Sitter just nu i Europarådets parlamentariska församling i Strasbourg och lyssnar till den extrainkallade debatten om situationen i Iran.
Kollegan Maryam Yazdanfar (s), som var en av initiativtagarna till debatten, har precis hållit ett utmärkt inlägg, där hon uppmanat Europarådets 47 medlemsländer att stödja de demokratiska krafterna i Iran. Hon har ju själv sina rötter i Iran, och hennes familj fick fly när mullorna tog över i början av 1980-talet.
I den resolution som vi ska behandla och som utarbetats under ledning av bl a Björn von Sydow(s) tar man starkt avstånd från det våld som iranska myndigheter nu dagligen utsätter fredliga demonstranter för. Man uppmanar Irans myndigheter att bl a omedelbart upphöra med våldet, att släppa de 400 demonstranter och de 170 politiker och journalister som fängslats, att upphöra med att stänga tidningar, trakassera journalister, störa internet och kasta ut utländska journalister ur landet. Man uppmanar också Iran att låta göra en oberoende utredning av de uppgifter som finns om omfattande valfusk.
Situationen i Iran har präglat sessionsveckan här, och temperaturen har höjts efterhand som nyheterna om den stegrande dramatiken i Teheran rullat in. Det är nästan 10 år sedan jag själv besökte Iran. Då trodde de flesta att utvecklingen skulle gå mot mer demokrati och förbättrade mänskliga rättigheter, och det var också det intrycket vi fick. Men sedan slog de mörka krafterna tillbaka, och nu verkar förtrycket vara värre än någonsin.
Vilket värde har då en resolution från Europarådet? Ja, kanske mer än vad man tror. Med denna resolution får nu den iranska regimen klart för sig att den inte bara har de egna medborgarna emot sig. På de iranska demokratiförespråkarnas sida står nu också 47 europeiska länder. Och makthavarna får samtidigt klart för sig att världen ser dem, hur gärna de än försöker stoppa nyheter från att komma ut.
Förr eller senare kommer denna regim att falla. Kanske inte idag, kanske inte imorgon. Men ingen diktatur kan i längden stå emot det samlade trycket från sina medborgare och från en enad omvärld.
(DN, DN, SvD, SvD, SDS)
torsdag 25 juni 2009
tisdag 23 juni 2009
Borg är inte seriös
Den här veckan är jag i Strasbourg på Europarådssession. På dagordningen står bl a en extrainsatt diskussion om läget i Iran, och om någon timme kommer Irlands president Mrs Mary MacAleese för att tala i församlingen. Eftersom Carina Hägg (s) tänker ställa en fråga till henne om abortfrågan har hon fått ersätta mig under förmiddagen.
Så istället har jag tagit mig en bit ifrån parlamentsbyggnaden och sitter på mitt nyupptäckta vattenhål i Strasbourg, Café Brant vid Universitetsplatsen, och äter croissanter. Livet kan vara sämre.
I midsommarhelgen publicerade vi det humanistiska uppropet i DN, vilket som vanligt när man skriver om detta lett till en omfattande diskussion på nätet. Jag tänker inte kommentera artikeln ytterligare, den talar mycket välformulerat för sig själv, men dess enkla grundläggande budskap är att var och en naturligtvis måste respekteras för sin tro eller icke-tro - men religiösa föreställningar ska inte få styra över politiken eller vetenskapen. När det får ske blir resultatet ofta ohyggligt.
En annan grundhållning är att barn måste respekteras som egna individer - de ska själva få bestämma och bilda sig en uppfattning om existentiella ting, inte bli tvingade av sina föräldrar.
I övrigt ser jag att DN idag igen ägnar sig åt sin favoritsysselsättning: att gräva upp tidigare socialdemokrater som ska propagera för borgerliga idéer.
Jag känner inte Per Borg. Han var visst statssekreterare i Försvarsdepartementet under 1980-talet, men har vad jag vet inte funnits i några centrala socialdemokratiska kretsar under de senaste 20 åren. Ändå vill borgerlig press gärna beskriva honom som någon slags socialdemokratisk tänkare av tyngd.
