Kom idag hem från Istanbul, dit jag åkte för socialdemokratiska partistyrelsens räkning i fredags för att delta på ett seminarium om Turkiets väg till EU. Jag hade sällskap från Sverige av s-riksdagsledamoten Anne Ludvigsson, som representerade det socialdemokratiska kvinnoförbundet i Europa.
På seminariet träffade vi representanter för de flesta större partier, bl a både vice ordförande i det regerande AK-partiet och vice ordförande i det största oppositionspartiet, CHP.
På torsdagen hade det varit nya strider i sydöstra Turkiet mellan regeringsstyrkor och PKK, vilket naturligtvis delvis färgade mötet. (DN)
Striderna innebär att Turkiet får fokus på annat än EU-förhandlingarna. De nationalistiska krafterna i landet stärks. EU:s krav på bättre respekt för mänskliga rättigheter för bl a kurderna kopplas av dessa krafter ihop med PKK. Nu har stödet för EU-medlemskap i befolkningen fallit på bara några år från över 75 procent, till under 50 procent.
Avståndet mellan Turkiet och EU ökar, och det märks också på den turkiska regeringen. Nationalisterna i Turkiet, dit jag dessvärre också får räkna den "socialdemokratiska" oppositionen CHP, missar inte chansen att peka på högerledarna i Frankrike och Tyskland, som med olika styrka avvisat turkiskt medlemskap. Nationalisterna i Turkiet spelar på sårad turkisk stolthet, vilket undan för undan ökar avståndet mellan Turkiet och EU.
Regerande AK-partiet har hittills hållit en fast kurs i EU-förhandlingarna, men nu verkar också regeringen dras med i de mer EU-fientliga stämningarna. För att hindra en negativ spiral av ökad misstro, måste nu EU förnya sitt medlemskapslöfte till Turkiet. Det vore bra om Sverige kunde gå i bräschen för det under ordförandeskapet i EU 2009.
söndag 19 oktober 2008
onsdag 15 oktober 2008
Reinfeldt klarar inte varselvågen
Sitter och lyssnar på partiledardebatten på arbetsrummet i Riksdagen, men ska strax gå ner i kammaren och se det "live". Jag slås av hur Fredrik Reinfeldt fortsätter att försöka leva högt på ökad sysselsättning, och gång efter gång försöker leda i bevis att regeringens skattesänkningar har lett till fler jobb. (DN, SvD)
Men där lever han farligt. Den argumentationslinjen kan ju möjligen fungera så länge jobben blir fler. Men nu pekar ju allt på att det kommer att bli tvärtom under de kommande åren. Arbetslösheten kan springa upp i 7 procent under nästa år, sa Konjunkturinstitutet häromdagen. Och socialbidragstagandet kommer att öka med 10 procent fram till 2011, enligt regeringens egen prognos - och det var en prognos som gjordes före finanskrisen.
Och då fungerar inte längre Reinfeldts argument. Tvärtom kan man nu vända på det: är det kanske så att skattesänkningarna leder till färre jobb, istället för fler? Ja, det kan onekligen vara så.
Skattesänkningarna har finansierats av neddragningar i sjukvården, äldreomsorgen och skolan, vilket lett till färre anställda i de sektorerna. Skattesänkningarna har också finansierats med neddragningar av arbetsmarknadsutbildningen, så att färre arbetslösa kan få en adekvat utbildning till de jobb som finns. Det motverkar också sysselsättningsutvecklingen.
Och, vilket Mona Sahlin påpekade i debatten: Riksbanken har uppgett att den förda expansiva ekonmiska politiken (d v s skattesänkningarna) inneburit att man fått höja räntan mer än vad man annars skulle gjort. Det har dragit in köpkraft från hushållen och försvårat investeringar.
Det är svårt att komma ifrån att skattesänkningarna har försvårat arbetet med att möta varselvågen. Nu försöker Reinfeldt hävda att man gör en stor insats genom att rikta 1,5 miljard kronor i arbetsmarknadspengar till västsverige. Då tror han att han löst problemet.
