte.
fredag 11 maj 2007
Bra med vårdgaranti - men inte bara metadon
Idag är jag hemma i Skåne, där jag precis passat på att lämna blod på blodcentralen i Lund. jag har varit blodgivare i snart 20 år.
I DN läser jag att Liljeholmens och Hägerstens stadsdel i Stockholm blir först i landet med att införa en vårdgaranti för missbrukare. Alla ska få vård inom två månader. Det är mycket välkommet. Det var en fråga jag drev som ansvarig minister för missbrukarvåden, då jag fann det orimligt att just missbrukare skulle behöva vänta på vård, när vi samtidigt inrättade en vårdgaranti i sjukvården.
Därför gav jag den förre generaldirektören för Socialstyrelsen, Kerstin Wigzell, i uppdrag att utreda möjligheterna för en vårdgaranti också i missbrukarvården, och vi anslog också särskilda statliga medel 2005-2007 för de kommuner som ville stärka missbrukarvården. Hennes utredning blev vägledande för fördelningen av pengarna. Dessa medel har den nya regeringen ännu inte tagit bort, och jag hoppas att man förlänger satsningen 2008.
Det är nu viktigt att fler kommuner följer exemplet i Stockholm. Samtidigt måste ambitionsnivån höjas ytterligare. Wigzell ville ha som riktmärke att alla missbrukare skulle kunna komma i kontakt med socialtjänsten inom några dagar, och sedan vård inom en månad. Det var också min ambition, dessutom med tillägget att vi efter några år med lokala vårdgarantier skulle kunna inrätta en nationell vårdgaranti. Den vägen tycker jag också att den nya regeringen ska gå.
Jag har bara en anmärkning när det gäller det man nu ska göra i Stockholm. Det låter som om vården bara ska bestå av metadon eller subutex. Det vill jag varna för - inte för att jag är emot medicinsk behandling som princip, utan framför allt för att jag tror att det också kommer att finnas en stor efterfråga på andra alternativ, t ex 12-stegsbehandling. Bara för att man inrättar en vårdgaranti så får man inte göra det enkelt för sig och bara erbjuda den billigaste behandlingen, d v s metadon och subutex. Det vore att svika människor som fastnat i missbruk.
I DN läser jag att Liljeholmens och Hägerstens stadsdel i Stockholm blir först i landet med att införa en vårdgaranti för missbrukare. Alla ska få vård inom två månader. Det är mycket välkommet. Det var en fråga jag drev som ansvarig minister för missbrukarvåden, då jag fann det orimligt att just missbrukare skulle behöva vänta på vård, när vi samtidigt inrättade en vårdgaranti i sjukvården.
Därför gav jag den förre generaldirektören för Socialstyrelsen, Kerstin Wigzell, i uppdrag att utreda möjligheterna för en vårdgaranti också i missbrukarvården, och vi anslog också särskilda statliga medel 2005-2007 för de kommuner som ville stärka missbrukarvården. Hennes utredning blev vägledande för fördelningen av pengarna. Dessa medel har den nya regeringen ännu inte tagit bort, och jag hoppas att man förlänger satsningen 2008.
Det är nu viktigt att fler kommuner följer exemplet i Stockholm. Samtidigt måste ambitionsnivån höjas ytterligare. Wigzell ville ha som riktmärke att alla missbrukare skulle kunna komma i kontakt med socialtjänsten inom några dagar, och sedan vård inom en månad. Det var också min ambition, dessutom med tillägget att vi efter några år med lokala vårdgarantier skulle kunna inrätta en nationell vårdgaranti. Den vägen tycker jag också att den nya regeringen ska gå.
Jag har bara en anmärkning när det gäller det man nu ska göra i Stockholm. Det låter som om vården bara ska bestå av metadon eller subutex. Det vill jag varna för - inte för att jag är emot medicinsk behandling som princip, utan framför allt för att jag tror att det också kommer att finnas en stor efterfråga på andra alternativ, t ex 12-stegsbehandling. Bara för att man inrättar en vårdgaranti så får man inte göra det enkelt för sig och bara erbjuda den billigaste behandlingen, d v s metadon och subutex. Det vore att svika människor som fastnat i missbruk.
torsdag 10 maj 2007
Nytt EU-fördrag på väg fram
Idag träffades det sammansatta konstitutionsutskottet och utrikesutskottet för att diskutera de svenska positionerna i förhandlingarna om ett nytt fördrag för EU. Efter de negativa folkomröstningarna i Frankrike och Holland ligger ju frågan på is, och ordförandelandet Tyskland försöker nu blåsa liv i processen igen. Det är viktigt, inte minst för oss som gärna vill se Turkiet i EU. Då måste det finnas ett nytt fördrag på plats.
Det verkar nu som om Tyskland försöker kompromissa, genom att ta bort en del symbolfrågor. Själv är jag särskilt glad för att det verkar som om man är beredd att ta bort den s k plattläggningsparagrafen, d v s den som säger att EG-rätten står över svensk rätt. Det vore bra, eftersom sådana paragrafer tenderar att leda till smittoeffekter - d v s områden som EU tidigare inte bestämde över kan plötsligt ges EU-överhöghet.
