Idag skriver tidningarna om narkotikahandeln över internet (DN) och förslag i Danmark att ge gratis heroin till narkomaner (SvD, DN).
Jag ansvarade ju för narkotikapolitiken under min tid i regeringen. En av de saker jag är mest stolt över, är när vi samlade de nordiska och baltiska ministrarna med ansvar för narkotikafrågorna på ett möte i Lund, hösten 2003. Jag hade inför det mötet vid flera tillfällen tagit upp försäljningen av narkotika i Christiania i Köpenhamn med den danska ministern, och han hade lovat att försöka göra något åt det. Jag påpekade att 40 procent av ungdomarna i Lund som provat narkotika uppgav att de köpt den i Köpenhamn, så det var ett gemensamt problem.
På mötet i Lund antog vi en deklaration som bl a fördömde fri försäljning av narkotika, och den danske ministern lovade krafttag mot Christiania. Det löftet höll han också, och redan på våren 2004 var bodarna på Pusher Street borta och satta på museum.
I den deklarationen tog vi också avstånd från fri förskrivning av heroin, som man bl a håller på med i Schweiz. Men nu är det tydligen på gång i Danmark. Jag ser i debatten att en del försöker koppla samman fri förskrivning av heroin med sprututbytesprogram. Det är dumt. Sprututbytesprogram handlar om att begränsa smittspridning av hiv och hepatit, något som varit framgångsrikt i Lund och Malmö under 20 års tid, och som det är hög tid att införa också i Stockholm mot bakgrund av det senaste årets kraftiga ökning av antalet hiv-smittade narkomaner i staden.
Fri förskrivning av heroin handlar emellertid bara om att ge upp. Med det visar samhället att man inte är beredd att anslå tillräckligt med pengar åt missbrukarvård, utan istället hänfaller åt en cynisk "låt-dem-knarka-ihjäl-sig"-attityd. Det är också att notera att Danmark inte har den tvångsvårdsmöjlighet som vi har, med LVM, för dem som är på väg att dö av sitt missbruk.
Förskrivning av heroin i Danmark skulle bryta mot den överenskommelse som finns mellan de nordiska länderna, och jag utgår ifrån att Sveriges regering i så fall tar upp det med regeringen i Danmark.
torsdag 27 september 2007
onsdag 26 september 2007
Socialdemokratisk krisinsikt behövs
Övertaget för oppositionen är fortsatt stort - och dessutom växande - åtminstone om man ska tro den senaste opinionsmätningen (DN). Övertaget närmar sig hela 20 procent enligt den undersökningen.
Visst är det roligt för en socialdemokrat att notera stöd på bortemot 45 procent, men det är samtidigt viktigt att inte ta det till intäkt för att inte förnya socialdemokratin. Har idag suttit på Riksdagen och gått igenom mail och skrivit motioner hela dagen, men gjorde ett avbrott för att tala med Margit Silberstein på radions Godmorgon Världen. Det blev en ganska lång intervju, men vi får se vad som sänds på söndag.
Temat var socialdemokratins eftervalsdebatt, och hur den nu ska föras vidare i rådslagen.Min uppfattning är att socialdemokratin inte får slå sig till ro nu, bara för att opinionssiffrorna pekar rätt. Visst kan valförlusten skyllas på Göran Persson, eller på det faktum att vi hade haft regeringsmakten i 12 år och det är svårare att vinna val ju längre man styrt.
Säkert var båda dessa faktorer viktiga. Men vi måste också granska politiken: vilka fel gjorde vi, och hur ska vi undvika att göra om dem?I en sådan analys är det två frågor som är särskilt viktiga, och som vi legat fel i.
Det ena var arbetslösheten, där problemet helt enkel var att vi levererade för dåligt. Vi hade en för stram ekonomisk politik alltför långt in i mandatperioden, vilket fick till följd att vi kom att lämna över ett stort budgetöverskott och en alltför hög arbetslöshet, även om den för all del var på väg ner under hösten 2006. Socialdemokratins ambition kan aldrig vara att få ner den öppna arbetslösheten till 4 procent en gång vart fjärde år - vår ambition måste vara full sysselsättning alltid. Det glömde vi bort.
Den andra frågan var skolan, där vi inte velat inse uppenbara brister. Det är ju ett faktum att resultaten i grundskolan blev allt sämre, och allt fler ungdomar nådde aldrig gymnasiebehörighet, utan hamnade istället på gymnasiets individuella program. Det kan man inte blunda för. Ökad fokus på kunskaper i grundskolan, men också en öppning för att förändra gymnasieskolan så att kraven på de ungdomar som är skoltrötta inte blir så oöverstigliga, på det sätt jag skissade på i en artikel i DN förra veckan - det tror jag är en framgångsväg.
Nu rullar rådslagsarbetet vidare. Först går skolrådslaget i mål, och sedan kommer de övriga rådlagen. Låt oss hoppas att det blir en tid av äkta försök till omprövningar, och inte bara läpparnas bekännelse.
Visst är det roligt för en socialdemokrat att notera stöd på bortemot 45 procent, men det är samtidigt viktigt att inte ta det till intäkt för att inte förnya socialdemokratin. Har idag suttit på Riksdagen och gått igenom mail och skrivit motioner hela dagen, men gjorde ett avbrott för att tala med Margit Silberstein på radions Godmorgon Världen. Det blev en ganska lång intervju, men vi får se vad som sänds på söndag.
Temat var socialdemokratins eftervalsdebatt, och hur den nu ska föras vidare i rådslagen.Min uppfattning är att socialdemokratin inte får slå sig till ro nu, bara för att opinionssiffrorna pekar rätt. Visst kan valförlusten skyllas på Göran Persson, eller på det faktum att vi hade haft regeringsmakten i 12 år och det är svårare att vinna val ju längre man styrt.
Säkert var båda dessa faktorer viktiga. Men vi måste också granska politiken: vilka fel gjorde vi, och hur ska vi undvika att göra om dem?I en sådan analys är det två frågor som är särskilt viktiga, och som vi legat fel i.
Det ena var arbetslösheten, där problemet helt enkel var att vi levererade för dåligt. Vi hade en för stram ekonomisk politik alltför långt in i mandatperioden, vilket fick till följd att vi kom att lämna över ett stort budgetöverskott och en alltför hög arbetslöshet, även om den för all del var på väg ner under hösten 2006. Socialdemokratins ambition kan aldrig vara att få ner den öppna arbetslösheten till 4 procent en gång vart fjärde år - vår ambition måste vara full sysselsättning alltid. Det glömde vi bort.
Den andra frågan var skolan, där vi inte velat inse uppenbara brister. Det är ju ett faktum att resultaten i grundskolan blev allt sämre, och allt fler ungdomar nådde aldrig gymnasiebehörighet, utan hamnade istället på gymnasiets individuella program. Det kan man inte blunda för. Ökad fokus på kunskaper i grundskolan, men också en öppning för att förändra gymnasieskolan så att kraven på de ungdomar som är skoltrötta inte blir så oöverstigliga, på det sätt jag skissade på i en artikel i DN förra veckan - det tror jag är en framgångsväg.
Nu rullar rådslagsarbetet vidare. Först går skolrådslaget i mål, och sedan kommer de övriga rådlagen. Låt oss hoppas att det blir en tid av äkta försök till omprövningar, och inte bara läpparnas bekännelse.
torsdag 20 september 2007
Katastrofal dag för regeringen
Inte med bästa vilja i världen kan någon hävda att dagens budgetpresentation blev någon framgång för regeringen - se SvD, DN. Nedskärningarna för de arbetslösa, sjuka och föräldralediga har blivit huvudbudskap under dagen, och det är lätt att se att de skattesänkningar regeringen försöker att framhäva som positiva nyheter bara gynnar de allra rikaste. Det är tungt för regeringen.
