Första Maj i Halmstad och Varberg 2015

Mötesdeltagare,

Ibland behöver man inte göra saker och ting så svåra. För något år sedan hade ett samtal med min då 8-årige son. Det är mycket man funderar över när man är åtta.

Först frågade han mig: ”Pappa, varför dricker vuxna öl?”. Och jag svarade väl ungefär såhär att det kan väl vara gott ibland, men barn får inte dricka alkohol och man får inte dricka för mycket. ”Varför det?” ”Nä, då blir man full och då gör man saker man inte hade tänkt och man tappar omdömet.”

Så gick det en stund, och sedan ville han prata politik.

”Pappa, visst är det så att socialdemokraterna vill att den som är fattig ska få mer pengar?” ”Jo, så är det.”

”Och moderaterna vill att de fattiga ska få mindre pengar?”

”Jo, ungefär så.”

Och det var han nöjd med. Men så tänkte jag att jag skulle komplicera det lite för honom, så jag sa: ”Men kan du tänka dig, det finns faktiskt fattiga som röstar på moderaterna ändå.”

Då tänkte han en sekund, men sedan kom det blixtsnabbt:

”Men då har de väl druckit mycket öl?”

*  *  *

Mötesdeltagare,

Jag lyssnade häromdagen på Per Albin Hanssons klassiska folkhemstal från 1928, där han tecknade bilden av det goda samhället, det som arbetarrörelsen strävade efter:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Så sa han, Per Albin Hansson, för snart 90 år sedan. Och jag tänkte: är vi där idag? Är Sverige idag ett land utan privilegierade och utan tillbakasatta? Är Sverige idag ett land utan kelgrisar och utan styvbarn? Är Sverige idag ett land som präglas av likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet?

Vi vet ju alla svaret. Naturligtvis inte. Tvärtom. Det gick i motsatt riktning under de åtta år som den borgerliga regeringen satt. Vi kommer ju ihåg hur det var.

Systematiskt ställde de grupper mot varandra. Sjuka mot friska, arbetslösa mot anställda, pensionärer mot löntagare, landsbygd mot storstad. Konsekvent beskrev de sjukskrivna, pensionärer och arbetslösa som ”bidragstagare”. Aggressivt hetsades sjuka och arbetslösa i en allt mer intensiv klappjakt för att söka jobb som inte fanns. Den som inte kunde eller inte orkade arbeta var inte värd någonting.

Tiotusentals sjuka har kastats ut från sjukförsäkringen varje år.  De har skickats till arbetsförmedlingen, där de fått ställa sig sist i kön bakom 400 000 arbetslösa, gå på jobbsökarkurser, bli tagna i örat av klämkäcka jobbcoacher, och kanske sist och slutligen hamna på arbetsmarknadens slutstation, FAS 3.

Så var den borgerliga politiken. Det var ett nytt betraktelsesätt av sjuka och arbetslösa som bröt fram – det är ditt eget fel om du är arbetslös, det är ditt eget fel om du är sjuk.

Det var en ny sorts människosyn som man försökte etablera. Den som är frisk och har arbete ska inte bry sig om den som är sjuk och arbetslös. Det var en ny variant av deras gamla uppdelning av människor i ”närande” och ”tärande”. En kallhamrad cynism, en naken klasspolitik.

Men hur var det nu? Vi skulle ju ha ett samhälle där ingen var kelgris, och där ingen var styvbarn. Där alla faktiskt fick vara med, där alla förtjänade respekt och tillskrevs ett människovärde. Det var ju det som var visionen. Det var det som var den svenska modellen. Det var det som var Sverige. Solidariteten.

Per Albin Hansson hade ord för detta också i sitt folkhemstal. Han sa:

”Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati.”

Med andra ord: trygghet skapar sammanhållning i ett samhälle. Det är när man rycker undan den tryggheten, som motsättningarna växer.

Men det finns ju i grunden ingen motsatsställning mellan dem som är friska och arbetsföra och ena sidan, och dem som är sjuka och arbetslösa å den andra. Därför att den som är frisk och stark och i arbete idag, kan imorgon vara sjuk eller arbetslös. Och då kan man behöva en hjälpande hand.