Det fick jag erfarenhet av som minister 2003, när vårt förbud mot alkoholreklam underkändes med hänvisning till EG-rätten. EU åt sig alltså in på ett område som det inte var tänkt att unionen skulle ha med att göra, vilket var djupt frustrerande. Vi var inte längre herrar i eget hus.
Dessa risker finns alltså redan idag, men det skulle förvärras med den liggande plattläggningsparagrafen. Därför är det bra om den lyfts ut.
I övrigt har jag idag tagit emot en mycket trevlig skolklass nior från Arlöv och guidat runt i Riksdagen!
Det verkar nu som om Tyskland försöker kompromissa, genom att ta bort en del symbolfrågor. Själv är jag särskilt glad för att det verkar som om man är beredd att ta bort den s k plattläggningsparagrafen, d v s den som säger att EG-rätten står över svensk rätt. Det vore bra, eftersom sådana paragrafer tenderar att leda till smittoeffekter - d v s områden som EU tidigare inte bestämde över kan plötsligt ges EU-överhöghet.
Det fick jag erfarenhet av som minister 2003, när vårt förbud mot alkoholreklam underkändes med hänvisning till EG-rätten. EU åt sig alltså in på ett område som det inte var tänkt att unionen skulle ha med att göra, vilket var djupt frustrerande. Vi var inte längre herrar i eget hus.
Dessa risker finns alltså redan idag, men det skulle förvärras med den liggande plattläggningsparagrafen. Därför är det bra om den lyfts ut.
I övrigt har jag idag tagit emot en mycket trevlig skolklass nior från Arlöv och guidat runt i Riksdagen!
onsdag 9 maj 2007
Välkommen till min blogg
Hej och välkommen till min blogg. Här kommer jag att framöver dela med mig av åsikter och reflektioner över vad som händer i de frågor jag arbetar med. Det gäller t ex i socialpolitiken, där jag fortsätter att följa de frågor jag arbetade med som minister, d v s bl a den sociala barn- och ungdomsvården och missbrukarvården. Det gäller också de uppdrag jag har i Socialistinternationalen och i Europeiska Socialistpartiet när det gäller utvecklingen i Turkiet, Iran och Irak.
Och så gäller det förstås det uppdrag jag har har i Riksdagens konstitutionsutskott, KU. Den här veckan har varit händelserik i KU. Bildts affärer rullar vidare. Igår frågade vi ut Vostok Naftas VD Per Brilioth om de optioner Carl Bildt fick i december, till ett värde av nästan 5 miljoner kronor. Samtidigt var han i november med om att fatta beslut om att tillåta fortsatt prospektering av en gasledning på Östersjöns botten mellan Ryssland och Tyskland - ett projekt som Vostok Nafta har mycket stora intressen i.
På gårdagens utfrågning försökte Brilioth tona ner betydelsen av gasledningen, men det stred helt klart mot de bedömningar man gjort tidigare. Syftet var förstås att skydda Bildt, men det gick nog inte så bra. Nu kommer det an på KU:s borgerliga ledamöter, om de vågar kritisera Bildt. Vi får se om de har den integritet som man måste kunna begära av ledamöter i KU.
Idag har vi också alldeles nyss röstat om den s k stopplagen i sjukvården. Med fyra rösters marginal beslutade riksdagen att öppna upp för en storskalig privatisering av svensk sjukvård. Det är skandalöst, särskilt mot bakgrund av att Fredrik Reinfeldt lovade före valet att inga sjukhus skulle säljas ut.
I år talade jag förresten i Lund och Arlöv på 1:a maj. Talet ligger på min hemsida. Mer bilder från Lund hittar ni här.
-morgan_johansson.jpg)
I talarstolen i Lund Första Maj.
Morgan Johansson
Och så gäller det förstås det uppdrag jag har har i Riksdagens konstitutionsutskott, KU. Den här veckan har varit händelserik i KU. Bildts affärer rullar vidare. Igår frågade vi ut Vostok Naftas VD Per Brilioth om de optioner Carl Bildt fick i december, till ett värde av nästan 5 miljoner kronor. Samtidigt var han i november med om att fatta beslut om att tillåta fortsatt prospektering av en gasledning på Östersjöns botten mellan Ryssland och Tyskland - ett projekt som Vostok Nafta har mycket stora intressen i.
På gårdagens utfrågning försökte Brilioth tona ner betydelsen av gasledningen, men det stred helt klart mot de bedömningar man gjort tidigare. Syftet var förstås att skydda Bildt, men det gick nog inte så bra. Nu kommer det an på KU:s borgerliga ledamöter, om de vågar kritisera Bildt. Vi får se om de har den integritet som man måste kunna begära av ledamöter i KU.
Idag har vi också alldeles nyss röstat om den s k stopplagen i sjukvården. Med fyra rösters marginal beslutade riksdagen att öppna upp för en storskalig privatisering av svensk sjukvård. Det är skandalöst, särskilt mot bakgrund av att Fredrik Reinfeldt lovade före valet att inga sjukhus skulle säljas ut.
I år talade jag förresten i Lund och Arlöv på 1:a maj. Talet ligger på min hemsida. Mer bilder från Lund hittar ni här.
-morgan_johansson.jpg)
I talarstolen i Lund Första Maj.
Morgan Johansson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
