Sitter i Europarådets sessionssal i Strasbourg och lyssnar på Frank Belfrage, Sveriges kabinettssekreterare, som talar till församlingen. Sammanhanget är att Sverige just nu är ordförande i Europarådets ministerkommitté, och det i ett mycket unikt och spänt läge. För första gången någonsin har två av Europarådets medlemsländer, Ryssland och Georgien, fört krig mot varandra. Det är naturligt att detta dominerar sessionsveckan här i Strasbourg, och det har ställt höga krav på det svenska ordförandeskapet. (SvD)
Tyvärr har man inte klarat av att leva upp till de kraven, och det är framför allt Carl Bildts valhänta hantering av situationen som rört upp många känslor här, oavsett vilken sida man står på.
Nu talar alltså kabinettssekreterare Belfrage. Det är en klok diplomat, och han gör ett bra jobb. Men frågan alla ställer sig här är: var är Carl Bildt? Det hade varit naturligt att ordförandelandets utrikesminister, i detta unika läge, tog denna diskussion själv, istället för att skicka sin kabinettssekreterare. Det är ju också ett svårt läge för Belfrage - han kan ju egentligen bara hålla sig till manus, och får svårt att svara med auktoritet på alla de följdfrågor som kommer att komma.
Situationen blir inte bättre av att många reagerat på Bildts ageranden i samband med kriget. Självklart var det rätt att kritisera Ryssland, även om det var överord att jämföra landet med Hitlertysklands anspråk på andra länder. Så kan man kanske uttrycka sig, men inte om man vill spela en roll för att jämka samman länderna igen.
Men utrikesministern kritiserade inte bara Ryssland, vilket det alltså som sagt finns goda skäl för. Han gick ett steg längre, och ställde sig bakom den georgiske ledaren Saakasvili, trots att det var Georgien som enligt alla bedömare startade angreppet. Och när han gjorde så, diskvalificerade han sig i praktiken från rollen som brobyggare i Kaukasus - vilket han ju faktiskt är skyldig att försöka vara, åtminstone så länge Sverige är ordförande i ministerkommittén.
För egen del anser jag att det nu är viktigast att fokusera på framtiden. Det som kommer ut av detta möte måste vara en klar signal till Ryssland att helt lämna den s k buffertzonen, d v s områden i Georgien som ligger utanför Abchasien och Sydossetien. Europarådet måste sedan få möjlighet att bevaka både Georgiens och Rysslands ageranden framöver, så att de lever upp till organisationens mål. På sikt måste de två landområdenas status regleras.
tisdag 30 september 2008
onsdag 24 september 2008
Bankernas kris är kapitalismens kris
Bolånekrisen i USA sveper över världen och drar med sig banker och finansinstitut i fallet. Nu är det inte längre tal om vikten av "oberoende" centralbanker och banksystem - tvärtom. När bankerna gjort bort sig genom låna ut pengar hejdlöst kommer de alla springande till - staten...
Nu radar de upp sig framför den amerikanska kongressen och tigger pengar, självklart utan att vilja göra avkall på en cent av de frikostiga bonusar och löneavtal de tillskansat sig så länge festen varade. Leif Pagrotsky skriver roligt och träffsäkert om detta i GP, och nu dras ju också presidentkandidaterna in i spelet, (DN, SvD).
Visst kan man inte låta bli att le lite åt eländet. Scenariot påminner inte så lite om den bankkris vi hade i Sverige i början av 1990-talet. Under 1980-talet tjatade bankerna om att det var nödvändigt att avskaffa låneregleringarna. Efter mycket om och men, och med stor tvekan, gjorde den socialdemokratiska regeringen det. Några år efteråt var praktiskt taget varenda bank (utom Handelsbanken) konkursmässig. De hade lånat ut för mycket, och när priserrna började falla på fastighetsmarknaden fanns det plötsligt inte längre täckning för lånen. Botten gick ur, och det blev sedan upptakten till den stora ekonomiska krisen på 1990-talet.
