Några ord om Anna Lindh och dagen för 10 år sedan då allt förändrades

De senaste dagarna så har jag läst det mesta som skrivits för att uppmärksamma 10-årsdagen av mordet på Anna Lindh. Det är omöjligt att värja sig för de egna minnena. De kommer oundvikligen upp. 

Jag för dagbok sedan jag utnämndes till statsråd 2002. Det har visat sig vara ovärderligt att i efterhand kunna gå tillbaka och se hur man agerade i olika situationer, hur skeendet var. Och naturligtvis var mina anteckningar dessa dramatiska dagar för 10 år sedan särskilt noggranna.

2003 var jag folkhälso- och socialtjänstminister i Göran Perssons regering. Dagen då Anna dödades hade jag tillbringat på mitt arbetsrum på Socialdepartementet. Vid 16.30 kom min sekreterare Elisabeth Malmborg in till mig. Hon hade då fått ett samtal från statsministerns kansli Statsrådsberedningen, och fått beskedet att Anna Lindh attackerats. Det hade då bara hunnit gå 10 minuter. Uppgifterna var mycket knapphändiga - det talades om ytliga skador, senare fick vi höra att hon förts till sjukhus. 

Jag skulle invigningstala på en internationell folkhälsokonferens på Norra Latin samma eftermiddag, och efter överläggning med min statssekreterare Ewa Persson Göransson, min politiskt sakkunnige Mikael Magnusson och min pressekreterare Kicki Mäler, och efter ytterligare ett samtal med Sb, bestämde vi oss för att ändå gå dit. Landet måste regeras, även när illdåd inträffar. Men både Kicki och Mikael följde med mig. Inga ministrar skulle gå ensamma på gatorna en sån här stund. Det hade också hunnit komma mer information - Anna hade blivit knivskuren och skadorna var allvarliga. Att de var livshotande visste vi ännu inte.

På konferensen var några hundra nationella och internationella folkhälsoexperter samlade. När jag hälsade dem välkomna till Stockholm så inledde jag med några ord vad som hade hänt. Jag berättade att Sveriges utrikesminister blivit knivhuggen, men att vi fortfarande inte visste skadornas omfattning. Och jag sa att för oss svenskar så kom genast minnet av mordet på Olof Palme upp på näthinnan, och att vi nu alla innerligt hoppades att utgången inte skulle bli så illa. 

Att vi hoppades att Anna skulle klara det. 

Och jag minns att när jag använde ordet "stabbed", talet hölls på engelska, så knöt det sig i magen på mig, kunde knappt få det över läpparna.

Vi stannade bara en kort stund efteråt, många kom fram, var oroliga och beklagade. Mark Levengood skulle vara samtalsledare på konferensen efteråt, och han fick ett tufft jobb med att försöka hålla stämningen uppe och fokusera på ämnena, samtidigt som attentatet kastade en skugga över allt. Men han skötte sin svåra uppgift bra.

Därefter följde Kicki och Mikael mig den korta biten till min övernattningslägenhet på Norrlandsgatan. I min dagbok den kvällen skrev jag:

"Jag tänker på Anna. Bara hon klarar sig. Hon är en av de bästa bland oss - en fantastiskt klok all-round-politiker, en ärlig och god person. Det som hänt är fullständigt overkligt, fullständigt overkligt."

*  *  *

Morgonen efter hämtades vi vid 8-tiden med statsrådsbil vid porten. Jag och vice statsminister Margareta Winberg bodde i samma hus på Norrlandsgatan och delade bil den korta sträckan till Rosenbad. Det var första gången jag åkte bil den biten, alla andra dagar hade man gått obekymrat till regeringssammanträdena.

Ännu visste vi inte hur det hade gått, om Anna hade klarat natten. Media använde begreppet "kritiskt men stabilt" om hennes tillstånd, vilket ju ingav hopp. 