Hur som helst, vad säger då karl´n? Jo, att områdena sjukvård, social omsorg och grundläggande skolutbildning behöver tillföras 150 miljarder kronor fram till 2030. Detta kan man aldrig klara med höjda skatter, säger Borg. Därför måste man betala mer ur egen ficka. I klartext: skolavgifter och sjukvårdsavgifter.
Men då blir det ju ett problem med fördelningen - hur ska fattigt folk kunna få sjukvård?
Det skriver inte Borg rakt ut den här gången, men jag googlar fram ett referat från ett seminarium i Almedalen 2007, där Borg ska ha sagt att "lika-principen" inom sjukvården måste omprövas - d v s att samhället inte längre kan klara av att erbjuda alla vård på lika villkor. Kort sagt: rika måste kunna få bättre vård, fattiga sämre.
Ja, det är ju en oundviklig följd av hans resonemang. Han är ju åtminstone konsekvent, även om slutsatsen är stollig.
Låt oss ta en sak i taget. Borg förfasar sig över 150 miljarder. Men hur mycket är det egentligen? På tre år har den borgerliga regeringen sänkt skatterna med nästan 90 miljarder. Om vi idag betalat lika mycket skatt som vi gjorde 2006, och låtit dessa pengar gå till vård, skola och omsorg så skulle alltså två tredjedelar av Borgs beting redan vara avklarat - 20 år i förväg!
Jag talar inte för att från ett år till ett annat höja skatteuttaget med 100 miljarder, men varför skulle det inte vara möjligt att på 20 år återställa det skatteuttag som borgerligheten tagit ner på tre år?
Det finns ett starkt folkligt stöd för en sådan politik: människor är beredda att betala mer skatt om pengarna går till vård, skola och omsorg.
Återstår 50 miljarder. Men här gör Borg sig skyldig till samma tabbe som många andra gjort före honom. 1982 försökte en statlig utredning (Sekretariatet för Framtidsstudier) sig på samma sorts prognoser som Borg gör, d v s att förutsäga sjukvårdens kostnader 25 år framåt. I rapporten "Tid för omsorg" försökte man beskriva hur Sverige skulle se ut 2006:
”Nu arbetar ca 1,8 miljoner i offentlig tjänst, vilket betyder två förvärvsarbetande av fem. Nästan en miljon arbetar inom vård och omsorg – huvuddelen kvinnor men också män. För att klara finansieringen av den stora gemensamma sektorn har man tvingats grundligt reformera skattesystemet. Nya skatteformer har gjort det möjligt att öka skatteuttaget så att skattekvoten nu uppgår till 60 procent – 7-8 procentenheter mer än vid 1980-talet början”.
Detta visade sig vara en hårresande överskattning av kostnadsutvecklingen. 2006 var skattekvoten strax under 50 procent av BNP, inte 60. Skillnaden är 300 miljarder kronor. Rapportförfattarna missade alltså med 300 miljarder kronor, vilket ju inte ens är tavelträff.
Lärdomen är att det är mycket svårt att förutsäga kostnader så långt framåt. 1982 års prognosmakare kunde ju t ex inte känna till de stora produktivitetsvinster som utvecklingen av nya läkemedel och operationsmetoder skulle innebära för sjukvården.
När nu Borg talar om 150 miljarder, så vet han lika lite om detta. Ändå är han snabb att kräva en radikal omläggning av svensk välfärdspolitik, som i ett slag skulle öka klyftorna kraftigt, men faktiskt också undergräva Sveriges tillväxtmöjligheter.
Det är inte seriöst.
Så istället har jag tagit mig en bit ifrån parlamentsbyggnaden och sitter på mitt nyupptäckta vattenhål i Strasbourg, Café Brant vid Universitetsplatsen, och äter croissanter. Livet kan vara sämre.
I midsommarhelgen publicerade vi det humanistiska uppropet i DN, vilket som vanligt när man skriver om detta lett till en omfattande diskussion på nätet. Jag tänker inte kommentera artikeln ytterligare, den talar mycket välformulerat för sig själv, men dess enkla grundläggande budskap är att var och en naturligtvis måste respekteras för sin tro eller icke-tro - men religiösa föreställningar ska inte få styra över politiken eller vetenskapen. När det får ske blir resultatet ofta ohyggligt.