Nu ser vi samma sak hända i USA. Det är en myt att kapitalismen är självreglerande - om man inte med självreglerande menar återkommande spekulationsbubblor och ekonomiska kriser. Det hade man väl kunnat leva med, om det hade varit spekulanterna själva som betalat priset för sin vidlyftiga affärer. Men så är det ju aldrig. Deras misstag transporteras nästan undantagslöst ner i ekonomin, till det faller ut i högre räntor, högre arbetslöshet, nedskärningar i offentlig sjukvård och utbildning. Det blir alltid de oskyldiga som får betala priset, medan de som begått de verkliga misstagen kan singla ner i sina väl tilltagna fallskärmar.
Därför måste vi dra slutsatser av detta. Det behövs ordentliga regleringar av marknaden. Den kan inte få reglera sig själv. Då går det på tok.
Nu radar de upp sig framför den amerikanska kongressen och tigger pengar, självklart utan att vilja göra avkall på en cent av de frikostiga bonusar och löneavtal de tillskansat sig så länge festen varade. Leif Pagrotsky skriver roligt och träffsäkert om detta i GP, och nu dras ju också presidentkandidaterna in i spelet, (DN, SvD).
Visst kan man inte låta bli att le lite åt eländet. Scenariot påminner inte så lite om den bankkris vi hade i Sverige i början av 1990-talet. Under 1980-talet tjatade bankerna om att det var nödvändigt att avskaffa låneregleringarna. Efter mycket om och men, och med stor tvekan, gjorde den socialdemokratiska regeringen det. Några år efteråt var praktiskt taget varenda bank (utom Handelsbanken) konkursmässig. De hade lånat ut för mycket, och när priserrna började falla på fastighetsmarknaden fanns det plötsligt inte längre täckning för lånen. Botten gick ur, och det blev sedan upptakten till den stora ekonomiska krisen på 1990-talet.
Nu ser vi samma sak hända i USA. Det är en myt att kapitalismen är självreglerande - om man inte med självreglerande menar återkommande spekulationsbubblor och ekonomiska kriser. Det hade man väl kunnat leva med, om det hade varit spekulanterna själva som betalat priset för sin vidlyftiga affärer. Men så är det ju aldrig. Deras misstag transporteras nästan undantagslöst ner i ekonomin, till det faller ut i högre räntor, högre arbetslöshet, nedskärningar i offentlig sjukvård och utbildning. Det blir alltid de oskyldiga som får betala priset, medan de som begått de verkliga misstagen kan singla ner i sina väl tilltagna fallskärmar.
Därför måste vi dra slutsatser av detta. Det behövs ordentliga regleringar av marknaden. Den kan inte få reglera sig själv. Då går det på tok.
tisdag 16 september 2008
En regeringsförklaring skriven i en bunker
Dagens regeringsförklaring blev på många sätt en besvikelse. Inte för politiken i sig, som jag ju har många invändningar emot, utan för att det verkar som om regeringen inte alls förstått att världen nu snabbt förändras. Den regeringsförklaring vi hörde läsas upp idag skulle lika gärna kunna vara skriven förra året, eller förrförra. Samma budskap om att alla problem kan lösas med skattesänkningar, samma piruetter med löften om välfärdsreformer som vid närmare granskning visar sig vara luftslott. (DN, SvD, SDS)
Man tycks helt ha missat att hela världen lamslås av beskeden från den amerikanska ekonomin. När jag lämnade USA i lördags kunde jag läsa i de amerikanska tidningarna om Lehman Brothers ökande problem. I söndags ansökte de om konkursskydd, och i måndags rasade börskurserna världen över. Det är naturligtvis mycket oroande, och borde fått en svensk regering att noga överväga sin ekonomiska politik.
Men icke. Regeringsförklaringen verkar vara skriven i en bunker, dit ingen information om det svåra internationella ekonomiska tycks ha nått in. Därför låter dagens regeringsförklaring som en blåkopia av tidigare års.
I ett läge med en allt svårare internationell ekonomisk situation bör man se om sitt hus; satsa på sådant som stärker svensk konkurrenskraft, och göra åtgärder som förbättrar trygghetssystemen för människor, eftersom det snart kan behövas på bred front. Istället gör man ytterligare skattesänkningar för de allra rikaste. Det märks att vi har en borgerlig regering.
För övrigt har jag idag skrivit ett inlägg i nättidningen efterarbetet, om sverigedemokraternas framgång i opinionen, och om oroande inslag i de socialdemokratiska rådslagen. Kolla det!