Vi klev av bilen vid Rosenbad. Ett stort journalistuppbåd hade samlats. Mycket filmande och fotograferande, men ingen vågade fråga något - förrän jag var halvvägs upp för trappan och någon journalist viskade "vet du något?" Jag skakade på huvudet. 

Margareta tog hissen upp till statsministern på sjunde våningen. Själv tog jag kulvertgången över till Socialdepartementet. Lars Engqvist, Lasses statssekreterare Mikael Sjöberg och vår planeringschef Christer Persson satt på Lasses rum. Jag gick in till dem och vi pratade en stund om vad som hänt.

En presskonferens med Göran Persson var utlyst till 8.45, och regeringen skulle samlas före. Vid 8.30 gick jag och Lasse över till Rosenbad.

Hiss upp till sjunde våningen där statsministerns kansli och regeringens sammanträdesrum ligger. Strax innanför dörren till statsministerkorridoren står statssekreterare Lars Danielsson, och jag ser honom i ögonen.  Han har gråtit, och han skakar på huvudet. Då förstår jag att Anna är död. 

I regeringens sammanträdesrum har de flesta ministrar hunnit samlas. På Annas plats står ett tänt ljus. En del gråter stilla, nästan alla är tysta eller viskar. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga än, vi är tagna och chockade.

På sin vanliga plats vid bordets kortända sitter statsministern, Göran Persson. Det är en av de starkaste personer jag träffat, oftast knivskarp och alltid stabil. Men den här dagen sitter han med hopsjunkna axlar, förkrossad på ett sätt som jag aldrig sett honom varken förr eller senare. 

Klockan är några minuter i nio. Han ska snart gå ut till presskonferensen och bekräfta att Anna Lindh, Sveriges utrikesminister, är död.

*  *  *

Jag gick en gång med i Anna Lindhs ungdomsförbund. Det var hon som var SSU:s ordförande 1985, när jag som 15-åring engagerade mig politiskt. Redan då var hon en celebritet. När jag 1986 blev ordförande i SSU-klubben i Ängelholm tog jag mod till mig och skrev ett brev till henne, och tyckte att hon borde besöka vår gymnasieskola, Rönneskolan. Det var visserligen en borgerligt sinnad trakt, men det fanns en del socialdemokrater på skolan som skulle bli styrkta av ett besök vilket vore bra för vår klubb, resonerade jag.

Och kan ni tänka er: efter några veckor kom ett svar att SSU:s ordförande Anna Lindh, som man ju annars bara såg på TV, gärna skulle komma till Ängelholm!

Någon månad senare får jag ledigt från mina egna lektioner för att ta hand om Anna i Ängelholm. Hon har redan anlänt till skolan och börjar med att träffa två gymnasieklasser. När jag ansluter sitter hon på katedern och dinglar med benen, hållande en kort inledning innan frågestunden tar vid. Det är en minnesbild som etsat sig fast.

Efter lektionen lunch i matsalen med rektorn, och sedan en kort promenad genom stan och över ån, till Folkets Hus. Där ska hon senare hämtas upp för arbetsplatsbesök. Hon frågar om hur det går för SSU-klubben och jag kan inte utan viss stolthet berätta att vi ökat kraftigt i medlemstal och att vi fått en egen lokal!

Anna hade 1984 tagit över ett SSU som bara några år tidigare skakats av svåra stridigheter. Det bär för långt att här reda ut vad konflikterna bestod i, men den grundläggande frågeställningen är nog klassisk för ett ungdomsförbund. Jag skulle beskriva det som vilket förhållningssätt SSU skulle ha till det socialdemokratiska partiet. Den radikalare delen av SSU ville ha ett mer självständigt och kritiskt förhållningssätt, medan de andra ville att SSU skulle vara mer följsamt. Detta tog sedan sig uttryck i en rad sakpolitiska konflikter, men också personkonflikter. 

