"Sveriges ståndpunkt har varit att stödja Tyskland", säger Fredrik Reinfeldt i en kommentar till uppgörelsen (SvD, DN) om ett nytt EU-fördrag. Ja, så är det - varken mer eller mindre. Det är en underbart passiv hållning för en regeringschef.
Sveriges utgångspunkt skulle ha varit att det liggande fördraget skulle gälla - det var det mandat Reinfeldt hade med sig från Riksdagen i tisdags. I betänkandet poängterades bl a att vi inte ville se ett Europa a' la carte, d v s där enskilda medlemsländer skulle få långtgående undantag. Vi ville inte heller öppna de institutionella frågorna, d v s tillmötesgå Polens krav på mer makt i EU. Och vi ville slå vakt om den sociala dimensionen och folkhälsofrågorna.
Men det mandatet tolkade Reinfeldt tydligen som att Sverige skulle följa Tyskland - oavsett vad som hände. Det är en innovativ tolkning.
Nu verkar det som om Polen har fått som man vill - man kan skjuta upp de nya röstningsreglerna i hela 10 år. Britterna har fått ännu mer - man slipper bl a att bindas av beslut som rör det rättsliga och inrikes samarbetet. Frankrike har fått till stånd en ändring som man hoppas gör det möjligt för dem att bevara sina statliga monopolföretag. Danmark och Holland har fått till stånd ändringar som gör att också de är nöjda.
Vad har Sverige fått? Ingenting. Och det är ju inte så konstigt. Vi har ju inte drivit något!
Än en gång visar det sig att den som är aktiv och drivande i EU blir framgångsrik, medan den som inte är det, misslyckas. När nu de institutionella frågorna öppnades för förhandling: varför drev Sveriges Cecilia Malmström då inte frågan om att få stopp på flyttcirkusen Bryssel-Strasbourg för Europaparlamentet? Det lovade hon ju före valet.
Nu måste vi gå igenom resultatet ordentligt, innan vi kan bestämma om Sverige bör ansluta sig till detta fördrag. Processen fortsätter med först en regeringskonferens, och sedan ska medlemsländerna diskutera ratificering av fördraget. Det finns ingen anledning för Riksdagen att låsa upp sig för vad stats- och regeringscheferna kommit fram till på det här stadiet. Först måste fördraget bli färdigt, och analyserat ordentligt. Vi kan inte köpa grisen i säcken.
lördag 23 juni 2007
fredag 22 juni 2007
Driver Reinfeldt ingenting?
De pågående förhandlingarna om ett nytt EU-fördrag, som man bl a kan läsa om i Svd och DN, centreras på de länder som kommit till mötet med olika krav: Polen, Storbritannien, Frankrike, Tjeckien, Holland. Kommentarerna hittills från svensk sida är mycket passiva. Trots att Reinfeldt har med sig en rad prioriteringar från det betänkande som antogs i Riksdagen i tisdags, verkar Sverige ligga lågt och inte säga något särskilt, mer än en from önskan om att det ska bli ett fördrag.
En aktivare statsminister skulle naturligtvis fört fram de svenska positionerna och drivit dem hårt: t ex utveckling av den sociala dimensionen och folkhälsofrågorna, slopad plattläggningsparagraf, inga nya hinder för utvidgning av EU, inga särskilda förmåner för enskilda länder genom undantag, s k opt-outs etc.
Det är uppenbart att man också förhandlar om Polens krav på större inflytande, och därmed är det s k institutionella paketet öppnat för förhandling - då kan man också driva kravet på slopad flyttcirkus Bryssel-Strasbourg för Europaparlamentet.
Vi får se hur det landar, men hittills verkar Fredrik Reinfeldt vara beredd att acceptera vad som helst, bara det blir ett fördrag, så att Sverige slipper frågan under vårt ordförandeskap 2009. Det är en extremt passiv hållning - men typisk för en statsminister som är så konflikträdd.
Och det är klart, mot bakgrund av det vore det kanske lika bra om frågan löstes nu. För under svenskt ordförandeskap lär det ju aldrig klaras.
En aktivare statsminister skulle naturligtvis fört fram de svenska positionerna och drivit dem hårt: t ex utveckling av den sociala dimensionen och folkhälsofrågorna, slopad plattläggningsparagraf, inga nya hinder för utvidgning av EU, inga särskilda förmåner för enskilda länder genom undantag, s k opt-outs etc.