Men man får ju skylla sig själv. Faktum är att detta är den första budget på mycket länge som nästan inte innehåller några sociala reformer alls. Inga nya pengar till psykiatrin, trots de problem som inte minst de borgerliga själva lyft fram. Inga nya pengar till sjukvården, trots att köerna i sjukvården nu växer kraftigt - t ex 35 procent fler i sjukvårdsköerna i Skåne på ett år! Inga nya pengar till den sociala barn- och ungdomsvården, trots frikostiga löften tidigare.
Men inte nog med att man inte satsar på välfärden -man satsar inte heller på att stärka Sveriges konkurrenskraft. T ex blir det inga nya pengar till väg- och järnvägsinvesteringar. Alla de borgerliga politiker som t ex lovade att bygga ut E22 i Skåne, eller som lovade att satsa på infrastrukturen i stockholm, blir blåsta.
Istället läggs alla satsningar på de allra rikaste, medan de fattigaste får betala. Det är bisarrt. Och det är inte bara vi som tycker det. Jag kommer nyss från en mottagning med Tysklands ambassadör, med anledning av att ordföranden i en av Tysklands största fackliga organisationer - Michael Sommer - är på besök i Sverige. Jag fick då tillfälle att prata med tyska journalister och de var också förundrade över den borgerliga regeringens förslag. Kommentarerna var på temat: "Ska regeringen helt riva ner er välfärdstat, som ni är så beundrade för världen över? Är ni inte stolta över den?"
Ja, vad ska man säga?
Men man får ju skylla sig själv. Faktum är att detta är den första budget på mycket länge som nästan inte innehåller några sociala reformer alls. Inga nya pengar till psykiatrin, trots de problem som inte minst de borgerliga själva lyft fram. Inga nya pengar till sjukvården, trots att köerna i sjukvården nu växer kraftigt - t ex 35 procent fler i sjukvårdsköerna i Skåne på ett år! Inga nya pengar till den sociala barn- och ungdomsvården, trots frikostiga löften tidigare.
Men inte nog med att man inte satsar på välfärden -man satsar inte heller på att stärka Sveriges konkurrenskraft. T ex blir det inga nya pengar till väg- och järnvägsinvesteringar. Alla de borgerliga politiker som t ex lovade att bygga ut E22 i Skåne, eller som lovade att satsa på infrastrukturen i stockholm, blir blåsta.
Istället läggs alla satsningar på de allra rikaste, medan de fattigaste får betala. Det är bisarrt. Och det är inte bara vi som tycker det. Jag kommer nyss från en mottagning med Tysklands ambassadör, med anledning av att ordföranden i en av Tysklands största fackliga organisationer - Michael Sommer - är på besök i Sverige. Jag fick då tillfälle att prata med tyska journalister och de var också förundrade över den borgerliga regeringens förslag. Kommentarerna var på temat: "Ska regeringen helt riva ner er välfärdstat, som ni är så beundrade för världen över? Är ni inte stolta över den?"
Ja, vad ska man säga?
onsdag 19 september 2007
Dags att göra upp om gymnasiet
Idag skriver jag i DN om att vi bör söka en samsyn över blockgränsen om gymnasieskolan. Min tanke är att socialdemokratin bör släppa kravet på allmän behörighet för alla gymnasieprogram, mot att regeringen går med på en stor satsning på de yrkesinriktade programmen, en utbyggnad av vuxenutbildningen och ett generöst studiemedelsystem så att ungdomar som vill läsa in allmän behörighet till högskolan ska kunna göra det lite senare i livet.
Det är ett uppslag för en kompromiss: vi tar ett steg, och regeringen ett, så kan vi mötas i en blocköverskridande överenskommelse som säkrar stabilitet för lärare och elever i gymnasieskolan framöver.
Självklart är detta ett inlägg i den socialdemokratiska debatten med anledning av vårt skolrådslag, och än finns ingen partiposition. Men jag vet att det finns ett stort stöd för dessa tankar, inte minst bland s-kommunalpolitiker som dagligen på nära håll ser hur skolan fungerar. Det är inte lika nattsvart som Björklund vill få oss att tro, men man kan inte komma ifrån att det finns problem som måste lösas. Låt oss då försöka göra det ihop, över blockgränsen.
I övrigt är intrycket från gårdagens Riksdagsöppnande (DN, SvD) att Fredrik Reinfeldt suddar ut sin profil mer och mer för varje regeringsförklaring han håller. De är långa som romaner, men försöken att lägga sig så nära socialdemokratin som möjligt i retoriken börjar bli pinsam. Det börjar låta som socialdemokratiska första-maj-tal - när de är som sämst.
Fortsätter Reinfeldt såhär är han snart så diffus i konturerna att han kommer att smälta ihop med den bakomliggande tapeten i Riksdagens talarstol när han håller sin sista regeringsförklaring 2009.
Men en nyhet fanns det ju, och det var glidningen i den säkerhetspolitiska formuleringen. Vi har ju nyss sett en omtumlande turbulens, med slitningar i försvarspolitiken under hela sommaren som kulminerade i en avgången försvarsminister. Nu verkar man ha "glömt" skrivningarna om alliansfriheten i regeringsförklaringen. Är det ett otroligt korkat slarv, eller menar regeringen verkligen att nedskärningarna på försvaret gör att Sverige inte längre kan vara alliansfritt? I så fall öppnas en bråddjup konfliktyta på ett område, utrikes- och säkerhetspolitiken, där vi verkligen borde vara ense över blockgränsen.
Slutligen ser jag (DN, SvD, SvD) att trasslet med fastighetsskatten fortsätter. Nu har man förhandlat färdigt, och löftet om att ta bort fastighetsskatten visade sig bli att man ska ta bort fastighetsskatten för dem som betalar mer skatt än 6 000 kronor. En majoritet av villaägarna får ingen sänkt skatt - däremot får de vara med och betala med höjd reavinstskatt, sämre uppskovsmöjligheter och borttagen begränsningsregel. Regeringen lyckas än en gång skilja ut de allra rikaste hushållen, och gynna dem på ett direkt iögonfallande sätt. Samtidigt försämras rörligheten på bostadsmarknaden.
Göran Hägglund(kd) är ute och tjoar glatt. Men är det någon som tror att detta kommer att vända opinionsvinden?
Det är ett uppslag för en kompromiss: vi tar ett steg, och regeringen ett, så kan vi mötas i en blocköverskridande överenskommelse som säkrar stabilitet för lärare och elever i gymnasieskolan framöver.
Självklart är detta ett inlägg i den socialdemokratiska debatten med anledning av vårt skolrådslag, och än finns ingen partiposition. Men jag vet att det finns ett stort stöd för dessa tankar, inte minst bland s-kommunalpolitiker som dagligen på nära håll ser hur skolan fungerar. Det är inte lika nattsvart som Björklund vill få oss att tro, men man kan inte komma ifrån att det finns problem som måste lösas. Låt oss då försöka göra det ihop, över blockgränsen.
I övrigt är intrycket från gårdagens Riksdagsöppnande (DN, SvD) att Fredrik Reinfeldt suddar ut sin profil mer och mer för varje regeringsförklaring han håller. De är långa som romaner, men försöken att lägga sig så nära socialdemokratin som möjligt i retoriken börjar bli pinsam. Det börjar låta som socialdemokratiska första-maj-tal - när de är som sämst.
