Hemkommen från Strasbourg i fredags låg jag slagen av min förkylning i lördags och fick ställa in min medverkan på en studieupptakt i partidistriktet, som jag skulle varit med på. Men det gick säkert bra ändå.
Dessutom missade jag min bror Tonys 30-årsfest. Men den Bowmore jag inköpt för det högtidliga tillfället får han ha en annan dag.
Tony, ja. Just nu delar han sin tid mellan att vara krönikör i Skånska Dagbladet och att doktorera i ekonomisk historia vid Lunds Universitet. Det senare kvalificerade han sig för bl a genom att häromåret skriva den bästa uppsatsen på hela Ekonomihögskolan, något han fick en utmärkelse för av institutionen och 25 000 pix. Dessförinnan hade han bl a varit kampanjgeneral för den socialdemokratiska nej-sidan i EMU-folkomröstningen, och byggde på nolltid upp en kampanjorganisation som sopade golvet med motståndaren.
Ja, vissa har begåvning i överflöd. Lite av det kunde han ju delgett sin bror...
I övrigt läser jag i DN att Fiskeriverket äntligen ska börja agera för en stramare fiskepolitik. Det är sannerligen hög tid. Jag läste Isabella Lövins bok "Tyst Hav" i julhelgen, och det var verkligen en ögonöppnare. Att något är fel är det nog många som känt på sig länge. Jag (och min bror) har ju fiskat mycket med spö från Kullaberg i nordvästskåne när vi växte upp, och skillnaden mellan fångsterna på 1980-talet och nu är påtaglig. Sedan mitten av 1990-talet är det knappt lönt att försöka längre.
I Lövins bok hittade jag förklaringen, d v s den systematiska utfiskningen, möjliggjord bl a av EU-politiken. Och inte bara i Sverige. Avsnittet om EU:s avtal med fattiga länder, där EU betalar en spottstyver för att få genomföra en total utplundring av dessa länders naturresurser - och samtidigt slå undan benen för fattiga lokala fiskare - är en riktig skräckskildring.
Det är inte klokt att detta fått pågå, och nu kanske Fiskeriverket vaknat när det gäller den svenska situationen. Nu måste bara regeringen vakna. Hittills finns inga tecken -tvärtom. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) har snarare lagt om politiken i en mer fiskerivänlig riktning, och Sverige protesterar inte längre mot de alltför höga fiskekvoterna. Det är svagt.
Får jag gissa, blir detta en av vårens stora frågor i Riksdagen.
söndag 27 januari 2008
torsdag 24 januari 2008
Vem ägnar sig åt ryktesspridning?
Vissa dagar är onekligen mer intressanta än andra.
Jag är under den här veckan i Strasbourg på Europarådets generalförsamlings januarisession, och har hittills mest ägnat mig åt frågor som t ex Kosovos framtida status och förstörelsen av kulturföremål i Armenien och Azerbajdzjan. Just nu sitter jag och lyssnar på Georgiens president, som redogör för händelserna under det nyligen timade presidentvalet i landet.
Den här dagen började ganska stillsamt. Jag har dragit på mig en rätt besvärlig förkylning, så jag drog mig en timme extra i sängen på hotellet, promenerade sedan till parlamentsbyggnaden och tog mig rent av tid att stanna till och äta frukost på ett fik som börjar bli mitt stamställe i den här stan, Café Brant på Universitetsplatsen. Det rådde radiotystnad från mobiltelefonen, eftersom batteriet hade lagt av igår kväll, och jag glömt laddaren på parlamentet.
Anlände till parlamentet först vid 11-tiden, och fick då veta av Björn von Sydow att svenska media (DN, SvD) rapporterat på morgonen om att Pär Nuder skulle lämna som ekonomisk-politisk talesman. När jag pluggat in min mobiltelefon, fick jag via ett antal telefonmeddelanden dessutom veta att också jag skulle ersättas. TV4 och Politikerbloggen hade uppgiften att förutom Pär Nuder, så skulle jag, Marita Ulvskog, Britt Bohlin och Anders Ygeman "få sparken".
Jaha. Och vad skulle jag kunna få sparken ifrån? Riksdagen? Det hade jag knappt hunnit fundera på, innan Mona ringde och dementerade. Vi hade ett kort och bra samtal, och ingen av oss kunde begripa var uppgifterna när det gällde mig kom ifrån.
Sedan har jag fått prata med ett antal media för att åtminstone reda ut det. Nu har också riksdagsgruppen dementerat, så nu har det slutat att ringa.