Och detta är inget gammaldags eller mossigt eller omodernt – tvärtom. Globaliseringen gör ju att arbetslöshetsrisken ökat för alla grupper – inte bara arbetare, utan också tjänstemän och akademiker. Den generella välfärden, byggd på våra socialförsäkringar, och denna tanke att vi ska ta hand om varandra under svåra tider, den är modernare än någonsin.

Och det såg väljarna 2014. Efter åtta år av borgerlig regering, så fick väljarna nog. 2014 gjorde de borgerliga sitt sämsta valresultat genom alla tider, och vi fick en ny regering med en ny politik.

Mötesdeltagare, låt det en gång för alla bli sagt: pensionerna, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen – det inga bidrag! Det är försäkringar, som löntagarna under ett långt arbetsliv satt av löneutrymme till, för att man ska kunna få en trygg försörjning under de tider i livet då man inte kan eller får jobba!

Nu omsätts detta i praktiska reformer! Nu påbörjar vi den mödosamma vägen att återupprätta tryggheten!

Nu höjer vi a-kassan för första gången på 13 år!

Nu avskaffar vi stupstocken i sjukförsäkringen!

Nu gör vi oss av med det förnedrande FAS 3 och satsar istället på utbildning!

Nu säger vi klart och tydligt: vårt land ska byggas med solidaritet, inte med egoism!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Vi har stora uppgifter framför oss. Vi ska minska klyftorna. Vi ska återskapa solidariteten. Vi ska stoppa vinstjakten i välfärden.

Men den allra största uppgiften handlar naturligtvis om att klara jobben. Om vi inte klarar kampen mot arbetslösheten, då kommer vi inte att kunna klara så värst mycket annat heller.

Kom ihåg hur de borgerliga misslyckades kapitalt. Ni kommer väl ihåg hur de sa 2006? Då sa Reinfeldt att Sverige hade massarbetslöshet, men om bara han fick regera så skulle det ordna sig. Då skulle jobben komma. Om några år skulle vi ha full sysselsättning.

När Reinfeldt tillträdde som statsminister så var arbetslösheten 6 procent. När han avgick så var den över 8. Över 400 000 var arbetslösa. Långtidsarbetslösheten hade tredubblats. Socialbidragskostnaderna hade ökat med 2 miljarder kronor per år, med 25 procent.

Då sa Anders Borg: ”Det är inte vårt fel, det är finanskrisen! Och det är i alla fall bättre än i Grekland!”

Ja. Men när började Sverige jämföra sig med de länder som det går sämst för? Det är väl inte med krisländerna som vi ska jämföra oss? Vad är det för ambitionsnivå? Det är väl de länder som det går bäst för som vi ska jämföra oss med?

Mötesdeltagare, socialdemokratins mål är inte att Sverige ska vara bättre än Grekland. Vårt mål är att vi ska vara bäst i Europa!

*  *  *

Vi ska nå dit till 2020. Men det är långt till ett läge där arbetslösheten är lägst i EU. Just nu ligger vi på plats 13 av EU:s 28 medlemsländer. Sverige och Finland har den högsta arbetslösheten i Norden. Vi har högre arbetslöshet än länder som Danmark, Norge, Tyskland, Storbritannien, Österrike – alltså många av de länder som vi brukar jämföra oss med.

Det är ingen naturlag att det ska vara så. Historiskt sett så har Sverige presterat mycket bättre än så. En gång var Sverige världsbäst på låg arbetslöshet – nu är vi ett mediokert land i ett Europa som stagnerar.

Men det behöver inte vara så. Det är ingen naturlag att vi ska ha 400 000 arbetslösa år efter år. Men då måste man lägga om politik.

De borgerliga satte allt på ett kort: skattesänkningar. På sina 8 år så sänkte de skatten med 140 miljarder kronor. Det är mer än vad hela äldreomsorgen kostar på ett år. Det är ungefär lika mycket som hela den svenska grund- och gymnasieskolan kostar på ett år.

Med 140 miljarder kronor sänkte man skatten. Men det blev inga jobb av det. Det enda vi fick var ökade klyftor och ett gigantiskt hål statsfinanserna.