Fortsätter Reinfeldt såhär är han snart så diffus i konturerna att han kommer att smälta ihop med den bakomliggande tapeten i Riksdagens talarstol när han håller sin sista regeringsförklaring 2009.
Men en nyhet fanns det ju, och det var glidningen i den säkerhetspolitiska formuleringen. Vi har ju nyss sett en omtumlande turbulens, med slitningar i försvarspolitiken under hela sommaren som kulminerade i en avgången försvarsminister. Nu verkar man ha "glömt" skrivningarna om alliansfriheten i regeringsförklaringen. Är det ett otroligt korkat slarv, eller menar regeringen verkligen att nedskärningarna på försvaret gör att Sverige inte längre kan vara alliansfritt? I så fall öppnas en bråddjup konfliktyta på ett område, utrikes- och säkerhetspolitiken, där vi verkligen borde vara ense över blockgränsen.
Slutligen ser jag (DN, SvD, SvD) att trasslet med fastighetsskatten fortsätter. Nu har man förhandlat färdigt, och löftet om att ta bort fastighetsskatten visade sig bli att man ska ta bort fastighetsskatten för dem som betalar mer skatt än 6 000 kronor. En majoritet av villaägarna får ingen sänkt skatt - däremot får de vara med och betala med höjd reavinstskatt, sämre uppskovsmöjligheter och borttagen begränsningsregel. Regeringen lyckas än en gång skilja ut de allra rikaste hushållen, och gynna dem på ett direkt iögonfallande sätt. Samtidigt försämras rörligheten på bostadsmarknaden.
Göran Hägglund(kd) är ute och tjoar glatt. Men är det någon som tror att detta kommer att vända opinionsvinden?
måndag 17 september 2007
Ett år med ökade orättvisor - och så en växande Muhammedkonflikt
Idag ska regeringen fira ettårsdagen av valsegern, och tidningarna är fulla av "vad har hänt"-reportage (DN, SvD). Borgerliga kommentatorer har uppenbart svårt att förklara varför regeringen har så svagt stöd, trots lysande tider. Jag tror att Mona Sahlin ger det huvudsakliga svaret i SvD, när hon skriver om de växande klassklyftorna.
De borgerliga gick till val på att skapa fler jobb. Därmed utnyttjade de den svaga punkt som vi i den socialdemokratiska regeringen i praktiken skänkt dem: vi hade inte presterat tillräckligt bra i arbetslöshetsfrågan. I någon mening kan man nu hävda att den nya regeringen levererat: sysselsättningen har ökat kraftigt, och antalet människor i arbete är den högsta någonsin (SCB). Över 130 000 fler i arbete på ett år är en mycket bra siffra. Samtidigt går statsfinanserna med rekordöverskott.
Så långt tror jag de allra flesta är med - svensk ekonomi och arbetsmarknad går som tåget. Men när det sedan gäller frågan om vems förtjänst detta är, så tror jag väljarna är mer tveksamma. Det finns socialdemokrater som okritiskt och utan att blygas hävdar att detta i själva verket är den gamla s-regeringens förtjänst. Jag tror att jag får erkänna att jag gjort det också någon gång.
Men ska man vara ärlig, så tror jag att det är hederligare att peka på den internationella högkonjunkturen som huvudfaktor. Det är ju inte bara i Sverige det skapas jobb - hela västeuropa går bra just nu, bl a till följd av att de asiatiska marknaderna växer snabbt.
Hur som helst, så verkar väljarna dra samma slutsats: fler jobb, javisst, men inte är det Reinfeldts förtjänst.
Det är emellertid inte hela förklaringen. För de borgerliga lovade inte bara fler jobb: de lovade fler jobb men med bevarad välfärdstat, och utan ökade klyftor. Och det är här väljarna nu ser att det blivit precis tvärtom. De ser hur klyftorna ökar mycket kraftigt, hur de rikaste drar ifrån och hur de som har det sämst lämnas ännu längre efter.
Hur kan det t ex komma sig att trots den starka tillväxten, så minskar inte socialbidragskostnaderna? Första halvåret 2007 betalades det ut 4,7 mdr kronor i socialbidrag, lika mycket som året före. Det beror på en ökad invandring, men också på sänkt a-kassa, och nedskärningar i vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen.
Såhär vill människor inte ha det. De vill att Sverige håller samman, och att de goda tiderna också kommer de sämst ställda till del. Därför vänder de nu alliansen ryggen.
I övrigt ser jag hur Muhammedkonflikten växer (SvD, DN). Jag var ju tveksam till (se tidigare inlägg) om det var klokt av Fredrik Reinfeldt att bjuda in ambassadörer för de muslimska länder som reagerat mot Lars Vilks Muhammedteckning till samtal. Men när jag sedan såg resultatet, så blev det ganska bra. Hittills har statsministern hanterat detta förhållandevis väl, möjligen med undantag av att han borde varit snabbare med att fördöma hoten mot Vilks.
När det gäller sakfrågan, så tycker jag att teckningarna är osmakliga. Det gäller Muhammedhunden, men kanske framför allt den teckning Vilks gjorde av en jude med griskropp. Den bilden för tankarna till de hatbilder av judar som nazisterna spred på 1930-talet, och frågan är om den inte är att betrakta som hets mot folkgrupp.
Men när väl det är sagt, så måste den svenska linjen vara kristallklar: vi har en långtgående tryck- och yttrandefrihet, det är en omistlig del av vår demokrati. Ingen, allra minst företrädare för totalitära regimer, har rätt att lägga sig i hur gränserna för tryck- och yttrandefriheten i Sverige dras. Tryck- och yttrandefrihet går i allmänhet före religionsfriheten, i den meningen att vi har rätt att kritisera, angripa och t o m driva med religiösa föreställningar på ett sätt som inte är tillåtet i de länder som nu reagerat. Därför ska alla försök till påtryckningar mot Sverige avvisas, och dödshot mot svenska medborgare fördömas med kraft.
Jag hoppas att det nu kan lugna ner sig, och att de uttalanden som europeiska muslimska 0rganisationer nu gjort ska bidra till det. Men läget är allvarligt, särskilt för Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör. Det här kan locka fram fram knäppskallar - vi minns ju alla Theo van Goghs öde. När det gäller Vilks, så att döma av hans uttalanden, så är han antingen direkt självmordsbenägen, eller också förstår han inte riktigt situationens allvar.
Oavsett vilket, så bör säkerhetspolisen se till att han håller sig undan ett tag.
De borgerliga gick till val på att skapa fler jobb. Därmed utnyttjade de den svaga punkt som vi i den socialdemokratiska regeringen i praktiken skänkt dem: vi hade inte presterat tillräckligt bra i arbetslöshetsfrågan. I någon mening kan man nu hävda att den nya regeringen levererat: sysselsättningen har ökat kraftigt, och antalet människor i arbete är den högsta någonsin (SCB). Över 130 000 fler i arbete på ett år är en mycket bra siffra. Samtidigt går statsfinanserna med rekordöverskott.
Så långt tror jag de allra flesta är med - svensk ekonomi och arbetsmarknad går som tåget. Men när det sedan gäller frågan om vems förtjänst detta är, så tror jag väljarna är mer tveksamma. Det finns socialdemokrater som okritiskt och utan att blygas hävdar att detta i själva verket är den gamla s-regeringens förtjänst. Jag tror att jag får erkänna att jag gjort det också någon gång.
Men ska man vara ärlig, så tror jag att det är hederligare att peka på den internationella högkonjunkturen som huvudfaktor. Det är ju inte bara i Sverige det skapas jobb - hela västeuropa går bra just nu, bl a till följd av att de asiatiska marknaderna växer snabbt.
