I dag skriver Mona Sahlin och Thomas Östros på DN-Debatt om de förslag de vill lägga för att kunna ta Sverige ur krisen. Det är bl a att göra utbildninginsatser för unga, att sätta igång investeringar för gröna jobb och att reparera arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom föreslås en rejäl satsning på jobben inom vård, skola och omsorg, genom en höjning av statsbidragen till kommunerna. (DN, SvD)
Detta ska bland annat finansieras genom höjd skatt för dem som tjänar allra mest, och som har de högst taxerade villorna. Den gruppen, de 10-15 procent rikaste i Sverige, har under lång tid kunnat skära guld med täljkniv. Det räcker med att titta på SCB:s senaste statistik över inkomstfördelningen, (SCB). Där ser man att disponibelinkomsterna för de 10 procent av hushållen som har högst inkomster ökade mellan år 2006 och år 2007 med hela 17,7 procent. För de 10 procent av hushållen som hade lägst inkomster blev ökningen blygsamma 1,5 procent...
SCB skriver att inkomstklyftorna nu är större än vad de någonsin varit, åtminstone sedan man började mäta 1975. Då kan man ju tycka att det är ganska rimligt att de som har fått dessa stora inkomstökningar nu är med och bidrar lite extra när krisen ska vändas. Det blir en ny värnskatt för dem med högst inkomster, för att kunna klara krisen.
Förslagen inbringar ca 5 miljarder kronor. Med det kan man alltså direkt finansiera en stor del av de resurser som nu måste gå till kommunsektorn, för att rädda jobben inom vården, skolan och omsorgerna.
fredag 27 mars 2009
torsdag 12 mars 2009
Statliga insatser kan rädda företag
Dagens besked om att 750 Saab-anställda varslas om uppsägning i Trollhättan är mycket dåliga nyheter, inte bara för de berörda anställda, utan också för Sverige som industrination. (SvD, DN, GP)
Om Saab tvingas till en nedläggning är det inte bara 12-13 000 anställda, med underleverantörerna, som går ut i arbetslöshet. Dessutom blir Sverige av med mycket viktig teknisk kompetens och forskningsresurser, vilket allvarligt skulle försvaga landets konkurrenskraft på sikt.
För regeringen tycks inställningen vara att bilindustrin får skylla sig själv. Hur ska man annars tolka de nedvärderande omdömen som Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson fällt om Saab och Volvo?
Det finns en dubbelhet i regeringens inställning till statens ansvar i industrikrisen. Å ena sidan har man hånat dem som vill att staten tar ett ansvar för t ex bilindustrin: "vi ska inte hålla konkursmässiga företag under armarna med skattebetalarnas pengar"!
Men å andra sidan har man trots allt tagit fram stödpaket till både bilar och banker. Fast nu blev ju bilstödsprogrammet uppenbarligen alldeles för tunt för att kunna utgöra någon egentlig skillnad för Volvo och Saab, och bankstödet har hittills bara gått till en i sammanhanget ganska perifer bank, Carnegie. Så det är kanske inte så konstigt: om man tvingas göra något som man egentligen inte vill, så blir det sällan bra.
Den grundläggande ideologiska hållningen för denna regering verkar ändå vara principen om laissez-faire: staten ska inte och kan inte göra något för att vända utvecklingen. Marknadens självläkande krafter kommer snart igång, vänta bara.
Och så drar man fram varven, som ett exempel på där staten gick in med mångmiljardbelopp till ingen nytta.
Ja, det är nog riktigt när det gäller varven. Men glöm inte att det finns exempel också på motsatsen. I Dagens Arbete (DA) läser jag om hur SSAB och LKAB räddades av staten på 1970-och 1980-talen. Om inte staten gått in i SSAB, så hade vi inte haft någon stålindustri värd namnet idag.
Det ironiska är att det då var en borgerlig regering som tog initiativet till statliga insatser. Moderaterna och folkpartiet ville inte då heller, men centerns industriminister Nils G Åsling tog en konflikt och drev fram statliga åtgärder för stålindustrin.
Återigen ser vi att det verkligen är stor skillnad på gårdagens och dagens centerpartister...