När det gäller Pär, så sägs det att han och Mona ska träffas under eftermiddagen för att diskutera frågan. Jag vet inte vad som kommer ut av det, men jag kan passa på att rätta till en del av de påståenden som tydligen florerar bland journalister.
Det har sagts att jag har utmärkt mig genom att kritisera "Pär Nuders ekonomiska politik". Det är faktiskt inte riktigt sant. Jag har kritiserat den förda ekonomiska politiken i artiklar i DN och Tiden, men udden i den kritiken har legat på tiden före det att Pär Nuder tillträdde som finansminister. Att vi slarvade med arbetslöshetsfrågan efter år 2000 och före det att Pär tillträdde, kan ju inte lastas honom. Däremot tog han ganska omgående efter sitt tillträde fram ett sysselsättningspaket, hösten 2005, något som jag berömt honom för. Paketet var bra, även om det kom alltför sent.
När det gäller penningpolitiken, så har vi en likartad uppfattning. Han sa så sent som för någon vecka sedan i Ekots lördagsintervju att jag hade haft helt rätt i min kritik mot Riksbanken. Pär lyckades också att få till stånd ett enigt betänkande i Finansutskottet i våras, som riktade kritik mot att Riksbanken fört en alltför stram penningpolitik och framhöll att den måste läggas om i mer tillväxtorienterad riktning.
Vi får se hur det går nu, men jag vill ändå säga att jag haft ett utmärkt samarbete med Pär Nuder, både under statsrådstiden och under oppositionstiden - även om vi för all del inte har haft samma åsikter om allt, t ex EMU. Om han nu lämnar som ekonomisk-politisk talesman, så beklagar jag det.
Nu spekuleras det om att Thomas Östros ska efterträda. Ja, det kan säkert bli bra det också. Östros är en noggrann och påläst politiker. Det viktiga är emellertid inte personfrågorna. Det viktiga är vilken politik vi för. I ett land där klyftorna mellan de fattiga och de rika växer så snabbt, och där de rikaste drar ifrån snabbare än någonsin, blir skatte- och välfärdsfrågorna helt avgörande. Det måste finnas ett mod i socialdemokratins ledning för att föra en politik som verkligen kan pressa tillbaka de ekonomiska klyftorna.
I media spekuleras det också om en kamp mellan "vänster" och "höger" i partiet. Det trodde jag faktiskt att vi var förbi. Visst kan vi ha olika uppfattningar om sakfrågorna, och vi kanske argumenterar på olika sätt. Men någon organiserad fraktionsbildning finns inte, och de skiljelinjer som finns kan skära olika på olika områden.
Jag utmålas för egen del ofta som "vänster", och det kan kanske stämma när det gäller frågor som rör ekonomisk fördelning och välfärdsfrågor, där jag har en mycket hög ambitionsnivå. Men jag satt fyra år i Riksdagens justitieutskott, och drev på för fler poliser, hårdare straff för vissa brott och buggning, åsikter som traditionellt sammankopplas med högern. Och nyligen föreslog jag att socialdemokratin skulle göra upp med regeringen om gymnasieskolan.
Så verkligheten är lite mer facetterad än vad som kan fångas på en enkel vänster-högerskala.
Allra sist: det som verkligen oroar mig i den här historien är inte TV4:s uppgifter som sådana, eller min egen ställning. Nej, det som oroar mig är att det uppenbarligen finns någon eller några som ägnar sig åt organiserad ryktesspridning mot partivänner man inte gillar. TV4:s uppgifter måste ju ha kommit inifrån partiet, annars skulle man inte gått ut med det.
Och det är störande. Sådan ryktesspridning skadar partiet, och faktiskt också Mona. Ränksmideri i lönndom hör inte hemma i det socialdemokratiska partiet.
Jag är under den här veckan i Strasbourg på Europarådets generalförsamlings januarisession, och har hittills mest ägnat mig åt frågor som t ex Kosovos framtida status och förstörelsen av kulturföremål i Armenien och Azerbajdzjan. Just nu sitter jag och lyssnar på Georgiens president, som redogör för händelserna under det nyligen timade presidentvalet i landet.
Den här dagen började ganska stillsamt. Jag har dragit på mig en rätt besvärlig förkylning, så jag drog mig en timme extra i sängen på hotellet, promenerade sedan till parlamentsbyggnaden och tog mig rent av tid att stanna till och äta frukost på ett fik som börjar bli mitt stamställe i den här stan, Café Brant på Universitetsplatsen. Det rådde radiotystnad från mobiltelefonen, eftersom batteriet hade lagt av igår kväll, och jag glömt laddaren på parlamentet.
