Försvarsminister Mikael Odenbergs avgång är förstås överraskande. (DN, SvD) Min gissning var att Anders Borg inte skulle få igenom sitt stora nedskärningspaket på försvaret, men att han skulle få ett fikonlöv att skyla sig med i form av ett långsiktigt åtagande att ta bort 3-4 miljarder kronor.
Alternativet var att Anders Borg skulle dra det längsta strået, och det verkligen skulle bli ordentliga besparingar. Om det blivit resultatet, hade man mycket lätt kunnat förstå om Odenberg avgick.
Men nu avgår han, trots att besparingen nästa år bara kommer att bli ca 350 miljoner kronor. De ytterligare besparingsbeting som Odenberg nämnde, som enligt honom skulle uppgå till 4-5 miljarder kronor, är såvitt vi vet ännu inte det minsta konkret. Det finns tydligen några allmänna skrivningar i finansplanen om att man ska se över om det är möjligt att göra sådana besparingar. Odenberg borde ha varit nöjd med det: Borg hade fått sitt fikonlöv, och man kunde sett tiden an.
Ändå avgår han. Det är svårt att komma ifrån känslan av att Odenberg har avgått i onödan. Han hade kunnat stanna, och sett utgången av en sådan analys, och först därefter göra en bedömning om han kunde acceptera det.
Men förmodligen är Odenberg så tunn i skinnet, att han inte såg sig kunna uthärda en sådan process. Han vet att hökarna i Högkvarteret inte accepterar några besparingar alls, och han saknar det ledarskapshandlag som behövs för att få dem att ändå göra som regeringen vill. Bättre då att fly fältet.
För Fredrik Reinfeldt är detta den största motgången sedan två av hans ministrar, Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chiló, fick avgå efter bara några dagar förra året. Det kommer bara ett par veckor före det att regeringen ska fira ett-årsjubileum. Det blir nu ett firande som skuggas av inte bara usla opinionssiffror, utan också av känslan av att regeringen Reinfeldt faller sönder.
Man får gå tillbaka till 1994, då Olof Johansson avgick på Öresundsbrofrågan, för att hitta en minister som avgår för att han inte får sin vilja igenom. När det gäller att hålla ihop sin regering, visar sig alltså Reinfeldt vara precis lika dålig som Bildt.
Reinfeldts ledarskap är redan ifrågasatt, och nu får det ännu en törn. Han kan inte ens samla sina egna moderatministrar kring en gemensam politik - hur ska det då gå i längden med att få de fyra partierna att hålla sams?
Och det sker i ett läge då den svenska ekonomin är ljusare än på länge. Väljarna kan med rätta ställa frågan: om inte denna regering kan hålla sams ens i medgång, hur ska det då gå i motgång?
Nu sägs det att Sten Tolgfors (DN) ska ta över som försvarsmininster. Hoppas att det bara är ett dåligt skämt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det verkar som om Högerministrar är mer rakryggade än vänsterministrar.
Det är den enda slutsats jag kan dra va det hela.
Nja, hampe, jag tror att det här handlar om dåligt ledarskap. När Göran Persson utsåg sina ministrar talade han förstås med dem om vad som förmodligen skulle ske under mandatperioden, vad som förväntades av dem. Både Björn von Sydow och Leni Björklund var införstådda med att det skulle bli besparingar på försvaret. Det var på den premissen de tog jobbet som försvarsminister. På samma sätt borde Reinfeldt ha förberett Odenberg.
Morgan har rätt. Avgången faller tillbaka på Reinfeldts oförmåga att fungera som regeringschef. Odenberg är trots allt inte vilken ministerperson som helst, inte minst för hans starka ställning inom Moderaterna.
Han var ju tidigare moderaternas ekonomiskpolitiske talesman och gruppledare för deras riksdagsgrupp. Han var också ordförande i alliansens arbetsgrupp för ekonomi och tillväxt, och ordförande i för moderaternas arbete med att ta fram ett nytt handlingsprogram. Ett handlingsprogram som för övrigt ivrar för en utveckling av försvaret som fordrar mer pengar, inte mindre. Avgången håller samma "spricka-i-partiet"-klass som Åsbrinks avhopp 1999.
Skicka en kommentar