Det är uppenbart att man också förhandlar om Polens krav på större inflytande, och därmed är det s k institutionella paketet öppnat för förhandling - då kan man också driva kravet på slopad flyttcirkus Bryssel-Strasbourg för Europaparlamentet.
Vi får se hur det landar, men hittills verkar Fredrik Reinfeldt vara beredd att acceptera vad som helst, bara det blir ett fördrag, så att Sverige slipper frågan under vårt ordförandeskap 2009. Det är en extremt passiv hållning - men typisk för en statsminister som är så konflikträdd.
Och det är klart, mot bakgrund av det vore det kanske lika bra om frågan löstes nu. För under svenskt ordförandeskap lär det ju aldrig klaras.
onsdag 20 juni 2007
Absurd utförsäljning - och regeringen viker sig för EU
Sitter och skriver på natten mellan onsdagen och torsdagen, och har nyss kommit hem till Lund från Stockholm.
Idag tog Riksdagen sommaruppehåll, och ett av de sista besluten som fattades var att låta regeringen sälja ut statliga företag till ett värde av över 200 miljarder kronor, trots ett mycket stort folkligt motstånd. Det kan man bl a läsa om i SvD.
Det är naturligtvis huvudlöst. Dessa företag inbringar i år mer än 15 miljarder kronor till staten. Om man säljer dem, och använder pengarna till att betala av på statsskulden, så beräknas ränteutgifterna minska med ca 5 miljarder kronor. Staten skulle alltså förlora, bara i år, över 10 miljarder kronor på en försäljning!
Dessutom står många jobb på spel. Jag deltog idag i riksdagsdebatten, och tog då bl a upp riskerna för Skåne med att sälja ut Vin&Sprit AB. Tusentals arbetstillfällen berörs: produktionen i Åhus och Nöbbelöv, glastillverkningen i Limmared, jordbruket på Kristianstadsslätten. Vilka garantier har vi för att produktionen inte flyttas utomlands, t ex till Baltikum, om en fransk eller amerikansk spritjätte köper Vin&Sprit? Svaret gavs av näringsutskottets ordförande Karin Pilsäter (fp): inga alls. De tänker inte ens kräva några sådana garantier vid en försäljning.
Det finns skäl att vara mycket orolig för hur det ska gå för detta företag, som ju trots allt på många sätt är en del av det svenska kulturarvet, och en stöttepelare i skånskt näringsliv.
I övrigt verkar man försöka lösa konflikterna i processen med att ta fram ett nytt EU-fördrag. Jag läser i DN att Tyskland nu presenterat ett nytt förslag, som tillgodoser många av kritikerna. Däribland mig, åtminstone på en punkt. Jag angrep ju EG-domstolen och EU-kommissionen i ett anförande i Riksdagen i tisdags, återgett bl a i Ekot, för den ständiga utvidgningen av domstolens sfär, och för att man aldrig kan lita på kommissionen - t ex inte i presstödsfrågan eller i frågan om internethandel med alkohol.
Nu är den s k plattläggningsparagrafen - d v s den skrivning som stadfäster att EU-rätt går före nationell rätt, och som skulle inbjudit till ytterligare utvidgning av domstolens befogenheter - tydligen struken i Tysklands förslag. Det är bra, och en tydlig signal om att vi inte är nöjda med den ordningen. Då kan vi i nästa steg gå vidare med och hitta modeller för att åter begränsa domstolens makt.
Tyvärr verkar man emellertid inte vilja rå på den absurda flyttcirkusen, d v s EU-parlamentets dyrbara flyttande till Strasbourg en gång i månaden. Och inte verkar den svenska regeringen vilja driva det heller, trots att det var Europaminister Cecilia Malmströms profilfråga när hon satt i Europaparlamentet. Nu sviker hon alla de som trodde att hon menade allvar när hon drev frågan tidigare. Nu har hon makt att påverka, men när det kommer till kritan viker hon ner sig. Det är trist.
För övrigt ska jag själv till Strasbourg nästa vecka - på Europarådets parlamentariska församling!