Anlände till parlamentet först vid 11-tiden, och fick då veta av Björn von Sydow att svenska media (DN, SvD) rapporterat på morgonen om att Pär Nuder skulle lämna som ekonomisk-politisk talesman. När jag pluggat in min mobiltelefon, fick jag via ett antal telefonmeddelanden dessutom veta att också jag skulle ersättas. TV4 och Politikerbloggen hade uppgiften att förutom Pär Nuder, så skulle jag, Marita Ulvskog, Britt Bohlin och Anders Ygeman "få sparken".
Jaha. Och vad skulle jag kunna få sparken ifrån? Riksdagen? Det hade jag knappt hunnit fundera på, innan Mona ringde och dementerade. Vi hade ett kort och bra samtal, och ingen av oss kunde begripa var uppgifterna när det gällde mig kom ifrån.
Sedan har jag fått prata med ett antal media för att åtminstone reda ut det. Nu har också riksdagsgruppen dementerat, så nu har det slutat att ringa.
När det gäller Pär, så sägs det att han och Mona ska träffas under eftermiddagen för att diskutera frågan. Jag vet inte vad som kommer ut av det, men jag kan passa på att rätta till en del av de påståenden som tydligen florerar bland journalister.
Det har sagts att jag har utmärkt mig genom att kritisera "Pär Nuders ekonomiska politik". Det är faktiskt inte riktigt sant. Jag har kritiserat den förda ekonomiska politiken i artiklar i DN och Tiden, men udden i den kritiken har legat på tiden före det att Pär Nuder tillträdde som finansminister. Att vi slarvade med arbetslöshetsfrågan efter år 2000 och före det att Pär tillträdde, kan ju inte lastas honom. Däremot tog han ganska omgående efter sitt tillträde fram ett sysselsättningspaket, hösten 2005, något som jag berömt honom för. Paketet var bra, även om det kom alltför sent.
När det gäller penningpolitiken, så har vi en likartad uppfattning. Han sa så sent som för någon vecka sedan i Ekots lördagsintervju att jag hade haft helt rätt i min kritik mot Riksbanken. Pär lyckades också att få till stånd ett enigt betänkande i Finansutskottet i våras, som riktade kritik mot att Riksbanken fört en alltför stram penningpolitik och framhöll att den måste läggas om i mer tillväxtorienterad riktning.
Vi får se hur det går nu, men jag vill ändå säga att jag haft ett utmärkt samarbete med Pär Nuder, både under statsrådstiden och under oppositionstiden - även om vi för all del inte har haft samma åsikter om allt, t ex EMU. Om han nu lämnar som ekonomisk-politisk talesman, så beklagar jag det.
Nu spekuleras det om att Thomas Östros ska efterträda. Ja, det kan säkert bli bra det också. Östros är en noggrann och påläst politiker. Det viktiga är emellertid inte personfrågorna. Det viktiga är vilken politik vi för. I ett land där klyftorna mellan de fattiga och de rika växer så snabbt, och där de rikaste drar ifrån snabbare än någonsin, blir skatte- och välfärdsfrågorna helt avgörande. Det måste finnas ett mod i socialdemokratins ledning för att föra en politik som verkligen kan pressa tillbaka de ekonomiska klyftorna.
I media spekuleras det också om en kamp mellan "vänster" och "höger" i partiet. Det trodde jag faktiskt att vi var förbi. Visst kan vi ha olika uppfattningar om sakfrågorna, och vi kanske argumenterar på olika sätt. Men någon organiserad fraktionsbildning finns inte, och de skiljelinjer som finns kan skära olika på olika områden.
Jag utmålas för egen del ofta som "vänster", och det kan kanske stämma när det gäller frågor som rör ekonomisk fördelning och välfärdsfrågor, där jag har en mycket hög ambitionsnivå. Men jag satt fyra år i Riksdagens justitieutskott, och drev på för fler poliser, hårdare straff för vissa brott och buggning, åsikter som traditionellt sammankopplas med högern. Och nyligen föreslog jag att socialdemokratin skulle göra upp med regeringen om gymnasieskolan.
Så verkligheten är lite mer facetterad än vad som kan fångas på en enkel vänster-högerskala.
Allra sist: det som verkligen oroar mig i den här historien är inte TV4:s uppgifter som sådana, eller min egen ställning. Nej, det som oroar mig är att det uppenbarligen finns någon eller några som ägnar sig åt organiserad ryktesspridning mot partivänner man inte gillar. TV4:s uppgifter måste ju ha kommit inifrån partiet, annars skulle man inte gått ut med det.