En annan grundhållning är att barn måste respekteras som egna individer - de ska själva få bestämma och bilda sig en uppfattning om existentiella ting, inte bli tvingade av sina föräldrar.
I övrigt ser jag att DN idag igen ägnar sig åt sin favoritsysselsättning: att gräva upp tidigare socialdemokrater som ska propagera för borgerliga idéer.
Jag känner inte Per Borg. Han var visst statssekreterare i Försvarsdepartementet under 1980-talet, men har vad jag vet inte funnits i några centrala socialdemokratiska kretsar under de senaste 20 åren. Ändå vill borgerlig press gärna beskriva honom som någon slags socialdemokratisk tänkare av tyngd.
Hur som helst, vad säger då karl´n? Jo, att områdena sjukvård, social omsorg och grundläggande skolutbildning behöver tillföras 150 miljarder kronor fram till 2030. Detta kan man aldrig klara med höjda skatter, säger Borg. Därför måste man betala mer ur egen ficka. I klartext: skolavgifter och sjukvårdsavgifter.
Men då blir det ju ett problem med fördelningen - hur ska fattigt folk kunna få sjukvård?
Det skriver inte Borg rakt ut den här gången, men jag googlar fram ett referat från ett seminarium i Almedalen 2007, där Borg ska ha sagt att "lika-principen" inom sjukvården måste omprövas - d v s att samhället inte längre kan klara av att erbjuda alla vård på lika villkor. Kort sagt: rika måste kunna få bättre vård, fattiga sämre.
Ja, det är ju en oundviklig följd av hans resonemang. Han är ju åtminstone konsekvent, även om slutsatsen är stollig.
Låt oss ta en sak i taget. Borg förfasar sig över 150 miljarder. Men hur mycket är det egentligen? På tre år har den borgerliga regeringen sänkt skatterna med nästan 90 miljarder. Om vi idag betalat lika mycket skatt som vi gjorde 2006, och låtit dessa pengar gå till vård, skola och omsorg så skulle alltså två tredjedelar av Borgs beting redan vara avklarat - 20 år i förväg!
Jag talar inte för att från ett år till ett annat höja skatteuttaget med 100 miljarder, men varför skulle det inte vara möjligt att på 20 år återställa det skatteuttag som borgerligheten tagit ner på tre år?
Det finns ett starkt folkligt stöd för en sådan politik: människor är beredda att betala mer skatt om pengarna går till vård, skola och omsorg.
Återstår 50 miljarder. Men här gör Borg sig skyldig till samma tabbe som många andra gjort före honom. 1982 försökte en statlig utredning (Sekretariatet för Framtidsstudier) sig på samma sorts prognoser som Borg gör, d v s att förutsäga sjukvårdens kostnader 25 år framåt. I rapporten "Tid för omsorg" försökte man beskriva hur Sverige skulle se ut 2006:
”Nu arbetar ca 1,8 miljoner i offentlig tjänst, vilket betyder två förvärvsarbetande av fem. Nästan en miljon arbetar inom vård och omsorg – huvuddelen kvinnor men också män. För att klara finansieringen av den stora gemensamma sektorn har man tvingats grundligt reformera skattesystemet. Nya skatteformer har gjort det möjligt att öka skatteuttaget så att skattekvoten nu uppgår till 60 procent – 7-8 procentenheter mer än vid 1980-talet början”.
Detta visade sig vara en hårresande överskattning av kostnadsutvecklingen. 2006 var skattekvoten strax under 50 procent av BNP, inte 60. Skillnaden är 300 miljarder kronor. Rapportförfattarna missade alltså med 300 miljarder kronor, vilket ju inte ens är tavelträff.
Lärdomen är att det är mycket svårt att förutsäga kostnader så långt framåt. 1982 års prognosmakare kunde ju t ex inte känna till de stora produktivitetsvinster som utvecklingen av nya läkemedel och operationsmetoder skulle innebära för sjukvården.
