torsdag 24 januari 2008

Vem ägnar sig åt ryktesspridning?

Vissa dagar är onekligen mer intressanta än andra.

Jag är under den här veckan i Strasbourg på Europarådets generalförsamlings januarisession, och har hittills mest ägnat mig åt frågor som t ex Kosovos framtida status och förstörelsen av kulturföremål i Armenien och Azerbajdzjan. Just nu sitter jag och lyssnar på Georgiens president, som redogör för händelserna under det nyligen timade presidentvalet i landet.

Den här dagen började ganska stillsamt. Jag har dragit på mig en rätt besvärlig förkylning, så jag drog mig en timme extra i sängen på hotellet, promenerade sedan till parlamentsbyggnaden och tog mig rent av tid att stanna till och äta frukost på ett fik som börjar bli mitt stamställe i den här stan, Café Brant på Universitetsplatsen. Det rådde radiotystnad från mobiltelefonen, eftersom batteriet hade lagt av igår kväll, och jag glömt laddaren på parlamentet.

Anlände till parlamentet först vid 11-tiden, och fick då veta av Björn von Sydow att svenska media (DN, SvD) rapporterat på morgonen om att Pär Nuder skulle lämna som ekonomisk-politisk talesman. När jag pluggat in min mobiltelefon, fick jag via ett antal telefonmeddelanden dessutom veta att också jag skulle ersättas. TV4 och Politikerbloggen hade uppgiften att förutom Pär Nuder, så skulle jag, Marita Ulvskog, Britt Bohlin och Anders Ygeman "få sparken".

Jaha. Och vad skulle jag kunna få sparken ifrån? Riksdagen? Det hade jag knappt hunnit fundera på, innan Mona ringde och dementerade. Vi hade ett kort och bra samtal, och ingen av oss kunde begripa var uppgifterna när det gällde mig kom ifrån.

Sedan har jag fått prata med ett antal media för att åtminstone reda ut det. Nu har också riksdagsgruppen dementerat, så nu har det slutat att ringa.

När det gäller Pär, så sägs det att han och Mona ska träffas under eftermiddagen för att diskutera frågan. Jag vet inte vad som kommer ut av det, men jag kan passa på att rätta till en del av de påståenden som tydligen florerar bland journalister.

Det har sagts att jag har utmärkt mig genom att kritisera "Pär Nuders ekonomiska politik". Det är faktiskt inte riktigt sant. Jag har kritiserat den förda ekonomiska politiken i artiklar i DN och Tiden, men udden i den kritiken har legat på tiden före det att Pär Nuder tillträdde som finansminister. Att vi slarvade med arbetslöshetsfrågan efter år 2000 och före det att Pär tillträdde, kan ju inte lastas honom. Däremot tog han ganska omgående efter sitt tillträde fram ett sysselsättningspaket, hösten 2005, något som jag berömt honom för. Paketet var bra, även om det kom alltför sent.

När det gäller penningpolitiken, så har vi en likartad uppfattning. Han sa så sent som för någon vecka sedan i Ekots lördagsintervju att jag hade haft helt rätt i min kritik mot Riksbanken. Pär lyckades också att få till stånd ett enigt betänkande i Finansutskottet i våras, som riktade kritik mot att Riksbanken fört en alltför stram penningpolitik och framhöll att den måste läggas om i mer tillväxtorienterad riktning.

Vi får se hur det går nu, men jag vill ändå säga att jag haft ett utmärkt samarbete med Pär Nuder, både under statsrådstiden och under oppositionstiden - även om vi för all del inte har haft samma åsikter om allt, t ex EMU. Om han nu lämnar som ekonomisk-politisk talesman, så beklagar jag det.

Nu spekuleras det om att Thomas Östros ska efterträda. Ja, det kan säkert bli bra det också. Östros är en noggrann och påläst politiker. Det viktiga är emellertid inte personfrågorna. Det viktiga är vilken politik vi för. I ett land där klyftorna mellan de fattiga och de rika växer så snabbt, och där de rikaste drar ifrån snabbare än någonsin, blir skatte- och välfärdsfrågorna helt avgörande. Det måste finnas ett mod i socialdemokratins ledning för att föra en politik som verkligen kan pressa tillbaka de ekonomiska klyftorna.