Konflikterna hade växt under 1970-talet, och på kongressen 1981 ställdes allt på sin spets. Då lyckades den radikalare delen av SSU få Bo Bernhardsson vald till förbundssekreterare, medan Jan Nygren från den andra sidan kvarstod som förbundsordförande. Det innebar att SSU i praktiken fick ett delat ledarskap, vilket i efterhand framstår som det bästa som kunde hända. Med Janne och Bosse fick nämligen SSU:s ledning legitimitet i alla läger, och under deras tid började SSU läka samman igen. Deras goda samarbete betydde mycket i den processen.

1984 lämnade de emellertid sina poster, och efterträddes av "firma Lindh och Linde", d v s Anna Lindh  som ordförande och Leif Linde som förbundssekreterare. Anna stod den radikalare, mer partikritiska delen av SSU närmast, medan Leif Linde hade foten i det andra lägret. Det blev en mycket lyckad kombination, och det SSU som jag var verksam i under nästan 10 år (1985-94) var en i huvudsak mycket harmonisk organisation, präglad av först Anna Lindhs och sedan Karl-Petter Thorwaldssons ledarskap. Kålle efterträdde ju Anna 1990.

Det har talats mycket om Annas mod, och allt det är riktigt. Men som alla framgångsrika politiker var hon inte bara modig, utan också strategiskt smart. Det visade hon på 1980-talet: istället för att gräva ner SSU i gamla konflikter, tog hon ett steg framåt och öppnade upp andra frågor som både låg i tiden och som hon kunde samla hela SSU bakom. 

Det var för det första det internationella engagemanget, där kampen mot apartheid i Sydafrika, stöd till frontstaterna i södra Afrika (framför allt Mocambique) och stöd för den unga demokratin i Nicaragua stod i förgrunden. Där gjorde SSU bestående och viktiga insatser under 1980-talet, och Anna Lindhs personliga engagemang i dessa frågor var avgörande. Vi SSU:are samlade in pengar till ANC, ordnade kurser och seminarier om Mocambique, tog emot besök från latinamerika.

För det andra så tog SSU sig an miljöfrågorna på ett sätt som man inte gjort tidigare. Utsläpp, försurning, kärnkraften och bilismens starka tillväxt blev frågor som engagerade SSU starkt. En stor fråga blev byggandet av Öresundsbron, som SSU tog klar ställning emot. Vi var många unga som i den frågan såg en symbol för en ohämmad bilism vars utsläpp med tiden skulle bli ohållbara. Anna Lindh tog den kampen mot såväl näringsliv som parti, och vi älskade henne för det.

Nu blev det ju en bro, och det är sannerligen inget jag beklagar idag. Samtidigt så skäms jag inte ett ögonblick för SSU:s ståndpunkt på 1980-talet. Utan den starka miljökritiken så hade det sannolikt inte blivit någon järnvägsförbindelse på bron, bara bilväg. Och projektet hade aldrig blivit så tufft miljögranskat som det blev - bl a fick man ändra sträckningen och Pepparholms läge för att bemöta kritiken när det gällde vattengenomströmningen. Och det är roligt att se att bron faktiskt blivit en succé - inte för bilismen utan för kollektivtrafiken. Tågresandet över sundet har överträffat alla förväntningar.

*  *  *

Många spekulerar i vad som skulle hänt om Anna fått leva. 

Jag är övertygad om att Göran Persson planerade att träda tillbaka i god tid före valet 2006, kanske redan 2004. Då hade han gjort det på toppen av sin bana som statsminister - efter att ha sanerat statsfinanserna, halverat arbetslösheten, påbörjat avvecklingen av kärnkraften, inlett förverkligandet av visionen om det gröna folkhemmet, byggt ut vuxenutbildningen och den högre utbildningen, vunnit internationell respekt genom det framgångsrika EU-ordförandeskapet 2001 och med uppmärksammandet av Förintelsen. 

Göran hade i praktiken lett socialdemokratin sedan den 18 augusti 1994, när han i samband med valmanifestet kunde presentera sina "skarpa förslag", d v s starten på den budgetsanering som skulle få landet på fötter igen. 

