torsdag 6 september 2007

Kronfallet 1992 om igen

Följer nu efterdebatten av Odenbergs avgång, i bl a SvD, DN, och det är uppenbart att många borgerliga kommentatorer är tagna av krisen. De flesta ställer sig på Odenbergs sida, och menar att det var rakryggat och ett tecken på integritet att avgå, medan Anders Borg utmålas som den onde och omedgörlige finansministern som satt regeringen i knipa, medan en tafflig och tyst statsminister bara sett på.

Det är nog på sätt och vis en riktig bild, men den måste nyanseras. För det första verkar Odenbergs version, att han inte hade en aning om planerade besparingar förrän i våras, vara otrolig. Andra försvarsministrar i samma situation, t ex Björn von Sydow, Tage G Petersson och Leni Björklund var från första början inställda på att göra neddragningar - det är en naturlig effekt av Sveriges kraftigt förbättrade säkerhetspolitiska läge. De tog jobbet som försvarsminister på den premissen, och Göran Persson måste ha gjort det klart för dem från början.

Om Fredrik Reinfeldt inte förklarat det för Odenberg vid hans tillträde, utan tvärtom inbillat honom att vägen låg öppen för expansion av försvaret, att Odenberg skulle kunna åka land och rike runt och få ryggdunkningar av generaler och överstar i fyra år - ja, då framstår Reinfeldts ledarskap som ytterst svagt. Lika svagt som när han lät ett antal ministrar tillträda i höstas, trots att de hade så grava privatekonomiska bekymmer att vem som helst skulle kunna räkna ut att de inte skulle kunna sitta särskilt länge.

Det är inte lätt att styra Sverige. Det finns alltid tusen och en konflikter som måste lösas, förebyggas, kompromissas. Samtidigt ska man ha sin vision om samhällsförändring i obrutet sikte. Och då måste man kunna fatta också svåra beslut. För min del innebar det förra försvarsbeslutet att jag fick åka till Kristinehamn och förklara varför deras artilleriregemente skulle läggas ner, och jag fick flytta Folkhälsoinstitutet till Östersund för att kompensera för nedläggningen av bl a flygflottiljen.

Det var inga lätta beslut, men man måste som ansvarig politiker i de lägena ändå kunna se människor som berörs "i ögonen", för att låna Odenbergs uttryck. Man måste kunna förklara vad man gör, och varför. Det orkade inte Odenberg, och då är det lika bra att fly fältet. Han blir förvisso hjälte i en del försvarsvänliga kretsar, men det kvardröjande intrycket är att han visade sig vara en politiker som antingen blev lurad av sin statsminister, eller som inte orkade stå rycken när det verkligen gällde.

Det här kan mycket väl bli regeringen Reinfeldts kronfall. Då drar jag en parallell till valutakrisen hösten 1992, då regeringen Bildt misslyckades med att försvara den fasta växelkursen, och kronan släpptes att flyta fritt. Det var visserligen det bästa som kunde hända - kronförsvaret var fel, det är knäppigt att försöka bedriva hårdvalutapolitik i en depression - men den politiska konsekvensen blev att regeringen Bildt i praktiken upphörde att fungera. Man naglades fast vid bilden av misslyckandet, och resten av mandatperioden blev bara transportsträcka, en lång dags färd mot natt.

På samma sätt har regeringen Reinfeldt spårat ur, efter bara ett år. Det är kanske så, att borgerliga regeringar bara planerar för det första året - därefter försöker man improvisera. Då går det som det går.

För övrigt var den roligaste kommentaren på gårdagens presskonferens när Odenberg sopade till SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder: "Ja, ni på Svenska Dagbladet skulle väl helst vilja se ett preventivt krig mot Ryssland"!

3 kommentarer:

toppluvan sa...

Blir inte dina paralleller till sossetiden lite mysko?
Om Göran Persson berättade att försvaret skulle bantas för sina försvarsministrar skulle det väl rimligen ligga i linje med vad de kunde förvänta sig - och de borde väl knappast bry sig (man i.o.f.s. kan undra hur (s)formade sin politik när det är statsministers meddelande till nya ministrar som bestämmer innehållet). När det gäller synen på försvarspolitik är skillnaden mellan sossarna och moderaterna enorma. Moderaterna anser (ansåg) att försvaret ska ha en ökad roll och få kosta mer, inte mindre. Vän av ordning kan då tycka att det är rimligt att en moderat försvarsminister - tillika en person med stort inflytande över hur moderaterna format sin försvarspolitik - kan uppleva det som obekvämt att administra en plötsligt påkommen nedskärning. Att du sedan får det till att Anders Borg är den rakryggade i historien hänger väl bara ihop med dina egna åsikter - tidigare bloggartiklar tyder på att du vill totalavrusta.

Morgan Johansson sa...

Nä, jag vill inte totalavrusta. Att sänka försvarsanslagen med kanske 10 procent innebär ju faktiskt ingen totalavrustning - bara en anpassning till rådande förhållanden, d v s att det militära hotet mot Sveriges gränser för närvarande är försumbart.
Jag är annars försvarsvän, och alls inte pacifist. Men min uppfattning är att försvaret i första hand finns till för att försvara Sverige. Om det sedan kan användas också till internationella insatser under FN-flagg, så må det vara hänt. Tyvärr har militären lurat på politikerna (ja, också den regering där jag själv satt) att den viktigaste insatsen för fred och säkerhet i världen som Sverige kan bidra med framöver, är att ha en stor stående styrka som kan åka till andra sidan jorden för att kriga. Högkvarteret hittade helt enkelt på en ny affärsidé, när den gamla försvann med Sovjetunionens kollaps och EU-utvidgningen. Det är den inriktningen som nu kostar enorma belopp, eftersom den ju kräver stora materielinköp. Detta ifrågasätter jag.
Sedan har ju inte Anders Borg fått igenom sin inriktning, utan det som tydligen finns i finansplanen är en skrivning som skulle rädda ansiktet på honom. Men de skarpa besparingarna uppgår ju bara till drygt 900 miljoner kronor till år 2010.
Slutligen finner jag det otroligt, om denna besparing är "plötsligt påkommen". Då har vi en regering som inte har någon strategi, utan bara improviserar sig fram.

toppluvan sa...

Om inte pacifist så kanske aspirant till Anders Borgs fan-club(?)

Ditt klargörande understryker att du är på kant med ditt eget parti, snarare än ditt missnöje mot regeringen. Nedskärningarna som regeringen nu gör ligger ju helt i linje med dina åsikter. Om jag fattat sossarnas försvars- och säkerhetspolitik rätt är hörnstenarna...

...övergången från cykelskytteförband till ett hi-tec-försvar som ska kunna införskaffas från svensk försvarsindustri (något som du ifrågasätter eftersom det kräver materialinköp för "enorma belopp")
...övergången från strikt neutralitet till att sverige ska medverka i internationella insatser för fred och säkerhet (ex. i Bosnien, Kosovo och Afganistan). Även sossarna vill ju lägga hyggligt med pengar på de svenska insatsförbanden. (något som du också förefaller vara motståndare till - eller till nöds kan leva med).