Idag tog Riksdagen sommaruppehåll, och ett av de sista besluten som fattades var att låta regeringen sälja ut statliga företag till ett värde av över 200 miljarder kronor, trots ett mycket stort folkligt motstånd. Det kan man bl a läsa om i SvD.
Det är naturligtvis huvudlöst. Dessa företag inbringar i år mer än 15 miljarder kronor till staten. Om man säljer dem, och använder pengarna till att betala av på statsskulden, så beräknas ränteutgifterna minska med ca 5 miljarder kronor. Staten skulle alltså förlora, bara i år, över 10 miljarder kronor på en försäljning!
Dessutom står många jobb på spel. Jag deltog idag i riksdagsdebatten, och tog då bl a upp riskerna för Skåne med att sälja ut Vin&Sprit AB. Tusentals arbetstillfällen berörs: produktionen i Åhus och Nöbbelöv, glastillverkningen i Limmared, jordbruket på Kristianstadsslätten. Vilka garantier har vi för att produktionen inte flyttas utomlands, t ex till Baltikum, om en fransk eller amerikansk spritjätte köper Vin&Sprit? Svaret gavs av näringsutskottets ordförande Karin Pilsäter (fp): inga alls. De tänker inte ens kräva några sådana garantier vid en försäljning.
Det finns skäl att vara mycket orolig för hur det ska gå för detta företag, som ju trots allt på många sätt är en del av det svenska kulturarvet, och en stöttepelare i skånskt näringsliv.
I övrigt verkar man försöka lösa konflikterna i processen med att ta fram ett nytt EU-fördrag. Jag läser i DN att Tyskland nu presenterat ett nytt förslag, som tillgodoser många av kritikerna. Däribland mig, åtminstone på en punkt. Jag angrep ju EG-domstolen och EU-kommissionen i ett anförande i Riksdagen i tisdags, återgett bl a i Ekot, för den ständiga utvidgningen av domstolens sfär, och för att man aldrig kan lita på kommissionen - t ex inte i presstödsfrågan eller i frågan om internethandel med alkohol.
Nu är den s k plattläggningsparagrafen - d v s den skrivning som stadfäster att EU-rätt går före nationell rätt, och som skulle inbjudit till ytterligare utvidgning av domstolens befogenheter - tydligen struken i Tysklands förslag. Det är bra, och en tydlig signal om att vi inte är nöjda med den ordningen. Då kan vi i nästa steg gå vidare med och hitta modeller för att åter begränsa domstolens makt.
Tyvärr verkar man emellertid inte vilja rå på den absurda flyttcirkusen, d v s EU-parlamentets dyrbara flyttande till Strasbourg en gång i månaden. Och inte verkar den svenska regeringen vilja driva det heller, trots att det var Europaminister Cecilia Malmströms profilfråga när hon satt i Europaparlamentet. Nu sviker hon alla de som trodde att hon menade allvar när hon drev frågan tidigare. Nu har hon makt att påverka, men när det kommer till kritan viker hon ner sig. Det är trist.
För övrigt ska jag själv till Strasbourg nästa vecka - på Europarådets parlamentariska församling!
fredag 15 juni 2007
Reinfeldt är konflikträdd
I SvD kan vi läsa, och i Ekot kan vi lyssna till, kritik mot den nya "Reinfeldtdoktrinen", d v s att han inte ska ta upp några konkreta fall när det gäller brott mot mänskliga rättigheter, när han träffar andra stats- och regeringschefer. Amnesty, som nu verkligen tycks ha fått upp farten, och ett antal borgerliga ledamöter i utrikesutskottet, är kritiska.
Det är förstås en mycket konstig linje, men det förklarar en del. Det var därför Reinfeldt låg så lågt när han träffade den kinesiske presidenten i förra veckan, och det var därför han inte tog upp fallet med livstidsdömda Annika Östberg när han träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger tidigare i vår.
Det var inte bara det att han inte ville - det är tydligen en ny princip för Sverige. Jag vill påminna om att Göran Persson tog upp fallet med den fängslade Guantanamosvensken med George W Bush - och han blev senare frisläppt.
Beror då detta på att Fredrik Reinfeldt inte bryr sig om mänskliga rättigheter? Nej, det tror jag inte. Det gör han säkert, lika mycket som någon annan. Beror det på att han tycker att det är under hans värdighet att diskutera enskilda personers öden? Ja, kanske. Reinfeldt försöker ju ställa sig över sådana "småsaker".