Hur som helst, så verkar väljarna dra samma slutsats: fler jobb, javisst, men inte är det Reinfeldts förtjänst.
Det är emellertid inte hela förklaringen. För de borgerliga lovade inte bara fler jobb: de lovade fler jobb men med bevarad välfärdstat, och utan ökade klyftor. Och det är här väljarna nu ser att det blivit precis tvärtom. De ser hur klyftorna ökar mycket kraftigt, hur de rikaste drar ifrån och hur de som har det sämst lämnas ännu längre efter.
Hur kan det t ex komma sig att trots den starka tillväxten, så minskar inte socialbidragskostnaderna? Första halvåret 2007 betalades det ut 4,7 mdr kronor i socialbidrag, lika mycket som året före. Det beror på en ökad invandring, men också på sänkt a-kassa, och nedskärningar i vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen.
Såhär vill människor inte ha det. De vill att Sverige håller samman, och att de goda tiderna också kommer de sämst ställda till del. Därför vänder de nu alliansen ryggen.
I övrigt ser jag hur Muhammedkonflikten växer (SvD, DN). Jag var ju tveksam till (se tidigare inlägg) om det var klokt av Fredrik Reinfeldt att bjuda in ambassadörer för de muslimska länder som reagerat mot Lars Vilks Muhammedteckning till samtal. Men när jag sedan såg resultatet, så blev det ganska bra. Hittills har statsministern hanterat detta förhållandevis väl, möjligen med undantag av att han borde varit snabbare med att fördöma hoten mot Vilks.
När det gäller sakfrågan, så tycker jag att teckningarna är osmakliga. Det gäller Muhammedhunden, men kanske framför allt den teckning Vilks gjorde av en jude med griskropp. Den bilden för tankarna till de hatbilder av judar som nazisterna spred på 1930-talet, och frågan är om den inte är att betrakta som hets mot folkgrupp.
Men när väl det är sagt, så måste den svenska linjen vara kristallklar: vi har en långtgående tryck- och yttrandefrihet, det är en omistlig del av vår demokrati. Ingen, allra minst företrädare för totalitära regimer, har rätt att lägga sig i hur gränserna för tryck- och yttrandefriheten i Sverige dras. Tryck- och yttrandefrihet går i allmänhet före religionsfriheten, i den meningen att vi har rätt att kritisera, angripa och t o m driva med religiösa föreställningar på ett sätt som inte är tillåtet i de länder som nu reagerat. Därför ska alla försök till påtryckningar mot Sverige avvisas, och dödshot mot svenska medborgare fördömas med kraft.
Jag hoppas att det nu kan lugna ner sig, och att de uttalanden som europeiska muslimska 0rganisationer nu gjort ska bidra till det. Men läget är allvarligt, särskilt för Lars Vilks och Nerikes Allehandas chefredaktör. Det här kan locka fram fram knäppskallar - vi minns ju alla Theo van Goghs öde. När det gäller Vilks, så att döma av hans uttalanden, så är han antingen direkt självmordsbenägen, eller också förstår han inte riktigt situationens allvar.
Oavsett vilket, så bör säkerhetspolisen se till att han håller sig undan ett tag.
fredag 14 september 2007
Kreationism i Europa
Är idag i Strasbourg, där jag nyss suttit i möte med Europaradets kultur- och vetenskapsutskott. Huvudfragan idag var en rapport om farorna med kreationism i europeiska skolor, och det är kanske ett ämne som alla inte är sa förtrogna med. Men det gäller den gamla konflikten om vem som har rätt om världens tillblivelse och livets uppkomst: vetenskapen eller Bibeln?
Sedan upplysningstiden pa 1700-talet, sa pressade ju den vetenskapliga utgangspunkten undan för undan ut de religiösa föreställningarna när det gäller t ex när jorden skapades och hur arterna uppkom. En milstolpe i den utvecklingen var Darwins evolutionsteori, som ju väckte stor kontrovers pa 1800-talet. Kyrkan hävdade länge att evolutionsteorin var hädisk, eftersom Bibeln pastod att alla arter skapats vid samma tillfälle. Därför hade t ex dinosaurier aldrig funnits, och tanken om att människa och apa hade utvecklats ur samma art för miljoner ar sedan var felaktig. Jorden hade skapats av Gud pa sex dagar, punkt och slut.
Idag tycker de flesta, bade troende och icke-troende, att ett sadant resonemang är befängt. Vetenskapen har för länge sedan avgatt med segern över kyrkan i det avseendet. Eller?
Under de senaste 30 aren har kyrkan gatt till motoffensiv. Religiösa fundamentalister har hittat pa sin egen "vetenskap" som de kallar kreationism, och de har lanserat idén om "intelligent design". Syftet är att ifragasätta evolutionsteorin till förman för de gamla religiösa dogmerna. De vill att deras pahittade pseudovetenskap ska läras ut i skolorna, pa samma sätt som evolutionsteorin.
Det är naturligtvis helstolligt, men de har haft viss framgang, framför allt i USA, där ju självaste presidenten är kreationist. En färsk opinionsundersökning visar att 38 procent av amerikanerna inte vill att evolutionsteorin ska läras ut i amerikanska skolor, och hela 64 procent vill att "inteligent design" ska läras ut som jämbördig teori!
Ocksa i Europa försöker man fa in en fot, men här är upplysningstidens arv mycket starkt. Idag antog utskottet enhälligt en rapport som i mycket starka ordalag varnade för kreationistiska tendenser i europeiska skolor, och den rapporten ska sedan diskuteras pa Europaradets session i oktober. Det är en viktig markering mot de religiösa fundamentalister, bade kristna och muslimer, som tror att man kan undergräva vetenskapen.
I övrigt ser jag (DN, SvD) att vi fatt en ny handelsminister, Ewa Björling. Det är en bra person, och kan säkert göra ett bra arbete. Men man blir ju förundrad över att det inte tycks vara möjligt att hitta nagon moderat ministerkandidat som inte brutit mot lagar och regler. Det är kanske en del av "överklassens diskreta charm" att man mangrant tror sig sta över sadant som skatteregler, licenslagar och bygglov. Men nu far de faktiskt skärpa sig.
Sedan upplysningstiden pa 1700-talet, sa pressade ju den vetenskapliga utgangspunkten undan för undan ut de religiösa föreställningarna när det gäller t ex när jorden skapades och hur arterna uppkom. En milstolpe i den utvecklingen var Darwins evolutionsteori, som ju väckte stor kontrovers pa 1800-talet. Kyrkan hävdade länge att evolutionsteorin var hädisk, eftersom Bibeln pastod att alla arter skapats vid samma tillfälle. Därför hade t ex dinosaurier aldrig funnits, och tanken om att människa och apa hade utvecklats ur samma art för miljoner ar sedan var felaktig. Jorden hade skapats av Gud pa sex dagar, punkt och slut.
Idag tycker de flesta, bade troende och icke-troende, att ett sadant resonemang är befängt. Vetenskapen har för länge sedan avgatt med segern över kyrkan i det avseendet. Eller?
Under de senaste 30 aren har kyrkan gatt till motoffensiv. Religiösa fundamentalister har hittat pa sin egen "vetenskap" som de kallar kreationism, och de har lanserat idén om "intelligent design". Syftet är att ifragasätta evolutionsteorin till förman för de gamla religiösa dogmerna. De vill att deras pahittade pseudovetenskap ska läras ut i skolorna, pa samma sätt som evolutionsteorin.
