Nyheten att Ulrica Schenström inte ville komma till KU väckte ju stor uppmärksamhet idag (SvD, DN). Svenska Dagbladet ringde mig igår och hade på något sätt fått nys om att hon mailat in till KU-kansliet att hon inte tänkte infinna sig.
Det var en överraskning för mig, men när jag läste mina KU-handlingar såg jag att det var riktigt. Jag gjorde därför en kommentar, enligt min uppfattning ganska återhållsam. Vi har ju ingen anledning att bråka med Schenström i onödan, och är fullständigt ointresserade av vad som hände den där kvällen. Men KU har tagit emot en anmälan från Peter Eriksson (mp) om att vi ska granska regeringens krisberedskap under Ulrica Schenströms tid som högsta ansvariga för den, och då är det naturligt att vi också kan ställa direkta frågor till henne om det.
Vi vill bl a veta om hon deltog i eller ledde de krisövningar som genomfördes i Regeringkansliet under hennes tid, vilken information och instruktioner hon fick av statsministern för detta uppdrag och vilken utbildning hon fick. Eftersom det är viktigt att vi kan utreda detta i botten, måste vi också kunna ställa följdfrågor.
Ingen statssekreterare har så vitt jag vet vägrat komma till KU tidigare så min kommentar om att det var "mycket uppseendeväckande" får väl anses vara befogad. Jag sa också att detta försvårade KU:s arbete, vilket ju är en självklarhet.
Den linjen höll jag sedan i alla intervjuer under morgonen - TV4 ringde redan 5.20, SVT vid 6-tiden och P1-morgon vid 6.30.
Men trots denna ganska återhållsamma linje tog det hus i helsicke hos borgerligheten.
Närt KU sammanträdde vid 11 fick vi visserligen med dem på att uppdra åt KU:s kanslichef att göra ett nytt försök med att få Schenström att komma. Ja, alla utom Mauricio Rojas (fp), förstås, som alltid gör sitt bästa för att ställa sig vid sidan om alla oss andra.
Men när vi trädde ut från mötesrummet plingade det till i mobilen, och jag fick information om vad Carl B Hamilton (fp) hade låtit skicka ut till media. Det var ett exempellöst personangrepp på mig, där jag anklagades för att vilja mobba och kränka kvinnor i allmänhet, och Ulrica Schenström i synnerhet:
"Man bör skilja på klargörande KU-utfrågning och mobbande kränkning av en kvinna. Morgan Johansson (s), med sitt krav på KU-förhör av Ulrica Schenström, är enbart ute efter att kränka och mobba henne inför tv-kamerorna och kvällspressen.
Morgan Johansson (s) hade med hjälp av kvällspressens och tv:s bilder velat gnugga in hos de skandalhungriga en repris av Ulrica Schenströms olycka. Hans agerande har inte ett dugg med kontrollmakten, konstitutionen eller statsstyret att göra. Johanssons enda syfte är en önskan att förnedra och sparka på en redan liggande."
Ja, vad ska man säga om ett sådant utbrott? Karl´n verkade ju helt ha tappat fattningen.
Jag gjorde då en ny runda intervjuer, med TT, SvD och Rapport, och sa att det här var ett lågvattenmärke och att KU naturligtvis måste behandla män och kvinnor lika. På samma sätt som vi kallat tidigare statssekreteraren Lars Danielsson till utfrågning om krisberedskapen i den gamla s-regeringen, måste vi kunna kalla Ulrica Schenström när det finns en anmälan mot den nya regeringen. Varför skulle vi skämmas för det?
Det börjar emellertid tecknas ett trist mönster, och jag drar mig till minnes förra vårens KU-granskningar. Också då gjordes häftiga personangrepp från borgerligt håll. Några av de borgerliga ledamöterna angrep i en DN-artikel mig och Berit Andnor för att bidra till att förtroendet för rättsstaten "urholkades". Bakgrunden var att jag och Berit under en utfrågning ställt kritiska frågor till två företagsledare i samband med granskningen av Carl Bildts affärer med dem.
Detta tema återkom sedan i granskningdebatten i juni 2007, där Mauricio Rojas ägnade nästan hela sin talartid åt ett rasande personangrepp mot mig och Berit.