Men det är inga nya pengar. Dessa pengar tas från resten av landet. Det vi nu emellertid ser är att varselvågen sprider sig. Häromdagen var det ett företag i Köping, Getrag, som drabbades. Det är en av Volvos underleverantörer, och naturligtvis finns dessa i hela landet. Så detta är bara början: när varselvågen slår in över hela landet, hjälper det ju föga att regeringen omdirigerat pengar till västsverige. (SvD)
För övrigt blir man ju bara trött på den amerikanska debatten. Här skenar USA:s budgetunderskott, och är historiens högsta. Det beror bl a på Irakkriget, och på de omfattande skattesänkningarna som regeringen Bush riktade mot de allra rikaste.
Så vad är då McCains recept för att lösa det? Stanna i Irak, och sänk skatterna ännu mer... (DN, SvD)
Men där lever han farligt. Den argumentationslinjen kan ju möjligen fungera så länge jobben blir fler. Men nu pekar ju allt på att det kommer att bli tvärtom under de kommande åren. Arbetslösheten kan springa upp i 7 procent under nästa år, sa Konjunkturinstitutet häromdagen. Och socialbidragstagandet kommer att öka med 10 procent fram till 2011, enligt regeringens egen prognos - och det var en prognos som gjordes före finanskrisen.
Och då fungerar inte längre Reinfeldts argument. Tvärtom kan man nu vända på det: är det kanske så att skattesänkningarna leder till färre jobb, istället för fler? Ja, det kan onekligen vara så.
Skattesänkningarna har finansierats av neddragningar i sjukvården, äldreomsorgen och skolan, vilket lett till färre anställda i de sektorerna. Skattesänkningarna har också finansierats med neddragningar av arbetsmarknadsutbildningen, så att färre arbetslösa kan få en adekvat utbildning till de jobb som finns. Det motverkar också sysselsättningsutvecklingen.
Och, vilket Mona Sahlin påpekade i debatten: Riksbanken har uppgett att den förda expansiva ekonmiska politiken (d v s skattesänkningarna) inneburit att man fått höja räntan mer än vad man annars skulle gjort. Det har dragit in köpkraft från hushållen och försvårat investeringar.
Det är svårt att komma ifrån att skattesänkningarna har försvårat arbetet med att möta varselvågen. Nu försöker Reinfeldt hävda att man gör en stor insats genom att rikta 1,5 miljard kronor i arbetsmarknadspengar till västsverige. Då tror han att han löst problemet.
Men det är inga nya pengar. Dessa pengar tas från resten av landet. Det vi nu emellertid ser är att varselvågen sprider sig. Häromdagen var det ett företag i Köping, Getrag, som drabbades. Det är en av Volvos underleverantörer, och naturligtvis finns dessa i hela landet. Så detta är bara början: när varselvågen slår in över hela landet, hjälper det ju föga att regeringen omdirigerat pengar till västsverige. (SvD)
För övrigt blir man ju bara trött på den amerikanska debatten. Här skenar USA:s budgetunderskott, och är historiens högsta. Det beror bl a på Irakkriget, och på de omfattande skattesänkningarna som regeringen Bush riktade mot de allra rikaste.
Så vad är då McCains recept för att lösa det? Stanna i Irak, och sänk skatterna ännu mer... (DN, SvD)
måndag 13 oktober 2008
Krugman är närmare Keynes än Friedman
Paul Krugman är en ekonom som tänker själv, kan formulera sig så att även lekmän förstår, och är orädd. Det är ovanligt i svensk (och europeisk) debatt, där ekonomidiskussionen inte sällan tenderar till konformism och dogmatism. (DN, SvD, SvD)
Se bara hur EMU-diskussionen fördes i samband med folkomröstningen, eller se på hur dagens debatt om utgiftstak och överskottsmål artar sig. Den som vågar andas något om att det inte är säkert att Sverige i all framtid ska amortera av 30 miljarder kronor (en procent av BNP) i genomsnitt per år, utan att det på sikt kan finnas skäl att skruva ner den ambitionen något mot bakgrund av sjunkande statsskuld, förestående klimatinvesteringsbehov och växande andel äldre, utmålas som en ansvarslös folkhushållets fiende.
Den amerikanska debatten är, och har förmodligen alltid varit, mer frejdig och mer utmanande. Krugman är inte en nyliberal lättviktare, som tror att alla problem löses av sig själv om bara marknaden får bestämma. Tvärtom, så ser han hur kapitalismen ibland går i baklås och ibland löper amok, och förespråkar en aktiv finanspolitik för att förebygga det. Han står mycket närmare Keynes än Friedman.