Men den grundläggande orsaken är att han helt enkelt är konflikträdd. Han vill inte stöta sig med någon - varken någon väljare, så vida de inte är svaga och saknar starka röster, som de arbetslösa - eller någon stats- och regeringschef. Som ende europeiske regeringschef försökte han släta över George W Bushs oblyga försök att splittra världen i klimatfrågan. När Tysklands Angela Merkel bet ifrån, och slog vakt om Kyotoöverenskommelsen, kröp Reinfeldt istället ihop som en mus vid Bushs fötter - samtidigt som han försökte att hålla sig väl med Merkel.
Förmodligen kommer vi att få se samma sak när EU:s stats- och regeringschefer samlas om en vecka för att diskutera nytt EU-fördrag. Reinfeldt kommer att vika ner sig på en rad viktiga punkter, det är mitt grundtips.
I övrigt kan man idag i Sydsvenskan läsa om budgetdebatten i Lunds kommunfullmäktige. Kommunalskatten sänks med mindre än 1 procent - och priset på en bussbiljett höjs med 25 procent! Barnomsorgen får så lite pengar att man inte kan klara behovet, men ansvarigt kommunalråd Tove Klette (fp) har käckt förklarat att även om det inte blir pengar nog för bygga nya dagis, så kan man lösa det med ur-och-skur-avdelningar...
Igår utsågs Lund till Sveriges bästa kommun att bo i, vilket man också kan läsa om i SvD . Och ja, det här är en bra kommun. Men om borgerligheten ska fortsätta med att skära ner i barnomsorgen och skolan, då lär vi inte toppa listan någon mer gång.
Det är förstås en mycket konstig linje, men det förklarar en del. Det var därför Reinfeldt låg så lågt när han träffade den kinesiske presidenten i förra veckan, och det var därför han inte tog upp fallet med livstidsdömda Annika Östberg när han träffade Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger tidigare i vår.
Det var inte bara det att han inte ville - det är tydligen en ny princip för Sverige. Jag vill påminna om att Göran Persson tog upp fallet med den fängslade Guantanamosvensken med George W Bush - och han blev senare frisläppt.
Beror då detta på att Fredrik Reinfeldt inte bryr sig om mänskliga rättigheter? Nej, det tror jag inte. Det gör han säkert, lika mycket som någon annan. Beror det på att han tycker att det är under hans värdighet att diskutera enskilda personers öden? Ja, kanske. Reinfeldt försöker ju ställa sig över sådana "småsaker".
Men den grundläggande orsaken är att han helt enkelt är konflikträdd. Han vill inte stöta sig med någon - varken någon väljare, så vida de inte är svaga och saknar starka röster, som de arbetslösa - eller någon stats- och regeringschef. Som ende europeiske regeringschef försökte han släta över George W Bushs oblyga försök att splittra världen i klimatfrågan. När Tysklands Angela Merkel bet ifrån, och slog vakt om Kyotoöverenskommelsen, kröp Reinfeldt istället ihop som en mus vid Bushs fötter - samtidigt som han försökte att hålla sig väl med Merkel.
Förmodligen kommer vi att få se samma sak när EU:s stats- och regeringschefer samlas om en vecka för att diskutera nytt EU-fördrag. Reinfeldt kommer att vika ner sig på en rad viktiga punkter, det är mitt grundtips.
I övrigt kan man idag i Sydsvenskan läsa om budgetdebatten i Lunds kommunfullmäktige. Kommunalskatten sänks med mindre än 1 procent - och priset på en bussbiljett höjs med 25 procent! Barnomsorgen får så lite pengar att man inte kan klara behovet, men ansvarigt kommunalråd Tove Klette (fp) har käckt förklarat att även om det inte blir pengar nog för bygga nya dagis, så kan man lösa det med ur-och-skur-avdelningar...
Igår utsågs Lund till Sveriges bästa kommun att bo i, vilket man också kan läsa om i SvD . Och ja, det här är en bra kommun. Men om borgerligheten ska fortsätta med att skära ner i barnomsorgen och skolan, då lär vi inte toppa listan någon mer gång.
torsdag 14 juni 2007
Sexualfanatikerna i Vatikanen - och så uppåt i SCB!