Det är naturligtvis helstolligt, men de har haft viss framgang, framför allt i USA, där ju självaste presidenten är kreationist. En färsk opinionsundersökning visar att 38 procent av amerikanerna inte vill att evolutionsteorin ska läras ut i amerikanska skolor, och hela 64 procent vill att "inteligent design" ska läras ut som jämbördig teori!
Ocksa i Europa försöker man fa in en fot, men här är upplysningstidens arv mycket starkt. Idag antog utskottet enhälligt en rapport som i mycket starka ordalag varnade för kreationistiska tendenser i europeiska skolor, och den rapporten ska sedan diskuteras pa Europaradets session i oktober. Det är en viktig markering mot de religiösa fundamentalister, bade kristna och muslimer, som tror att man kan undergräva vetenskapen.
I övrigt ser jag (DN, SvD) att vi fatt en ny handelsminister, Ewa Björling. Det är en bra person, och kan säkert göra ett bra arbete. Men man blir ju förundrad över att det inte tycks vara möjligt att hitta nagon moderat ministerkandidat som inte brutit mot lagar och regler. Det är kanske en del av "överklassens diskreta charm" att man mangrant tror sig sta över sadant som skatteregler, licenslagar och bygglov. Men nu far de faktiskt skärpa sig.
onsdag 12 september 2007
Vårdnadsbidraget som integrationspolitisk katastrof
Idag läser jag i DN att 19 av Stockholms läns 26 kommuner tänker införa vårdnadsbidrag, när det blir möjligt. Hur många kommuner som kommer att göra det i landet totalt vet vi ännu inte, men många av de kommuner som är borgerligt styrda kommer säkert att passa på. Samtidigt är det ju omstritt, även inom alliansen. Hemma i Lund lär det inte bli av, inte heller i Landskrona, hörde jag häromdagen.
Argumenten för och emot är välkända. De som förespråkar vårdnadsbidrag menar att det är en rättvisefråga: samhället satsar så mycket på barnomsorg, så det är inte mer än rätt att de som inte utnyttjar den också får en slant, menar man. Det är ett underligt resonemang. Barnomsorgen är en offentlig tjänst, som är till för att underlätta för barnfamiljer att kombinera arbete och barn.
Det är en märklig logik att hävda att den som avstår från en offentlig tjänst, ska kompenseras för det. Bibliotek är också en offentlig tjänst. Om jag inte lånar böcker utan istället köper i bokhandeln, ska jag då kompenseras för det av kommunen? Eller kollektivtrafiken, som också subventioneras av skattemedel: om jag inte åker buss, ska jag då få pengar av kommunen som kompensation? Det är snurrigt.
Mycket är skrivet om vårdnadsbidraget som kvinnofälla. Det är självklart att det kommer att fungera så. Det är också märkligt att en regering som säger sig vilja öka sysselsättningen, samtidigt ska betala folk för att vara hemma. Och det är ju uppenbart att det är barnomsorgen som kommer att få betala kalaset. Vårdnadsbidrag till dem som kan vara hemma, men sämre barnomsorg för dem som måste arbeta, blir resultatet.
Men till det ska läggas vårdnadsbidraget som en integrationspolitisk katastrof. Vad händer i Tenska och Rinkeby när nu t ex Stockholms kommun inför vårdnadsbidrag? Ja, alla de invandrarkvinnor som redan har svårt att komma ut på arbetsmarknaden kommer nu att få betalt för att fortsätta att vara hemma, på villkor att deras barn inte går i förskolan. Det är totalt omvänt mot det vi drog igång för nästan 10 år sedan i storstadspropositionen, när vi startade s k språkförskolor i invandrartäta bostadsområden, för att barnen skulle lära sig svenska i god tid innan de började grundskolan.
Med vårdnadsbidrag kommer dessa barn nu att gå hemma hos mamma till de är sex år. Många av dem kommer inte att kunna ett ord svenska när de börjar skolan, och de kommer att komma efter i undervisningen från början. Därmed kommer de att få mycket sämre förutsättningar på arbetsmarknaden.
Men det är klart - tanken är kanske att invandrares barn ändå bara ska städa och tvätta inom ramen för de nya skattesubventionerade hushållsnära tjänsterna. Och då kanske inte regeringen tycker att de måste kunna så mycket svenska.
För övrigt ser jag (ekot) att de rika nu ska kunna gömma sina förmögenheter från offentlighetens ögon. Ja, det vill nog till med tanke på hur dessa förmögenheter kommer att växa under kommande år, med avskaffad förmögenhetsskatt, avskaffad fastighetsskatt och avskaffad värnskatt. Men om de tror att det skulle hindra oss från att återinföra förmögenhetsskatten igen, tror de fel.
Argumenten för och emot är välkända. De som förespråkar vårdnadsbidrag menar att det är en rättvisefråga: samhället satsar så mycket på barnomsorg, så det är inte mer än rätt att de som inte utnyttjar den också får en slant, menar man. Det är ett underligt resonemang. Barnomsorgen är en offentlig tjänst, som är till för att underlätta för barnfamiljer att kombinera arbete och barn.
Det är en märklig logik att hävda att den som avstår från en offentlig tjänst, ska kompenseras för det. Bibliotek är också en offentlig tjänst. Om jag inte lånar böcker utan istället köper i bokhandeln, ska jag då kompenseras för det av kommunen? Eller kollektivtrafiken, som också subventioneras av skattemedel: om jag inte åker buss, ska jag då få pengar av kommunen som kompensation? Det är snurrigt.
Mycket är skrivet om vårdnadsbidraget som kvinnofälla. Det är självklart att det kommer att fungera så. Det är också märkligt att en regering som säger sig vilja öka sysselsättningen, samtidigt ska betala folk för att vara hemma. Och det är ju uppenbart att det är barnomsorgen som kommer att få betala kalaset. Vårdnadsbidrag till dem som kan vara hemma, men sämre barnomsorg för dem som måste arbeta, blir resultatet.
Men till det ska läggas vårdnadsbidraget som en integrationspolitisk katastrof. Vad händer i Tenska och Rinkeby när nu t ex Stockholms kommun inför vårdnadsbidrag? Ja, alla de invandrarkvinnor som redan har svårt att komma ut på arbetsmarknaden kommer nu att få betalt för att fortsätta att vara hemma, på villkor att deras barn inte går i förskolan. Det är totalt omvänt mot det vi drog igång för nästan 10 år sedan i storstadspropositionen, när vi startade s k språkförskolor i invandrartäta bostadsområden, för att barnen skulle lära sig svenska i god tid innan de började grundskolan.
Med vårdnadsbidrag kommer dessa barn nu att gå hemma hos mamma till de är sex år. Många av dem kommer inte att kunna ett ord svenska när de börjar skolan, och de kommer att komma efter i undervisningen från början. Därmed kommer de att få mycket sämre förutsättningar på arbetsmarknaden.
Men det är klart - tanken är kanske att invandrares barn ändå bara ska städa och tvätta inom ramen för de nya skattesubventionerade hushållsnära tjänsterna. Och då kanske inte regeringen tycker att de måste kunna så mycket svenska.
För övrigt ser jag (ekot) att de rika nu ska kunna gömma sina förmögenheter från offentlighetens ögon. Ja, det vill nog till med tanke på hur dessa förmögenheter kommer att växa under kommande år, med avskaffad förmögenhetsskatt, avskaffad fastighetsskatt och avskaffad värnskatt. Men om de tror att det skulle hindra oss från att återinföra förmögenhetsskatten igen, tror de fel.
fredag 7 september 2007
Varför inte Bildt?
