Dagen började med möte i konstitutionsutskottet, där huvudpunkten var en föredragning om regeringens förhandlingar med EU-kommissionen om presstödet. Föredragningen leddes av statssekreterare Ingrid Eiken (m), som jobbar åt kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (m).
Det var en sorglig tillställning, som ni kan läsa om i DN. Beskedet från regeringen var att man i förra veckan träffat EU-kommissionen, och i praktiken vikt sig på alla punkter. Det var t o m så att Sveriges regering presenterat ett förslag som mycket kraftigt skulle försämra presstödsvillkoren, och nu tiggde och bad man EU-kommissionen om att godta detta, och inte ställa ännu värre krav.
Så uppträder en passiv regering som inte vet hur man tar tillvara svenska intressen. Egentligen borde man ju inte vara överraskad: den nya regeringen hann ju knappt ens tillträda, förrän man övergav presstödet genom att på EU-kommissionens uppmaning stoppa den reform av presstödet som Riksdagen med en blocköverskridande uppgörelse beslutat om 2006. Om man uppträder så i början av en process, så är det klart att man förlorar.
Nu satt de och försökte hävda att det var en framgång att neddragningarna av presstödet nog inte skulle ske nästa år, utan förhoppningsvis först om fem år.
Jaha. I praktiken innebär regeringens undfallenhet mot EU att Skånska Dagbladet och Svenska Dagbladet blir av med 50 miljoner kronor vardera. Att SkD skulle klara det är nog uteslutet. SvD försöker hålla god min i elakt spel, men att Schibstedt skulle vilja täcka ett sådant avbräck är nog mindre troligt.
I så fall skulle båda dessa anrika tidningar gå i konkurs inom några år, och vi skulle få tidningsmonopol också i Stockholm och Malmö-Lund, precis som i Göteborg. Och händelsevis är det två Bonniertidningar som blir monopolister: DN och Sydsvenskan. Storstadsläsarna koommer bara att ha ett alternativ framöver, annonsörerna likaså. Kvaliteten kommer att sjunka, och mångfalden i media försämras kraftigt.
Från socialdemokratisk sida slår vi vakt om presstödet, även om det faktiskt innebär att vi nu kämpar för en centertidning (SkD) och en moderattidning (SvD). Vi tycker att det är viktigt att det finns flera alternativ för läsare och annonsörer, och vi anser att det är en demokratifråga att det finns flera arenor där det demokratiska samtalet kan föras.
Döm om vår förvåning när vi ser att varken moderater eller centerpartister är beredda att lägga två strån i kors för att rädda de tidningar som trots allt står dem nära! Centerns svek mot SkD är värst, eftersom det partiet ju alltid försvarat presstödet tidigare. Men nu sitter de tysta som möss i KU. Detsamma gör kd, som också tidigare varit stabila anhängare av presstödet.
Lena Adelsohn-Liljeroths man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn, gick ju härommånaden ut med buller och bång och sa att han inte längre vill läsa SvD. Nä, och nu har hans fru ställt till det så att ingen alls kommer att få läsa SvD om några år.
På eftermiddagen var det frågestund i Riksdagen, och jag ställde en fråga till statsministern om hur han tänkt hantera frågan om könsneutrala äktenskap. Han har ju lovat en proposition, men eftersom kd är emot så måste de ju först vika sig. Jag undrade om han umgicks med tanken att låta kd-statsråden reservera sig i regeringen mot en sådan proposition, och ändå sitta kvar. Det skulle i så fall vara att bryta mot den konstitutionella praxis som råder, d v s att regeringen fattar beslut kollektivt.
Av hans svar kunde jag dra slutsatsen att han dels svajade på tidpunkten för en proposition - nu hette det att den kunde komma "förmodligen i år", men också att han faktiskt funderade på att strunta i konstitutionell praxis för att rädda kvar kd i regeringen. Och det var ju också ett besked. Om han gör så, kommer hans regering att falla sönder eftersom partier som blir stressade av dåliga opinionssiffror kommer att begära att få reservera sig mot regeringsbeslut de inte gillar. Ännu ett exempel på svagt ledarskap.