När det gäller LKAB, så fick både borgerliga och socialdemokratiska regeringar under 1970- och början av 1980-talet gå in med pengar för att rädda företaget från nedläggning. Efter att ha klarat sig förbi några skakiga år på 1980-talet, utvecklades LKAB till en riktig vinstmaskin för staten. Åren 2005, 2006 och 2007 översteg vinsten 6 miljarder kronor per år.
Så tro inte dem som idag står med ideologiska skygglappar och pratar om att det alltid blir fel om staten går in i näringslivet, och att staten inte kan driva företag framgångsrikt. Det är både ytligt och historielöst. Staten kan spela en roll i industrikriser, om man gör på rätt sätt. Men det förutsätter förstås att man vill.
Om Saab tvingas till en nedläggning är det inte bara 12-13 000 anställda, med underleverantörerna, som går ut i arbetslöshet. Dessutom blir Sverige av med mycket viktig teknisk kompetens och forskningsresurser, vilket allvarligt skulle försvaga landets konkurrenskraft på sikt.
För regeringen tycks inställningen vara att bilindustrin får skylla sig själv. Hur ska man annars tolka de nedvärderande omdömen som Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson fällt om Saab och Volvo?
Det finns en dubbelhet i regeringens inställning till statens ansvar i industrikrisen. Å ena sidan har man hånat dem som vill att staten tar ett ansvar för t ex bilindustrin: "vi ska inte hålla konkursmässiga företag under armarna med skattebetalarnas pengar"!
Men å andra sidan har man trots allt tagit fram stödpaket till både bilar och banker. Fast nu blev ju bilstödsprogrammet uppenbarligen alldeles för tunt för att kunna utgöra någon egentlig skillnad för Volvo och Saab, och bankstödet har hittills bara gått till en i sammanhanget ganska perifer bank, Carnegie. Så det är kanske inte så konstigt: om man tvingas göra något som man egentligen inte vill, så blir det sällan bra.
Den grundläggande ideologiska hållningen för denna regering verkar ändå vara principen om laissez-faire: staten ska inte och kan inte göra något för att vända utvecklingen. Marknadens självläkande krafter kommer snart igång, vänta bara.
Och så drar man fram varven, som ett exempel på där staten gick in med mångmiljardbelopp till ingen nytta.
Ja, det är nog riktigt när det gäller varven. Men glöm inte att det finns exempel också på motsatsen. I Dagens Arbete (DA) läser jag om hur SSAB och LKAB räddades av staten på 1970-och 1980-talen. Om inte staten gått in i SSAB, så hade vi inte haft någon stålindustri värd namnet idag.
Det ironiska är att det då var en borgerlig regering som tog initiativet till statliga insatser. Moderaterna och folkpartiet ville inte då heller, men centerns industriminister Nils G Åsling tog en konflikt och drev fram statliga åtgärder för stålindustrin.
Återigen ser vi att det verkligen är stor skillnad på gårdagens och dagens centerpartister...
När det gäller LKAB, så fick både borgerliga och socialdemokratiska regeringar under 1970- och början av 1980-talet gå in med pengar för att rädda företaget från nedläggning. Efter att ha klarat sig förbi några skakiga år på 1980-talet, utvecklades LKAB till en riktig vinstmaskin för staten. Åren 2005, 2006 och 2007 översteg vinsten 6 miljarder kronor per år.
Så tro inte dem som idag står med ideologiska skygglappar och pratar om att det alltid blir fel om staten går in i näringslivet, och att staten inte kan driva företag framgångsrikt. Det är både ytligt och historielöst. Staten kan spela en roll i industrikriser, om man gör på rätt sätt. Men det förutsätter förstås att man vill.
fredag 6 mars 2009
Carnegieaffären växer
Igår avslöjade E24 att det funnits minst ett högre bud än det som antogs när staten sålde Carnegie. Därmed bekräftades uppgifter som cirkulerade redan dagen efter affären, och som föranledde oss i KU att intressera oss inte bara för hur övertagandet av Carnegie gick till, utan också för försäljningen. (E24, E24, E24)
Jag kommenterade de nya uppgifterna för E24. Jag måste säga att det är uppseendeväckande om det är sant att det högre budet låg nästan 750 miljoner kronor över det som antogs. I så fall har banken sålts till vrakpris, och skattebetalarna har gått miste om en ansenlig summa pengar.