Man tycks helt ha missat att hela världen lamslås av beskeden från den amerikanska ekonomin. När jag lämnade USA i lördags kunde jag läsa i de amerikanska tidningarna om Lehman Brothers ökande problem. I söndags ansökte de om konkursskydd, och i måndags rasade börskurserna världen över. Det är naturligtvis mycket oroande, och borde fått en svensk regering att noga överväga sin ekonomiska politik.
Men icke. Regeringsförklaringen verkar vara skriven i en bunker, dit ingen information om det svåra internationella ekonomiska tycks ha nått in. Därför låter dagens regeringsförklaring som en blåkopia av tidigare års.
I ett läge med en allt svårare internationell ekonomisk situation bör man se om sitt hus; satsa på sådant som stärker svensk konkurrenskraft, och göra åtgärder som förbättrar trygghetssystemen för människor, eftersom det snart kan behövas på bred front. Istället gör man ytterligare skattesänkningar för de allra rikaste. Det märks att vi har en borgerlig regering.
För övrigt har jag idag skrivit ett inlägg i nättidningen efterarbetet, om sverigedemokraternas framgång i opinionen, och om oroande inslag i de socialdemokratiska rådslagen. Kolla det!
torsdag 11 september 2008
Ekonomin måste in i det amerikanska valet
Den här veckan är jag på resa i nordamerika med KU. Måndag-onsdag har vi varit i Kanada för att bl a lära oss mer om lagstiftningen om ursprungsfolkens rättigheter, och torsdag-fredag är vi i Washington för att lära oss om det amerikanska systemet med kongressförhör.
Det har varit lärorika dagar, både för de ämnen som berörts, men också eftersom vi hamnat i två valrörelser: Kanada går till val 14 oktober, USA den 4 november.
Nu sitter jag på ett hotell i Washington, klockan är strax efter 11 på kvällen och jag har nyss kommit tillbaka från en middag på det svenska residenset. Där träffade vi demokratiska och republikanska politiker under värdskap av ambassadör Jonas Hafström. Tidigare på dagen besökte vi den amerikanska kongressen, och själv träffade jag därefter Internationella Valutafonden för att få en orientering om utvecklingen av amerikansk ekonomi.
Det är många intryck man vill förmedla. Det här är 11 september, 7 år efter terroristangreppen i New York och Washington. Det har förstås präglat dagen. Men annars kretsar förstås mycket av den amerikanska debatten om valet. Ikväll höll Sarah Palin sin första större intervju, kommenterad också av svenska medier. (SvD)
Det verkar hittills ha varit ett snilledrag av McCain att välja Sarah Palin till vicepresidentkandidat. Det mobiliserar den kristna gunslinging moralhöger som han tidigare haft svårt att vinna. Nu handlar en del av valdebatten om Palins privatliv, inte om fundamentala politiska frågor.
Kanske kan McCain på det sättet göra inbrytningar i vissa demokratiska väljargrupper. Men frågan är om det räcker. Själv blir jag en smula deprimerad. Jag trodde att vi var av med den typen av politiker i USA, att väljarna var så trötta på Bush att de inte ville föra ut landet i en sådan extrem högerposition igen.
Men vad jag förstår, inte minst efter kvällens samtal med republikanska företrädare, är man nu helt inne på att fortsätta med sin kallakrigsretorik, och att använda Georgienkriget som ett nytt argument för att USA ska trappa upp konfliktnivån med Ryssland. Det sprids en paranoid stämning: "Putin och hans allierade är ute efter amerikanska intressen, och vi måste vara beredda att slå tillbaka". Det är mycket oroande.
Samtidigt har ju USA enorma problem framför sig. Efter dagens samtal med IMF-företrädare förstår jag att den amerikanska ekonomiska krisen mycket väl kan fördjupas. Och tecknen på ett imperium i förfall finns överallt: skolor i fysiskt förfall, infrastruktur i skriande behov av underhåll, ett sjukvårdssystem i kris, snabbt ökande orättvisor, stegrande arbetslöshet och inflation, tillväxt på tomgång.