I SvD kan vi idag läsa om hur Vatikanen ger sig på människorättsorganisationen Amnesty. Skälet är tydligen att Amnesty försvarar kvinnors rätt till abort, åtminstone när graviditeten innebär fara för kvinnans liv, eller när hon utsatts för våldtäkt eller incest.
Det är fullständigt hårresande. Först ska sägas att abortfrågan innebär ett etiskt dilemma. Någonstans måste man dra en gräns för när abort ska tillåtas, beroende på hur långt graviditeten kommit. En sådan finns ju också, och alla vi som försvarar aborträtten anser nog att det är en svår avvägning man fått göra.
Men katolska kyrkan intar en position som är så extrem att den inte kan försvaras med några logiska argument. Kvinnor som blivit våldtagna eller själva riskerar att dö, eller som blivit utsatta för incest, ska alltså tvingas att föda barnen. Hur blir livet för de kvinnorna? Och hur kommer livet att bli för barnen? Och hur många kvinnor kommer att ta risken att göra en illegal abort - och dämed kanske dö eller bli lemlästad för livet? Varje år beräknas 70 000 kvinnor dö till följd av illegala aborter.
En sådan politik är omänsklig och verklighetsfrämmande, och den kan bara upprätthållas av människor som själva inte förstår sig på eller har egen verklig erfarenhet av vad livet kan utsätta människor för. De katolska prästerna, som ju inte tillåts ha någon normal erfarenhet av relationen mellan män och kvinnor, ska föreskriva för alla oss andra hur vi ska leva. Det är ett bisarrt sektbeteende i ledningen för det som trots allt är en av världens största kyrkor.
Jag vet att många vanliga katoliker reagerar mot påve- och prästväldet när det tar sig sådana fundamentalistiska former. Måtte de nu skrika högt. Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter. Det har Amnesty förstått, men inte Vatikanen.
För övrigt kan vi idag glädja oss åt ytterligare en bekräftelse på att människor känner sig lurade av den nya regeringen. Väljarna ville inte ha ett systemskifte, men när det nu går upp för dem att det är det de får, reagerar de. I dagens SCB kollapsar stödet fullständigt för regeringspartierna.
Efter ett år har Reinfeldt kört i diket. Häromdagen försökte han förtvivlat lyfta fram en Demoskopmätning som tycktes tyda på att borgerligheten var på väg i kapp. Han togs snabbt ur den villfarelsen. Man frågar sig: om stödet är så svagt för högerpartierna idag, när det är högkonjunktur, hur kommer det då inte att se ut om och när konjunkturen vänder nedåt? Om detta skriver idag också SvD och DN.
Det är fullständigt hårresande. Först ska sägas att abortfrågan innebär ett etiskt dilemma. Någonstans måste man dra en gräns för när abort ska tillåtas, beroende på hur långt graviditeten kommit. En sådan finns ju också, och alla vi som försvarar aborträtten anser nog att det är en svår avvägning man fått göra.
Men katolska kyrkan intar en position som är så extrem att den inte kan försvaras med några logiska argument. Kvinnor som blivit våldtagna eller själva riskerar att dö, eller som blivit utsatta för incest, ska alltså tvingas att föda barnen. Hur blir livet för de kvinnorna? Och hur kommer livet att bli för barnen? Och hur många kvinnor kommer att ta risken att göra en illegal abort - och dämed kanske dö eller bli lemlästad för livet? Varje år beräknas 70 000 kvinnor dö till följd av illegala aborter.
En sådan politik är omänsklig och verklighetsfrämmande, och den kan bara upprätthållas av människor som själva inte förstår sig på eller har egen verklig erfarenhet av vad livet kan utsätta människor för. De katolska prästerna, som ju inte tillåts ha någon normal erfarenhet av relationen mellan män och kvinnor, ska föreskriva för alla oss andra hur vi ska leva. Det är ett bisarrt sektbeteende i ledningen för det som trots allt är en av världens största kyrkor.
Jag vet att många vanliga katoliker reagerar mot påve- och prästväldet när det tar sig sådana fundamentalistiska former. Måtte de nu skrika högt. Mänskliga rättigheter är också kvinnors rättigheter. Det har Amnesty förstått, men inte Vatikanen.