Förklaringen till att budet ratades är inte mindre uppseendeväckande, om det är sant. E24:s källor säger att de presumtiva köparna ville ha garantier för att staten verkligen ägde banken, d v s att övertagandet gått rätt till. Några sådana garantier kunde inte staten lämna. Hur kan man sälja något, om man inte kan garantera att man äger det?
Riksgäldens chef Bo Lundgren har naturligtvis en annan bild. Budet var inte färdigt, och budgivarna var inte överens, säger han. Men kunde man i så fall inte vänta på att det blev färdigt? 750 miljoner är väl värt att vänta någon vecka på? Och ligger det något i uppgiften att staten inte ville garantera att man verkligen ägde banken?
Ja, det finns många frågor att ställa i den förestående KU-granskningen. Budgetlagens 29§ säger att all försäljning av statens aktier ska ske affärsmässigt. Om uppgifterna stämmer, verkar försäljningen av Carnegie ha svårt att leva upp till det kravet.
Ytterst ansvarig är finansmarknadsminister Mats Odell(kd). Regeringen har velat skjuta över all hantering av bankkrisen till Riksgälden och Bo Lundgren. Och Riksgälden är bra på mycket, framför allt när det gäller att låna och placera pengar. Det är ju en expertis som vi lär behöva nu, när budgetunderskottet skenar.
Så Riksgälden är bra på att köpa och sälja värdepapper. Men Riksgälden har aldrig tidigare sysslat med att köpa och sälja hela banker. Och vi var många som ifrågasatte Riksgäldens kompetens på det området, när regeringen valde att lägga upp det så. Från oppositionen ville vi istället att staten skulle göra som under förra krisen, d v s sätta upp en särskild bankstödsnämnd som specialiserade sig på att bankkrisen.
Hur vi ska landa i KU återstår att se. Men det finns många stenar att vända på. Allra ytterst handlar det ju om att se till att skattebetalarnas pengar inte slarvas bort.
Jag kommenterade de nya uppgifterna för E24. Jag måste säga att det är uppseendeväckande om det är sant att det högre budet låg nästan 750 miljoner kronor över det som antogs. I så fall har banken sålts till vrakpris, och skattebetalarna har gått miste om en ansenlig summa pengar.
Förklaringen till att budet ratades är inte mindre uppseendeväckande, om det är sant. E24:s källor säger att de presumtiva köparna ville ha garantier för att staten verkligen ägde banken, d v s att övertagandet gått rätt till. Några sådana garantier kunde inte staten lämna. Hur kan man sälja något, om man inte kan garantera att man äger det?
Riksgäldens chef Bo Lundgren har naturligtvis en annan bild. Budet var inte färdigt, och budgivarna var inte överens, säger han. Men kunde man i så fall inte vänta på att det blev färdigt? 750 miljoner är väl värt att vänta någon vecka på? Och ligger det något i uppgiften att staten inte ville garantera att man verkligen ägde banken?
Ja, det finns många frågor att ställa i den förestående KU-granskningen. Budgetlagens 29§ säger att all försäljning av statens aktier ska ske affärsmässigt. Om uppgifterna stämmer, verkar försäljningen av Carnegie ha svårt att leva upp till det kravet.
Ytterst ansvarig är finansmarknadsminister Mats Odell(kd). Regeringen har velat skjuta över all hantering av bankkrisen till Riksgälden och Bo Lundgren. Och Riksgälden är bra på mycket, framför allt när det gäller att låna och placera pengar. Det är ju en expertis som vi lär behöva nu, när budgetunderskottet skenar.
Så Riksgälden är bra på att köpa och sälja värdepapper. Men Riksgälden har aldrig tidigare sysslat med att köpa och sälja hela banker. Och vi var många som ifrågasatte Riksgäldens kompetens på det området, när regeringen valde att lägga upp det så. Från oppositionen ville vi istället att staten skulle göra som under förra krisen, d v s sätta upp en särskild bankstödsnämnd som specialiserade sig på att bankkrisen.