Och det är störande. Sådan ryktesspridning skadar partiet, och faktiskt också Mona. Ränksmideri i lönndom hör inte hemma i det socialdemokratiska partiet.
onsdag 23 januari 2008
Nu ska Odell stycka Apoteket - också
Idag skriver DN om att regeringen planerar att sälja ut ett stort antal apotek. Socialminister Göran Hägglund (kd) uppger att regeringen nu är överens om det, och skälet sägs vara att ge andra aktörer en rejäl start.
Det finns många skäl till att vara emot en sådan utförsäljning. För det första är läkemedel inte vilken vara som helst. Det krävs en särskild kontroll, och vem som helst kan t ex inte få hantera narkotikaklassade läkemedel. Det krävs också speciell sakkunskap när det gäller att sälja mediciner. Kombinationer av olika läkemedel kan vara rent livsfarligt.
Därför vore det inte särskilt klokt att släppa receptbelagda läkemedel ut i vanlig handel, t ex till Ica (som ju f ö skulle få ytterligare en vara att märka om "bäst-före"-datum på lite då och då!) eller Konsum. Vinstintressen och läkemedel är helt enkelt ingen bra kombinaton.
För det andra förstår jag inte varför regeringen vill ersätta statligt monopol med privat oligopol. Det är ju det som kommer att bli effekten av utförsäljningen. I praktiken är det bara de stora handelskedjorna som kommer att kunna bjuda högst på statens butiker. Så blev det i Norge, och det är ju också erfarenheterna av konkurrensutsättning och avreglering i Sverige - se t ex på äldreomsorgen och elmarknaden.
Men vi får se hur det går. Det blir väl regeringens notoriske olycksfågel Mats Odell (kd) som får i uppdrag att stycka Apoteket AB också, och det kan ju bara ta en ände med förskräckelse.
Odell är som kung Midas, fast tvärtom. Allt han rör vid blir skit. Så i bästa fall stupar också detta projekt.
Det finns många skäl till att vara emot en sådan utförsäljning. För det första är läkemedel inte vilken vara som helst. Det krävs en särskild kontroll, och vem som helst kan t ex inte få hantera narkotikaklassade läkemedel. Det krävs också speciell sakkunskap när det gäller att sälja mediciner. Kombinationer av olika läkemedel kan vara rent livsfarligt.
Därför vore det inte särskilt klokt att släppa receptbelagda läkemedel ut i vanlig handel, t ex till Ica (som ju f ö skulle få ytterligare en vara att märka om "bäst-före"-datum på lite då och då!) eller Konsum. Vinstintressen och läkemedel är helt enkelt ingen bra kombinaton.
För det andra förstår jag inte varför regeringen vill ersätta statligt monopol med privat oligopol. Det är ju det som kommer att bli effekten av utförsäljningen. I praktiken är det bara de stora handelskedjorna som kommer att kunna bjuda högst på statens butiker. Så blev det i Norge, och det är ju också erfarenheterna av konkurrensutsättning och avreglering i Sverige - se t ex på äldreomsorgen och elmarknaden.
Men vi får se hur det går. Det blir väl regeringens notoriske olycksfågel Mats Odell (kd) som får i uppdrag att stycka Apoteket AB också, och det kan ju bara ta en ände med förskräckelse.
Odell är som kung Midas, fast tvärtom. Allt han rör vid blir skit. Så i bästa fall stupar också detta projekt.
onsdag 2 januari 2008
Huckabee och aporna
Nu börjar ju den amerikanska presidentvalscirkusen på allvar, och kandidaterna blir allt hårdare granskade. (DN, SvD)
Man kan inte låta bli att bli fascinerad av amerikansk politik, men samtidigt bedrövad.
Detta är en nation som trots allt har ett avancerat utbildningssystem och som producerar Nobelpristagare i parti och minut. Varför är då amerikansk politik så fruktansvärt ytlig och glättig?
Det har sagts att detta kommer att bli den dyraste valrörelsen någonsin. Aldrig tidigare har så mycket pengar plöjts ner i en valkampanj. Men varför känns då budskapen så förtvivlat billiga?
Men oavsett detta, så måste man ju ha en åsikt. För egen del håller jag ju naturligtvis på demokraterna. De ligger ju trots allt avsevärt närmare socialdemokratin än republikanerna - även om jag som svensk hälsominister för några år sedan gästades av min amerikanska motsvarighet, republikanen Tommy Thompson, och han hävdade att han var lika stor socialist som jag!
Hur som helst, demokraterna ligger oss närmast. Men när det sedan gäller att skilja toppkandidaterna åt, blir det svårare. Edwards anses ju stå längst till vänster, men jag är osäker på hans utrikespolitik. Clinton verkar ju också bra, men kanske allt för lös i konturerna, och ska jag vara riktigt ärlig bedömer jag henne mest utifrån hennes man, som ju var en utmärkt president. Obama känns som ett oskrivet blad.