För egen del fästes min uppmärksamhet på Paul Krugman genom hans bok "Peddling Prosperities" som kom för snart 15 år sedan. Då var det min kompis Jens Henriksson som enträget krävde att jag skulle läsa boken, och jag tror t o m att jag fick den av honom i present. Vi var båda aktiva i Lunds Socialdemokratiska Studentklubb, och bodde nästan grannar på studentbostadsområdet Vildanden i Lund.
Så jag läste boken, och den var så bra att jag skaffade den svenska översättningen (Valser om Välfärd) när den kom några år senare, för att verkligen försäkra mig om att jag begripit allt. Sedan dess har jag försökt hänga med i Krugmans artiklar i New York Times och på hans blogg.
Jens blev så småningom politiskt sakkunnig och sedermera statssekreterare i finansdepartementet, och skrev i praktiken finansplanerna i de svenska budgetpropositionerna tio år i rad. Nu representerar han de nordiska länderna i Internationella Valutafonden i Washington. Så Krugman har nog redan haft ett visst genomslag i svensk budgetpolitik...
Se bara hur EMU-diskussionen fördes i samband med folkomröstningen, eller se på hur dagens debatt om utgiftstak och överskottsmål artar sig. Den som vågar andas något om att det inte är säkert att Sverige i all framtid ska amortera av 30 miljarder kronor (en procent av BNP) i genomsnitt per år, utan att det på sikt kan finnas skäl att skruva ner den ambitionen något mot bakgrund av sjunkande statsskuld, förestående klimatinvesteringsbehov och växande andel äldre, utmålas som en ansvarslös folkhushållets fiende.
Den amerikanska debatten är, och har förmodligen alltid varit, mer frejdig och mer utmanande. Krugman är inte en nyliberal lättviktare, som tror att alla problem löses av sig själv om bara marknaden får bestämma. Tvärtom, så ser han hur kapitalismen ibland går i baklås och ibland löper amok, och förespråkar en aktiv finanspolitik för att förebygga det. Han står mycket närmare Keynes än Friedman.
För egen del fästes min uppmärksamhet på Paul Krugman genom hans bok "Peddling Prosperities" som kom för snart 15 år sedan. Då var det min kompis Jens Henriksson som enträget krävde att jag skulle läsa boken, och jag tror t o m att jag fick den av honom i present. Vi var båda aktiva i Lunds Socialdemokratiska Studentklubb, och bodde nästan grannar på studentbostadsområdet Vildanden i Lund.
Så jag läste boken, och den var så bra att jag skaffade den svenska översättningen (Valser om Välfärd) när den kom några år senare, för att verkligen försäkra mig om att jag begripit allt. Sedan dess har jag försökt hänga med i Krugmans artiklar i New York Times och på hans blogg.
Jens blev så småningom politiskt sakkunnig och sedermera statssekreterare i finansdepartementet, och skrev i praktiken finansplanerna i de svenska budgetpropositionerna tio år i rad. Nu representerar han de nordiska länderna i Internationella Valutafonden i Washington. Så Krugman har nog redan haft ett visst genomslag i svensk budgetpolitik...
tisdag 7 oktober 2008
Landet måste sättas främst
Ingvar Carlsson har självklart rätt i att läget nu ser så illa ut i den internationella ekonomin att också den svenska regeringen borde ta initiativ till blocköverskridande samarbete, på samma sätt som skedde 1992. (DN, SvD))
Visst finns det skillnader idag i förhållande till läget då. Då hade budgetunderskottet länge rusat mot rekordnivåer, och Riksbanken hade försökt skydda kronan med 500 procents ränta. Krisen var mer inhemsk än internationell. Idag har svensk ekonomi en i grunden frisk bas.
Men att krisen idag i första hand kommer utifrån är i sig inte argument för att inte försöka samla sig över blockgränsen. Det kan snarare vara tvärtom. Igår talade Barack Obama om krisen i USA som den värsta sedan 1930-talet, och i land efter land är de finansiella systemen på väg att falla sönder. Sverige är ett litet exportberoende land, och drabbas hårt vid sådan internationell turbulens. Vi kan mycket väl dras med, och det snabbare än vad vi nu kan bedöma. När jag besökte Internationella Valutafonden i Washington för några veckor sedan, varnade man för ett sådant scenario.
Det är därför hög tid för regeringen att kliva ner från sina höga hästar och sätta landet främst.