En sak störde mig med den frågestunden. I sin slutreplik hoppade Reinfeldt på mig med en helt obegriplig kommentar om att "han aldrig skulle anlita Morgan Johansson som terapeut".
Nähä. Det hör till god ton att inte sänka debattnivån med sådant, särskilt inte när motståndaren inte har replikrätt. Men det gjorde han, och det tyder på att han är stressad.
Jag hade som sagt ingen replikrätt. Men hade jag haft, så skulle jag sagt att "Jag visste inte att statsministern behövde en terapeut. Men det är klart, med de opinionssiffrorna så kan jag förstå om han är deprimerad."
torsdag 31 januari 2008
söndag 27 januari 2008
Bra att Fiskeriverket börjar agera
Hemkommen från Strasbourg i fredags låg jag slagen av min förkylning i lördags och fick ställa in min medverkan på en studieupptakt i partidistriktet, som jag skulle varit med på. Men det gick säkert bra ändå.
Dessutom missade jag min bror Tonys 30-årsfest. Men den Bowmore jag inköpt för det högtidliga tillfället får han ha en annan dag.
Tony, ja. Just nu delar han sin tid mellan att vara krönikör i Skånska Dagbladet och att doktorera i ekonomisk historia vid Lunds Universitet. Det senare kvalificerade han sig för bl a genom att häromåret skriva den bästa uppsatsen på hela Ekonomihögskolan, något han fick en utmärkelse för av institutionen och 25 000 pix. Dessförinnan hade han bl a varit kampanjgeneral för den socialdemokratiska nej-sidan i EMU-folkomröstningen, och byggde på nolltid upp en kampanjorganisation som sopade golvet med motståndaren.
Ja, vissa har begåvning i överflöd. Lite av det kunde han ju delgett sin bror...
I övrigt läser jag i DN att Fiskeriverket äntligen ska börja agera för en stramare fiskepolitik. Det är sannerligen hög tid. Jag läste Isabella Lövins bok "Tyst Hav" i julhelgen, och det var verkligen en ögonöppnare. Att något är fel är det nog många som känt på sig länge. Jag (och min bror) har ju fiskat mycket med spö från Kullaberg i nordvästskåne när vi växte upp, och skillnaden mellan fångsterna på 1980-talet och nu är påtaglig. Sedan mitten av 1990-talet är det knappt lönt att försöka längre.
I Lövins bok hittade jag förklaringen, d v s den systematiska utfiskningen, möjliggjord bl a av EU-politiken. Och inte bara i Sverige. Avsnittet om EU:s avtal med fattiga länder, där EU betalar en spottstyver för att få genomföra en total utplundring av dessa länders naturresurser - och samtidigt slå undan benen för fattiga lokala fiskare - är en riktig skräckskildring.
Det är inte klokt att detta fått pågå, och nu kanske Fiskeriverket vaknat när det gäller den svenska situationen. Nu måste bara regeringen vakna. Hittills finns inga tecken -tvärtom. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) har snarare lagt om politiken i en mer fiskerivänlig riktning, och Sverige protesterar inte längre mot de alltför höga fiskekvoterna. Det är svagt.
Får jag gissa, blir detta en av vårens stora frågor i Riksdagen.
Dessutom missade jag min bror Tonys 30-årsfest. Men den Bowmore jag inköpt för det högtidliga tillfället får han ha en annan dag.
Tony, ja. Just nu delar han sin tid mellan att vara krönikör i Skånska Dagbladet och att doktorera i ekonomisk historia vid Lunds Universitet. Det senare kvalificerade han sig för bl a genom att häromåret skriva den bästa uppsatsen på hela Ekonomihögskolan, något han fick en utmärkelse för av institutionen och 25 000 pix. Dessförinnan hade han bl a varit kampanjgeneral för den socialdemokratiska nej-sidan i EMU-folkomröstningen, och byggde på nolltid upp en kampanjorganisation som sopade golvet med motståndaren.
Ja, vissa har begåvning i överflöd. Lite av det kunde han ju delgett sin bror...