För övrigt kan vi idag glädja oss åt ytterligare en bekräftelse på att människor känner sig lurade av den nya regeringen. Väljarna ville inte ha ett systemskifte, men när det nu går upp för dem att det är det de får, reagerar de. I dagens SCB kollapsar stödet fullständigt för regeringspartierna.
Efter ett år har Reinfeldt kört i diket. Häromdagen försökte han förtvivlat lyfta fram en Demoskopmätning som tycktes tyda på att borgerligheten var på väg i kapp. Han togs snabbt ur den villfarelsen. Man frågar sig: om stödet är så svagt för högerpartierna idag, när det är högkonjunktur, hur kommer det då inte att se ut om och när konjunkturen vänder nedåt? Om detta skriver idag också SvD och DN.
onsdag 13 juni 2007
Att återställa rättvisan förpliktigar
Alla, t ex SvD och DN, skriver förstås idag om dagens partiledardebatt, Mona Sahlins första och Leijonborgs sista. Inte oväntat var det därför de två som blev huvudfigurerna, medan Fredrik Reinfeldt kom att spela en mer undanskymd roll.
Han vill ju förtvivlat sitta på alla stolar samtidigt, men jag tror att de flesta väljare nu ser att det finns inget under fasaden. Det är bara yta - eller som Peter Eriksson (mp) uttryckte det: är moderaterna ett parti eller en PR-byrå?
Klyftorna växer snabbt i Sverige, det kan alla se. Och de kommer att fortsätta att växa, med de skattesänkningar som nu riktas till de rika. Reinfeldt försökte bemöta det med att klyftorna minsann också växte under s-tiden. Och det är ju riktigt. Det berodde framför allt på att kapitalinkomsterna ökade så mycket, eftersom börsföretagens vinster och utdelningar till aktieägarna slog alla rekord. 70 procent av kapitalvinsten som tillfaller hushållen från aktiemarknaden går till 1 procent, den rikaste procenten, av hushållen.
Visst borde vi haft en mer progressiv skattepolitik, som fångade in dessa inkomster för de allra rikaste. Men det är ju inte det Reinfeldt vill - tvärtom! Han spär ju på dessa kapitalinkomster med skattesänkningar för de rikaste - samtidigt som han kramar musten ur de fattigaste. Trots att vi har en högkonjunktur, så minskar inte socialbidragstagandet nämnvärt - på många håll ökar det.
Så länge vi har en högkonjunktur fungerar det hyggligt. Men i lågkonjuktur kommer hundratusentals människor att ställas på gatan, och då kommer systemskiftets riktiga karaktär att visa sig. Det blir ett stålbad som nog få kan föreställa sig nu.
De arbetare och tjänstemän som får mer i plånboken - ja, de får betala sin egna skattesänkningar genom högre avgifter och nu också höjd trafikförsäkring. Och vad säger alla pensionärer när Reinfeldt pratar om sina skattesänkningar? De har ju inte fått ett öre.
Vad Reinfeldt gör är att identifiera ett problem, utanförskapet, och sedan försöker han exploatera det politiskt. Men han kan inte lösa det. Det är samma sak med klimatfrågan.
Ordväxlingen mellan Sahlin och Maud Olofsson om hushållsnära tjänster är redan klassisk. Här ska Olofsson förenkla - och så lägger hon ett förslag om hushållsnära tjänster som är så krångligt att hon inte ens själv kan reda ut principerna bakom. Festligt.
Mona Sahlin lovade att återställa rättvisan. Det är bra. Människor vill att Sverige håller ihop. De vill inte se en utveckling där barnen till de arbetslösa rycks från skolan, eftersom de måste flytta när räkningarna inte längre kan betalas. De vill se ett solidariskt Sverige.
Men ett sådant löfte förpliktigar också. Människor vill se sociala reformer som återställer tryggheten och bygger ut välfärden. De vill se ett mer rättvist skattesystem. Dessa löften måste vi kunna leva upp till.
Och vad ska man till sist säga om Leijonborg? Ja, helst ingenting. Det är skönt att han snart är borta. Måtte han också begripa att han nu måste lämna regeringen, så att han inte blir utburen därifrån också. Då skulle man nästan tycka synd om honom. Men bara nästan.
