Högprioritera den sociala barn- och ungdomsvården

Jag är med familjen i Sälen och åker skidor, och ska väl egentligen inte jobba. Men idag kom ju vanvårdsutredningen med sitt första betänkande, och eftersom det var jag som tillsatte den utredningen en gång, och eftersom jag vet att många sett fram emot resultatet, känns det nödvändigt att kommentera den. Det sker med en mobiltelefon, så inlägget ser kanske underligt ut.  Utredningen visar, precis som jag befarade, att många for illa i forna tiders barn- och ungdomsvård. Det finns exempel på rena fysiska övergrepp, men också på att barn som omhändertagits av samhället sattes att arbeta som extradrängar i de familjer där de placerades. Jag är glad att allt detta nu får komma fram. Många av de som utsattes har känt sig bortglömda och undanskuffade hela livet, men jag hoppas att de nu, när någon faktiskt har lyssnat till deras berättelser, ska känna att de fått någon form av upprättelse. Nu går det ju inte till på det sättet i modern barn- och ungdomsvård. Mycket har hänt sedan 1950- och 1960-talen. Men likväl kan det begås fel också idag. Jag noterar att utredningen lägger en rad förslag om åtgärder, som jag utgår ifrån att regeringen noga värderar. Tyvärr har regveringen redan visat en uppseendeväckande passivitet när det gäller den sociala barn- och ungdomsvården. Jag lät en kommitte se över hela denna vård, och i slutet av min mandatperiod som socialtjänstminister presenterade den en lång rad förslag för att stärka den sociala barn- och ungdomsvården, i betänkandet "Källan till en chans". Det fanns då en bred politisk enighet bakom förslagen. Men när den borgerliga regeringen tillträdde 2006 la den nya ministern Maria Larsson alla dessa förslag i papperskorgen. Det var tydligen viktigare att prioritera skattesänkningar.