I övrigt läser jag i DN att Fiskeriverket äntligen ska börja agera för en stramare fiskepolitik. Det är sannerligen hög tid. Jag läste Isabella Lövins bok "Tyst Hav" i julhelgen, och det var verkligen en ögonöppnare. Att något är fel är det nog många som känt på sig länge. Jag (och min bror) har ju fiskat mycket med spö från Kullaberg i nordvästskåne när vi växte upp, och skillnaden mellan fångsterna på 1980-talet och nu är påtaglig. Sedan mitten av 1990-talet är det knappt lönt att försöka längre.
I Lövins bok hittade jag förklaringen, d v s den systematiska utfiskningen, möjliggjord bl a av EU-politiken. Och inte bara i Sverige. Avsnittet om EU:s avtal med fattiga länder, där EU betalar en spottstyver för att få genomföra en total utplundring av dessa länders naturresurser - och samtidigt slå undan benen för fattiga lokala fiskare - är en riktig skräckskildring.
Det är inte klokt att detta fått pågå, och nu kanske Fiskeriverket vaknat när det gäller den svenska situationen. Nu måste bara regeringen vakna. Hittills finns inga tecken -tvärtom. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) har snarare lagt om politiken i en mer fiskerivänlig riktning, och Sverige protesterar inte längre mot de alltför höga fiskekvoterna. Det är svagt.
Får jag gissa, blir detta en av vårens stora frågor i Riksdagen.
torsdag 24 januari 2008
Vem ägnar sig åt ryktesspridning?
Vissa dagar är onekligen mer intressanta än andra.
Jag är under den här veckan i Strasbourg på Europarådets generalförsamlings januarisession, och har hittills mest ägnat mig åt frågor som t ex Kosovos framtida status och förstörelsen av kulturföremål i Armenien och Azerbajdzjan. Just nu sitter jag och lyssnar på Georgiens president, som redogör för händelserna under det nyligen timade presidentvalet i landet.
Den här dagen började ganska stillsamt. Jag har dragit på mig en rätt besvärlig förkylning, så jag drog mig en timme extra i sängen på hotellet, promenerade sedan till parlamentsbyggnaden och tog mig rent av tid att stanna till och äta frukost på ett fik som börjar bli mitt stamställe i den här stan, Café Brant på Universitetsplatsen. Det rådde radiotystnad från mobiltelefonen, eftersom batteriet hade lagt av igår kväll, och jag glömt laddaren på parlamentet.
Anlände till parlamentet först vid 11-tiden, och fick då veta av Björn von Sydow att svenska media (DN, SvD) rapporterat på morgonen om att Pär Nuder skulle lämna som ekonomisk-politisk talesman. När jag pluggat in min mobiltelefon, fick jag via ett antal telefonmeddelanden dessutom veta att också jag skulle ersättas. TV4 och Politikerbloggen hade uppgiften att förutom Pär Nuder, så skulle jag, Marita Ulvskog, Britt Bohlin och Anders Ygeman "få sparken".
Jaha. Och vad skulle jag kunna få sparken ifrån? Riksdagen? Det hade jag knappt hunnit fundera på, innan Mona ringde och dementerade. Vi hade ett kort och bra samtal, och ingen av oss kunde begripa var uppgifterna när det gällde mig kom ifrån.
Sedan har jag fått prata med ett antal media för att åtminstone reda ut det. Nu har också riksdagsgruppen dementerat, så nu har det slutat att ringa.
När det gäller Pär, så sägs det att han och Mona ska träffas under eftermiddagen för att diskutera frågan. Jag vet inte vad som kommer ut av det, men jag kan passa på att rätta till en del av de påståenden som tydligen florerar bland journalister.
Det har sagts att jag har utmärkt mig genom att kritisera "Pär Nuders ekonomiska politik". Det är faktiskt inte riktigt sant. Jag har kritiserat den förda ekonomiska politiken i artiklar i DN och Tiden, men udden i den kritiken har legat på tiden före det att Pär Nuder tillträdde som finansminister. Att vi slarvade med arbetslöshetsfrågan efter år 2000 och före det att Pär tillträdde, kan ju inte lastas honom. Däremot tog han ganska omgående efter sitt tillträde fram ett sysselsättningspaket, hösten 2005, något som jag berömt honom för. Paketet var bra, även om det kom alltför sent.