Kan det vara så att det är en strategi? De borgerliga är helt enkelt inte särskilt vana vid att bli ifrågasatta och granskade. Och när det sker, tappar de fattningen. Då blir det som på skolgården: när hjärnan tar slut tar nävarna vid. Om man inte längre kan försvara sin regering med sakargument, återstår bara rasande personangrepp och smutskastning av motståndaren.
Tråkigt om det är så. Någon vinnande strategi är det ju knappast.
tisdag 22 april 2008
onsdag 16 april 2008
Beklagligt att Wibe lämnar
Idag skriver Sören Wibe i DN att han lämnar det socialdemokratiska partiet.
Det beklagar jag. Vi har inte haft så mycket med varandra att göra genom åren, men jag har uppskattat honom både som motståndare och allierad.
Han arbetade ju emot ett svenskt EU-medlemskap 1994, när jag stod på ja-sidan. I EMU-folkomröstningen 2003 stod vi emellertid på samma sida i uppfattningen om att det inte gagnade Sverige att gå med i EMU.
Sören Wibe är en lågmäld och saklig debattör, vilket har gjort honom till en respekterad aktör i EU-debatten. Jag respekterar naturligtvis hans beslut att lämna partiet. Men jag tycker att det är en överreaktion, och han gör en missbedömning av vart partiet är på väg.
Sören Wibe tycks vara full av frustration över att han inte upplever att han kan se några resultat i det socialdemokratiska partiet av det arbete han lagt ner för att få partiet att inta en mer EU-kritisk hållning. Det är inte mitt intryck, tvärtom.
I lördags diskuterades EU-frågorna på den skånska socialdemokratiska partidistriktskongressen i Helsingborg under flera timmar. LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin talade på förmiddagen, och pläderade bl a för sin linje att en ratificering av EU-fördraget inte skulle villkoras av att Vaxholmsfallet skulle vara löst. EU-parlamentarikern Jan Andersson gjorde samma sak.
Mot dem stod bl a riksdagsledamoten Bo Bernhardsson, partistyrelseledamoten Niklas Karlsson och LO-distriktets förre ordförande Clas Bloch. Niklas Karlsson la förslag om att kongressen skulle uttala att fördraget inte skulle ratificeras, om det inte stod fullständigt klart att svenska kollektivavtal kan hävdas på svensk arbetsmarknad.
Själv har jag ju samma åsikt, men jag kunde inte plädera för den i debatten. Jag var distriktsstyrelsens föredragande, och DS hade inte kunnat enas. För att slippa votering och reservationer i distriktsstyrelsen, hade vi istället enats om att överlåta frågan till kongressen.
Nu behövdes det inte ytterligare draghjälp. Kongressen gick med stor majoritet på Niklas förslag, och emot Vanja och Jan. Det var naturligtvis viktigt. Partidistriktet i Skåne är landets största s-distrikt, och beslutet är en klar signal om vilken väg partiets fotfolk vill att partiledningen ska ta.
I går kväll, tisdag, diskuterades frågan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, också då med deltagande av Jan Andersson. Dessa överläggningar är slutna, och jag ska inte avslöja vad som sades. Men jag kan säga så mycket, att jag har ingen anledning att vara missnöjd med den diskussionen.
Min åsikt är alltså att Sören Wibe lämnar i onödan. Det finns en stark insikt i det socialdemokratiska partiet om att EU utvecklas i en riktning som vi inte vill, och vi kommer att vara beredda att göra något åt det när tillfälle ges. Det är inte rimligt att ratificera fördraget i november, när Vaxholmsutredningen ska komma i december. Då går vi en fälla.
Men kanske ligger det annat bakom Wibes avgång. Det närmar ju sig EU-parlamentsval, och han tänker sig kanske kandidera, antingen för något annat parti - junilistan eller vänsterpartiet - eller starta eget. Det kanske är det han har i kikaren. Den som lever får se.
Det beklagar jag. Vi har inte haft så mycket med varandra att göra genom åren, men jag har uppskattat honom både som motståndare och allierad.