Han vill ju förtvivlat sitta på alla stolar samtidigt, men jag tror att de flesta väljare nu ser att det finns inget under fasaden. Det är bara yta - eller som Peter Eriksson (mp) uttryckte det: är moderaterna ett parti eller en PR-byrå?
Klyftorna växer snabbt i Sverige, det kan alla se. Och de kommer att fortsätta att växa, med de skattesänkningar som nu riktas till de rika. Reinfeldt försökte bemöta det med att klyftorna minsann också växte under s-tiden. Och det är ju riktigt. Det berodde framför allt på att kapitalinkomsterna ökade så mycket, eftersom börsföretagens vinster och utdelningar till aktieägarna slog alla rekord. 70 procent av kapitalvinsten som tillfaller hushållen från aktiemarknaden går till 1 procent, den rikaste procenten, av hushållen.
Visst borde vi haft en mer progressiv skattepolitik, som fångade in dessa inkomster för de allra rikaste. Men det är ju inte det Reinfeldt vill - tvärtom! Han spär ju på dessa kapitalinkomster med skattesänkningar för de rikaste - samtidigt som han kramar musten ur de fattigaste. Trots att vi har en högkonjunktur, så minskar inte socialbidragstagandet nämnvärt - på många håll ökar det.
Så länge vi har en högkonjunktur fungerar det hyggligt. Men i lågkonjuktur kommer hundratusentals människor att ställas på gatan, och då kommer systemskiftets riktiga karaktär att visa sig. Det blir ett stålbad som nog få kan föreställa sig nu.
De arbetare och tjänstemän som får mer i plånboken - ja, de får betala sin egna skattesänkningar genom högre avgifter och nu också höjd trafikförsäkring. Och vad säger alla pensionärer när Reinfeldt pratar om sina skattesänkningar? De har ju inte fått ett öre.
Vad Reinfeldt gör är att identifiera ett problem, utanförskapet, och sedan försöker han exploatera det politiskt. Men han kan inte lösa det. Det är samma sak med klimatfrågan.
Ordväxlingen mellan Sahlin och Maud Olofsson om hushållsnära tjänster är redan klassisk. Här ska Olofsson förenkla - och så lägger hon ett förslag om hushållsnära tjänster som är så krångligt att hon inte ens själv kan reda ut principerna bakom. Festligt.
Mona Sahlin lovade att återställa rättvisan. Det är bra. Människor vill att Sverige håller ihop. De vill inte se en utveckling där barnen till de arbetslösa rycks från skolan, eftersom de måste flytta när räkningarna inte längre kan betalas. De vill se ett solidariskt Sverige.
Men ett sådant löfte förpliktigar också. Människor vill se sociala reformer som återställer tryggheten och bygger ut välfärden. De vill se ett mer rättvist skattesystem. Dessa löften måste vi kunna leva upp till.
Och vad ska man till sist säga om Leijonborg? Ja, helst ingenting. Det är skönt att han snart är borta. Måtte han också begripa att han nu måste lämna regeringen, så att han inte blir utburen därifrån också. Då skulle man nästan tycka synd om honom. Men bara nästan.
tisdag 12 juni 2007
Offentlig undernäring - privat överflöd
Dagens stora nyhet i DN i ett par artiklar är den dåliga kvaliteten i Täby när det gäller vård för människor i livets slutskede. Det privata vårdbolaget Förenade Care AB lade ett så lågt bud för att få upphandlingen av landstinget, att det inte går att bedriva vård på ett anständigt sätt, och därför har halva läkarstyrkan sagt upp sig.
De ansvariga politikerna, både i det tidigare s-styret och i den nuvarande borgerliga alliansen tvår sina händer. Birgitta Rydberg (fp) verkar inte vara beredd att göra något för att förbättra situationen.
Det är bedrövligt. Finns det någon situation i livet då vi är mer sårbara, än när vi fått besked om att vi snart ska dö? Hur kan man som företag lägga anbud som är så låga, att det inte går att bedriva anständig vård för dessa människor? Och hur kan man som politiker välja att stänga både ögon och öron, och kallt hänvisa till upphandlingsreglerna?
Ett problem i detta är den ökade marknadsstyrningen och konkurrensutsättningen av sjukvården. Visst kan det innebära kostnadsbesparingar, men risken finns alltid att det går ut över kvaliteten. Jag har därför alltid varit tveksam till det - hellre något högre kostnader för skattebetalarna, än risken att grundläggande sjukvård skärs ner för människor när de mest behöver det.