När det gäller penningpolitiken, så har vi en likartad uppfattning. Han sa så sent som för någon vecka sedan i Ekots lördagsintervju att jag hade haft helt rätt i min kritik mot Riksbanken. Pär lyckades också att få till stånd ett enigt betänkande i Finansutskottet i våras, som riktade kritik mot att Riksbanken fört en alltför stram penningpolitik och framhöll att den måste läggas om i mer tillväxtorienterad riktning.
Vi får se hur det går nu, men jag vill ändå säga att jag haft ett utmärkt samarbete med Pär Nuder, både under statsrådstiden och under oppositionstiden - även om vi för all del inte har haft samma åsikter om allt, t ex EMU. Om han nu lämnar som ekonomisk-politisk talesman, så beklagar jag det.
Nu spekuleras det om att Thomas Östros ska efterträda. Ja, det kan säkert bli bra det också. Östros är en noggrann och påläst politiker. Det viktiga är emellertid inte personfrågorna. Det viktiga är vilken politik vi för. I ett land där klyftorna mellan de fattiga och de rika växer så snabbt, och där de rikaste drar ifrån snabbare än någonsin, blir skatte- och välfärdsfrågorna helt avgörande. Det måste finnas ett mod i socialdemokratins ledning för att föra en politik som verkligen kan pressa tillbaka de ekonomiska klyftorna.
I media spekuleras det också om en kamp mellan "vänster" och "höger" i partiet. Det trodde jag faktiskt att vi var förbi. Visst kan vi ha olika uppfattningar om sakfrågorna, och vi kanske argumenterar på olika sätt. Men någon organiserad fraktionsbildning finns inte, och de skiljelinjer som finns kan skära olika på olika områden.
Jag utmålas för egen del ofta som "vänster", och det kan kanske stämma när det gäller frågor som rör ekonomisk fördelning och välfärdsfrågor, där jag har en mycket hög ambitionsnivå. Men jag satt fyra år i Riksdagens justitieutskott, och drev på för fler poliser, hårdare straff för vissa brott och buggning, åsikter som traditionellt sammankopplas med högern. Och nyligen föreslog jag att socialdemokratin skulle göra upp med regeringen om gymnasieskolan.
Så verkligheten är lite mer facetterad än vad som kan fångas på en enkel vänster-högerskala.
Allra sist: det som verkligen oroar mig i den här historien är inte TV4:s uppgifter som sådana, eller min egen ställning. Nej, det som oroar mig är att det uppenbarligen finns någon eller några som ägnar sig åt organiserad ryktesspridning mot partivänner man inte gillar. TV4:s uppgifter måste ju ha kommit inifrån partiet, annars skulle man inte gått ut med det.
Och det är störande. Sådan ryktesspridning skadar partiet, och faktiskt också Mona. Ränksmideri i lönndom hör inte hemma i det socialdemokratiska partiet.
Jag är under den här veckan i Strasbourg på Europarådets generalförsamlings januarisession, och har hittills mest ägnat mig åt frågor som t ex Kosovos framtida status och förstörelsen av kulturföremål i Armenien och Azerbajdzjan. Just nu sitter jag och lyssnar på Georgiens president, som redogör för händelserna under det nyligen timade presidentvalet i landet.
Den här dagen började ganska stillsamt. Jag har dragit på mig en rätt besvärlig förkylning, så jag drog mig en timme extra i sängen på hotellet, promenerade sedan till parlamentsbyggnaden och tog mig rent av tid att stanna till och äta frukost på ett fik som börjar bli mitt stamställe i den här stan, Café Brant på Universitetsplatsen. Det rådde radiotystnad från mobiltelefonen, eftersom batteriet hade lagt av igår kväll, och jag glömt laddaren på parlamentet.