Nå, det finns ju gott om tid att läsa in sig, och kandidaterna ska ju profilera sig efterhand. Hoppas bara att det sker med konkreta och bindande programförklaringar, och inte med ytliga gester.
På den republikanska sidan är det väl bara Giuliani som känns seriös. Det är modigt av honom att utmana den kristna högern inom sitt parti, men det kan mycket väl kosta honom kandidaturen. Då blir det väl någon religiös stolle som ställs upp i presidentvalet för republikanerna.
Baptistpastorn Mike Huckabee sägs ligga bra till i Iowa. I SDS läser jag att han inte tror på evolutionen, och när reportern frågar honom om det på ett valmöte, mörknar blicken och han fäller den obetalbara kommentaren: "Se dig omkring i det här rummet. Är det någon som ser ut att vara släkt med en apa?"
Bäva månde världen, om han hamnar i Vita Huset.
Man kan inte låta bli att bli fascinerad av amerikansk politik, men samtidigt bedrövad.
Detta är en nation som trots allt har ett avancerat utbildningssystem och som producerar Nobelpristagare i parti och minut. Varför är då amerikansk politik så fruktansvärt ytlig och glättig?
Det har sagts att detta kommer att bli den dyraste valrörelsen någonsin. Aldrig tidigare har så mycket pengar plöjts ner i en valkampanj. Men varför känns då budskapen så förtvivlat billiga?
Men oavsett detta, så måste man ju ha en åsikt. För egen del håller jag ju naturligtvis på demokraterna. De ligger ju trots allt avsevärt närmare socialdemokratin än republikanerna - även om jag som svensk hälsominister för några år sedan gästades av min amerikanska motsvarighet, republikanen Tommy Thompson, och han hävdade att han var lika stor socialist som jag!
Hur som helst, demokraterna ligger oss närmast. Men när det sedan gäller att skilja toppkandidaterna åt, blir det svårare. Edwards anses ju stå längst till vänster, men jag är osäker på hans utrikespolitik. Clinton verkar ju också bra, men kanske allt för lös i konturerna, och ska jag vara riktigt ärlig bedömer jag henne mest utifrån hennes man, som ju var en utmärkt president. Obama känns som ett oskrivet blad.
Nå, det finns ju gott om tid att läsa in sig, och kandidaterna ska ju profilera sig efterhand. Hoppas bara att det sker med konkreta och bindande programförklaringar, och inte med ytliga gester.
På den republikanska sidan är det väl bara Giuliani som känns seriös. Det är modigt av honom att utmana den kristna högern inom sitt parti, men det kan mycket väl kosta honom kandidaturen. Då blir det väl någon religiös stolle som ställs upp i presidentvalet för republikanerna.
Baptistpastorn Mike Huckabee sägs ligga bra till i Iowa. I SDS läser jag att han inte tror på evolutionen, och när reportern frågar honom om det på ett valmöte, mörknar blicken och han fäller den obetalbara kommentaren: "Se dig omkring i det här rummet. Är det någon som ser ut att vara släkt med en apa?"
Bäva månde världen, om han hamnar i Vita Huset.
fredag 28 december 2007
Vem vill jobba för Mats Odell?
Så har det gått nästan en månad sedan jag skrev sist, och det är förstås alla julbestyr som tagit all tid. Men nu har det lugnat sig lite, och det blir mer tid över till att följa med i nyhetsrapporteringen. Dessutom ska jag ju börja jobba nu igen, efter föräldraledigheten.
Idag skriver SvD att ministrarnas manliga medarbetare har mycket högre lön än de kvinnliga. Föga förvånande är det regeringens mesta olycksfågel, Mats Odell, som har ansvar för frågan.
Odell tror inte att han och Regeringskansliet lönediskriminerar. Nä, enligt honom är problemet att kvinnor inte vill ta ansvarsfyllda arbetsuppgifter, och exemplifierar med att han själv hade problem att rekrytera en kvinnlig statssekreterare.
Han sökte i tre månader, men alla kvinnor som han frågade avböjde. Till sist fick han ta en man, som "svarade ja direkt".
Ja, herreminje.
Har Odell kanske tänkt på att det är han själv som är problemet? Mats Odell är den som skällts ut av Riksrevisionen för den hafsiga utförsäljningsprocessen, som strider mot grundlagen. Han är den som utan att blinka satte bocken till trädgårdsmästare, genom att låta folk från det insideraffärsbesudlade Carnegie sköta utförsäljningen, och ge konkurrenter till de företag som ska säljas ut rådgivarroller.