För så var det ju. Det är ju Anders Borgs bäst bevarade hemlighet, men nu börjar sanningen komma ikapp honom: Göran Persson lämnade över ett överskott på 65 miljarder till Fredrik Reinfeldt. Åtta år senare hade det vänts till ett underskott på nästan 90 miljarder.

De borgerliga har gjort som de brukar: de har tömt skafferiet, utan att det gett några nya jobb.

Nu lägger vi om politiken. Nu är det slut på skattesänkningarna. Nu använder vi istället våra gemensamma resurser till sjukvård, äldreomsorg och skola, till att rusta vårt järnvägsnät och bygga ny infrastruktur. Det är huvudinnehållet i den budget vi presenterade för två veckor sedan.

Men inte bara det. En av de största satsningarna är att vi sätter igång med att bygga bostäder.

Där har det ju också stått stilla i åtta år. Vi hade en regering som gärna pratade om att bygga bostäder – men det enda som växte i det borgerliga Sverige, det var ju högen av bostadspolitiska utredningar. Stefan Attefall tillsatte 69 bostadspolitiska utredningar! Men ingen kan väl bo i en utredning! Man måste ju ha riktiga hus, det är ju där man kan bo!

Det sista han hittade på var de s k Attefallshusen. Det är ett slags förväxta friggebodar. Och de kan säkert vara bra, men de löser ju inte bostadskrisen. När unga människor ska flytta hemifrån och bilda familj så måste de ju ha en riktig lägenhet, ett eget hem – de ska väl inte flytta in i grannens trädgård!

Jo, det byggdes förstås också en del under den borgerliga tiden, jag ska inte vara orättvis. Konstigt vore det annars, med nollränta. Men problemet är att det byggdes alldeles för lite, eftersom behovet ökade ännu snabbare. Och de lägenheter som byggdes, ja där är hyrorna ofta så höga så folk med vanliga inkomster har inte råd med dem.

Det är som vi alltid har sagt: marknaden löser inte bostadsfrågan. Det behövs politik. Och om vi inte gör något, då kommer bostadsbristen att öka, och det leder till både tillväxtproblem och trångboddhet. Unga människor ska väl kunna flytta hemifrån innan de är 30?

Det vi nu gör är stort och nödvändigt. Vi går in med en investeringsstimulans för hyresrätter. Vi går in med pengar till kommuner där det byggs mycket lägenheter. Och vi genomför en upprustning för miljonprogramområdena.

Sammantaget är detta ett bostadspolitiskt paket på över 6 miljarder kronor – per år.

Det är den största bostadspolitiska satsningen på över 10 år! Det ger jobb, det förbättrar Sveriges tillväxtförutsättningar, det är klassisk socialdemokratisk politik!

*  *  *

Mötesdeltagare,

De borgerliga var dåliga i regeringsställning. Men frågan är om de inte är ännu sämre i opposition.

Jag såg den nya moderatledaren Anna Kinberg Batra på TV för ett tag sedan. Hon kritiserade oss hårt för att vi gjort upp med vänsterpartiet om budgeten. Då frågade reportern: ”Erbjuder ni annat samarbete?” ”Nä, vi är i opposition.”, svarade hon.

Det är ju rätt talande. De angriper oss för att vi gör upp med vänsterpartiet, men de ville själva inte vara med och samarbeta med oss!

Det är till och med så att fram till nu så har de borgerliga partierna inte vågat träffa oss i regeringen en och en. När det varit förhandlingar, så har alltid kommit i grupp, så att de kan bevaka varandra så att ingen går med på något som någon annan inte gillar. Det låter inte klokt, men det är faktiskt sant. Det är som i småskolan.

Fram till nu. Kanske förebådar försvarsuppgörelsen om att det nu är på väg att spricka upp. Att också de borgerliga partierna är beredda att ta ansvar för Sverige, om det behövs. Det behöver vi mer av i Sverige.

Vårt land är för litet för att slitas sönder av stora konflikter – vi behöver mer av samarbete, mindre av konfrontation, och då måste också de borgerliga partierna komma ner från läktaren.

Två saker ska jag säga om Sverigedemokraterna. För det första: vi får aldrig tro att detta är ett löntagarparti. Det är det inte. Sverigedemokraterna är ett högerparti.