Anlände till parlamentet först vid 11-tiden, och fick då veta av Björn von Sydow att svenska media (DN, SvD) rapporterat på morgonen om att Pär Nuder skulle lämna som ekonomisk-politisk talesman. När jag pluggat in min mobiltelefon, fick jag via ett antal telefonmeddelanden dessutom veta att också jag skulle ersättas. TV4 och Politikerbloggen hade uppgiften att förutom Pär Nuder, så skulle jag, Marita Ulvskog, Britt Bohlin och Anders Ygeman "få sparken".
Jaha. Och vad skulle jag kunna få sparken ifrån? Riksdagen? Det hade jag knappt hunnit fundera på, innan Mona ringde och dementerade. Vi hade ett kort och bra samtal, och ingen av oss kunde begripa var uppgifterna när det gällde mig kom ifrån.
Sedan har jag fått prata med ett antal media för att åtminstone reda ut det. Nu har också riksdagsgruppen dementerat, så nu har det slutat att ringa.
När det gäller Pär, så sägs det att han och Mona ska träffas under eftermiddagen för att diskutera frågan. Jag vet inte vad som kommer ut av det, men jag kan passa på att rätta till en del av de påståenden som tydligen florerar bland journalister.
Det har sagts att jag har utmärkt mig genom att kritisera "Pär Nuders ekonomiska politik". Det är faktiskt inte riktigt sant. Jag har kritiserat den förda ekonomiska politiken i artiklar i DN och Tiden, men udden i den kritiken har legat på tiden före det att Pär Nuder tillträdde som finansminister. Att vi slarvade med arbetslöshetsfrågan efter år 2000 och före det att Pär tillträdde, kan ju inte lastas honom. Däremot tog han ganska omgående efter sitt tillträde fram ett sysselsättningspaket, hösten 2005, något som jag berömt honom för. Paketet var bra, även om det kom alltför sent.
När det gäller penningpolitiken, så har vi en likartad uppfattning. Han sa så sent som för någon vecka sedan i Ekots lördagsintervju att jag hade haft helt rätt i min kritik mot Riksbanken. Pär lyckades också att få till stånd ett enigt betänkande i Finansutskottet i våras, som riktade kritik mot att Riksbanken fört en alltför stram penningpolitik och framhöll att den måste läggas om i mer tillväxtorienterad riktning.
Vi får se hur det går nu, men jag vill ändå säga att jag haft ett utmärkt samarbete med Pär Nuder, både under statsrådstiden och under oppositionstiden - även om vi för all del inte har haft samma åsikter om allt, t ex EMU. Om han nu lämnar som ekonomisk-politisk talesman, så beklagar jag det.
Nu spekuleras det om att Thomas Östros ska efterträda. Ja, det kan säkert bli bra det också. Östros är en noggrann och påläst politiker. Det viktiga är emellertid inte personfrågorna. Det viktiga är vilken politik vi för. I ett land där klyftorna mellan de fattiga och de rika växer så snabbt, och där de rikaste drar ifrån snabbare än någonsin, blir skatte- och välfärdsfrågorna helt avgörande. Det måste finnas ett mod i socialdemokratins ledning för att föra en politik som verkligen kan pressa tillbaka de ekonomiska klyftorna.
I media spekuleras det också om en kamp mellan "vänster" och "höger" i partiet. Det trodde jag faktiskt att vi var förbi. Visst kan vi ha olika uppfattningar om sakfrågorna, och vi kanske argumenterar på olika sätt. Men någon organiserad fraktionsbildning finns inte, och de skiljelinjer som finns kan skära olika på olika områden.
Jag utmålas för egen del ofta som "vänster", och det kan kanske stämma när det gäller frågor som rör ekonomisk fördelning och välfärdsfrågor, där jag har en mycket hög ambitionsnivå. Men jag satt fyra år i Riksdagens justitieutskott, och drev på för fler poliser, hårdare straff för vissa brott och buggning, åsikter som traditionellt sammankopplas med högern. Och nyligen föreslog jag att socialdemokratin skulle göra upp med regeringen om gymnasieskolan.
Så verkligheten är lite mer facetterad än vad som kan fångas på en enkel vänster-högerskala.