För detta kommer han att kölhalas i KU under våren. Vem vill riskera sin karriär för att jobba som statssekreterare åt en minister som trampar i alla klaver som det överhuvudtaget går att klampa i?
Nä, att kvinnorna sa nej till Mats Odell är inget tecken på att kvinnor inte vill ta ansvar. Men det kanske är ett tecken på att de har större självbevarelsedrift. Och bättre omdöme.
Själv hade jag f ö två kvinnliga statssekreterare. Först Ewa Persson Göransson, som jag tillfrågade samma dag som jag tillträdde som minister 2002. Hon var då en av de mest erfarna statssekreterarna i hela Regeringskansliet, möjligen i konkurrens med Kristina Rennerstedt i Justitiedepartementet.
När Ewa blev generaldirektör för Statens Institutionsstyrelse, tillfrågade jag Annika Nilsson, som då satt i Riksdagen, men som också lett min största parlamentariska utredning, om den sociala barn- och ungdomsvården. Nu fick hon ansvar för hela min del av socialtjänstfrågorna, och dessutom folkhälsofrågorna.
Nä, det är nog inte kvinnorna som är problemet, Odell. Det är nog Odell själv - och det nuvarande Regeringskansliet.
Idag skriver SvD att ministrarnas manliga medarbetare har mycket högre lön än de kvinnliga. Föga förvånande är det regeringens mesta olycksfågel, Mats Odell, som har ansvar för frågan.
Odell tror inte att han och Regeringskansliet lönediskriminerar. Nä, enligt honom är problemet att kvinnor inte vill ta ansvarsfyllda arbetsuppgifter, och exemplifierar med att han själv hade problem att rekrytera en kvinnlig statssekreterare.
Han sökte i tre månader, men alla kvinnor som han frågade avböjde. Till sist fick han ta en man, som "svarade ja direkt".
Ja, herreminje.
Har Odell kanske tänkt på att det är han själv som är problemet? Mats Odell är den som skällts ut av Riksrevisionen för den hafsiga utförsäljningsprocessen, som strider mot grundlagen. Han är den som utan att blinka satte bocken till trädgårdsmästare, genom att låta folk från det insideraffärsbesudlade Carnegie sköta utförsäljningen, och ge konkurrenter till de företag som ska säljas ut rådgivarroller.
För detta kommer han att kölhalas i KU under våren. Vem vill riskera sin karriär för att jobba som statssekreterare åt en minister som trampar i alla klaver som det överhuvudtaget går att klampa i?
Nä, att kvinnorna sa nej till Mats Odell är inget tecken på att kvinnor inte vill ta ansvar. Men det kanske är ett tecken på att de har större självbevarelsedrift. Och bättre omdöme.
Själv hade jag f ö två kvinnliga statssekreterare. Först Ewa Persson Göransson, som jag tillfrågade samma dag som jag tillträdde som minister 2002. Hon var då en av de mest erfarna statssekreterarna i hela Regeringskansliet, möjligen i konkurrens med Kristina Rennerstedt i Justitiedepartementet.
När Ewa blev generaldirektör för Statens Institutionsstyrelse, tillfrågade jag Annika Nilsson, som då satt i Riksdagen, men som också lett min största parlamentariska utredning, om den sociala barn- och ungdomsvården. Nu fick hon ansvar för hela min del av socialtjänstfrågorna, och dessutom folkhälsofrågorna.
Nä, det är nog inte kvinnorna som är problemet, Odell. Det är nog Odell själv - och det nuvarande Regeringskansliet.
tisdag 4 december 2007
Ojämlikheten slår nya rekord
Är för tillfället i Stockholm, och har därmed fått bryta min barnledighet i två dagar. Anledningen är möte med grundlagsutredningen, som nu går in i sin slutfas. Till årsskiftet ska alla promemorier om olika frågeställningar - det blir nästan 100 PM! - vara färdigskrivna, och under våren ska partierna börja ta position. Ikväll blir det nog en intressant diskussion om EU-stadgans förhållande till Regeringsformen i framtiden.
Från s-sidan sitter, förutom jag själv, Lena Hjelm-Wallén, Marita Ulvskog och Göran Magnusson. Utredningen leds av Per Unckel. Från moderaterna sitter bl a Henrik von Sydow, som tydligen nu också ska börja jobba för högertankesmedjan Timbro (SvD).
Ja, var ska sleven vara om inte i grytan? Är det överraskande att ett av de första förslag han har att komma med i sin nya roll är att lägga ner i praktiken alla oppositionens tidningar, genom slopat presstöd?
