måndagen den 28:e september 2009

"Die Neue Mitte" vid vägs ände - liksom "New Labour"

Jag sitter på Europarådsmöte i Strasbourg, och har ännu inte hunnit tala med några tyska partivänner. Men ikväll träffas hela den socialdemokratiska gruppen i Europarådet, och då hoppas jag få tillfälle till det. (DN, SvD, SDS)

Bakgrunden är ju dramatisk. Det stora, starka, socialdemokratiska partiet i Tyskland, SPD, Willy Brandts parti, ligger i spillror.

Det som en gång var en förebild för alla andra socialdemokratiska partier i Europa, kravlar sig nu upp strax över 20 procent. Och som om inte det skulle vara nog, så kan om några månader Gordon Bowns Labourparti, som just nu möts i Brighton, gå samma väg. Osvuret är ju bäst, men just nu ser det mycket mörkt ut också i Storbritannien.

Det är en tragedi. Men det är en tragedi som kan vändas, om man bara drar rätt slutsatser.

Självklart kommer valnederlaget i Tyskland att utlösa krav på partiledarskifte. Hur gärna Steinmeier än vill sitta kvar, så har han ingen större chans att göra det. Han måste gå, och om SPD fortfarande är ett fungerande parti så ser gräsrötterna till att lyfta ut honom. Det är väl nu bara en diskussion om vem som ska våga hålla i yxan, gissar jag.

Då måste det bli ett nytt, yngre, ledarskap som bättre fångar upp vad som rör sig i tiden, än vad dagens SPD-ledare förmått att göra.

Men på sätt och vis är det orättvist att Steinmeier nu får bära skulden för valnederlaget. Egentligen är det ju Gerhard Schröder som är orsaken till att partiet krossats. Det var Schröder som drog SPD kraftigt åt höger med sin Agenda 2010 och sin devis "Die Neue Mitte". Det var Schröder som inte kunde hålla samman sitt parti, utan körde ut Oskar Lafontaine. "Röde Oskar" har sedan kommit tillbaka i stor stil som en av ledarna för vänsterpartiet die Linke.

När sedan det första valnederlaget kom för fyra år sedan, vägrade Schröder att inse att han förlorat valet, utan ledde in SPD i en regeringskoalition som blev än mer förödande för SPD. Och när katastrofen var ett faktum, övergav Schröder dessutom sitt parti och övergick istället till att kränga gas åt ryssarna.

Labourpartiet har gjort samma typ av resa. Tony Blair drog labour kraftigt högerut genom bildandet av "New labour", och det fungerade under några år. Men när det sedan visade sig att det inte var mycket mer än tom retorik, svek väljarna. Nu ska Gordon Brown leda detta skadskjutna parti, och man avundas honom inte.

Ja, man kan tala om personer, men det viktiga är ju den politiska linjen. "Die Neue Mitte" och "New Labour" är nu vid vägs ände. Det var aldrig något annat än en reträtt, maskerad som offensiv. Istället för visionen om en ambitiös välfärdsstat, den vision som varit bärande för socialdemokratin i Europa under årtionden, lanserade man något som skulle vara en alternativ dagordning som skulle vara mer "modern".

Men det blev inte mycket mer. När "tredje vägen" och "Neue Mitte" skulle bli konkret, så blev det bara vanlig borgerlig politik av det. Högskoleavgifter i Storbritannien. Försämrade trygghetssystem i Tyskland. Så backade dessa partier ner i en borgerlig dagordning, och skänkte bort problemformuleringsprivilegiet till motståndarna.

I EU-valet i våras stannade miljontals europeiska socialdemokratiska väljare hemma. Det samma hände i Tyskland i går. Det kommer att hända i Storbritannien nästa år, om inte det partiet tar sig samman.

Dessa partier borde lära av Norge. I början av 2000-talet drogs också Arbeiderpartiets ledning med i "New-labour"-tänkandet. Stoltenberg tog sitt parti högerut, vilket bl a ledde till att det facklig-politiska samarbetet havererade och partiarbetarna tappade självförtroendet.

Så gjorde man ett katastrofval 2001, då man tappade var tredje väljare och fick 25 procent. Då lade Stoltenberg om kursen, formerade det röd-gröna samarbetet och återgick till en traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik. Denna strategi ledde inte bara till valseger 2005, utan också till att man lyckades bli omvald häromveckan.

För så är det: i massarbetslöshetens och de ökande sociala klyftornas tidevarv kräver människor ett tydligt alternativ till den nyliberala dagordning som nu slagit klorna i Europa. De vill ha en konkret vision om hur en annan politik kan se ut. Och de vill ha politiker som orkar stå upp för det.


Så länge de socialdemokratiska partierna i Europa inte klarar av att erbjuda det, så kommer många väljare antingen att stanna hemma på valdagen - eller, ännu värre, att i frustration ge sin röst åt extrema politiska partier.