Hur vi ska landa i KU återstår att se. Men det finns många stenar att vända på. Allra ytterst handlar det ju om att se till att skattebetalarnas pengar inte slarvas bort.
Låt oss hoppas på lugn i Malmö
Idag präglas nyhetsrapporteringen av den förestående DC-matchen i Malmö mellan Sverige och Israel. (DN, SvD, SvD, SvD, SDS, SDS, SvD, DN)
Jag tillhör dem som tycker att denna match inte borde spelas, i vart fall inte vid detta tillfälle. Regeringen borde direkt efter Gazakriget ha tagit upp en diskussion med idrottsrörelsen om att undersöka möjligheterna att skjuta upp matchen.
Efter Gazakriget kan omvärlden inte bara gå vidare som om inget hänt. Israel måste känna att folkrättsbrott inte tolereras av det internationella samfundet, särskilt inte nu när Israel av allt att döma får en ännu mer högerinriktad, antipalestinsk och aggressiv regering.
Man kan tycka att en uppskjuten tennismatch bara är en symbolhandling, men också symbolhandlingar får effekt. Regeringen har visat sig vara extremt passiv, både i Mellanösternfrågan i stort, men också i diskussionen som förevarit tennismatchen. Carl Bildt har inte sagt ett knäpp om matchen. Lena Adelsohn-Liljeroth uttrycker sig i vanlig ordning i svävande ordalag, som om hon befann sig på en annan planet.
Hela ansvaret har lagts på idrottsrörelsen och på Malmö Stad. När man nu ser hur saken utvecklar sig, kan man konstatera att det var rätt av Malmös fritidsnämnd att besluta att om nu matchen överhuvudtaget ska spelas, så ska det ske inför tomma läktare.
Kriget i Gaza har väckt så starka känslor, att riskerna med att ha tusentals åskådare på plats under matchen skulle ha varit mycket stora.
Men när nu läget är som det är, låt oss då hoppas att de demonstrationer som nu kommer att hållas i Malmö blir lugna. Våld spelar bara motståndarna i händerna. Om det blir upplopp i Malmö kan de som försvarar Israels folkrättsbrott hävda att det bara är våldsverkare som är emot Israels ockupation av palestinsk mark.
Då hoppas de att sakfrågan hamnar i bakgrunden. Att allmänheten glömmer att nästan 1 400 människor dödades av israelisk militär inom loppet av 3 veckor, och att de allra flesta var civila. Att över 400 dödsoffer var barn. Att man bombade urskillningslöst skolor och marknader, att man använde splitterbomber och det förbjudna stridsmedlet brinnande vit fosfor. Att antalet omkomna israeler under dessa tre veckor uppgick till färre än 20, samtliga soldater. Att det var en massaker, inte ett krig.
Allt detta hoppas man att allmänheten ska glömma bort, om den konfronteras med bilder av sönderslagna skyltfönster och kastade gatstenar i Malmö.
Demostrationsfriheten är viktig, men den ska utövas med ansvar. De våldsverkare som eventuellt söker sig till Malmö dessa dagar måste förstå att eventuellt våld i samband med demonstrationerna inte bara riskerar att försvaga stödet för deras budskap i Mellanösternkonflikten, utan också undergräver stödet för demonstrationsfriheten på sikt.
Jag skulle tro att det finns en bred och omfattande upprördhet i Sverige över Israels folkrättsbrott. De allra flesta förstår att Israel måste lämna tillbaka ockuperad mark och upphöra med bosättningarna, för att en fred överhuvudtaget ska vara möjlig.
Låt oss hoppas att det budskapet lugnt och värdigt kan proklameras av tusentals demostranter i helgen. Det är det bästa sättet att ge palestinierna det stöd som de så väl behöver i dessa dagar.
Jag tillhör dem som tycker att denna match inte borde spelas, i vart fall inte vid detta tillfälle. Regeringen borde direkt efter Gazakriget ha tagit upp en diskussion med idrottsrörelsen om att undersöka möjligheterna att skjuta upp matchen.