Och som förslag nummer 2 kommer han med slopad TV-licens, vilket ju är en lustifikation med tanke på avslöjandena om toppmoderaters laglydighet i det avseendet. Men det är klart, om man avskaffar TV-licensen, så minskar ju risken att fler moderater ska åka fast för just det i framtiden. Med tiden kanske von Sydow också kommer att föreslå avkriminalisering av köp av svarta tjänster, så behöver ju inte sådana som Nicola Clase och paret Cederschiöld oroa sig mer heller.
Idag kan vi också läsa om de växande ekonomiska klyftorna i Sverige (DN). Den rikaste procenten äger mellan 30 och 40 procent av alla tillgångar i Sverige, enligt nya siffror. Det görs en jämförelse med USA, men den får man nog ta med en nypa salt, eftersom de amerikanska siffrorna inte är korrigerade på samma sätt som de svenska. Den amerikanska ojämlikheten är förmodligen fortfarande större än den svenska.
Men hur länge till? Den nya beräkningen gäller 2005. Sedan dess har den nya regeringen inlett en gigantisk kapitalomfördelning till de rikas förmån, med bl a slopad förmögenhetsskatt och nedsatt fastighetsskatt för de hushåll som har dyrast fastigheter. Och med den nya "avskaffade" fastighetsskatten som kommer, blir det ännu mer pengar till de allra rikaste hushållen. Allt medan den offentliga sektorn sätts på sparlåga. Är det konstigt att opinionen svängt?
Samtidigt kan socialdemokratin inte friskriva sig. Ojämlikheten har ökat sedan 1970-talet, mest under borgerliga, men också under socialdemokratiska regeringar. Det är dags att också vi inser det, och vågar utforma en politik som kan pressa tillbaka klyftorna efter 2010. Då måste vi vara beredda att höja skatterna, och göra dem mer progressiva.
Det finns de som invänder att en sådan s-politik skulle stöta bort medelklassen. Det tror jag inte alls. Medelklassen har stött oss i decennier, inte beroende på vår skattepolitik, utan beroende på våra sociala reformer: pensionssystem, studiemedel, barnomsorg, föräldraförsäkring, sänkt arbetstid o s v. Medelklassen är beredd att betala något högre skatter, om de också får bättre vård, omsorg och trygghet, och de stöts av de dramatiska klassklyftor som nu öppnar sig i Sverige.
Sedan finns det dem som tror att en mer omfördelande skatte- och välfärdspolitik skulle undergräva vår konkurrenskraft. Men det är tvärtom, vilket bl a World Economic Forum och FN-organet UNDP har visat. De länder där välståndet är jämlikt fördelat, och således karaktäriseras av höga skatter, är samtidigt de länder som har bäst konkurrenskraft. Det kommer sig av att dessa länder generellt sett också har bra infrastruktur, utbildningsnivå och forskningsverksamhet.
Men allt det kan ni läsa mer om i den bok som jag och Christer Persson nu skriver på, och som kommer ut nästa höst!
Från s-sidan sitter, förutom jag själv, Lena Hjelm-Wallén, Marita Ulvskog och Göran Magnusson. Utredningen leds av Per Unckel. Från moderaterna sitter bl a Henrik von Sydow, som tydligen nu också ska börja jobba för högertankesmedjan Timbro (SvD).
Ja, var ska sleven vara om inte i grytan? Är det överraskande att ett av de första förslag han har att komma med i sin nya roll är att lägga ner i praktiken alla oppositionens tidningar, genom slopat presstöd?
Och som förslag nummer 2 kommer han med slopad TV-licens, vilket ju är en lustifikation med tanke på avslöjandena om toppmoderaters laglydighet i det avseendet. Men det är klart, om man avskaffar TV-licensen, så minskar ju risken att fler moderater ska åka fast för just det i framtiden. Med tiden kanske von Sydow också kommer att föreslå avkriminalisering av köp av svarta tjänster, så behöver ju inte sådana som Nicola Clase och paret Cederschiöld oroa sig mer heller.
Idag kan vi också läsa om de växande ekonomiska klyftorna i Sverige (DN). Den rikaste procenten äger mellan 30 och 40 procent av alla tillgångar i Sverige, enligt nya siffror. Det görs en jämförelse med USA, men den får man nog ta med en nypa salt, eftersom de amerikanska siffrorna inte är korrigerade på samma sätt som de svenska. Den amerikanska ojämlikheten är förmodligen fortfarande större än den svenska.