Han arbetade ju emot ett svenskt EU-medlemskap 1994, när jag stod på ja-sidan. I EMU-folkomröstningen 2003 stod vi emellertid på samma sida i uppfattningen om att det inte gagnade Sverige att gå med i EMU.
Sören Wibe är en lågmäld och saklig debattör, vilket har gjort honom till en respekterad aktör i EU-debatten. Jag respekterar naturligtvis hans beslut att lämna partiet. Men jag tycker att det är en överreaktion, och han gör en missbedömning av vart partiet är på väg.
Sören Wibe tycks vara full av frustration över att han inte upplever att han kan se några resultat i det socialdemokratiska partiet av det arbete han lagt ner för att få partiet att inta en mer EU-kritisk hållning. Det är inte mitt intryck, tvärtom.
I lördags diskuterades EU-frågorna på den skånska socialdemokratiska partidistriktskongressen i Helsingborg under flera timmar. LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin talade på förmiddagen, och pläderade bl a för sin linje att en ratificering av EU-fördraget inte skulle villkoras av att Vaxholmsfallet skulle vara löst. EU-parlamentarikern Jan Andersson gjorde samma sak.
Mot dem stod bl a riksdagsledamoten Bo Bernhardsson, partistyrelseledamoten Niklas Karlsson och LO-distriktets förre ordförande Clas Bloch. Niklas Karlsson la förslag om att kongressen skulle uttala att fördraget inte skulle ratificeras, om det inte stod fullständigt klart att svenska kollektivavtal kan hävdas på svensk arbetsmarknad.
Själv har jag ju samma åsikt, men jag kunde inte plädera för den i debatten. Jag var distriktsstyrelsens föredragande, och DS hade inte kunnat enas. För att slippa votering och reservationer i distriktsstyrelsen, hade vi istället enats om att överlåta frågan till kongressen.
Nu behövdes det inte ytterligare draghjälp. Kongressen gick med stor majoritet på Niklas förslag, och emot Vanja och Jan. Det var naturligtvis viktigt. Partidistriktet i Skåne är landets största s-distrikt, och beslutet är en klar signal om vilken väg partiets fotfolk vill att partiledningen ska ta.
I går kväll, tisdag, diskuterades frågan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, också då med deltagande av Jan Andersson. Dessa överläggningar är slutna, och jag ska inte avslöja vad som sades. Men jag kan säga så mycket, att jag har ingen anledning att vara missnöjd med den diskussionen.
Min åsikt är alltså att Sören Wibe lämnar i onödan. Det finns en stark insikt i det socialdemokratiska partiet om att EU utvecklas i en riktning som vi inte vill, och vi kommer att vara beredda att göra något åt det när tillfälle ges. Det är inte rimligt att ratificera fördraget i november, när Vaxholmsutredningen ska komma i december. Då går vi en fälla.
Men kanske ligger det annat bakom Wibes avgång. Det närmar ju sig EU-parlamentsval, och han tänker sig kanske kandidera, antingen för något annat parti - junilistan eller vänsterpartiet - eller starta eget. Det kanske är det han har i kikaren. Den som lever får se.
fredag 4 april 2008
Striden om presstödet har bara börjat - men vad har egentligen Bonniers lovat regeringen?
Idag skriver kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth(m) om det kommande förslaget att försämra presstödet. Som väntat drabbas Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet hårt, och med all sannolikhet kommer Bonniertidningarna DN och Sydsvenskan att få monopol i Stockholm och Malmö-Lund. (SvD, SvD, SkD)
Kulturministern hävdar att EU ställt krav på neddragningar av just det stöd som utgår till storstadstidningarna. Argumentet ska vara att det kan snedvrida konkurrensen om dessa tidningar har utländska ägare. Bortsett från att argumentet är ytterligt svagt, så är det i alla fall inte alls tillämpligt på SkD, som ju har svenska ägare. Skånskan ska alltså få betala för att Svenskan har norska ägare! Det är ju vrickat.
Men striden är inte slut. Vi socialdemokrater kommer att gå emot ett sådant förslag i Riksdagen, och v och mp har tidigare också haft den linjen. Det innebär att allt kommer att hänga på centerns riksdagsledamöter. Det räcker med att 4 c-ledamöter i höst röstar efter egen övertygelse för att rädda centertidningen SkD och moderattidningen SvD, så faller Adelsohn-Liljeroths förslag. Det återstår att se hur många centerledamöter som orkar visa den integriteten.