Allra sist: det som verkligen oroar mig i den här historien är inte TV4:s uppgifter som sådana, eller min egen ställning. Nej, det som oroar mig är att det uppenbarligen finns någon eller några som ägnar sig åt organiserad ryktesspridning mot partivänner man inte gillar. TV4:s uppgifter måste ju ha kommit inifrån partiet, annars skulle man inte gått ut med det.
Och det är störande. Sådan ryktesspridning skadar partiet, och faktiskt också Mona. Ränksmideri i lönndom hör inte hemma i det socialdemokratiska partiet.
onsdag 23 januari 2008
Nu ska Odell stycka Apoteket - också
Idag skriver DN om att regeringen planerar att sälja ut ett stort antal apotek. Socialminister Göran Hägglund (kd) uppger att regeringen nu är överens om det, och skälet sägs vara att ge andra aktörer en rejäl start.
Det finns många skäl till att vara emot en sådan utförsäljning. För det första är läkemedel inte vilken vara som helst. Det krävs en särskild kontroll, och vem som helst kan t ex inte få hantera narkotikaklassade läkemedel. Det krävs också speciell sakkunskap när det gäller att sälja mediciner. Kombinationer av olika läkemedel kan vara rent livsfarligt.
Därför vore det inte särskilt klokt att släppa receptbelagda läkemedel ut i vanlig handel, t ex till Ica (som ju f ö skulle få ytterligare en vara att märka om "bäst-före"-datum på lite då och då!) eller Konsum. Vinstintressen och läkemedel är helt enkelt ingen bra kombinaton.
För det andra förstår jag inte varför regeringen vill ersätta statligt monopol med privat oligopol. Det är ju det som kommer att bli effekten av utförsäljningen. I praktiken är det bara de stora handelskedjorna som kommer att kunna bjuda högst på statens butiker. Så blev det i Norge, och det är ju också erfarenheterna av konkurrensutsättning och avreglering i Sverige - se t ex på äldreomsorgen och elmarknaden.
Men vi får se hur det går. Det blir väl regeringens notoriske olycksfågel Mats Odell (kd) som får i uppdrag att stycka Apoteket AB också, och det kan ju bara ta en ände med förskräckelse.
Odell är som kung Midas, fast tvärtom. Allt han rör vid blir skit. Så i bästa fall stupar också detta projekt.
Det finns många skäl till att vara emot en sådan utförsäljning. För det första är läkemedel inte vilken vara som helst. Det krävs en särskild kontroll, och vem som helst kan t ex inte få hantera narkotikaklassade läkemedel. Det krävs också speciell sakkunskap när det gäller att sälja mediciner. Kombinationer av olika läkemedel kan vara rent livsfarligt.
Därför vore det inte särskilt klokt att släppa receptbelagda läkemedel ut i vanlig handel, t ex till Ica (som ju f ö skulle få ytterligare en vara att märka om "bäst-före"-datum på lite då och då!) eller Konsum. Vinstintressen och läkemedel är helt enkelt ingen bra kombinaton.
För det andra förstår jag inte varför regeringen vill ersätta statligt monopol med privat oligopol. Det är ju det som kommer att bli effekten av utförsäljningen. I praktiken är det bara de stora handelskedjorna som kommer att kunna bjuda högst på statens butiker. Så blev det i Norge, och det är ju också erfarenheterna av konkurrensutsättning och avreglering i Sverige - se t ex på äldreomsorgen och elmarknaden.
Men vi får se hur det går. Det blir väl regeringens notoriske olycksfågel Mats Odell (kd) som får i uppdrag att stycka Apoteket AB också, och det kan ju bara ta en ände med förskräckelse.
Odell är som kung Midas, fast tvärtom. Allt han rör vid blir skit. Så i bästa fall stupar också detta projekt.
onsdag 2 januari 2008
Huckabee och aporna
Nu börjar ju den amerikanska presidentvalscirkusen på allvar, och kandidaterna blir allt hårdare granskade. (DN, SvD)
Man kan inte låta bli att bli fascinerad av amerikansk politik, men samtidigt bedrövad.
Detta är en nation som trots allt har ett avancerat utbildningssystem och som producerar Nobelpristagare i parti och minut. Varför är då amerikansk politik så fruktansvärt ytlig och glättig?