Ett ledarbyte låg alltså i korten. Och de allra flesta av oss såg Anna som den naturliga efterträdaren. Hon hade visat sig ha just den där kombinationen av glödande idealism och kylig pragmatism som man måste ha som socialdemokratisk ledare. 

När Ingvar Carlsson på hösten 1995 tillkännagivit sin avgång, Göran Persson sagt nej och alla trodde att det skulle bli Mona (före kontokortsaffären) så hade jag på Lunds Arbetarekommun styrelse istället pläderat för Anna. Men de äldre i styrelsen tyckte att denne unge miljöminister fortfarande var för oprövad, och styrelsen gick istället på Mona. Det förslaget föll sedan på medlemsmötet, men det är en annan historia.

Och det kanske var rätt, 1995 hade kanske varit för tidigt. Men 2004 eller 2005 hade varit perfekt. Då hade vi kunnat gå till val 2006 inte bara med allt det vi uträttat under Göran Perssons ledning i bagaget, utan också med löfte om något nytt. "Time-for-change"-argumentet hade inte varit så starkt för väljarna som det kom att bli.

Det är ju en evig diskussion inom statsvetenskapen och sociologin om vad som egentligen styr historiens gång: är det personerna eller strukturella förhållanden? Jag har väl i grunden en materialistisk historiesyn och lutar väl åt de senare förklaringsmodellerna, men man kan inte komma ifrån att enskilda människor kan förändra historiens gång på ett mycket påtagligt sätt. 

Med Anna i ledningen hade vi helt enkelt haft lättare att vinna 2006 års val, och då hade Sverige sett annorlunda ut än vad vårt land gör idag. Arbetslösheten hade varit lägre, klyftorna mindre, klimatomställningen kommit längre.

Nu blev det inte så. Med Annas död stängdes Görans utgångsdörr. Han blev tvungen att försöka vinna ett val till. Det är mycket svårt att vinna tre val i rad i modern politik. Och det hade vi redan gjort: 1994, 1998 och 2002. 

Men att vinna fyra val är nästan omöjligt. Ändå så var det nästan så att vi lyckades - när valresultatet kom så skilde det bara ett par procent till de borgerligas fördel. Reinfeldt fick regera Sverige med bara 7 rösters övervikt i Riksdagen.

Så även om Göran gjorde en mycket bra valrörelse 2006 - det gjorde vi alla - så räckte det inte till. Självklart så hade det varit svårt också med Anna. Göran hade ju sitt starka erfarenhetskort, det hade inte Anna på samma sätt, men jag tror att utgången trots allt blivit annorlunda ut.

*  *  *

Det ställs ohyggliga krav på en socialdemokratisk partiledare. Han eller hon har tre uppgifter: att hålla ihop partiet, att vinna val och att styra landet. Den borgerliga dominansen i media gör dessutom att socialdemokrater inte får spela med samma regler som de borgerliga. När socialdemokratiska misstag  ofta blåses upp till orimliga proportioner, så tenderar borgerliga misstag att skylas över och gömmas undan. Se bara på den aktuella Nuonaffären. 

Att vara socialdemokratisk partiledare är att slita i motvind och uppförsbacke, men att ändå älska det. Jag såg det på nära håll under de nästan 10 år jag arbetade med och för Göran Persson.

Det krävs en alldeles särskild personlighet för att möta dessa krav, och sådana ledare är förstås ytterst sällsynta. Det kommer kanske fram en eller ett par sådana personer per generation. Anna Lindh var en sådan person. Stefan Löfven kan mycket väl visa sig också vara det - han har redan visat att han kan hålla ihop partiet och staka ut en klar riktning. 

Anna är borta. Men livet går, trots allt, vidare. Och för oss som är kvar finns det egentligen bara ett bra sätt att hedra våra bortgångna företrädare. 

Och det är att arbeta vidare för de ideal som de stod för.