Visst finns det skillnader idag i förhållande till läget då. Då hade budgetunderskottet länge rusat mot rekordnivåer, och Riksbanken hade försökt skydda kronan med 500 procents ränta. Krisen var mer inhemsk än internationell. Idag har svensk ekonomi en i grunden frisk bas.
Men att krisen idag i första hand kommer utifrån är i sig inte argument för att inte försöka samla sig över blockgränsen. Det kan snarare vara tvärtom. Igår talade Barack Obama om krisen i USA som den värsta sedan 1930-talet, och i land efter land är de finansiella systemen på väg att falla sönder. Sverige är ett litet exportberoende land, och drabbas hårt vid sådan internationell turbulens. Vi kan mycket väl dras med, och det snabbare än vad vi nu kan bedöma. När jag besökte Internationella Valutafonden i Washington för några veckor sedan, varnade man för ett sådant scenario.
Det är därför hög tid för regeringen att kliva ner från sina höga hästar och sätta landet främst.
Några ord om att komma överens
Är idag tillbaka i Stockholm för ytterligare förhandlingar om grundlagen. Det går sakta framåt, och idag löste vi upp ytterligare några knutar. Det ska nog gå att komma överens till slut med de borgerliga om förändringar i Regeringsformen och vallagen. Men några frågor återstår.
Förra veckan blev ju hektisk. Åkte till Europarådet i Strasbourg på måndagen för en spännande sessionsvecka. För första gången någonsin har två medlemsländer, Georgien och Ryssland, varit i krig, och självklart dominerade det diskussionerna i församlingen. Sverige kom att stå i centrum för den diskussionen, eftersom vi just nu är ordförande i Europarådets ministerkommitté.
Tyvärr blev det inte så bra när Carl Bildt valde att åka till Ukraina med kungen, istället för att komma till Europarådet för att delta i diskussionen om hur konflikten mellan Georgien och Ryssland skulle kunna biläggas. Många av parlamentarikerna blev besvikna på det svenska ledarskapet i det avseendet, och det är ju alltid tråkigt när Sverige kritiseras i internationella sammanhang.
Och så blev Bildt portad i Ryssland för sin parallell mellan Hitlertyskland och Ryssland. Nog för att man ska kritisera Ryssland, men han hade ju inte behövt ta ställning för Georgien, som ju faktiskt var den angripande parten den här gången. Och hur Sverige nu ska kunna fungera som medlande ordförande i Europarådet är svårt att förstå. (SvD)
Utöver det handlade också Europarådsveckan om Cypernfrågan. Här har förhandlingar öppnats mellan turk- och grekcyprioter, med målet att åstadkomma en återförening av den delade ön. Jag hade förberett ett inlägg i församlingen på onsdagsförmiddagen, men diskussionen fick avbrytas av tidsskäl innan jag kom upp. Mitt inlägg kommer emellertid att publiceras i slutrapporten, och budskapet var, som så många andras, att vi nu förväntade oss konstruktiva förhandlingar mellan parterna. Man borde se framåt, mot gemensamma lösningar, istället för bakåt, på gamla oförätter.
På torsdagen fick jag emellertid åka tillbaka till Stockholm, för att delta i de interna diskussionerna i den socialdemokratiska riksdagsgruppen om Lissabonfördraget och Lavaldomen. Jag tänker inte redogöra för överläggningarna, eftersom dessa möten är slutna. Men utgången är ju bekant: ett antal av oss som drivit att vi inte skulle medverka till att ratificera fördraget innan det var säkerställt att svensk arbetsmarknadsmodell kan hävdas i EU, fick inte majoriteten med oss. Istället fick vi, förutom jag själv också bl a Bo Bernhardsson och Leif Pagrotsky, reservera oss. Vi deklarerade också att vi skulle avstå i slutomröstningen 20 november.
Det är tråkigt när det blir så. Det är mycket sällan det blir reservationer i gruppen. Jag har suttit i riksdagsgruppen i 10 år, om jag inkluderar åren som statsråd, och det är första gången jag behövt göra det. Förhoppningsvis ska det aldrig behöva hända igen.