6 kommentarer:

Martin Karlsson sa...

Hej, det verkar ha blivit lite fel här: Steinmeier är inte partiledare och kan således inte tvingas avgå som sådan. Tvärtom talar allt för att han nu ersätter Müntefering som partiledare och Struck som gruppledare i Bundestag.

Även i andra avseenden rekommenderas en liten reality check. Den tyska arbetslösheten sjönk efter Agenda 2010 från 9.5 till 7 procent och landet har klarat finanskrisen med betydligt mindre ökningar i arbetslösheten än andra länder.

Detta om något torde vara traditionell socialdemokratisk politik.

Till sist. Oskar Lafontaine är en person som i sin hämndlystnad gentemot SPD inte tvekar att samarbeta med diktaturens kreatur i PDS. Du vet, de där herrarna som på sovjetisk order tvångsanslöt SPD till kommunistpartiet. Jag är inte helt säker på att det är adekvat att kalla det att komma tillbaka "i stor stil".

Morgan Johansson sa...

Martin, det var naturligtvis ett skrivfel av mig när det gäller Steinmeier. Han var kanslerskandidat och inget annat. Men det förtar ju inte min poäng: om man lett ett parti mot ett sådant katastrofresultat, så måste man inse att man valt fel väg. Då bör man kliva åt sidan, eller också signalera en omläggning av politiken. Vad gäller Linke, så är jag verkligen ingen beundrare av varken det partiet eller Lafontaine. Men det var en klar tabbe av Schröder att stöta ut honom, och därmed slå sönder sitt parti.

Martin Karlsson sa...

Hej igen. jag får intrycket att du retuscherat bort Kurt Beck ur din historieskrivning. Under Becks tid som partiordförande försökte man som bekant distansera sig från den framgångsrika Agenda 2010-politiken. Detta alltså samtidigt som reformerna började ge utdelning i form av nya arbetsplatser och framtidsoptimism.

Resultatet var att man hamnade på 20 procent i opinionsmätningarna sommaren 2008, och att Kurt Beck valde att avgå.

Sett i det perspektivet har alltså paret Müntefering/Steinmeier åstadkommit en uppryckning med 3 procentenheter.

Och de personella konsekvenser du efterlyser har alltså tagits: efter att Beck stigit åt sidan har det varit möjligt att ha en någorlunda samlad och konsekvent politisk profil.

Morgan Johansson sa...

Ja, vem vill inte glömma Kurt Beck... Jag har hur som helst svårt att betrakta ett valresultat på 23 procent som en framgång. Och jag har f ö också svårt att se Agenda 2010 som framgångsrik. En nedgång i arbetslöshet från 9,5 procent till 7 i god konjunktur är inget att skryta med. Dessutom rusar ju arbetslösheten i Tyskland nu. OECD spår att arbetslösheten nästa år når 11,6 procent. Det var ju just detta Agenda 2010 skulle förebygga. Man lovade att man hittat en väg bort från massarbetslösheten. Det hade man inte alls gjort. I personfrågan: SPD får väl själva bestämma hur de vill ha det. Men om Steinmeier aspirerar på de topposter du nämner, gör han klokt i att lägga om politiken - som Stoltenberg gjorde i Norge.

Mats Engström sa...

Instämmer helt med din analys, Morgan.

Om Kurt Beck ska man minnas att han tvingades bort genom en kupp av Steinmeier och Müntefering, under ett intensivt borgerligt mediedrev. Jag är övertygad om att SPD klarar sig bättre i söndagens val med Kurt Becks linje. Också en lärdom för europeisk socialdemokrati - att orka försvara sin linje och inte bli vindflöjel när det blåser i medierna.

Martin Karlsson sa...

Slutsatsen att SPD varit framgångsrikt när man stått fast vid sin linje är helt korrekt, men den talar ju inte för Beck utan för Schröder (minns förre kanslerns mirakulösa återhämtning i valet 2005).

Fallet Beck visar ju tvärtom att när man är otydlig och börjar distansera sig från den politk man nyss fört i regeringsställning, då sviker väljarunderlaget.

Därtill kommer Ypsilantis klantiga inviter till die Linke i Hessen. Att man sjönk till historiska bottennivåer precis samtidigt som man avvek från den tidigare linjen att hålla rågångarna mot die Linke klara, är förmodligen ingen tillfällighet.

Så visst, vacklandet har stått SPD dyrt på dessa båda punkter. Men det är ju just fortsatt vacklande ni förespråkar...

Till sist: Steinmeier valdes då det begav sig av en enhällig partistyrelse till kanslerkandidat. Således utgjorde det hela bara en kupp enligt Marita Ulvskogs definition av ordet.