När nu Borg talar om 150 miljarder, så vet han lika lite om detta. Ändå är han snabb att kräva en radikal omläggning av svensk välfärdspolitik, som i ett slag skulle öka klyftorna kraftigt, men faktiskt också undergräva Sveriges tillväxtmöjligheter.
Det är inte seriöst.
torsdag 11 juni 2009
Gruppknäpp i Lettland
Göran Persson hade ett roligt uttryck för sig: "gruppknäpp". Med det menade han en situation när alla beslutsfattare blev knäppa samtidigt, och första gången jag hörde det var i ett resonemang om vilken försäljningskurs tjänstemännen på finansdepartementet hade rekommenderat för statens Nordea-aktier under den tid som Persson var finansminister.
Det var en i Perssons tycke alldeles för lågt satt kurs, men tjänstemännen hade snackat ihop sig och stod på sig. "Gruppknäpp", tyckte Persson.
Det blev ingen försäljning den gången.
Jag går inte i god för sanningshalten i anekdoten, men uttrycket fastnade i minnet. Det uppkommer ibland situationer när alla bedömare blir knäppa samtidigt, och springer i flock mot en uppenbart felaktig slutsats.
Det är det som händer i Lettland nu. (SvD, SvD, SvD, DN)
Det är uppenbart för alla att Lettland måste devalvera. Man kan inte föra hårdvalutapolitik i en depression, det blev vi svenskar varse 1992 när vi försökte.
Men den lettiska regeringen har drabbats av gruppknäpp. Den har bundit sig till europrojektet, och tror att man nu måste hålla sin valuta för att på sikt kunna gå med i EMU. Det är i sig en felaktig tro - den svenska devalveringen 1992 hindrade inte Sverige från att kunna ta steget in i EMU 2003 om det blivit ja i folkomröstningen - men de tror det.
Dessutom hotar EU-kommissionen, IMF och den svenska regeringen med repressalier (inga nödlån) om den lettiska regeringen devalverar. Den svenska regeringen skyddar sina banker, SEB och Swedbank, som i åratal tjänat grova pengar på att låna ut hejdlöst i Baltikum, men som nu inte vill stå sitt kast när marknaden kollapsar.
Så nu står den lettiska regeringen där som en tapper liten tennsoldat och försvarar sin lat genom att skyffla miljard efter miljard i gapet på valutaspekulanterna genom stödköp. Precis som vi gjorde 1992. Även om man skulle få sina nödlån utifrån, så kommer de snabbt att gå åt för att stödköpa lat.
Istället för att devalvera ska man nu försöka svälta sig ur krisen, genom att stänga sjukhus och skolor och sänka lönerna. Och den som vågar tala om devalvering skickar man säkerhetspolisen på.
Nedskärningar är naturligtvis ingen lösning. Det kommer bara att bli etter värre när botten helt går ur efterfrågan. En social katastrof hotar om inte den lettiska regeringen tar sitt förnuft till fånga, lägger europlanerna åtminstone för tillfället på hyllan och devalverar valutan.
Det var en i Perssons tycke alldeles för lågt satt kurs, men tjänstemännen hade snackat ihop sig och stod på sig. "Gruppknäpp", tyckte Persson.
Det blev ingen försäljning den gången.
Jag går inte i god för sanningshalten i anekdoten, men uttrycket fastnade i minnet. Det uppkommer ibland situationer när alla bedömare blir knäppa samtidigt, och springer i flock mot en uppenbart felaktig slutsats.
Det är det som händer i Lettland nu. (SvD, SvD, SvD, DN)
Det är uppenbart för alla att Lettland måste devalvera. Man kan inte föra hårdvalutapolitik i en depression, det blev vi svenskar varse 1992 när vi försökte.
Men den lettiska regeringen har drabbats av gruppknäpp. Den har bundit sig till europrojektet, och tror att man nu måste hålla sin valuta för att på sikt kunna gå med i EMU. Det är i sig en felaktig tro - den svenska devalveringen 1992 hindrade inte Sverige från att kunna ta steget in i EMU 2003 om det blivit ja i folkomröstningen - men de tror det.