Idag ska Fredrik Reinfeldt träffa ambassadörer från ett antal muslimska länder för att tala om Lars Vilks Muhammedteckning. Se SvD, DN. Han tog initiativet för att förekomma eventuella krav från ambassadörskretsen på det sätt som skedde i Danmark, och han hoppas väl kunna undvika motsvarande kris, med bojkott av danska företag och våldsamheter.
Låt oss hoppas det, men jag tror att det är en from förhoppning. Problemet är ju att Reinfeldt inte har någon som helst möjlighet att gå ambassadörerna till mötes i sak. Det blir ingen grundlagsändring, vi har en annan syn på statens roll i förhållande till media. Detta är ju länder vars regeringar har för vana att stänga misshagliga tidningar och kasta journalister i fängelse. Det gör vi inte i Sverige.
Statsministern tror kanske att han ska kunna prata dem till rätta, att han ska kunna snacka sig ur problemen, på det sätt han gjorde i valrörelsen. Men ambassadörerna kommer inte att nöja sig med en seminarieövning. De kommer att kräva besked i sak, och om de inte får som de vill kommer de att rapportera det tillbaka till sina hemländer - där saken får än större uppmärksamhet, och fundamentalisterna väcks på allvar.
Därför är jag inte så säker på att det var så klokt av Reinfeldt att bjuda in till detta möte. Det kan t o m förvärra situationen. Han kanske tänder krutdurken på allvar.
I sakfrågan är det lätt att ha en linje. Jag tycker att Vilks teckningar - både Muhammedbilden men kanske framför allt judesuggan - är osmakliga och förnedrande. Vilks är ute efter att mucka gräl, och jag kan förstå att en del muslimer och judar är upprörda.
Men det får man tåla i en demokrati. Man måste förstå att i en modern demokrati är inget heligt i den meningen att man kan förbjuda människor från att driva med politiker, staten, kulturen - och religionen. Och när det gäller religioner, så är det ju inte bara muslimer och judar som får tåla sådant, utan också kristna: se bara på "Life of Brian" och "Ecce homo".
Ytterst speglar detta vilken syn man anser att religionen ska ha i samhället. Vi hade möte med Humanisternas styrelse i onsdags, och diskuterade bl a det kommande seminariet som Stockholmsavdelningen av Humanisterna ska ha i samarbete med organisationen Ex-muslimerna i Sverige. Det kommer att handla om Muhammedbilderna och yttrandefriheten, och går av stapeln 18 sept kl 18.30 på Radiohuset. Lars Vilks kommer, liksom bl a förre DN-redaktören Arne Ruth, och företrädare för Humanisterna, bl a Dilsa Demirbag-Sten.
Det är ett bra initiativ, och jag hoppas att det blir ett värdigt samtal om religionens roll i samhället. Humanisternas utgångspunkt är ju inte att fördöma religion eller de religiösa, utan att upprätthålla sekularismen och garantera att religiösa föreställningar inte styr politiken eller vetenskapen.
Slutligen. Om regeringen nu ska träffa ambassadörerna: varför är det inte Carl Bildt som gör det? Han vore ju den rätta företrädaren, eftersom det är han som håller i relationerna till andra stater.
Men kanske gör Reinfeldt bedömningen att Bildt inte klarar så känsliga möten. Han minns kanske Carl Bildts och Birgit Friggebos katastrofala möte med invandrare i Rinkeby i början av 1990-talet, påkallat av lasermannens dödskjutningar. Bildt var sedvanligt högdragen och stötte genast bort publiken, och då försökte Friggebo lätta upp den hätska stämningen genom att försöka få alla med på att sjunga "We shall overcome". Ridå.
Låt oss hoppas det, men jag tror att det är en from förhoppning. Problemet är ju att Reinfeldt inte har någon som helst möjlighet att gå ambassadörerna till mötes i sak. Det blir ingen grundlagsändring, vi har en annan syn på statens roll i förhållande till media. Detta är ju länder vars regeringar har för vana att stänga misshagliga tidningar och kasta journalister i fängelse. Det gör vi inte i Sverige.
Statsministern tror kanske att han ska kunna prata dem till rätta, att han ska kunna snacka sig ur problemen, på det sätt han gjorde i valrörelsen. Men ambassadörerna kommer inte att nöja sig med en seminarieövning. De kommer att kräva besked i sak, och om de inte får som de vill kommer de att rapportera det tillbaka till sina hemländer - där saken får än större uppmärksamhet, och fundamentalisterna väcks på allvar.
Därför är jag inte så säker på att det var så klokt av Reinfeldt att bjuda in till detta möte. Det kan t o m förvärra situationen. Han kanske tänder krutdurken på allvar.
I sakfrågan är det lätt att ha en linje. Jag tycker att Vilks teckningar - både Muhammedbilden men kanske framför allt judesuggan - är osmakliga och förnedrande. Vilks är ute efter att mucka gräl, och jag kan förstå att en del muslimer och judar är upprörda.
Men det får man tåla i en demokrati. Man måste förstå att i en modern demokrati är inget heligt i den meningen att man kan förbjuda människor från att driva med politiker, staten, kulturen - och religionen. Och när det gäller religioner, så är det ju inte bara muslimer och judar som får tåla sådant, utan också kristna: se bara på "Life of Brian" och "Ecce homo".
Ytterst speglar detta vilken syn man anser att religionen ska ha i samhället. Vi hade möte med Humanisternas styrelse i onsdags, och diskuterade bl a det kommande seminariet som Stockholmsavdelningen av Humanisterna ska ha i samarbete med organisationen Ex-muslimerna i Sverige. Det kommer att handla om Muhammedbilderna och yttrandefriheten, och går av stapeln 18 sept kl 18.30 på Radiohuset. Lars Vilks kommer, liksom bl a förre DN-redaktören Arne Ruth, och företrädare för Humanisterna, bl a Dilsa Demirbag-Sten.
Det är ett bra initiativ, och jag hoppas att det blir ett värdigt samtal om religionens roll i samhället. Humanisternas utgångspunkt är ju inte att fördöma religion eller de religiösa, utan att upprätthålla sekularismen och garantera att religiösa föreställningar inte styr politiken eller vetenskapen.
Slutligen. Om regeringen nu ska träffa ambassadörerna: varför är det inte Carl Bildt som gör det? Han vore ju den rätta företrädaren, eftersom det är han som håller i relationerna till andra stater.
Men kanske gör Reinfeldt bedömningen att Bildt inte klarar så känsliga möten. Han minns kanske Carl Bildts och Birgit Friggebos katastrofala möte med invandrare i Rinkeby i början av 1990-talet, påkallat av lasermannens dödskjutningar. Bildt var sedvanligt högdragen och stötte genast bort publiken, och då försökte Friggebo lätta upp den hätska stämningen genom att försöka få alla med på att sjunga "We shall overcome". Ridå.
torsdag 6 september 2007
Kronfallet 1992 om igen
Följer nu efterdebatten av Odenbergs avgång, i bl a SvD, DN, och det är uppenbart att många borgerliga kommentatorer är tagna av krisen. De flesta ställer sig på Odenbergs sida, och menar att det var rakryggat och ett tecken på integritet att avgå, medan Anders Borg utmålas som den onde och omedgörlige finansministern som satt regeringen i knipa, medan en tafflig och tyst statsminister bara sett på.
Det är nog på sätt och vis en riktig bild, men den måste nyanseras. För det första verkar Odenbergs version, att han inte hade en aning om planerade besparingar förrän i våras, vara otrolig. Andra försvarsministrar i samma situation, t ex Björn von Sydow, Tage G Petersson och Leni Björklund var från första början inställda på att göra neddragningar - det är en naturlig effekt av Sveriges kraftigt förbättrade säkerhetspolitiska läge. De tog jobbet som försvarsminister på den premissen, och Göran Persson måste ha gjort det klart för dem från början.