Det visade man ju inte minst i höstas, när de tillsammans med de borgerliga röstade ner vår budget i riksdagen. Då röstade Sverigedemokraterna emot bättre a-kassa, de röstade emot satsningar på vård, skola och omsorg, de röstade emot bättre sjukförsäkring, de röstade emot sänkt pensionärsskatt. De röstade aktivt för en högerpolitik, de röstade aktivt emot reformer som skulle komma alla löntagare till del.

Nu kommer vi att kunna genomföra det här ändå, tack vare decemberöverenskommelsen, men ingen ska glömma att Sverigedemokraterna har visat korten: det är ett löntagarfientligt parti.

För det andra: tro aldrig att detta är ett anständigt parti. Det är det inte. De må nu klä sig i kostym och slips, men så fort kameran är släckt så kommer järnrören fram. Ja, och ibland kommer ju järnrören fram till och med när kameran är på…

De har sina rötter i nazistiska rörelser, och det visar de ju också då och då. Nu senast när en hög företrädare för Sverigedemokraterna började resonera om att judar inte var några riktiga svenskar.  

I blixtbelysning framträdde deras världsbild. Deras ideologi vilar ytterst på en apartheidtanke – på tanken att människor med olika härkomst ska hållas åtskilda, att de inte ska blandas, att de ska leva på olika platser. Och så ägnar man sig åt att sprida fördomar och myter om andra kulturer, för att sedan kunna exploatera det politiskt.

Det var det som Martin Luther King bekämpade i den amerikanska södern på 1960-talet – segregationspolitiken. Om ni inte redan har sett filmen ”Selma”, som handlar om de svartas kamp för att kunna registrera sig för att kunna rösta, så se den. Det är en fantastisk skildring.

Det var också detta synsätt som Olof Palme bekämpade, när han som en av i början väldigt få statsmän, tog upp kampen mot apartheid i Sydafrika.

Och det går ett bråddjup mellan arbetarrörelsens synsätt och de värderingar som Sverigedemokraterna står för.

På ena sidan Sverigedemokraterna, som ser ner på och föraktar människor med annan etnisk bakgrund, och som sprider fördomar och myter.

På andra sidan vi socialdemokrater, som bygger vår ideologi på vår uppfattning om att alla människor är lika mycket värda, och på vår tro på att människor med olika bakgrund, religion, etnicitet, kultur, faktiskt kan leva tillsammans i fred och harmoni.

Vi socialdemokrater måste fortsätta att stå upp för våra grundläggande värderingar.

Vi måste fortsätta att arbeta för ett Sverige som präglas av öppenhet, tolerans, solidaritet och fred – inte av utestängning, våld och hat!

Vi måste fortsätta att bekämpa främlingsfientlighet och rasism, var det än dyker upp!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Ibland måste man påminna sig om vad det är för värld vi lever i. Varje år gör FN:s barnfond UNICEF en rapport om situationen för världens barn. När den senaste rapporten presenterades i slutet av förra året så sa UNICEF-chefen Anthony Lake såhär:

”Barn har dödats i sina klassrum och i sina sovrum. De har blivit föräldralösa, kidnappade, torterade och till och med sålda som slavar. Inte på mycket länge har barn blivit utsatta för en sådan obeskrivlig brutalitet.”

Han sammanfattade med att säga att 2014 varit ett förödande år för världens barn.

Bakgrunden är förstås de många krig och konflikter som pågår i världen. Över 50 miljoner människor är på flykt. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget. I Syrien är hälften av befolkningen på flykt undan antingen ISIS eller diktatorn al-Assads styrkor. Det är över 10 miljoner människor. 7 miljoner är kvar i landet, mer än 3 miljoner har lyckats att ta sig ut och finns nu i flyktingläger i Libanon, Turkiet och Jordanien.

Så ser det ut. Och inte ens den mest kallhamrade Sverigedemokrat kan väl ändå hävda att detta inte är ”riktiga flyktingar”?

