Dagens besked om att 750 Saab-anställda varslas om uppsägning i Trollhättan är mycket dåliga nyheter, inte bara för de berörda anställda, utan också för Sverige som industrination. (SvD, DN, GP)
Om Saab tvingas till en nedläggning är det inte bara 12-13 000 anställda, med underleverantörerna, som går ut i arbetslöshet. Dessutom blir Sverige av med mycket viktig teknisk kompetens och forskningsresurser, vilket allvarligt skulle försvaga landets konkurrenskraft på sikt.
För regeringen tycks inställningen vara att bilindustrin får skylla sig själv. Hur ska man annars tolka de nedvärderande omdömen som Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson fällt om Saab och Volvo?
Det finns en dubbelhet i regeringens inställning till statens ansvar i industrikrisen. Å ena sidan har man hånat dem som vill att staten tar ett ansvar för t ex bilindustrin: "vi ska inte hålla konkursmässiga företag under armarna med skattebetalarnas pengar"!
Men å andra sidan har man trots allt tagit fram stödpaket till både bilar och banker. Fast nu blev ju bilstödsprogrammet uppenbarligen alldeles för tunt för att kunna utgöra någon egentlig skillnad för Volvo och Saab, och bankstödet har hittills bara gått till en i sammanhanget ganska perifer bank, Carnegie. Så det är kanske inte så konstigt: om man tvingas göra något som man egentligen inte vill, så blir det sällan bra.
Den grundläggande ideologiska hållningen för denna regering verkar ändå vara principen om laissez-faire: staten ska inte och kan inte göra något för att vända utvecklingen. Marknadens självläkande krafter kommer snart igång, vänta bara.
Och så drar man fram varven, som ett exempel på där staten gick in med mångmiljardbelopp till ingen nytta.
Ja, det är nog riktigt när det gäller varven. Men glöm inte att det finns exempel också på motsatsen. I Dagens Arbete (DA) läser jag om hur SSAB och LKAB räddades av staten på 1970-och 1980-talen. Om inte staten gått in i SSAB, så hade vi inte haft någon stålindustri värd namnet idag.
Det ironiska är att det då var en borgerlig regering som tog initiativet till statliga insatser. Moderaterna och folkpartiet ville inte då heller, men centerns industriminister Nils G Åsling tog en konflikt och drev fram statliga åtgärder för stålindustrin.
Återigen ser vi att det verkligen är stor skillnad på gårdagens och dagens centerpartister...
När det gäller LKAB, så fick både borgerliga och socialdemokratiska regeringar under 1970- och början av 1980-talet gå in med pengar för att rädda företaget från nedläggning. Efter att ha klarat sig förbi några skakiga år på 1980-talet, utvecklades LKAB till en riktig vinstmaskin för staten. Åren 2005, 2006 och 2007 översteg vinsten 6 miljarder kronor per år.
Så tro inte dem som idag står med ideologiska skygglappar och pratar om att det alltid blir fel om staten går in i näringslivet, och att staten inte kan driva företag framgångsrikt. Det är både ytligt och historielöst. Staten kan spela en roll i industrikriser, om man gör på rätt sätt. Men det förutsätter förstås att man vill.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Menar du på fullt allvar att det inte är någon skillnad på malmbrytning och den fluktuerande och globala utvecklingen av efterfrågan som bestämmer dess pris och efterfrågan, och en tillverkningsindustri som SAAB?
När värlsdmarknaden och de nya industrinationerna ropar efter stål för att bygga infrastruktur så tror jag, men all respekt för dina åsikter, att efterfrågan efter SAABs begränsade utbud av motortekniskt föråldrade bilar är litet.
Fö har jag aldrig förstått varför svenska banker, som alla redovisar goda vinster för 2008, ska kvittera ut statliga stödpengar. Men det har du säkert en tanke om också.
LKAB var en framgång, ett enskilt sådant. Det enda rent av. Eller hur? Man pumpade också in motsvarande 100 miljarder i varvsakuten, för att hålla en döende industri vid liv i tio år till. På vilket sätt är SAAB mer analogt med LKAB, och inte varven?
Jag tycker personligen att det är olustigt att socialdemokraterna, som länge har drivit en - för sverige framgångsrik politik - med påskyndade strukturomvandlingar nu väljer en protektionistisk och konserverande linje. Men det är oppsoitionsrollen, antar jag.
Kan vara av intresse med tanke på din artikel på Newsmill: http://westerstrand.blogspot.com/2009/02/robert-nilsson.html
Jodå, Anders Nilsson, visst är det skillnad på malmbrytning och ståltillverkning å ena sidan, och biltillverkning å den andra. Men inte som du antyder. På 1970-talet dömdes också svensk ståltillverkning ut. Den beskrevs som föråldrad, och skulle snart konkurreras ut av stål från annat håll. Tack vare politiska ingripanden blev utvecklingen en annan. Det var bara det jag ville påpeka.
Sedan gillar du inte Saab, och det tvingar ingen dig till. Men att just Saab skulle vara sämre än andra biltillverkare när det gäller motorteknik är nog svårt att belägga. Visst kommer det att finnas en stark efterfrågan på bilar också i framtiden. Det handlar bara om att se till att dessa bilar inte går på bensin. Och en sådan utveckling borde väl också Saab kunna bidra till.
Sedan tycker jag att staten har ett ansvar för att det finansiella systemet inte bryter samman. Men jag har ifrågasatt att den bank som regeringen gick in med 2,4 miljarder kronor i, Carnegie, var så viktig att den måste räddas.
Sundevall, du må tycka att det är protektionistiskt att försöka undvika att en hel industrigren, med sammanlagt 140 000 anställda, försvinner från Sverige. Jag har bara pekat på att det skulle vara förödande för Sverige som industrination, och allvarligt försämra våra chanser att hävda oss i framtiden. Och jag har pekat på att det faktiskt finns exempel (LKAB och SSAB) där staten agerat på ett mycket konstruktivt sätt, trots att det också på den tiden fanns folk som resonerade som du.
Men nu verkar borgerligheten strunta i industrin. Politiken verkar snarare gå ut på att Sverige ska överleva genom att alla ska jobba som skattesubventionerade hembiträden hemma hos varandra.
Magnus, har läst din blogg om tobaksindustrin och forskningen. Mycket intressant!
Skicka en kommentar