Därtill finns problemet med styrning. I marknadsbaserade system, som ju köp-säljsystemet är, finns alltid en risk att politikerna försöker att smita från sitt ansvar, på det sätt Birgitta Rydberg nu gör: "skyll inte på mig, skyll på företaget". Man tycks tro att det är samma sak att sälja sjukvård, som att sälja bilar eller skor. Men det är det inte. När det gäller sjukvård, är människor ofta i en mycket utsatt situation, och de har rätt att kräva en bra vård. Dessutom ställer medborgarna med rätta politikerna till svars för vad som sker, och då duger det inte att skylla på någon annan.
Detta illustrerar också något annat, nämligen de ökade skillnaderna mellan det offentliga och det privata. Den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith myntade på 1950-talet begreppet "the affluent society" - överflödssamhället. Med det menade han ett samhälle där den ekonomiska tillväxten i västvärlden nått sådana nivåer att samhället snarare präglades av privat överflöd än fattigdom. Men han satte det i kontrast till de offentliga systemen, som skulle fortsätta att präglas av undernäring, till följd av en politisk ovilja att ta ut tillräckligt med skatt för att kunna upprätthålla sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, skola etc.
Om vi tänker efter en smula, så är det faktiskt precis där vi befinner oss - i privat överflöd, men i offentlig undernäring. Nu rullar miljarderna ut över de 10-15 procenten rikaste i Sverige - samtidigt dignar de offentliga systemen under permanenta sparkrav, och vi kan alltså inte ens erbjuda bra vård för människor som snart ska dö.
Det är ett ohyggligt tecken i tiden.
De ansvariga politikerna, både i det tidigare s-styret och i den nuvarande borgerliga alliansen tvår sina händer. Birgitta Rydberg (fp) verkar inte vara beredd att göra något för att förbättra situationen.
Det är bedrövligt. Finns det någon situation i livet då vi är mer sårbara, än när vi fått besked om att vi snart ska dö? Hur kan man som företag lägga anbud som är så låga, att det inte går att bedriva anständig vård för dessa människor? Och hur kan man som politiker välja att stänga både ögon och öron, och kallt hänvisa till upphandlingsreglerna?
Ett problem i detta är den ökade marknadsstyrningen och konkurrensutsättningen av sjukvården. Visst kan det innebära kostnadsbesparingar, men risken finns alltid att det går ut över kvaliteten. Jag har därför alltid varit tveksam till det - hellre något högre kostnader för skattebetalarna, än risken att grundläggande sjukvård skärs ner för människor när de mest behöver det.
Därtill finns problemet med styrning. I marknadsbaserade system, som ju köp-säljsystemet är, finns alltid en risk att politikerna försöker att smita från sitt ansvar, på det sätt Birgitta Rydberg nu gör: "skyll inte på mig, skyll på företaget". Man tycks tro att det är samma sak att sälja sjukvård, som att sälja bilar eller skor. Men det är det inte. När det gäller sjukvård, är människor ofta i en mycket utsatt situation, och de har rätt att kräva en bra vård. Dessutom ställer medborgarna med rätta politikerna till svars för vad som sker, och då duger det inte att skylla på någon annan.
Detta illustrerar också något annat, nämligen de ökade skillnaderna mellan det offentliga och det privata. Den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith myntade på 1950-talet begreppet "the affluent society" - överflödssamhället. Med det menade han ett samhälle där den ekonomiska tillväxten i västvärlden nått sådana nivåer att samhället snarare präglades av privat överflöd än fattigdom. Men han satte det i kontrast till de offentliga systemen, som skulle fortsätta att präglas av undernäring, till följd av en politisk ovilja att ta ut tillräckligt med skatt för att kunna upprätthålla sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg, skola etc.
Om vi tänker efter en smula, så är det faktiskt precis där vi befinner oss - i privat överflöd, men i offentlig undernäring. Nu rullar miljarderna ut över de 10-15 procenten rikaste i Sverige - samtidigt dignar de offentliga systemen under permanenta sparkrav, och vi kan alltså inte ens erbjuda bra vård för människor som snart ska dö.
Det är ett ohyggligt tecken i tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