En liten del av dessa lyckas ta sig till Europa. Många av dem reser över Medelhavet, satta på mycket farliga båtar av samvetslösa människosmugglare. För snart två veckor sedan drunknade över 800 människor utanför Italiens kust, i den värsta flyktingkatastrofen någonsin. Ett fåtal klarade sig. De som klarade sig var alla män. De kvinnor och barn som befann sig på båten hade förmodligen varit instängda under däck. De hade inte en chans när fartyget gick under mitt i natten. Man kan knappt tänka sig de fruktansvärda scenerna när dessa människor drogs ner i djupet i mörkret.

När världen ser ut så, så är det självklart att vi måste ta ett ansvar för de människor som nu flyr. Och det måste vara ett gemensamt ansvar. Vi måste hjälpa till med att rädda liv på Medelhavet, och igår beslutade regeringen att ställa svenska båtar eller flygplan till förfogande om Frontex begär det. Och det lär behövas, för EU:s insatser i Medelhavet ska tredubblas. Dessutom måste vi bekämpa dessa människosmugglare, som nu helt utan skrupler är beredda att sända människor i döden för att tjäna pengar.

Men vi måste också ta ett gemensamt ansvar i Europa för flyktingsituationen. Sverige och Tyskland kan inte ta hela ansvaret. Alla länder i Europa måste vara beredda att ställa upp. Och så är det sannerligen inte idag – inte ens hälften av EU-länderna deltar i FN:s vidarebosättningsprogram, där flyktingar direkt från flyktingläger ges en fristad i väst. Fler EU-länder måste ta fler flyktingar.

Och vi måste hjälpa på plats. I nästa vecka åker jag till Jordanien och Libanon för att se hur situationen är där för de syriska flyktingarna, och hur de svenska biståndsmedel används som vi anslår till dessa länder.

Och när det gäller Sverige, så måste också alla kommuner ställa upp. När Fredrik Reinfeldt förra året sa att vi skulle ”öppna våra hjärtan” så var min första reaktion: men då kan han väl börja med att öppna Vellinge… Eller Lomma. Eller Danderyd. Eller Lidingö. Eller Täby. Eller någon av de andra moderatkommunerna som i alla tider försökt undvika att ta emot flyktingar.

Det fungerar inte. Alla kommuner måste ta emot flyktingar, det kan inte bara vara de socialdemokratiska kommunerna som gör det.

Visst är detta en utmaning för Sverige. Men det kan också bli en fantastisk tillgång.

Minns ni när Olof Palme talade om barnen som vår enda konkreta länk till framtiden? Om att det inte kunde handla om mina barn och dina barn, utan om att det handlade om våra gemensamma barn, varenda tjatting så att säga, som han uttryckte det?

Det tänker jag på när jag besöker asylboenden i Sverige, och träffar både barn och vuxna som lyckats fly från krigets fasor.

I barnens ögon finns ett nytt ljus.

De saknar förstås sina släktingar och sitt hemland, men de behöver inte längre vara rädda för att gå ut och leka. De fryser lite i det här klimatet, även om många fått vinterkläder som snälla människor har skänkt, men de är glada, trygga och vetgiriga. Många av dem är på god väg att lära sig svenska, trots att de bara har varit här några veckor.

Sak samma med de vuxna. De är också angelägna att lära sig svenska och komma i arbete. Nästan en tredjedel av dem har högskoleutbildning – det är lärare, läkare, sjuksköterskor, ingenjörer. Men här finns också snickare, mekaniker, plåtslagare, byggnadsarbetare.

De vill vara med om att bygga framtidens Sverige. Vi måste nu se till att de får den möjligheten, att de kan etablera sig i Sverige och snabbt komma i arbete. Då kommer detta inte att vara en belastning för Sverige – tvärtom – det kommer att stärka vårt land.

Det finns de som säger att det är för många. Att vi ska stänga våra gränser. Att vi ska vända dessa människor ryggen. Men jag säger att vi kan inte kasta ut kvinnor och barn tillbaka ut i kriget. Det kan vi inte göra.

Det är när behovet är som störst, när omvärlden är som mörkast – det är då som solidariteten måste vara som starkast.

Det är det som Sverige måste vara: ett land som präglas av humanism, medmänsklighet och solidaritet. Och det är vad första maj handlar om, mer än något annat. Tack för att jag fått fira denna dag med er!

./.