Dessutom hotar EU-kommissionen, IMF och den svenska regeringen med repressalier (inga nödlån) om den lettiska regeringen devalverar. Den svenska regeringen skyddar sina banker, SEB och Swedbank, som i åratal tjänat grova pengar på att låna ut hejdlöst i Baltikum, men som nu inte vill stå sitt kast när marknaden kollapsar.
Så nu står den lettiska regeringen där som en tapper liten tennsoldat och försvarar sin lat genom att skyffla miljard efter miljard i gapet på valutaspekulanterna genom stödköp. Precis som vi gjorde 1992. Även om man skulle få sina nödlån utifrån, så kommer de snabbt att gå åt för att stödköpa lat.
Istället för att devalvera ska man nu försöka svälta sig ur krisen, genom att stänga sjukhus och skolor och sänka lönerna. Och den som vågar tala om devalvering skickar man säkerhetspolisen på.
Nedskärningar är naturligtvis ingen lösning. Det kommer bara att bli etter värre när botten helt går ur efterfrågan. En social katastrof hotar om inte den lettiska regeringen tar sitt förnuft till fånga, lägger europlanerna åtminstone för tillfället på hyllan och devalverar valutan.
måndag 8 juni 2009
Ett misslyckande för s - men s mobiliserade ändå fler av sina väljare
Självklart var valet till Europaparlamentet ett misslyckande för socialdemokratin. Det vore fel att påstå något annat. (DN, DN, SvD)
Ett valresultat på 25-procentsnivån för det socialdemokratiska partiet är ett misslyckande, och det blir inte bättre av att det är tredje gången vi hamnar på den nivån. Det blir heller inte bättre av det faktum att moderaterna också gör ett dåligt val, eller av att Sverigedemokraterna inte tar mandat. Det är möjligen en tröst, men knappast upplyftande. Ett partis resultat måste bedömas utifrån partiets egna förutsättningar, förväntningar och möjligheter - inte relativt hur andra partier presterar.
Nu finns det ändå ljusglimtar. En sådan är att socialdemokratin faktiskt fick 140 000 fler röster den här gången än 2004. Man skulle kunna säga att 2009 röstade fler människor än någonsin på socialdemokraterna i ett EU-val, vilket faktiskt är alldeles sant. Det kommer sig av att valdeltagandet ökade, så uppenbarligen har socialdemokratin också mobiliserat fler av sina väljare än tidigare.
Man måste granska siffrorna mer noggrant, men jag skulle tro att socialdemokraterna bidrog ganska mycket till det ökade valdeltagandet. Marita Ulvskog förefaller ha dragit EU-kritiska s-väljare till valurnorna. Hur det annars skulle gått för socialdemokraterna får vi aldrig veta.
Säkert har också Piratpartiet bidragit till det ökade valdeltagandet. Om inte Piratpartiet ställt upp, skulle många av dem som nu blev deras väljare ha stannat hemma.
Men när det gäller Piratpartiet, så vilar något djupt osympatiskt över det partiet. Det är ett anarkoliberalt populistparti, som vunnit sina framgångar genom att inbilla väljarna att det är moraliskt riktigt att stjäla från andra, om det bara är lätt att göra.
Precis som Ny Demokrati på sin tid så förespråkar Piratpartiet enkla lösningar utan att bry sig det minsta om konsekvenserna. Man vill avskaffa ipred utan att bry sig om hur musiker och författare ska klara sig om upphovsrätten undergrävs. Och man vill avskaffa FRA-lagen utan att reflektera över vad det betyder för rikets säkerhet.
Det är sorgligt att se hur dessa frågor nu beskrivs som de stora ungdomsproblemen, när det snarare är arbetslöshet, bostadsbrist och skolhets som är de verkliga ungdomsfrågorna.
Säger nu detta något om opinionsvindarna? Knappast. Valdeltagandet blev 43 procent. I nästa års val kommer nästan dubbelt så många människor att rösta.
Det verkar dessutom som om mönstret upprepar sig: även om Marita verkar ha dragit EU-kritiker, så är det framför allt EU-entusiasterna som har röstat. De flesta som inte gillar EU har stannat hemma, precis som tidigare EU-val. Då är det inte konstigt om det går bra för EU-positiva partier.