Efter Gazakriget kan omvärlden inte bara gå vidare som om inget hänt. Israel måste känna att folkrättsbrott inte tolereras av det internationella samfundet, särskilt inte nu när Israel av allt att döma får en ännu mer högerinriktad, antipalestinsk och aggressiv regering.
Man kan tycka att en uppskjuten tennismatch bara är en symbolhandling, men också symbolhandlingar får effekt. Regeringen har visat sig vara extremt passiv, både i Mellanösternfrågan i stort, men också i diskussionen som förevarit tennismatchen. Carl Bildt har inte sagt ett knäpp om matchen. Lena Adelsohn-Liljeroth uttrycker sig i vanlig ordning i svävande ordalag, som om hon befann sig på en annan planet.
Hela ansvaret har lagts på idrottsrörelsen och på Malmö Stad. När man nu ser hur saken utvecklar sig, kan man konstatera att det var rätt av Malmös fritidsnämnd att besluta att om nu matchen överhuvudtaget ska spelas, så ska det ske inför tomma läktare.
Kriget i Gaza har väckt så starka känslor, att riskerna med att ha tusentals åskådare på plats under matchen skulle ha varit mycket stora.
Men när nu läget är som det är, låt oss då hoppas att de demonstrationer som nu kommer att hållas i Malmö blir lugna. Våld spelar bara motståndarna i händerna. Om det blir upplopp i Malmö kan de som försvarar Israels folkrättsbrott hävda att det bara är våldsverkare som är emot Israels ockupation av palestinsk mark.
Då hoppas de att sakfrågan hamnar i bakgrunden. Att allmänheten glömmer att nästan 1 400 människor dödades av israelisk militär inom loppet av 3 veckor, och att de allra flesta var civila. Att över 400 dödsoffer var barn. Att man bombade urskillningslöst skolor och marknader, att man använde splitterbomber och det förbjudna stridsmedlet brinnande vit fosfor. Att antalet omkomna israeler under dessa tre veckor uppgick till färre än 20, samtliga soldater. Att det var en massaker, inte ett krig.
Allt detta hoppas man att allmänheten ska glömma bort, om den konfronteras med bilder av sönderslagna skyltfönster och kastade gatstenar i Malmö.
Demostrationsfriheten är viktig, men den ska utövas med ansvar. De våldsverkare som eventuellt söker sig till Malmö dessa dagar måste förstå att eventuellt våld i samband med demonstrationerna inte bara riskerar att försvaga stödet för deras budskap i Mellanösternkonflikten, utan också undergräver stödet för demonstrationsfriheten på sikt.
Jag skulle tro att det finns en bred och omfattande upprördhet i Sverige över Israels folkrättsbrott. De allra flesta förstår att Israel måste lämna tillbaka ockuperad mark och upphöra med bosättningarna, för att en fred överhuvudtaget ska vara möjlig.
Låt oss hoppas att det budskapet lugnt och värdigt kan proklameras av tusentals demostranter i helgen. Det är det bästa sättet att ge palestinierna det stöd som de så väl behöver i dessa dagar.
tisdag 3 mars 2009
Det blir en smutsig valrörelse
Den här veckan är det plenifritt i Riksdagen, så vi kan vara hemma i valkretsen. Och just nu är det tydligt att vi lever i årsmötessäsong.
I går tillbringade jag förmiddagen i Malmö på distriktsstyrelsemöte i Skånes Socialdemokratiska partidistrikt. Vi förbereder årets distriktskongress 18 april, där vi bl a ska behandla inte mindre än 104 motioner från partimedlemmar i distriktet.
Det är en omfattande spännvidd av ämnen som ska diskuteras - allt från tidsangivelserna för Skånetrafikens bussar till huruvida Sverige ska delta med militär trupp i Afghanistan. Vi skriver nu distriktsstyrelsens utlåtanden över motionerna, och hoppas att kongressdagen ska räcka till för att behandla alla. De 350 ombuden ska också hinna med att lyssna på både Poul Nyrup Rasmussen, f d dansk statsminister och nu ordförande för Europeiska Socialistpartiet, och Marita Ulvskog, socialdemokraternas toppnamn i EU-valet.