I media spekuleras det också om en kamp mellan "vänster" och "höger" i partiet. Det trodde jag faktiskt att vi var förbi. Visst kan vi ha olika uppfattningar om sakfrågorna, och vi kanske argumenterar på olika sätt. Men någon organiserad fraktionsbildning finns inte, och de skiljelinjer som finns kan skära olika på olika områden.

Jag utmålas för egen del ofta som "vänster", och det kan kanske stämma när det gäller frågor som rör ekonomisk fördelning och välfärdsfrågor, där jag har en mycket hög ambitionsnivå. Men jag satt fyra år i Riksdagens justitieutskott, och drev på för fler poliser, hårdare straff för vissa brott och buggning, åsikter som traditionellt sammankopplas med högern. Och nyligen föreslog jag att socialdemokratin skulle göra upp med regeringen om gymnasieskolan.

Så verkligheten är lite mer facetterad än vad som kan fångas på en enkel vänster-högerskala.

Allra sist: det som verkligen oroar mig i den här historien är inte TV4:s uppgifter som sådana, eller min egen ställning. Nej, det som oroar mig är att det uppenbarligen finns någon eller några som ägnar sig åt organiserad ryktesspridning mot partivänner man inte gillar. TV4:s uppgifter måste ju ha kommit inifrån partiet, annars skulle man inte gått ut med det.

Och det är störande. Sådan ryktesspridning skadar partiet, och faktiskt också Mona. Ränksmideri i lönndom hör inte hemma i det socialdemokratiska partiet.

3 kommentarer:

Peter Karlberg Blogger sa...

Visst har du rätt i att ränksmideri i lönndom inte hör hemma i partiet men det är tyvärr inte en isolerad företeelse. Jag skulle t.o.m. vilja hävda att det är mycket vanligt att personfrågor i realiteten görs upp utom medlemmarnas egentliga medverkan annat än som röstboskap.

Stefan sa...

Nej, det är inte lätt att bedöma vilka som är vänster- och höger, men jag skulle generellt sätt säga att Socialdemokraterna har tagit en allt för grov högerinriktning. Att positionerna sig för nära mitten leder som jag ser det också till att otydligheten blir stor, speciellt när man är ett vänsterparti.

Socialdemokraterna måste se till att man är ett demokratiskt parti, även internt, ett praktexempel på hur dåligt det kan se ut är när det finns stora Europa-frågor som borde diskuteras där locket bara läggs på, exempelvis diskussionerna kring det nya EU-konstitutionen, där är det nästan knäpptyst, och det enda man avser att göra är att låta Margot hålla i ett seminarie om det? Det räcker inte på långa vägar. Du vet säkert själv hur det kan vara med tanke på att du stod på "fel" sida i frågan om EMU, den kulturen som flera ledande socialdemokrater har visat upp för att försöka tysta och rensa bort det som inte går hand i hand med "partilinjen" måste upphöra.

Morgan Johansson sa...

Nja, Peter, det är klart att det alltid finns ett visst mått av spel när det gäller personfrågor - tyvärr inte alltid med politiska förtecken, utan snarare som uttryck för vem som gillar vem. Och det är väl bara naturligt - alla kan ju inte älska alla här i världen. Men den som inte gillar mig borde åtminstone ha förstånd nog att inte springa med anonymt sladder till media.

Stefan, jag röstade ja till EU 1994, men nej till EMU 2004, eftersom jag ansåg att EMU-medlemskap inte gagnade Sverige. Det var Göran Persson införstådd med, och respekterade. Han visste om mitt EMU-motstånd redan när jag utsågs till minister 2002, och försökte aldrig trycka på mig någon annan åsikt. Det fanns emellertid en del andra partivänner som tittade snett ibland, men det tog snabbt slut när folkomröstningsresultatet kom. Vi på nejsidan hade ju tolkat stämningarna i samhället rätt.

Och idag, när det blivit så tydligt att det också var rätt i sak att säga nej, är det ingen från den gamla jasidan som tar upp saken längre. Den konflikten har vi lagt bakom oss.