Men i nästa års val kommer också de EU-negativa väljarna att rösta. Då kommer valresultatet att bli helt annorlunda. Därför ska vi inte dra för stora växlar på EU-valet när det gäller inrikespolitiken. Den SCB-undersökning om partisympatierna som kommer nästa vecka är en mycket mer trovärdig riktningsvisare för opinionsläget än vad EU-valet är.
Så för socialdemokraterna finns det ingen anledning att varken slå sig för bröstet eller bli skräckslagna. Det mesta pekar trots allt på valvinst 2010, tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. Däremot finns det starka skäl att titta närmare på storstadsområdena. Vi är alldeles för svaga både i Stockholm och i sydvästra Skåne, däribland min egen hemstad Lund.
En del försöker få det till att det beror på att storstadsväljarna inte vill betala skatt. Det tror jag inte alls. Storstadsväljarna förstår mycket väl sambandet mellan hög skatt och bra kvalitet i välfärden, och de sätter också den sociala servicen före sänkt skatt. Men det verkar som om väljarna i dessa områden är osäkra på var vi står i sådana centrala politiska frågor, och det gör oss svaga. För att nå dem måste vi tala tydligare.
Så det var ett dåligt val för socialdemokratin, om än inte en katastrof. Det kan man emellertid tala om när vi ser på Europa i stort. Högern och de främlingsfientliga krafterna stärkte sin ställning, samtidigt som valdeltagandet sjönk.
Det nya Europaparlamentet är således både mer reaktionärt och mindre legitimt än det gamla Europaparlamentet. Det företräder inte Europas folk, även om ledamöterna säkert snart kommer att inbilla sig det. Och detta parlament ska nu genom Lissabonfördraget få ännu mer makt över centrala frågor för hela vår kontinent. Huga!
Ett valresultat på 25-procentsnivån för det socialdemokratiska partiet är ett misslyckande, och det blir inte bättre av att det är tredje gången vi hamnar på den nivån. Det blir heller inte bättre av det faktum att moderaterna också gör ett dåligt val, eller av att Sverigedemokraterna inte tar mandat. Det är möjligen en tröst, men knappast upplyftande. Ett partis resultat måste bedömas utifrån partiets egna förutsättningar, förväntningar och möjligheter - inte relativt hur andra partier presterar.
Nu finns det ändå ljusglimtar. En sådan är att socialdemokratin faktiskt fick 140 000 fler röster den här gången än 2004. Man skulle kunna säga att 2009 röstade fler människor än någonsin på socialdemokraterna i ett EU-val, vilket faktiskt är alldeles sant. Det kommer sig av att valdeltagandet ökade, så uppenbarligen har socialdemokratin också mobiliserat fler av sina väljare än tidigare.
Man måste granska siffrorna mer noggrant, men jag skulle tro att socialdemokraterna bidrog ganska mycket till det ökade valdeltagandet. Marita Ulvskog förefaller ha dragit EU-kritiska s-väljare till valurnorna. Hur det annars skulle gått för socialdemokraterna får vi aldrig veta.
Säkert har också Piratpartiet bidragit till det ökade valdeltagandet. Om inte Piratpartiet ställt upp, skulle många av dem som nu blev deras väljare ha stannat hemma.
Men när det gäller Piratpartiet, så vilar något djupt osympatiskt över det partiet. Det är ett anarkoliberalt populistparti, som vunnit sina framgångar genom att inbilla väljarna att det är moraliskt riktigt att stjäla från andra, om det bara är lätt att göra.
Precis som Ny Demokrati på sin tid så förespråkar Piratpartiet enkla lösningar utan att bry sig det minsta om konsekvenserna. Man vill avskaffa ipred utan att bry sig om hur musiker och författare ska klara sig om upphovsrätten undergrävs. Och man vill avskaffa FRA-lagen utan att reflektera över vad det betyder för rikets säkerhet.
Det är sorgligt att se hur dessa frågor nu beskrivs som de stora ungdomsproblemen, när det snarare är arbetslöshet, bostadsbrist och skolhets som är de verkliga ungdomsfrågorna.