Om Fredrik Reinfeldt inte förklarat det för Odenberg vid hans tillträde, utan tvärtom inbillat honom att vägen låg öppen för expansion av försvaret, att Odenberg skulle kunna åka land och rike runt och få ryggdunkningar av generaler och överstar i fyra år - ja, då framstår Reinfeldts ledarskap som ytterst svagt. Lika svagt som när han lät ett antal ministrar tillträda i höstas, trots att de hade så grava privatekonomiska bekymmer att vem som helst skulle kunna räkna ut att de inte skulle kunna sitta särskilt länge.
Det är inte lätt att styra Sverige. Det finns alltid tusen och en konflikter som måste lösas, förebyggas, kompromissas. Samtidigt ska man ha sin vision om samhällsförändring i obrutet sikte. Och då måste man kunna fatta också svåra beslut. För min del innebar det förra försvarsbeslutet att jag fick åka till Kristinehamn och förklara varför deras artilleriregemente skulle läggas ner, och jag fick flytta Folkhälsoinstitutet till Östersund för att kompensera för nedläggningen av bl a flygflottiljen.
Det var inga lätta beslut, men man måste som ansvarig politiker i de lägena ändå kunna se människor som berörs "i ögonen", för att låna Odenbergs uttryck. Man måste kunna förklara vad man gör, och varför. Det orkade inte Odenberg, och då är det lika bra att fly fältet. Han blir förvisso hjälte i en del försvarsvänliga kretsar, men det kvardröjande intrycket är att han visade sig vara en politiker som antingen blev lurad av sin statsminister, eller som inte orkade stå rycken när det verkligen gällde.
Det här kan mycket väl bli regeringen Reinfeldts kronfall. Då drar jag en parallell till valutakrisen hösten 1992, då regeringen Bildt misslyckades med att försvara den fasta växelkursen, och kronan släpptes att flyta fritt. Det var visserligen det bästa som kunde hända - kronförsvaret var fel, det är knäppigt att försöka bedriva hårdvalutapolitik i en depression - men den politiska konsekvensen blev att regeringen Bildt i praktiken upphörde att fungera. Man naglades fast vid bilden av misslyckandet, och resten av mandatperioden blev bara transportsträcka, en lång dags färd mot natt.
På samma sätt har regeringen Reinfeldt spårat ur, efter bara ett år. Det är kanske så, att borgerliga regeringar bara planerar för det första året - därefter försöker man improvisera. Då går det som det går.
För övrigt var den roligaste kommentaren på gårdagens presskonferens när Odenberg sopade till SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder: "Ja, ni på Svenska Dagbladet skulle väl helst vilja se ett preventivt krig mot Ryssland"!
Det är nog på sätt och vis en riktig bild, men den måste nyanseras. För det första verkar Odenbergs version, att han inte hade en aning om planerade besparingar förrän i våras, vara otrolig. Andra försvarsministrar i samma situation, t ex Björn von Sydow, Tage G Petersson och Leni Björklund var från första början inställda på att göra neddragningar - det är en naturlig effekt av Sveriges kraftigt förbättrade säkerhetspolitiska läge. De tog jobbet som försvarsminister på den premissen, och Göran Persson måste ha gjort det klart för dem från början.
Om Fredrik Reinfeldt inte förklarat det för Odenberg vid hans tillträde, utan tvärtom inbillat honom att vägen låg öppen för expansion av försvaret, att Odenberg skulle kunna åka land och rike runt och få ryggdunkningar av generaler och överstar i fyra år - ja, då framstår Reinfeldts ledarskap som ytterst svagt. Lika svagt som när han lät ett antal ministrar tillträda i höstas, trots att de hade så grava privatekonomiska bekymmer att vem som helst skulle kunna räkna ut att de inte skulle kunna sitta särskilt länge.
Det är inte lätt att styra Sverige. Det finns alltid tusen och en konflikter som måste lösas, förebyggas, kompromissas. Samtidigt ska man ha sin vision om samhällsförändring i obrutet sikte. Och då måste man kunna fatta också svåra beslut. För min del innebar det förra försvarsbeslutet att jag fick åka till Kristinehamn och förklara varför deras artilleriregemente skulle läggas ner, och jag fick flytta Folkhälsoinstitutet till Östersund för att kompensera för nedläggningen av bl a flygflottiljen.
Det var inga lätta beslut, men man måste som ansvarig politiker i de lägena ändå kunna se människor som berörs "i ögonen", för att låna Odenbergs uttryck. Man måste kunna förklara vad man gör, och varför. Det orkade inte Odenberg, och då är det lika bra att fly fältet. Han blir förvisso hjälte i en del försvarsvänliga kretsar, men det kvardröjande intrycket är att han visade sig vara en politiker som antingen blev lurad av sin statsminister, eller som inte orkade stå rycken när det verkligen gällde.
Det här kan mycket väl bli regeringen Reinfeldts kronfall. Då drar jag en parallell till valutakrisen hösten 1992, då regeringen Bildt misslyckades med att försvara den fasta växelkursen, och kronan släpptes att flyta fritt. Det var visserligen det bästa som kunde hända - kronförsvaret var fel, det är knäppigt att försöka bedriva hårdvalutapolitik i en depression - men den politiska konsekvensen blev att regeringen Bildt i praktiken upphörde att fungera. Man naglades fast vid bilden av misslyckandet, och resten av mandatperioden blev bara transportsträcka, en lång dags färd mot natt.
På samma sätt har regeringen Reinfeldt spårat ur, efter bara ett år. Det är kanske så, att borgerliga regeringar bara planerar för det första året - därefter försöker man improvisera. Då går det som det går.
För övrigt var den roligaste kommentaren på gårdagens presskonferens när Odenberg sopade till SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder: "Ja, ni på Svenska Dagbladet skulle väl helst vilja se ett preventivt krig mot Ryssland"!
onsdag 5 september 2007
Regeringen Reinfeldt faller sönder
Försvarsminister Mikael Odenbergs avgång är förstås överraskande. (DN, SvD) Min gissning var att Anders Borg inte skulle få igenom sitt stora nedskärningspaket på försvaret, men att han skulle få ett fikonlöv att skyla sig med i form av ett långsiktigt åtagande att ta bort 3-4 miljarder kronor.
Alternativet var att Anders Borg skulle dra det längsta strået, och det verkligen skulle bli ordentliga besparingar. Om det blivit resultatet, hade man mycket lätt kunnat förstå om Odenberg avgick.
Men nu avgår han, trots att besparingen nästa år bara kommer att bli ca 350 miljoner kronor. De ytterligare besparingsbeting som Odenberg nämnde, som enligt honom skulle uppgå till 4-5 miljarder kronor, är såvitt vi vet ännu inte det minsta konkret. Det finns tydligen några allmänna skrivningar i finansplanen om att man ska se över om det är möjligt att göra sådana besparingar. Odenberg borde ha varit nöjd med det: Borg hade fått sitt fikonlöv, och man kunde sett tiden an.
Ändå avgår han. Det är svårt att komma ifrån känslan av att Odenberg har avgått i onödan. Han hade kunnat stanna, och sett utgången av en sådan analys, och först därefter göra en bedömning om han kunde acceptera det.
Men förmodligen är Odenberg så tunn i skinnet, att han inte såg sig kunna uthärda en sådan process. Han vet att hökarna i Högkvarteret inte accepterar några besparingar alls, och han saknar det ledarskapshandlag som behövs för att få dem att ändå göra som regeringen vill. Bättre då att fly fältet.