På eftermiddagen körde jag hem till Lund, för att vara med om styrelsemötet med Socialdemokraterna i Lund. Också där håller vi på med årsmötesföreberedelser. Handlingar till årsmötet 21 mars gicks igenom, och också här behandlade vi ett antal motioner, dessa med mer lokalt lundafokus. Jag kom inte hem förrän 11 på kvällen.
Så är är politikens vardag. Möten och administration ibland i det oändliga, men också många tillfällen att faktiskt bryta åsikter mot varandra och bli en smula klokare efteråt. Jag vet inte hur det är i andra partier, men det verkar vara en annan ordning. När jag ser hur Maud Olofsson kan svänga sitt parti 180 grader om t ex kärnkraften, eller Reinfeldt göra samma sak om t ex arbetsrätten, eller Leijonborg gör det om sitt partis inställning i integrationsfrågorna, så är det främmande för oss. Så går det inte till i socialdemokratin.
Det är en styrka. Det är dessutom ett mycket intellektuellt förhållningssätt: politiken ändras inte för att man bytt partiledare eller för att opinionssiffrorna pekar upp eller ner, eller för att någon ytlig trendguru har yttrat sig. Politiken ändras om det tillkommit starka sakargument för en annan linje. Socialdemokratiska Arbetarepartiet är på det sättet ett mycket intellektuellt parti, kanske det enda kvarvarande.
Men igår gjorde ju sig också en annan verklighet sig påmind. På eftermiddagen ringde DN, och ville göra en uppföljning av helgens opinionssiffror. Jag sa att det inte var mycket att yvas över. Ingen hade väl trott att vi skulle vinna valet med 19 procentenheter, som vi ledde med tidigare. Nu är det mer normala nivåer i skillnaderna mellan blocken.
Det finns en strukturell vänstermajoritet i Sverige på en 6-8 procentenheter. Det är följden av att socialdemokratins välfärdsmodell har så stort stöd bland folk i allmänhet, långt utöver vår väljarskara. Denna majoritet kan bara vältas vid de enstaka tillfällen som socialdemokratin misslyckas med arbetslösheten. Så var fallet 1991 och 2006. Och när vi nu ser att borgerligheten av allt att döma också kommer att misslyckas i den frågan, dessutom i mycket större omfattning än vad vi gjorde 2006, så ser jag inte att en borgerlig valseger 2010 skulle kunna vara inom räckhåll.
Det vet naturligtvis borgerligheten. Och därför ägnar de sig nu åt det de alltid gjort i trängda lägen: att smutskasta socialdemokratiska ledare. Kampanjerna mot Ernst Wigforss och Olof Palme är väl de mest kända i historien, men också Tage Erlander och Göran Persson råkade ut för liknande strategier.
Mönstret känns igen. Bilden pumpas ut av borgerliga media, och då och då får man också någon socialdemokrat att uttala sig negativt om partikamrater. Sakliga meningsskiljaktigheter målas ut som angrepp på partiledningen och som tecken på svag ledning - trots att en livaktig intern debatt i själva verket är tecken på motsatsen.
Ungefär så svarade jag DN. Tror ni att ett enda ord av det jag sa togs med? Självklart inte. (DN)Däremot upplät man gärna plats åt den till journalist utklädde politruken Henrik Brors, att komma med "analysen" att Mona Sahlin måste vrida partiet åt höger, för att socialdemokratin ska kunna vinna valet... (DN)
Jag tror att vi vinner valet ändå. Men vi får göra det utan draghjälp av borgerliga media. Och jag tror tyvärr att valrörelsen blir smutsig.
I går tillbringade jag förmiddagen i Malmö på distriktsstyrelsemöte i Skånes Socialdemokratiska partidistrikt. Vi förbereder årets distriktskongress 18 april, där vi bl a ska behandla inte mindre än 104 motioner från partimedlemmar i distriktet.