Säger nu detta något om opinionsvindarna? Knappast. Valdeltagandet blev 43 procent. I nästa års val kommer nästan dubbelt så många människor att rösta.
Det verkar dessutom som om mönstret upprepar sig: även om Marita verkar ha dragit EU-kritiker, så är det framför allt EU-entusiasterna som har röstat. De flesta som inte gillar EU har stannat hemma, precis som tidigare EU-val. Då är det inte konstigt om det går bra för EU-positiva partier.
Men i nästa års val kommer också de EU-negativa väljarna att rösta. Då kommer valresultatet att bli helt annorlunda. Därför ska vi inte dra för stora växlar på EU-valet när det gäller inrikespolitiken. Den SCB-undersökning om partisympatierna som kommer nästa vecka är en mycket mer trovärdig riktningsvisare för opinionsläget än vad EU-valet är.
Så för socialdemokraterna finns det ingen anledning att varken slå sig för bröstet eller bli skräckslagna. Det mesta pekar trots allt på valvinst 2010, tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. Däremot finns det starka skäl att titta närmare på storstadsområdena. Vi är alldeles för svaga både i Stockholm och i sydvästra Skåne, däribland min egen hemstad Lund.
En del försöker få det till att det beror på att storstadsväljarna inte vill betala skatt. Det tror jag inte alls. Storstadsväljarna förstår mycket väl sambandet mellan hög skatt och bra kvalitet i välfärden, och de sätter också den sociala servicen före sänkt skatt. Men det verkar som om väljarna i dessa områden är osäkra på var vi står i sådana centrala politiska frågor, och det gör oss svaga. För att nå dem måste vi tala tydligare.
Så det var ett dåligt val för socialdemokratin, om än inte en katastrof. Det kan man emellertid tala om när vi ser på Europa i stort. Högern och de främlingsfientliga krafterna stärkte sin ställning, samtidigt som valdeltagandet sjönk.
Det nya Europaparlamentet är således både mer reaktionärt och mindre legitimt än det gamla Europaparlamentet. Det företräder inte Europas folk, även om ledamöterna säkert snart kommer att inbilla sig det. Och detta parlament ska nu genom Lissabonfördraget få ännu mer makt över centrala frågor för hela vår kontinent. Huga!
måndag 1 juni 2009
Vadå överkapacitet i bilindustrin?
Dagens stora nyhet är förstås GM:s begäran om konkursskydd, och Obama-regeringens räddningsplan för amerikansk bilindustri. Nu går man till och med så långt som ett regelrätt statligt övertagande av företaget. GM socialiseras. (SvD, SvD, DN, DN)
GM som företag kan därmed kanske klara sig. Frågan är vad som händer med Saab. När Barack Obama agerar kraftfullt och snabbt, står Fredrik Reinfeldt stilla. Ännu har inte ett öre av de pengar som Riksdagen satt av för svensk bilindustri kommit till användning, av det enkla skälet att regeringen inte vågat agera.
"Pengarna skulle kunna ha hamnat i GM:s konkursbo" försöker Maud Olofsson urskulda sig med, ett försvar som är lika ihåligt som Lundagårds träd. Självklart så hade man kunnat konstruera ett stöd för Saab, som inte skulle kunna användas av GM - om man bara velat.
Men det är kanske fel att hävda att den svenska regeringen står stilla. Det är snarare så att den går bakåt. För varje uttalande Reinfeldt fäller, blir ett statligt agerande för att rädda Saab än mer avlägset.
Sedan en tid tillbaka har han hittat på ett nytt argument: bilindustrin har ändå överkapacitet i världen. Första gången jag hörde det var på den KU-utfrågning vi hade i våras, och jag reagerade då med att fråga om statsministern kanske i själva verket såg fram emot en nedläggning av Saab.
Det dementerade han naturligtvis, men nu ser jag hur Reinfeldt i sina kommentarer hela tiden återkommer med samma uppfattning: bilindustrin har överkapacitet.
Är det verkligen så? Kan man verkligen hävda att världen långsiktigt sett producerar för många bilar?