För Fredrik Reinfeldt är detta den största motgången sedan två av hans ministrar, Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chiló, fick avgå efter bara några dagar förra året. Det kommer bara ett par veckor före det att regeringen ska fira ett-årsjubileum. Det blir nu ett firande som skuggas av inte bara usla opinionssiffror, utan också av känslan av att regeringen Reinfeldt faller sönder.
Man får gå tillbaka till 1994, då Olof Johansson avgick på Öresundsbrofrågan, för att hitta en minister som avgår för att han inte får sin vilja igenom. När det gäller att hålla ihop sin regering, visar sig alltså Reinfeldt vara precis lika dålig som Bildt.
Reinfeldts ledarskap är redan ifrågasatt, och nu får det ännu en törn. Han kan inte ens samla sina egna moderatministrar kring en gemensam politik - hur ska det då gå i längden med att få de fyra partierna att hålla sams?
Och det sker i ett läge då den svenska ekonomin är ljusare än på länge. Väljarna kan med rätta ställa frågan: om inte denna regering kan hålla sams ens i medgång, hur ska det då gå i motgång?
Nu sägs det att Sten Tolgfors (DN) ska ta över som försvarsmininster. Hoppas att det bara är ett dåligt skämt.
Alternativet var att Anders Borg skulle dra det längsta strået, och det verkligen skulle bli ordentliga besparingar. Om det blivit resultatet, hade man mycket lätt kunnat förstå om Odenberg avgick.
Men nu avgår han, trots att besparingen nästa år bara kommer att bli ca 350 miljoner kronor. De ytterligare besparingsbeting som Odenberg nämnde, som enligt honom skulle uppgå till 4-5 miljarder kronor, är såvitt vi vet ännu inte det minsta konkret. Det finns tydligen några allmänna skrivningar i finansplanen om att man ska se över om det är möjligt att göra sådana besparingar. Odenberg borde ha varit nöjd med det: Borg hade fått sitt fikonlöv, och man kunde sett tiden an.
Ändå avgår han. Det är svårt att komma ifrån känslan av att Odenberg har avgått i onödan. Han hade kunnat stanna, och sett utgången av en sådan analys, och först därefter göra en bedömning om han kunde acceptera det.
Men förmodligen är Odenberg så tunn i skinnet, att han inte såg sig kunna uthärda en sådan process. Han vet att hökarna i Högkvarteret inte accepterar några besparingar alls, och han saknar det ledarskapshandlag som behövs för att få dem att ändå göra som regeringen vill. Bättre då att fly fältet.
För Fredrik Reinfeldt är detta den största motgången sedan två av hans ministrar, Maria Borelius och Cecilia Stegö-Chiló, fick avgå efter bara några dagar förra året. Det kommer bara ett par veckor före det att regeringen ska fira ett-årsjubileum. Det blir nu ett firande som skuggas av inte bara usla opinionssiffror, utan också av känslan av att regeringen Reinfeldt faller sönder.
Man får gå tillbaka till 1994, då Olof Johansson avgick på Öresundsbrofrågan, för att hitta en minister som avgår för att han inte får sin vilja igenom. När det gäller att hålla ihop sin regering, visar sig alltså Reinfeldt vara precis lika dålig som Bildt.
Reinfeldts ledarskap är redan ifrågasatt, och nu får det ännu en törn. Han kan inte ens samla sina egna moderatministrar kring en gemensam politik - hur ska det då gå i längden med att få de fyra partierna att hålla sams?
Och det sker i ett läge då den svenska ekonomin är ljusare än på länge. Väljarna kan med rätta ställa frågan: om inte denna regering kan hålla sams ens i medgång, hur ska det då gå i motgång?
Nu sägs det att Sten Tolgfors (DN) ska ta över som försvarsmininster. Hoppas att det bara är ett dåligt skämt.
måndag 3 september 2007
Maud Olofsson säljer smöret och tappar pengarna
Centern fortsätter sin vandring högerut (DN, SvD). Genom att förbjuda fackliga åtgärder riktade mot företag där ingen är medlem i facket, uppnår man två saker:
- Man skapar konkurrens på olika villkor. Oschyssta företag premieras. Företag utan kollektivavtal kan pressa ner löner och förmåner för sina anställda, och på det sättet konkurrera ut schyssta företag.
- Man ger antifackliga företag en möjlighet att stänga ute människor som är eller vill gå med i facket. Med en sådan ordning skulle ju företag tjäna på att bara anställa personal som inte är med i facket, för att slippa teckna kollektivavtal.
Udden i centerns förslag är således riktad mot de svagaste på arbetsmarknaden, de som bäst behöver fackligt skydd och minimivillkor.
Samtidigt läser jag att Maud Olofsson häromdagen viftade bort den omfattande kritiken i norra Sverige mot nedläggningarna av statlig verksamhet inom t ex Försäkringskassan och Skatteverket. Det var väl inte så farligt, sa hon, "den mesta servicen finns ju på internet nu". Som om kritiken hade handlat om service! Det var ju det faktum att ett stort antal arbetstillfällen nu försvinner från norra Sverige som saken gällde!
Tydligare kan det inte sägas: det parti som en gång var landsbygdens företrädare framför alla andra i svensk politik, ska stöpas om till ett renodlat löntagarfientligt nyliberalt parti som ska försöka hävda sig i storstäderna - helst på Stureplan, som hon också sa uttryckte det igår.
Det är en "extreme makeover" Maud Olofsson försöker sig på. Hon ska i praktiken byta väljare: bort med landsbygdens folk, och in med de hippa Stureplansbratsen. Jag tror att det är dömt att misslyckas. Bratsen röstar redan på moderaterna, och skulle aldrig i några större skaror ansluta sig till centern. Det är de för högfärdiga för. Därför riskerar Maud Olofsson att först sälja smöret, och sedan tappa pengarna.
- Man skapar konkurrens på olika villkor. Oschyssta företag premieras. Företag utan kollektivavtal kan pressa ner löner och förmåner för sina anställda, och på det sättet konkurrera ut schyssta företag.
- Man ger antifackliga företag en möjlighet att stänga ute människor som är eller vill gå med i facket. Med en sådan ordning skulle ju företag tjäna på att bara anställa personal som inte är med i facket, för att slippa teckna kollektivavtal.
Udden i centerns förslag är således riktad mot de svagaste på arbetsmarknaden, de som bäst behöver fackligt skydd och minimivillkor.
Samtidigt läser jag att Maud Olofsson häromdagen viftade bort den omfattande kritiken i norra Sverige mot nedläggningarna av statlig verksamhet inom t ex Försäkringskassan och Skatteverket. Det var väl inte så farligt, sa hon, "den mesta servicen finns ju på internet nu". Som om kritiken hade handlat om service! Det var ju det faktum att ett stort antal arbetstillfällen nu försvinner från norra Sverige som saken gällde!
Tydligare kan det inte sägas: det parti som en gång var landsbygdens företrädare framför alla andra i svensk politik, ska stöpas om till ett renodlat löntagarfientligt nyliberalt parti som ska försöka hävda sig i storstäderna - helst på Stureplan, som hon också sa uttryckte det igår.
Det är en "extreme makeover" Maud Olofsson försöker sig på. Hon ska i praktiken byta väljare: bort med landsbygdens folk, och in med de hippa Stureplansbratsen. Jag tror att det är dömt att misslyckas. Bratsen röstar redan på moderaterna, och skulle aldrig i några större skaror ansluta sig till centern. Det är de för högfärdiga för. Därför riskerar Maud Olofsson att först sälja smöret, och sedan tappa pengarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
