EMU är en del av problemet

Det finns två sätt att förhålla sig till det faktum att de flesta EMU-länder nu bryter mot sina egna budgetregler i EMU-samarbetet. Det ena är att peka ut de länder som har de värsta problemen (Grekland, Italien, Portugal), och hetsa mot dem: hävda att de får skylla sig själva, kräva att de stänger sina sjukhus och skolor och avskedar tiotusentals människor för att klara budgetmålen. (DN, SvD)

Det är ett sätt att förhålla sig. Men då glömmer man att det ju inte är bara dessa länder som inte klarar kraven. Det gör inte Storbritannien och Tyskland heller, men ingen vågar peka finger åt dem.

Ett annat icke oväsentligt problem med resonemanget är att stängningar av skolor och sjukhus knappast löser det problem man vill lösa, d v s de ekonomiska obalanserna och den skenande massarbetslösheten.

Det andra, mer fruktbara, förhållningssättet är att ta ett steg tillbaka och fundera över om det kan vara så att om de flesta av en klubbs medlemmar inte klarar av att leva upp till klubbens regler, så är det kanske klubben som sådan som det är fel på.

EMU var och är ett politiskt projekt, avsett att öka integrationen i Europa. Det är inte de ekonomiska argumenten som fått länderna att gå med. En strikt ekonomisk analys skulle snarare ge vid handen att det bästa för dessa länder hade varit att ha kvar sina olika valutor, och sina olika penningpolitiska strategier, avpassade just för det enskilda landet.

Men med EMU-inträdet förhandlade de bort den handlingsfriheten. Det finns inte längre några penningpolitiska stötdämpare som kan underlätta strukturomvandling i en ekonomisk kris. När krisen kommer slår den med full kraft mot EMU-ländernas statsfinanser, och de kan inte parera den växande arbetslösheten genom att devalvera. Istället får de förlita sig på en central pennningpolitik, som inte är avpassad för respektive land.

Vi som var emot EMU-anslutning för Sveriges del påpekade detta om och om igen i EMU-debatten 2003. Nu får vi rätt. Exakt det som vi då varnade för, och som utmålades som skräckpropaganda, spelas nu upp inför våra ögon.

Förra året jublade EMU-förespråkarna över att man fått ett övertag i opinionen. Euron skulle vara en trygg hamn för Sverige på ett oroligt hav, sades det. Folkpartiet drog igång sin kampanj för att göra EMU-frågan till valfråga.

Nu visade sig EMU inte vara en trygg hamn. Snarare orkanens öga. Och med det så har opinionen svängt igen. Den senaste opinionsmätningen (Sifo, februari 2010) visar återigen ett övertag för nejsidan. 50 procent av svenskarna skulle rösta nej, 39 procent ja.