Gerhard Larssons artikel i dagens DN förefaller vara en ganska bra beskrivning av dagens missbrukarvård. Frågeställningarna är ungefär desamma som jag hade att hantera som ansvarig minister för socialtjänstfrågorna 2002-06.
Det som gör mig bekymrad är emellertid att den nuvarande regeringen inte har kommit längre än såhär. Artikeln mynnar ut i en rad frågeställningar som utredaren vill ha debatt om. Jo, gärna debatt, men det är faktiskt handling som behövs nu. Precis som Larsson påpekar så står missbrukarvården inför stora nedskärningar, om inte staten tar sitt ansvar.
Kommunerna och landstingen är under hård press, bl a eftersom regeringen inte anslagit tillräckligt i statsbidrag. Erfarenheten säger att det är verksamheter som missbrukarvården som kommer att dras ner förs, när besparingarna sker. Missbrukare har inga starka lobbygrupper, de har inga starka röster i samhällsdebatten. Och när det gäller tvångsvården, så krävs det en aktiv handling från socialtjänsten - det är ju ingen som kräver att bli tvångsvårdad. Det är då lätt hänt att kommuner i ekonomiskt trångmål skjuter sådana vårdbeslut framför sig - med ökad narkotikadödlighet som följd.
Missbrukarvården har utretts ett flertal gånger, bl a av Mobilisering mot Narkotika under ledning av Björn Fries, och av Kerstin Wigzell. Den regering jag satt i tog intryck av dessa utredningar, och anslog mer pengar till missbrukarvården - sammanlagt över 800 miljoner kronor under en treårsperiod.
Pengarna gick bl a till att stärka vårdkedjan och till satsningar på eftervård. Gång efter gång påtalade vi vikten av att det fanns bostad, sysselssättning och socialt stöd efter det att klienten kommit ut från behandlingshemmet. Socialstyrelsen gav ut riktlinjer för hur en vård med hög kvalitet ska bedrivas. Tvångsvårdens kvalitet förbättrades med riktade pengar till Statens Institutionsstyrelse, och dess koppling till eftervården förstärktes. Vi påbörjade också arbetet med att inrätta en vårdgaranti.
När den nya regeringen tillträdde tycks emellertid det mesta ha gått i stå. Istället för att fortsätta satsningarna, så avbröts dem. Mobilisering mot narkotika lades ner och inga ytterligare resurser anslogs. Istället tillsattes en rad utredningar, där Gerhard Larssons är en av dem.
Jag känner Gerhard Larsson som en kompetent och effektiv utredare. Det kan knappast ha varit han som begärt att få utredningstid ända till hösten 2010. Först om ett och ett halvt år ska han lämna sitt betänkande!
Min gissning är att det är folkhälsominister Maria Larsson som har velat ha det så. Hon vill inte driva frågan om mer pengar till missbrukarvården. Skattesänkningar ska gå före. Istället har hon valt att begrava frågan i en utredning, som inte ska lägga förslag förrän på andra sidan valdagen. Och så tror hon att hon ska kunna klara debatten genom att hänvisa till utredningen.
Det tror inte jag.
onsdag 27 maj 2009
tisdag 26 maj 2009
Varför inte också paus för aktieutdelningar?
Artikeln idag i DN av de sju direktörerna visar återigen hur Svenskt Näringsliv ser på arbetslöshet och lönebildning. När man granskar de punkter som ställs upp blir bilden tydlig: det är löntagarna, särskilt lågavlönade ungdomar, som ska betala för den ökande arbetslösheten: genom lägre löner, sämre trygghet och sämre arbetsvillkor.
Det är ingen ny dagordning: så har högern alltid tyckt. Arbetslöshet anses vara löntagarnas fel, och om man bara försämrar villkoren för löntagarna så minskar arbetslösheten.
Problemet är att det har den ekonomiska vetenskapen för länge sedan avfärdat. Lägre löner skulle kanske rentav försämra konjunkturläget, eftersom efterfrågan då faller ytterligare, vilket ju skulle drabba alla de företag som Svenskt Näringsliv säger sig värna.
Det är den fallande efterfrågan som idag är det stora problemet i svensk ekonomi. Det kommer sig av ökad osäkerhet bland hushållen och en oro inför framtiden. Den sönderslagna a-kassan har gjort att de som blir arbetslösa i ett slag förlorar kanske halva sin inkomst. Och de som inte är arbetslösa, har snart ett antal i sin bekantskapskrets som är arbetslösa, och de skräms av vad som händer. Då håller man i sina pengar.
De låga räntorna gör förvisso sitt till för att motverka detta, men i och med att Riksbanken sänkt räntan till 0,5 procent är ränteinstrumentet i praktiken uttömt. Det kanske inte räcker för att vända konjunkturen, nu när regeringens finanspolitik slagit så fel.