Men enligt vår uppfattning var detta en så viktig fråga att utgången inte kunde bli någon annan. Det är uppenbart att Lavalutredningen inte med säkerhet kommer att kunna lösa frågan. Och om den inte kan det, måste vi kunna driva fram en förändring av EG-rätten. Och det kan i så fall bara åstadkommas genom förändringar i fördraget, eller ett svenskt undantag. Därför hänger Lavaldomen och fördraget ihop, och därför ville vi först se resultatet av utredningen innan fördraget ratificeras.
Nu får vi hoppas att utredaren Claes Stråth kommer att kunna lösa frågan ändå, att regeringen i så fall går på hans förslag och att Svenskt Näringsliv accepterar det.
Men jag tror inte att oddsen för det är särskilt goda. Jag skulle i alla fall inte sätta min förmögenhet på det, om jag nu hade någon. (Aftonbladet)
Förra veckan blev ju hektisk. Åkte till Europarådet i Strasbourg på måndagen för en spännande sessionsvecka. För första gången någonsin har två medlemsländer, Georgien och Ryssland, varit i krig, och självklart dominerade det diskussionerna i församlingen. Sverige kom att stå i centrum för den diskussionen, eftersom vi just nu är ordförande i Europarådets ministerkommitté.
Tyvärr blev det inte så bra när Carl Bildt valde att åka till Ukraina med kungen, istället för att komma till Europarådet för att delta i diskussionen om hur konflikten mellan Georgien och Ryssland skulle kunna biläggas. Många av parlamentarikerna blev besvikna på det svenska ledarskapet i det avseendet, och det är ju alltid tråkigt när Sverige kritiseras i internationella sammanhang.
Och så blev Bildt portad i Ryssland för sin parallell mellan Hitlertyskland och Ryssland. Nog för att man ska kritisera Ryssland, men han hade ju inte behövt ta ställning för Georgien, som ju faktiskt var den angripande parten den här gången. Och hur Sverige nu ska kunna fungera som medlande ordförande i Europarådet är svårt att förstå. (SvD)
Utöver det handlade också Europarådsveckan om Cypernfrågan. Här har förhandlingar öppnats mellan turk- och grekcyprioter, med målet att åstadkomma en återförening av den delade ön. Jag hade förberett ett inlägg i församlingen på onsdagsförmiddagen, men diskussionen fick avbrytas av tidsskäl innan jag kom upp. Mitt inlägg kommer emellertid att publiceras i slutrapporten, och budskapet var, som så många andras, att vi nu förväntade oss konstruktiva förhandlingar mellan parterna. Man borde se framåt, mot gemensamma lösningar, istället för bakåt, på gamla oförätter.
På torsdagen fick jag emellertid åka tillbaka till Stockholm, för att delta i de interna diskussionerna i den socialdemokratiska riksdagsgruppen om Lissabonfördraget och Lavaldomen. Jag tänker inte redogöra för överläggningarna, eftersom dessa möten är slutna. Men utgången är ju bekant: ett antal av oss som drivit att vi inte skulle medverka till att ratificera fördraget innan det var säkerställt att svensk arbetsmarknadsmodell kan hävdas i EU, fick inte majoriteten med oss. Istället fick vi, förutom jag själv också bl a Bo Bernhardsson och Leif Pagrotsky, reservera oss. Vi deklarerade också att vi skulle avstå i slutomröstningen 20 november.
Det är tråkigt när det blir så. Det är mycket sällan det blir reservationer i gruppen. Jag har suttit i riksdagsgruppen i 10 år, om jag inkluderar åren som statsråd, och det är första gången jag behövt göra det. Förhoppningsvis ska det aldrig behöva hända igen.
Men enligt vår uppfattning var detta en så viktig fråga att utgången inte kunde bli någon annan. Det är uppenbart att Lavalutredningen inte med säkerhet kommer att kunna lösa frågan. Och om den inte kan det, måste vi kunna driva fram en förändring av EG-rätten. Och det kan i så fall bara åstadkommas genom förändringar i fördraget, eller ett svenskt undantag. Därför hänger Lavaldomen och fördraget ihop, och därför ville vi först se resultatet av utredningen innan fördraget ratificeras.
Nu får vi hoppas att utredaren Claes Stråth kommer att kunna lösa frågan ändå, att regeringen i så fall går på hans förslag och att Svenskt Näringsliv accepterar det.
Men jag tror inte att oddsen för det är särskilt goda. Jag skulle i alla fall inte sätta min förmögenhet på det, om jag nu hade någon. (Aftonbladet)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