Det har sagts att detta kommer att bli den dyraste valrörelsen någonsin. Aldrig tidigare har så mycket pengar plöjts ner i en valkampanj. Men varför känns då budskapen så förtvivlat billiga?
Men oavsett detta, så måste man ju ha en åsikt. För egen del håller jag ju naturligtvis på demokraterna. De ligger ju trots allt avsevärt närmare socialdemokratin än republikanerna - även om jag som svensk hälsominister för några år sedan gästades av min amerikanska motsvarighet, republikanen Tommy Thompson, och han hävdade att han var lika stor socialist som jag!
Hur som helst, demokraterna ligger oss närmast. Men när det sedan gäller att skilja toppkandidaterna åt, blir det svårare. Edwards anses ju stå längst till vänster, men jag är osäker på hans utrikespolitik. Clinton verkar ju också bra, men kanske allt för lös i konturerna, och ska jag vara riktigt ärlig bedömer jag henne mest utifrån hennes man, som ju var en utmärkt president. Obama känns som ett oskrivet blad.
Nå, det finns ju gott om tid att läsa in sig, och kandidaterna ska ju profilera sig efterhand. Hoppas bara att det sker med konkreta och bindande programförklaringar, och inte med ytliga gester.
På den republikanska sidan är det väl bara Giuliani som känns seriös. Det är modigt av honom att utmana den kristna högern inom sitt parti, men det kan mycket väl kosta honom kandidaturen. Då blir det väl någon religiös stolle som ställs upp i presidentvalet för republikanerna.
Baptistpastorn Mike Huckabee sägs ligga bra till i Iowa. I SDS läser jag att han inte tror på evolutionen, och när reportern frågar honom om det på ett valmöte, mörknar blicken och han fäller den obetalbara kommentaren: "Se dig omkring i det här rummet. Är det någon som ser ut att vara släkt med en apa?"
Bäva månde världen, om han hamnar i Vita Huset.
Man kan inte låta bli att bli fascinerad av amerikansk politik, men samtidigt bedrövad.
Detta är en nation som trots allt har ett avancerat utbildningssystem och som producerar Nobelpristagare i parti och minut. Varför är då amerikansk politik så fruktansvärt ytlig och glättig?
Det har sagts att detta kommer att bli den dyraste valrörelsen någonsin. Aldrig tidigare har så mycket pengar plöjts ner i en valkampanj. Men varför känns då budskapen så förtvivlat billiga?
Men oavsett detta, så måste man ju ha en åsikt. För egen del håller jag ju naturligtvis på demokraterna. De ligger ju trots allt avsevärt närmare socialdemokratin än republikanerna - även om jag som svensk hälsominister för några år sedan gästades av min amerikanska motsvarighet, republikanen Tommy Thompson, och han hävdade att han var lika stor socialist som jag!
Hur som helst, demokraterna ligger oss närmast. Men när det sedan gäller att skilja toppkandidaterna åt, blir det svårare. Edwards anses ju stå längst till vänster, men jag är osäker på hans utrikespolitik. Clinton verkar ju också bra, men kanske allt för lös i konturerna, och ska jag vara riktigt ärlig bedömer jag henne mest utifrån hennes man, som ju var en utmärkt president. Obama känns som ett oskrivet blad.
Nå, det finns ju gott om tid att läsa in sig, och kandidaterna ska ju profilera sig efterhand. Hoppas bara att det sker med konkreta och bindande programförklaringar, och inte med ytliga gester.
På den republikanska sidan är det väl bara Giuliani som känns seriös. Det är modigt av honom att utmana den kristna högern inom sitt parti, men det kan mycket väl kosta honom kandidaturen. Då blir det väl någon religiös stolle som ställs upp i presidentvalet för republikanerna.
Baptistpastorn Mike Huckabee sägs ligga bra till i Iowa. I SDS läser jag att han inte tror på evolutionen, och när reportern frågar honom om det på ett valmöte, mörknar blicken och han fäller den obetalbara kommentaren: "Se dig omkring i det här rummet. Är det någon som ser ut att vara släkt med en apa?"
Bäva månde världen, om han hamnar i Vita Huset.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