Tänk efter. I Kina och Indien bor två miljarder människor. I Afrika bor det 800 miljoner. Varje afrikanskt eller asiatiskt hushåll kommer att vilja ha en egen bil, precis som i väst. Och de kommer att skaffa det, varken vi vill det eller ej. Den stora utmaningen består i att se till att dessa bilar går på något annat än bensin eller diesel, annars kommer planeten att bryta ihop.
Men inte kan man väl påstå att det finns en långsiktig överkapacitet i bilindustrin, när efterfrågan av allt att döma kommer att öka kraftigt, när vi väl är ur krisen? För mig framstår Reinfeldts resonemang på den här punkten som ett svepskäl för att slippa göra något: "det är ändå överkapacitet, så då kan Saab lika gärna läggas ner".
Dessutom påminner det inte så lite om vad många på högerkanten hävdade i slutet av 1970-talet om stålindustrin. När svensk stålindustri var i gungning hävdade de att den inte var värd att rädda: den skulle ändå inte kunna hävda sig på marknaden. Så fel de fick. Efter den statliga räddningsinsatsen och skapandet av SSAB blev stålindustrin en kassako för staten i många år.
Så visst kommer det att byggas många bilar också i framtiden. Frågan är om några av dem ska byggas i Sverige. Som det nu ser ut håller Reinfeldt på att slarva bort hela den svenska bilindustrin.
GM som företag kan därmed kanske klara sig. Frågan är vad som händer med Saab. När Barack Obama agerar kraftfullt och snabbt, står Fredrik Reinfeldt stilla. Ännu har inte ett öre av de pengar som Riksdagen satt av för svensk bilindustri kommit till användning, av det enkla skälet att regeringen inte vågat agera.
"Pengarna skulle kunna ha hamnat i GM:s konkursbo" försöker Maud Olofsson urskulda sig med, ett försvar som är lika ihåligt som Lundagårds träd. Självklart så hade man kunnat konstruera ett stöd för Saab, som inte skulle kunna användas av GM - om man bara velat.
Men det är kanske fel att hävda att den svenska regeringen står stilla. Det är snarare så att den går bakåt. För varje uttalande Reinfeldt fäller, blir ett statligt agerande för att rädda Saab än mer avlägset.
Sedan en tid tillbaka har han hittat på ett nytt argument: bilindustrin har ändå överkapacitet i världen. Första gången jag hörde det var på den KU-utfrågning vi hade i våras, och jag reagerade då med att fråga om statsministern kanske i själva verket såg fram emot en nedläggning av Saab.
Det dementerade han naturligtvis, men nu ser jag hur Reinfeldt i sina kommentarer hela tiden återkommer med samma uppfattning: bilindustrin har överkapacitet.
Är det verkligen så? Kan man verkligen hävda att världen långsiktigt sett producerar för många bilar?
Tänk efter. I Kina och Indien bor två miljarder människor. I Afrika bor det 800 miljoner. Varje afrikanskt eller asiatiskt hushåll kommer att vilja ha en egen bil, precis som i väst. Och de kommer att skaffa det, varken vi vill det eller ej. Den stora utmaningen består i att se till att dessa bilar går på något annat än bensin eller diesel, annars kommer planeten att bryta ihop.
Men inte kan man väl påstå att det finns en långsiktig överkapacitet i bilindustrin, när efterfrågan av allt att döma kommer att öka kraftigt, när vi väl är ur krisen? För mig framstår Reinfeldts resonemang på den här punkten som ett svepskäl för att slippa göra något: "det är ändå överkapacitet, så då kan Saab lika gärna läggas ner".
Dessutom påminner det inte så lite om vad många på högerkanten hävdade i slutet av 1970-talet om stålindustrin. När svensk stålindustri var i gungning hävdade de att den inte var värd att rädda: den skulle ändå inte kunna hävda sig på marknaden. Så fel de fick. Efter den statliga räddningsinsatsen och skapandet av SSAB blev stålindustrin en kassako för staten i många år.
Så visst kommer det att byggas många bilar också i framtiden. Frågan är om några av dem ska byggas i Sverige. Som det nu ser ut håller Reinfeldt på att slarva bort hela den svenska bilindustrin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