Det är en omfattande spännvidd av ämnen som ska diskuteras - allt från tidsangivelserna för Skånetrafikens bussar till huruvida Sverige ska delta med militär trupp i Afghanistan. Vi skriver nu distriktsstyrelsens utlåtanden över motionerna, och hoppas att kongressdagen ska räcka till för att behandla alla. De 350 ombuden ska också hinna med att lyssna på både Poul Nyrup Rasmussen, f d dansk statsminister och nu ordförande för Europeiska Socialistpartiet, och Marita Ulvskog, socialdemokraternas toppnamn i EU-valet.
På eftermiddagen körde jag hem till Lund, för att vara med om styrelsemötet med Socialdemokraterna i Lund. Också där håller vi på med årsmötesföreberedelser. Handlingar till årsmötet 21 mars gicks igenom, och också här behandlade vi ett antal motioner, dessa med mer lokalt lundafokus. Jag kom inte hem förrän 11 på kvällen.
Så är är politikens vardag. Möten och administration ibland i det oändliga, men också många tillfällen att faktiskt bryta åsikter mot varandra och bli en smula klokare efteråt. Jag vet inte hur det är i andra partier, men det verkar vara en annan ordning. När jag ser hur Maud Olofsson kan svänga sitt parti 180 grader om t ex kärnkraften, eller Reinfeldt göra samma sak om t ex arbetsrätten, eller Leijonborg gör det om sitt partis inställning i integrationsfrågorna, så är det främmande för oss. Så går det inte till i socialdemokratin.
Det är en styrka. Det är dessutom ett mycket intellektuellt förhållningssätt: politiken ändras inte för att man bytt partiledare eller för att opinionssiffrorna pekar upp eller ner, eller för att någon ytlig trendguru har yttrat sig. Politiken ändras om det tillkommit starka sakargument för en annan linje. Socialdemokratiska Arbetarepartiet är på det sättet ett mycket intellektuellt parti, kanske det enda kvarvarande.
Men igår gjorde ju sig också en annan verklighet sig påmind. På eftermiddagen ringde DN, och ville göra en uppföljning av helgens opinionssiffror. Jag sa att det inte var mycket att yvas över. Ingen hade väl trott att vi skulle vinna valet med 19 procentenheter, som vi ledde med tidigare. Nu är det mer normala nivåer i skillnaderna mellan blocken.
Det finns en strukturell vänstermajoritet i Sverige på en 6-8 procentenheter. Det är följden av att socialdemokratins välfärdsmodell har så stort stöd bland folk i allmänhet, långt utöver vår väljarskara. Denna majoritet kan bara vältas vid de enstaka tillfällen som socialdemokratin misslyckas med arbetslösheten. Så var fallet 1991 och 2006. Och när vi nu ser att borgerligheten av allt att döma också kommer att misslyckas i den frågan, dessutom i mycket större omfattning än vad vi gjorde 2006, så ser jag inte att en borgerlig valseger 2010 skulle kunna vara inom räckhåll.
Det vet naturligtvis borgerligheten. Och därför ägnar de sig nu åt det de alltid gjort i trängda lägen: att smutskasta socialdemokratiska ledare. Kampanjerna mot Ernst Wigforss och Olof Palme är väl de mest kända i historien, men också Tage Erlander och Göran Persson råkade ut för liknande strategier.
Mönstret känns igen. Bilden pumpas ut av borgerliga media, och då och då får man också någon socialdemokrat att uttala sig negativt om partikamrater. Sakliga meningsskiljaktigheter målas ut som angrepp på partiledningen och som tecken på svag ledning - trots att en livaktig intern debatt i själva verket är tecken på motsatsen.
Ungefär så svarade jag DN. Tror ni att ett enda ord av det jag sa togs med? Självklart inte. (DN)Däremot upplät man gärna plats åt den till journalist utklädde politruken Henrik Brors, att komma med "analysen" att Mona Sahlin måste vrida partiet åt höger, för att socialdemokratin ska kunna vinna valet... (DN)
Jag tror att vi vinner valet ändå. Men vi får göra det utan draghjälp av borgerliga media. Och jag tror tyvärr att valrörelsen blir smutsig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