I övrigt verkar vägen till denna situation vara kantad av elakt spel. Mycket tyder på att pressen från EU-kommissionen inte alls varit så stark som kulturministern vill göra gällande. Det har bl a EU-kommissionens egen talesman Jonathan Todd vittnat om. Det verkar snarare vara ett initiativ från Sverige i grund och botten, och då närmare bestämt från Bonniers lobbyister. Regeringens "kamp" för presstödet mot kommissionen förefaller mot den bakgrunden bara vara ett spel för gallerierna.
Så frågan måste ställas: vad har Bonniers egentligen lovat regeringen för att den ska hjälpa till med att göra sig av med två konkurrerande tidningar? Kan det finnas en uppgörelse mellan regeringen och Bonniers i botten, som går ut på att regeringen lovat att leverera en monopolställning för DN och SDS, mot att Bonniers lovat borgerligheten villkorslöst politiskt stöd i kommande valrörelser?
Nu förestår en KU-granskning av kulturministerns agerande i ärendet. Då kanske vi kan få svar på den frågan.
Kulturministern hävdar att EU ställt krav på neddragningar av just det stöd som utgår till storstadstidningarna. Argumentet ska vara att det kan snedvrida konkurrensen om dessa tidningar har utländska ägare. Bortsett från att argumentet är ytterligt svagt, så är det i alla fall inte alls tillämpligt på SkD, som ju har svenska ägare. Skånskan ska alltså få betala för att Svenskan har norska ägare! Det är ju vrickat.
Men striden är inte slut. Vi socialdemokrater kommer att gå emot ett sådant förslag i Riksdagen, och v och mp har tidigare också haft den linjen. Det innebär att allt kommer att hänga på centerns riksdagsledamöter. Det räcker med att 4 c-ledamöter i höst röstar efter egen övertygelse för att rädda centertidningen SkD och moderattidningen SvD, så faller Adelsohn-Liljeroths förslag. Det återstår att se hur många centerledamöter som orkar visa den integriteten.
I övrigt verkar vägen till denna situation vara kantad av elakt spel. Mycket tyder på att pressen från EU-kommissionen inte alls varit så stark som kulturministern vill göra gällande. Det har bl a EU-kommissionens egen talesman Jonathan Todd vittnat om. Det verkar snarare vara ett initiativ från Sverige i grund och botten, och då närmare bestämt från Bonniers lobbyister. Regeringens "kamp" för presstödet mot kommissionen förefaller mot den bakgrunden bara vara ett spel för gallerierna.
Så frågan måste ställas: vad har Bonniers egentligen lovat regeringen för att den ska hjälpa till med att göra sig av med två konkurrerande tidningar? Kan det finnas en uppgörelse mellan regeringen och Bonniers i botten, som går ut på att regeringen lovat att leverera en monopolställning för DN och SDS, mot att Bonniers lovat borgerligheten villkorslöst politiskt stöd i kommande valrörelser?
Nu förestår en KU-granskning av kulturministerns agerande i ärendet. Då kanske vi kan få svar på den frågan.
torsdag 3 april 2008
Ska EG-domstolen gå in för "unionbusting"?
Idag kom EG-domstolen med ytterligare ett domslut som berör lönedumpning. I det s k Rüffertmålet underkände man den tyska delstaten Niedersachsens krav på att polska byggnadsarbetare ska ha samma lön som tyska byggnadsarbetare på orten, vid en offentlig upphandling. Därmed vidgas möjligheterna till lönedumpning ytterligare. En klar parallell kan dras till Vaxholmsdomen. (DN, SvD)
EG-domstolens hållning i arbetsrättsfrågor börjar nu bli riktigt obehaglig. Man verkar vilja gå in för "unionbusting" på allvar.
Jag har ju tidigare pekat på att det inte i första hand var republikanerna i USA som krossade den amerikanska fackföreningsrörelsen - det var Högsta Domstolen. Svante Nycander har skrivit en hel bok ("Kriget mot fackföreningarna", 1998) om hur HD i en serie domslut i början av förra seklet undergrävde fackets möjligheter att organisera löntagarna, genom att döma ut metoderna som stridande mot den amerikanska konstitutionen. På samma sätt agerar nu EG-domstolen, nästan 100 år senare.