Man kan alltså inte lönesänka sig ur en konjunkturkris, det har LO-ekonomerna helt rätt i. Det gör bara ont värre. När det gäller lönebildningen, så ska man komma ihåg att utrymmet för löneökningar kommer av den produktivitetsökning som ständigt sker - också i lågkonjunktur. Om löntagarna då skulle avstå från löneökningar, vem skulle då ta hand om vinsten från den produktivitetsökningen?
Ägarna, förstås, genom aktieutdelning...
Löner och aktieutdelning hänger ihop. Genom lönerna fördelas en del av produktionsresultatet till de anställda, och genom aktieutdelning fördelas en del av produktionsresultatet till kapitalägarna. Om man nu anser att konjunkturläget är så svårt att företagen inte tåler något ytterligare uttag ur produktionsresultatet: varför är det då bara den ena parten, de anställda, som ska avstå?
Om Svenskt Näringsliv verkligen menat allvar med sitt utspel om lönerna, så skulle man således ha haft med ytterligare en punkt på sitt program: paus för aktieutdelningar så länge krisen pågår. Om företagen inte klarar av generella löneökningar i rådande konjunkturläge, då klarar man väl heller inte av generella aktieutdelningar?
Det är ingen ny dagordning: så har högern alltid tyckt. Arbetslöshet anses vara löntagarnas fel, och om man bara försämrar villkoren för löntagarna så minskar arbetslösheten.
Problemet är att det har den ekonomiska vetenskapen för länge sedan avfärdat. Lägre löner skulle kanske rentav försämra konjunkturläget, eftersom efterfrågan då faller ytterligare, vilket ju skulle drabba alla de företag som Svenskt Näringsliv säger sig värna.
Det är den fallande efterfrågan som idag är det stora problemet i svensk ekonomi. Det kommer sig av ökad osäkerhet bland hushållen och en oro inför framtiden. Den sönderslagna a-kassan har gjort att de som blir arbetslösa i ett slag förlorar kanske halva sin inkomst. Och de som inte är arbetslösa, har snart ett antal i sin bekantskapskrets som är arbetslösa, och de skräms av vad som händer. Då håller man i sina pengar.
De låga räntorna gör förvisso sitt till för att motverka detta, men i och med att Riksbanken sänkt räntan till 0,5 procent är ränteinstrumentet i praktiken uttömt. Det kanske inte räcker för att vända konjunkturen, nu när regeringens finanspolitik slagit så fel.
Man kan alltså inte lönesänka sig ur en konjunkturkris, det har LO-ekonomerna helt rätt i. Det gör bara ont värre. När det gäller lönebildningen, så ska man komma ihåg att utrymmet för löneökningar kommer av den produktivitetsökning som ständigt sker - också i lågkonjunktur. Om löntagarna då skulle avstå från löneökningar, vem skulle då ta hand om vinsten från den produktivitetsökningen?
Ägarna, förstås, genom aktieutdelning...
Löner och aktieutdelning hänger ihop. Genom lönerna fördelas en del av produktionsresultatet till de anställda, och genom aktieutdelning fördelas en del av produktionsresultatet till kapitalägarna. Om man nu anser att konjunkturläget är så svårt att företagen inte tåler något ytterligare uttag ur produktionsresultatet: varför är det då bara den ena parten, de anställda, som ska avstå?
Om Svenskt Näringsliv verkligen menat allvar med sitt utspel om lönerna, så skulle man således ha haft med ytterligare en punkt på sitt program: paus för aktieutdelningar så länge krisen pågår. Om företagen inte klarar av generella löneökningar i rådande konjunkturläge, då klarar man väl heller inte av generella aktieutdelningar?
tisdag 19 maj 2009
Det skulle bli nej igen
Folkpartiet har låtit göra en opinionsundersökning om euron, och basunerar ut på DN-Debatt att det finns en folklig majoritet för en ny folkomröstning.
Ja, det finns det kanske. Men det mest intressanta i artikeln är inte vad Ullenhag skriver, utan vad han inte skriver. Folkpartiet kan ju inte bara ha låtit Novus fråga folk om de vill ha en folkomröstning. De måste ju också ha frågat om hur de i så fall skulle rösta. Man gör ju inte en opinionsundersökning i eurofrågan utan att ställa den frågan.
Men om detta finns inte en bokstav i artikeln. Det kan bara finnas en orsak: resultatet blev förmodligen inte vad fp och Ullenhag önskat. Förmodligen blev det en övervikt för nejsidan, och därför vill inte fp gå ut med det.