Men hur länge till? Den nya beräkningen gäller 2005. Sedan dess har den nya regeringen inlett en gigantisk kapitalomfördelning till de rikas förmån, med bl a slopad förmögenhetsskatt och nedsatt fastighetsskatt för de hushåll som har dyrast fastigheter. Och med den nya "avskaffade" fastighetsskatten som kommer, blir det ännu mer pengar till de allra rikaste hushållen. Allt medan den offentliga sektorn sätts på sparlåga. Är det konstigt att opinionen svängt?
Samtidigt kan socialdemokratin inte friskriva sig. Ojämlikheten har ökat sedan 1970-talet, mest under borgerliga, men också under socialdemokratiska regeringar. Det är dags att också vi inser det, och vågar utforma en politik som kan pressa tillbaka klyftorna efter 2010. Då måste vi vara beredda att höja skatterna, och göra dem mer progressiva.
Det finns de som invänder att en sådan s-politik skulle stöta bort medelklassen. Det tror jag inte alls. Medelklassen har stött oss i decennier, inte beroende på vår skattepolitik, utan beroende på våra sociala reformer: pensionssystem, studiemedel, barnomsorg, föräldraförsäkring, sänkt arbetstid o s v. Medelklassen är beredd att betala något högre skatter, om de också får bättre vård, omsorg och trygghet, och de stöts av de dramatiska klassklyftor som nu öppnar sig i Sverige.
Sedan finns det dem som tror att en mer omfördelande skatte- och välfärdspolitik skulle undergräva vår konkurrenskraft. Men det är tvärtom, vilket bl a World Economic Forum och FN-organet UNDP har visat. De länder där välståndet är jämlikt fördelat, och således karaktäriseras av höga skatter, är samtidigt de länder som har bäst konkurrenskraft. Det kommer sig av att dessa länder generellt sett också har bra infrastruktur, utbildningsnivå och forskningsverksamhet.
Men allt det kan ni läsa mer om i den bok som jag och Christer Persson nu skriver på, och som kommer ut nästa höst!
onsdag 28 november 2007
De borgerliga sviker sina löften också i Skåne och Lund
I dagens Sydsvenskan kan man läsa om hur oron sprider sig bland barnfamiljerna i Lund, inför de förestående nedskärningarna i barnomsorgen och skolan på nästan 30 miljoner kronor. Barngrupperna ska bli större och antalet anställda färre.
Samtidigt sänks skatten i kommunen med 15 öre per skattekrona. Det ger i storleksordningen 30 kronor mer i månaden för en normalinkomsttagare. Tror ni att barnfamiljerna gärna hade varit utan den skattesänkningen, om de också sluppit nedskärningen i barnomsorgen och skolan? Och tror ni att de borgerliga i Lund hade förklarat före valet att de tänkte finansiera skattesänkningarna med sådana nedskärningar?
Det är ännu ett exempel på det Mona Sahlin pekade på i sin DN-artikel häromdagen: hur borgerligheten sa en sak före valet, och gör en annan sak efter valet.
Och från skånsk horisont kan listan göras ännu längre. Sjukvården i Skåne ska skäras ner med 400-500 anställda, och köerna växer. Det sades det inget om före valet. Och i Helsingborg ska en skola tvångsprivatiseras, trots föräldrarnas starka motstånd (se HD). Visserligen står högern för privatiseringar, men att de skulle tvingas fram på det sättet talade Reinfeldt tyst om före valet.
Det har sagts att ingen regering har tappat stöd så fort som denna gjort. De jobbar verkligen hårt för att den situationen ska bestå.
Samtidigt sänks skatten i kommunen med 15 öre per skattekrona. Det ger i storleksordningen 30 kronor mer i månaden för en normalinkomsttagare. Tror ni att barnfamiljerna gärna hade varit utan den skattesänkningen, om de också sluppit nedskärningen i barnomsorgen och skolan? Och tror ni att de borgerliga i Lund hade förklarat före valet att de tänkte finansiera skattesänkningarna med sådana nedskärningar?
Det är ännu ett exempel på det Mona Sahlin pekade på i sin DN-artikel häromdagen: hur borgerligheten sa en sak före valet, och gör en annan sak efter valet.
Och från skånsk horisont kan listan göras ännu längre. Sjukvården i Skåne ska skäras ner med 400-500 anställda, och köerna växer. Det sades det inget om före valet. Och i Helsingborg ska en skola tvångsprivatiseras, trots föräldrarnas starka motstånd (se HD). Visserligen står högern för privatiseringar, men att de skulle tvingas fram på det sättet talade Reinfeldt tyst om före valet.
Det har sagts att ingen regering har tappat stöd så fort som denna gjort. De jobbar verkligen hårt för att den situationen ska bestå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