Nu måste europeisk fackföreningsrörelse sätta hårt mot hårt, annars kan det sluta lika illa som i USA. Inte är väl den europeiska drömmen att fattiga människor ska spelas ut mot varandra? Vill vi att allt fler européer ska jobba i främmande länder för 30 kronor i timmen och bo i en utkyld källare?
Med den nya domen blir det allt tydligare att också EG-rätten måste ändras. Och det enda sättet att tvinga fram en sådan förändring är att vägra ratificera den nya fördraget så länge det inte sker.
EG-domstolens hållning i arbetsrättsfrågor börjar nu bli riktigt obehaglig. Man verkar vilja gå in för "unionbusting" på allvar.
Jag har ju tidigare pekat på att det inte i första hand var republikanerna i USA som krossade den amerikanska fackföreningsrörelsen - det var Högsta Domstolen. Svante Nycander har skrivit en hel bok ("Kriget mot fackföreningarna", 1998) om hur HD i en serie domslut i början av förra seklet undergrävde fackets möjligheter att organisera löntagarna, genom att döma ut metoderna som stridande mot den amerikanska konstitutionen. På samma sätt agerar nu EG-domstolen, nästan 100 år senare.
Nu måste europeisk fackföreningsrörelse sätta hårt mot hårt, annars kan det sluta lika illa som i USA. Inte är väl den europeiska drömmen att fattiga människor ska spelas ut mot varandra? Vill vi att allt fler européer ska jobba i främmande länder för 30 kronor i timmen och bo i en utkyld källare?
Med den nya domen blir det allt tydligare att också EG-rätten måste ändras. Och det enda sättet att tvinga fram en sådan förändring är att vägra ratificera den nya fördraget så länge det inte sker.
onsdag 2 april 2008
DN och SvD visar färg
Dagen har ägnats åt ett längre möte med Grundlagsutredningen, där vi ju ska landa i allt fler ställningstaganden under våren. Vi börjar med att beta av de frågor där partierna står varandra ganska nära, för att sedan gå vidare till svårare områden - t ex personvalen, författningsdomstol, riksdagens storlek - där partierna står långt ifrån varandra och där diskussionerna kommer att dra ut till efter sommaren. DN skriver om detta idag.
Från socialdemokratins sida eftersträvar vi en bred uppgörelse, så som är brukligt i grundlagsfrågor, och de borgerliga partierna verkar också vara inställda på det. Det bådar gott inför vårens och höstens förhandlingar.
I övrigt såg vi ju igår att när det verkligen gäller, så tvekar inte de stora borgerliga tidningarna att visa sin partifärg. SvD och DN tävlade ju om att höja utförsäljningen av Vin&Sprit till skyarna, och försökte stärka det urusla förtroende bland allmänheten som ju Mats Odell (kd) åtnjuter.
Försäljningen av Vin&Sprit till franska intressen är mycket våghalsig. Det finns inga garantier för att tillverkningen stannar i Sverige. Tvärtom är erfarenheten av Pernod Ricards tidigare köp av bl a Chivas och Seagram den att de genomför stora personalnedskärningar. De som nu hoppas att fabriken i Sundsvall ska räddas - som ju ska läggas ner i juni och där utrustningen redan är på väg att bäras ut! - är därför mer än lovligt naiva.
För Skånes del oroas vi ju förstås över vad som ska hända i Åhus. På kort sikt kommer den nya ägaren inte att göra något dramatiskt. Men med tiden kommer också Åhusfabriken att prövas mot tillverkning i något låglöneland, t ex i Baltikum. Om det är mycket billigare att bränna spriten i t ex Lettland än i Skåne - vad hindrar då Pernod Ricard att flytta tillverkningen?
Argumenten i kring denna affär är ibland märkliga. Lena Mellin i Aftonbladet skrev t ex att en fördel med försäljningen var att staten nu skulle präglas av mindre dubbelmoral. Liknande argument har jag stött på i nykterhetskretsar, där man aldrig kunnat acceptera att staten äger en spritfabrik. Mats Odell försökte också lyfta fram denna frågeställning på presskonferensen.