Det har ju en längre tid pågått en nymornad kampanj för euron i Sverige, torgförd av de gamla ja-sägarna. Man försöker hävda att krisen stärkt ja-argumenten. Men det är precis tvärtom. Industrikrisen skulle naturligtvis varit ännu värre om vi var bundna vid euron: då hade exportindustrin haft mycket svårare att sälja sina varor på världsmarknaden. I Finland står nu sågverken stilla, medan de fortfarande snurrar i Sverige.
Och från min horisont på Skånes västkust är tendensen mycket tydlig. Danmark är ju inte med i EMU, men har knutit sin krona till euron vilket i praktiken innebär samma nackdelar som euromedlemskap. Nu åker danskarna till Skåne och handlar, vilket gör att skånsk handel kan överleva.
Med euron hade vi också haft högre räntor i Sverige. Europeiska centralbankens ränta är just nu dubbelt så hög som den svenska styrräntan. Högre ränta innebär lägre investerings- och konsumtionsnivå, och därmed risk för högre arbetslöshet.
Det är ett mycket stort problem för ett antal euroländer, som skulle behövt en lägre räntesättning i krisen. Så har också Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, på sin blogg i New York Times konstaterat att ”tvärtemot vad alla verkade säga ända till för några veckor sedan, så är ett medlemskap i eurozonen ingenting som gör länderna immuna mot krisen. I Spaniens, Italiens, Irlands och Greklands m fl fall så kan euron i stället ha gjort tillståndet värre.”
Så det är något lurt med folkpartiets undersökning. Det finns ett skäl till varför de inte redovisar siffrorna om svenska folkets inställning i sakfrågan. Förmodligen har vinden vänt, precis som den verkar ha gjort i Danmark. Efter ett övertag för ja-sidan i opinionen under en tid, verkar nu nej-sidan leda igen, enligt en opinionsundersökning häromveckan. Om det skulle vara folkomröstning i dag i Danmark, talar mycket för att det skulle bli nej igen.
Jag tror att samma sak skulle ske i Sverige.
Ja, det finns det kanske. Men det mest intressanta i artikeln är inte vad Ullenhag skriver, utan vad han inte skriver. Folkpartiet kan ju inte bara ha låtit Novus fråga folk om de vill ha en folkomröstning. De måste ju också ha frågat om hur de i så fall skulle rösta. Man gör ju inte en opinionsundersökning i eurofrågan utan att ställa den frågan.
Men om detta finns inte en bokstav i artikeln. Det kan bara finnas en orsak: resultatet blev förmodligen inte vad fp och Ullenhag önskat. Förmodligen blev det en övervikt för nejsidan, och därför vill inte fp gå ut med det.
Det har ju en längre tid pågått en nymornad kampanj för euron i Sverige, torgförd av de gamla ja-sägarna. Man försöker hävda att krisen stärkt ja-argumenten. Men det är precis tvärtom. Industrikrisen skulle naturligtvis varit ännu värre om vi var bundna vid euron: då hade exportindustrin haft mycket svårare att sälja sina varor på världsmarknaden. I Finland står nu sågverken stilla, medan de fortfarande snurrar i Sverige.
Och från min horisont på Skånes västkust är tendensen mycket tydlig. Danmark är ju inte med i EMU, men har knutit sin krona till euron vilket i praktiken innebär samma nackdelar som euromedlemskap. Nu åker danskarna till Skåne och handlar, vilket gör att skånsk handel kan överleva.
Med euron hade vi också haft högre räntor i Sverige. Europeiska centralbankens ränta är just nu dubbelt så hög som den svenska styrräntan. Högre ränta innebär lägre investerings- och konsumtionsnivå, och därmed risk för högre arbetslöshet.
Det är ett mycket stort problem för ett antal euroländer, som skulle behövt en lägre räntesättning i krisen. Så har också Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, på sin blogg i New York Times konstaterat att ”tvärtemot vad alla verkade säga ända till för några veckor sedan, så är ett medlemskap i eurozonen ingenting som gör länderna immuna mot krisen. I Spaniens, Italiens, Irlands och Greklands m fl fall så kan euron i stället ha gjort tillståndet värre.”
Så det är något lurt med folkpartiets undersökning. Det finns ett skäl till varför de inte redovisar siffrorna om svenska folkets inställning i sakfrågan. Förmodligen har vinden vänt, precis som den verkar ha gjort i Danmark. Efter ett övertag för ja-sidan i opinionen under en tid, verkar nu nej-sidan leda igen, enligt en opinionsundersökning häromveckan. Om det skulle vara folkomröstning i dag i Danmark, talar mycket för att det skulle bli nej igen.
Jag tror att samma sak skulle ske i Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