Efter år av skattesänkningar och på det följande nedskärningar i de offentliga utgifterna ser USA allt mer ut som en bedagad skönhet som sett sina bästa dagar, knappast ett föredöme för moderna demokratier. Det är sannerligen deprimerande. Därför hoppas jag att valrörelsen USA under de veckor som kommer, handlar om det som är viktigt för både USA och världen: ekonomin, sjukvården, klimatfrågorna, arbetslösheten.
Och förresten: igår när vi lämnade Kanada meddelade den kanadensiska premiärministern, konservative Stephen Harper, att han vill sänka skatten på diesel. Han angrep samtidigt den liberale opponenten för att vilja höja priset på drivmedel. Detta i ett land som i norr ser tydliga tecken på global uppvärmning: nordvästpassagen är numera isfri långa tider på året, tundran smälter så att vägar sköljs bort.
Att en politiker ändå kan vara så oansvarig och populistisk som denne Harper, får ju en nästan att förlora tron på mänskligheten.
Det har varit lärorika dagar, både för de ämnen som berörts, men också eftersom vi hamnat i två valrörelser: Kanada går till val 14 oktober, USA den 4 november.
Nu sitter jag på ett hotell i Washington, klockan är strax efter 11 på kvällen och jag har nyss kommit tillbaka från en middag på det svenska residenset. Där träffade vi demokratiska och republikanska politiker under värdskap av ambassadör Jonas Hafström. Tidigare på dagen besökte vi den amerikanska kongressen, och själv träffade jag därefter Internationella Valutafonden för att få en orientering om utvecklingen av amerikansk ekonomi.
Det är många intryck man vill förmedla. Det här är 11 september, 7 år efter terroristangreppen i New York och Washington. Det har förstås präglat dagen. Men annars kretsar förstås mycket av den amerikanska debatten om valet. Ikväll höll Sarah Palin sin första större intervju, kommenterad också av svenska medier. (SvD)
Det verkar hittills ha varit ett snilledrag av McCain att välja Sarah Palin till vicepresidentkandidat. Det mobiliserar den kristna gunslinging moralhöger som han tidigare haft svårt att vinna. Nu handlar en del av valdebatten om Palins privatliv, inte om fundamentala politiska frågor.
Kanske kan McCain på det sättet göra inbrytningar i vissa demokratiska väljargrupper. Men frågan är om det räcker. Själv blir jag en smula deprimerad. Jag trodde att vi var av med den typen av politiker i USA, att väljarna var så trötta på Bush att de inte ville föra ut landet i en sådan extrem högerposition igen.
Men vad jag förstår, inte minst efter kvällens samtal med republikanska företrädare, är man nu helt inne på att fortsätta med sin kallakrigsretorik, och att använda Georgienkriget som ett nytt argument för att USA ska trappa upp konfliktnivån med Ryssland. Det sprids en paranoid stämning: "Putin och hans allierade är ute efter amerikanska intressen, och vi måste vara beredda att slå tillbaka". Det är mycket oroande.
Samtidigt har ju USA enorma problem framför sig. Efter dagens samtal med IMF-företrädare förstår jag att den amerikanska ekonomiska krisen mycket väl kan fördjupas. Och tecknen på ett imperium i förfall finns överallt: skolor i fysiskt förfall, infrastruktur i skriande behov av underhåll, ett sjukvårdssystem i kris, snabbt ökande orättvisor, stegrande arbetslöshet och inflation, tillväxt på tomgång.
Efter år av skattesänkningar och på det följande nedskärningar i de offentliga utgifterna ser USA allt mer ut som en bedagad skönhet som sett sina bästa dagar, knappast ett föredöme för moderna demokratier. Det är sannerligen deprimerande. Därför hoppas jag att valrörelsen USA under de veckor som kommer, handlar om det som är viktigt för både USA och världen: ekonomin, sjukvården, klimatfrågorna, arbetslösheten.
Och förresten: igår när vi lämnade Kanada meddelade den kanadensiska premiärministern, konservative Stephen Harper, att han vill sänka skatten på diesel. Han angrep samtidigt den liberale opponenten för att vilja höja priset på drivmedel. Detta i ett land som i norr ser tydliga tecken på global uppvärmning: nordvästpassagen är numera isfri långa tider på året, tundran smälter så att vägar sköljs bort.