Som ansvarigt statsråd för alkoholpolitiken hade jag emellertid aldrig några betänkligheter med det. Socialdemokratin har ju ingen nykterhetslinje i den meningen att vi vill förbjuda folk från att dricka alkohol. Däremot har vi en allmän måttlighetslinje, och en uppfattning om att vissa områden och tidpunkter i livet ska vara fria från alkohol, t ex barn- och ungdomstiden, arbetslivet, trafiken och för kvinnorna graviditeten. I övrigt är det naturligtvis helt OK att ta en snaps till pytt i pannan eller kräftorna, eller att dricka vin elller öl.
Det finns således alls ingen motsättning i att både proklamera allmän måttlighet, och att producera det som trots allt är bland världens mest högkvalitativa vodka!
För övrigt rullar debatten om EU-fördraget och Vaxholmsdomen vidare. Förra söndagen hoppade Per T Ohlsson på mig och Bo Bernhardsson i en krönika i SDS. Tyvärr ville inte tidningen ta in ett genmäle, så därför får vi publicera det på nättidningen EfterArbetet.
Från socialdemokratins sida eftersträvar vi en bred uppgörelse, så som är brukligt i grundlagsfrågor, och de borgerliga partierna verkar också vara inställda på det. Det bådar gott inför vårens och höstens förhandlingar.
I övrigt såg vi ju igår att när det verkligen gäller, så tvekar inte de stora borgerliga tidningarna att visa sin partifärg. SvD och DN tävlade ju om att höja utförsäljningen av Vin&Sprit till skyarna, och försökte stärka det urusla förtroende bland allmänheten som ju Mats Odell (kd) åtnjuter.
Försäljningen av Vin&Sprit till franska intressen är mycket våghalsig. Det finns inga garantier för att tillverkningen stannar i Sverige. Tvärtom är erfarenheten av Pernod Ricards tidigare köp av bl a Chivas och Seagram den att de genomför stora personalnedskärningar. De som nu hoppas att fabriken i Sundsvall ska räddas - som ju ska läggas ner i juni och där utrustningen redan är på väg att bäras ut! - är därför mer än lovligt naiva.
För Skånes del oroas vi ju förstås över vad som ska hända i Åhus. På kort sikt kommer den nya ägaren inte att göra något dramatiskt. Men med tiden kommer också Åhusfabriken att prövas mot tillverkning i något låglöneland, t ex i Baltikum. Om det är mycket billigare att bränna spriten i t ex Lettland än i Skåne - vad hindrar då Pernod Ricard att flytta tillverkningen?
Argumenten i kring denna affär är ibland märkliga. Lena Mellin i Aftonbladet skrev t ex att en fördel med försäljningen var att staten nu skulle präglas av mindre dubbelmoral. Liknande argument har jag stött på i nykterhetskretsar, där man aldrig kunnat acceptera att staten äger en spritfabrik. Mats Odell försökte också lyfta fram denna frågeställning på presskonferensen.
Som ansvarigt statsråd för alkoholpolitiken hade jag emellertid aldrig några betänkligheter med det. Socialdemokratin har ju ingen nykterhetslinje i den meningen att vi vill förbjuda folk från att dricka alkohol. Däremot har vi en allmän måttlighetslinje, och en uppfattning om att vissa områden och tidpunkter i livet ska vara fria från alkohol, t ex barn- och ungdomstiden, arbetslivet, trafiken och för kvinnorna graviditeten. I övrigt är det naturligtvis helt OK att ta en snaps till pytt i pannan eller kräftorna, eller att dricka vin elller öl.
Det finns således alls ingen motsättning i att både proklamera allmän måttlighet, och att producera det som trots allt är bland världens mest högkvalitativa vodka!
För övrigt rullar debatten om EU-fördraget och Vaxholmsdomen vidare. Förra söndagen hoppade Per T Ohlsson på mig och Bo Bernhardsson i en krönika i SDS. Tyvärr ville inte tidningen ta in ett genmäle, så därför får vi publicera det på nättidningen EfterArbetet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