Att en politiker ändå kan vara så oansvarig och populistisk som denne Harper, får ju en nästan att förlora tron på mänskligheten.
fredag 5 september 2008
När verkligheten inte stämmer med kartan följer Riksbanken kartan
När Riksbanken igår höjde styrräntan, trots att tillväxten är i botten, visar den än en gång att det är något grundläggande fel med penningpolitiken. (SvD, DN, SDS)
Enligt regelboken så är Riksbanken ett konjunkturpolitiskt instrument. När en överhettning är på väg att inträffa i ekonomin, så ska Riksbanken kyla av den genom att höja räntan. Ett tecken på att en överhettning kan vara nära förestående är om inflationen börjar öka till följd av flaskhalsproblem i ekonomin - t ex om lönerna ökar för mycket eftersom det råder brist på arbetskraft.
Och visst är inflationstakten hög just nu - över 4 procent. Men det beror inte på överhettning i den svenska ekonomin, tvärtom. Tillväxten mellan första och andra kvartalet i år var noll, och på årsbasis lär den hamna på ytterst låga 1-1,5 procent.
Nej, inflationen är till övervägande del importerad. Den beror på stigande världsmarknadspriser på olja och livsmedel. Och en sådan inflation kan inte tas ner med hjälp av räntehöjningar. Det kvittar om Riksbanken i Sverige höjer räntan till 10 eller 100 procent - det påverkar ju inte olje- eller livsmedelspriserna i världen ett endaste dugg.
Problemet är att Riksbanken har ett stelbent mål om att inflationen ska hållas mellan 1 och 3 procent, oavsett var den kommer ifrån. Och när kartan inte stämmer med verkligheten, så gör man som forna tiders generaler - man följer kartan. Och då kan man, som nu, höja räntan trots att tillväxten är på väg ner. På det sättet förvärrar men konjunkturen och leder ut tusentals människor i arbetslöshet - helt i onödan och med ytterst begränsade effekter på den svenska inflationstakten.
Det är nu uppenbart att penningpolitiken måste reformeras. Inflationsmålet bör kompletteras med ett tillväxtmål, för att tillåta ökad flexibilitet i räntesättningen. Så styrs penningpolitiken i USA, av den riksbank i världen som anses mest framgångsrik, Federale Reserve.
Enligt regelboken så är Riksbanken ett konjunkturpolitiskt instrument. När en överhettning är på väg att inträffa i ekonomin, så ska Riksbanken kyla av den genom att höja räntan. Ett tecken på att en överhettning kan vara nära förestående är om inflationen börjar öka till följd av flaskhalsproblem i ekonomin - t ex om lönerna ökar för mycket eftersom det råder brist på arbetskraft.
Och visst är inflationstakten hög just nu - över 4 procent. Men det beror inte på överhettning i den svenska ekonomin, tvärtom. Tillväxten mellan första och andra kvartalet i år var noll, och på årsbasis lär den hamna på ytterst låga 1-1,5 procent.
Nej, inflationen är till övervägande del importerad. Den beror på stigande världsmarknadspriser på olja och livsmedel. Och en sådan inflation kan inte tas ner med hjälp av räntehöjningar. Det kvittar om Riksbanken i Sverige höjer räntan till 10 eller 100 procent - det påverkar ju inte olje- eller livsmedelspriserna i världen ett endaste dugg.
Problemet är att Riksbanken har ett stelbent mål om att inflationen ska hållas mellan 1 och 3 procent, oavsett var den kommer ifrån. Och när kartan inte stämmer med verkligheten, så gör man som forna tiders generaler - man följer kartan. Och då kan man, som nu, höja räntan trots att tillväxten är på väg ner. På det sättet förvärrar men konjunkturen och leder ut tusentals människor i arbetslöshet - helt i onödan och med ytterst begränsade effekter på den svenska inflationstakten.
Det är nu uppenbart att penningpolitiken måste reformeras. Inflationsmålet bör kompletteras med ett tillväxtmål, för att tillåta ökad flexibilitet i räntesättningen. Så styrs penningpolitiken i USA, av den riksbank i världen som anses mest framgångsrik, Federale Reserve.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
